Hej vänner!
Det nya året börjar inge vidare. Som ni vet har jag redan före han blev vald ansett att den avgående presidenten i USA är en narcissistisk psykopat. Jag har under de år som gått, inte haft någon som helst anledning att omvärdera denna uppfattning. Karln är helt enkelt galen. Men det som verkligen skrämmer mig är att miljoner människor inte ser det, utan tvärtom stödjer och beundrar fanskapet. Det gör mig rädd. Hur fan kan miljoner människor kunnat stödja sådana som Hitler, Stalin, Mussolini och Trump, frågar jag mig. Det är helt jävla obegripligt även för mig, som borde begripa mig på människor. Visst kan man skylla på rädsla och maktlöshet. Men det finns något annat som som är otäckt, tycker jag. Någon sorts beundran för styrka och det som Harald Ofstad beskriver som förakt för svaghet. Men å andra sidan föraktar jag dem som stöder den jävla Ronald McDonald, som nu säkert sitter och planerar nytt jävelskap. Vilket jag tycker är jobbigt. För jag gillar inte att förakta medmänniskor. Men det gör jag lik förbannat, vad gäller miljoner amerikaner som verkar så dumma i hela huvudet, att de går på en sådan persons lögner och skitsnack.
Jag har nog inte riktigt velat se att min kompis Katten har börjat bli senil. Han har det senaste året gått runt och låtit som han vill något, men inte vet vad. Som han är orolig för något, utan någon begriplig anledning. Han kan också ha ätit precis, men verkar ha glömt det. Ibland blir han sittande i ett hörn och tittar ut i det blå. Det värsta är att han har börjat kissa på ställen inomhus. Vilket aldrig hänt förr. Han har ju antingen gått ut eller gått på sin låda och det har aldrig varit något problem. Jag får först tvätta noga och sedan spreja med en speciell sprej som tar bort doften av kattpiss. Vilket den faktiskt gör. Men då luktar det sådan sprej istället. Visserligen betydligt bättre än kattpiss, men inte bra. Jag tror att jag kanske måste ta bort honom. Men blir ledsen bara jag tänker på det. Han är ju 17 år, vilket är rätt mycket för en katt. Jag skall beställa tid hos veterinären och fråga om det finns något att göra. Hoppas det.
Som det står i psalmen ”Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer”. Vilket minsann gäller både katter och människor. Ibland tänker jag på att jag om tio år kommer vara 76 år. Det är jobbigt att tänka på. Samtidigt är det ju på ett sätt en uppmaning att ta tillvara de kommande åren och inte oroa sig så mycket för det ena eller andra. Men för närvarande måste man tyvärr oroa sig för virushelvetet. För annars kanske man inte blir ens 76 år, utan betydligt mindre, om man har otur. Det vill man inte vara med om. Man vill ju inte snubbla på slutvarvet, när man sprungit med så länge. Så jag håller avstånd och tvättar händerna.
Utanför är det som vanligt gråväder. Men man måste väl trots det ut på en prommis. Inte för jag har någon större lust. Jag har förresten satt en surdeg för första gången i mitt liv. Den ser grå, misslyckad och tråkig ut. Men den kanske kommer igen. Det har hänt mig flera gånger i livet.
Peter
2 kommentarer:
Jag förstår så väl din oro för din fina kamrat. 17 år är en imponerande ålder för en katt.
Eftersom jag vet att kamrat Katten brukar gå ut så vill jag berätta om min äldsta katt som blev 16 år, och att jag tyvärr fick lära mig den hårda vägen hur slutet kan bli för katter som brukar gå ut.
Moa, som katten hette, hade börjat tackla av och var inte längre riktigt sig själv. Veterinären sa att jag skulle se tydliga tecken på när det var dags att ta bort henne, men de tecken hon beskrev infann sig inte, så jag väntade för länge och det gnager mig fortfarande flera år senare. En kväll när jag kom hem sa sonen att Moa hade verkat sämre under dagen men att hon nu låg och sov. Det var sent så jag lät henne vara, men plötsligt kom hon, hon ville inte upp i mitt knä utan gick ut genom kattluckan. Sedan såg vi henne aldrig mer trots att sonen, som var hemma om dagarna, letade i flera dagar.
Det gör fortfarande ont att inte veta var och hur länge hon låg någonstans innan hon somnade in. Samtidigt kan jag såklart inte veta vad som är bäst ur kattperspektiv; att somna in på en veterinärklinik eller att på katters vis dra sig undan och invänta slutet som de känner är nära. För oss som var hennes människor hade det i alla fall känts bättre om vi hade varit med henne till slutet.
Det är sådant som oroar mig också. Att han skall bli överkörd eller skadad till exempel. För han hänger inte med på samma sätt som förr.
Skicka en kommentar