Hej vänner!

Jag har fått en del att fundera över och behöver nog ta en del tid till det. En del brukar säga ”att man är så gammal som man känner sig”. Då brukar de väl mena att man minsann kan känna sig yngre och att det är något bra med det. Men jag känner mig rätt gammal. Vilket jag vet retar en del som är äldre än mig. För de tycker att jag som bara är 65 år inte har någon anledning att älta min ålder, som om det är något att älta. Numera skall ju 70 vara det nya 50 har jag hört. Men jag känner mig ändå lite gammal. Fast det är ganska löjligt. Som sagt, man är så gammal man känner sig. Och jag känner mig gammal. Även om det är löjligt. Så då känner jag mig både gammal och löjlig. Vilket inte är en förbättring från att bara känna sig gammal.

 

En sak som är lite konstig är att det verkar som ungdomlighet är något fint. Att man trots att man blivit lite äldre gärna skall verka vara lite yngre än man är. Om någon säger: ”han är så ung för sin ålder” är det bra på något sätt. Men om denne någon säger: ”han är så gammal för sin ålder” så är det inte alls bra. Själv vill jag inte verka ungdomlig ett dugg. Jag har liksom gått ett steg längre och kan ibland vara rätt barnslig. 

Det finns äldre män som har ihop det med betydligt yngre damer. Vad jag förstår tycker de att de känner sig yngre på grund av detta. Själv skulle jag ju bara känna mig ännu äldre. Men folk är väl olika på det sättet. Fast jag var ju i tonåren rätt förtjust i en del av mina lärarinnor. Speciellt en som vi hade i engelska. Hon skulle bara veta vilka fantasier jag hade kring henne när jag var 15 år. Fast hon då var äldre tant på säkert 35. Hon anade säkert inte att den långhåriga, finniga och lite svettiga killen längst ner i klassrummets högra hörn, ägnade en hel del fantasi kring henne. Vilket var tur att hon inte anade. För det hade varit riktigt pinsamt.

 

Jag hade hoppats att jag skulle bli äldre och förståndigare när jag blev pensionär. Men det har jag inte blivit. Faktiskt är jag mig rätt lik med mina fel och brister. Men en förändring är att jag inte skäms så mycket över dem som tidigare. Jag kan nästa tycka att de är rätt bra att ha nuförtiden. Både för att de gör en lite ödmjuk och för att de gör att jag har en del saker att skratta åt. Nu när jag fått lite mer självdistans och kan skratta en del åt mina svagheter. Till exempel kan de vara en tillgång när jag skriver i denna blogg.

Ibland funderar jag på om det finns folk som tycker illa om mig och i så fall varför. Det finns det antagligen folk som gör. För det är svårt att vara älskad av alla. Jag tycker själv bara illa om fyra människor som jag träffat i verkliga livet. Som jag kan komma på. Det finns några som jag varit sur på ett tag. Men det har gått över och jag tycker idag rätt bra om dem också faktiskt. Jag tycker ju illa om en del offentliga personer. Men det är ju en annan sak än att tycka illa om någon ”in real life”. Så om man tänker efter så har jag haft tur. För under 65 år har bara fyra personer av alla de tusentals jag träffat, gjort mig riktigt ledsen och sårat mig. Inte ens en promille av alla jag träffat har varit elaka.

De är väl några föräldrar som jag träffat i tjänsten som varit sura på mig och sagt att de tycker jag är dum. Men det har varit när de känt sig pressade och deras liv varit motigt. Så det har jag inte blivit så ledsen av. Mera bekymrad över att jag varit skyldig att agera på ett sätt som gjort att de mått dåligt. Anmält till socialtjänsten för att de behövt hjälp för sina barns skull, har det väl oftast handlat om. Sedan har jag väl ibland varit lite rak och odiplomatisk i min kommunikation. Jag kan vara det ibland när jag tycker något är på tok. Men faktiskt har det nästan alltid slutat bra, även om det var lite jobbigt ett tag i relationen.

Men de finns säkert någon som jag gjort ledsen även om det inte var min mening. Jag hoppas de har förstått det. Men om någon som läser det här är någon som jag sårat, så ber jag ursäkt och lovar att det inte var min mening. Om inte denne någon är en av dem som varit riktigt dumma mot mig eller är president för något stort land. För då kan ni gott ha det.

Peter

Hej vänner!

Klockan är 5:28 och jag är inte på något vidare humör. Men det är dumt för egentligen finns det ju en del att vara glad över. Som demonstrationerna över hela världen för klimatet igår. Bara se så många unga människor tillsammans protestera mot att så lite görs för att undvika en eventuell klimatkatastrof kändes bra, även om orsaken var sorglig. Jag läste att redan nu har människor på lågt liggande öar i Stilla Havet börjat lämna dessa, för de håller på att översvämmas. De flyr till Nya Zeeland till exempel. Så det är inte längre bara att oroa sig för vad som skall hända. Det händer nu.

En sak som gör mig sur är de som på osakliga grunder och av ren jävla dumhet skriver

elaka saker om Greta Thunberg. Som ägnar sig åt ironi och sarkasm. Utan att komma med ett enda argument, mer än personangrepp. Jag såg att USA:s president, sin vana trogen, twittrat ut något dumt om Greta. Nu är det väl inte så mycket att bry sig om vad det jävla stolpskottet skriver. Han tycks ju vilja bli någon sorts ledare för världens samlade dumhet. Fast det irriterar mig lik förbannat att han och andra dumma gubbar är överlägsna och dumma mot Greta Thunberg. Hon framför ju bara vad hundratals forskare och FN:s klimatpanel säger. Och det måste hon väl ha rätt att göra utan att bemötas på detta respektlösa sätt.

Så jag är alltså glad över unga människors engagemang och vilja att förändra det som måste förändras. Men i övrigt är jag rätt sur på det mesta. Men ni som läser denna blogg regelbundet vet ju att jag minsann inte alltid är någon lustigkurre. Det är kanske därför så få läser vad jag skriver. De vaknar glada och positiva. Men så läser de min blogg och får dagens dusch av negativ energi och går böjda och bekymrade till sitt arbete. När de framåt kvällen börjar må bättre efter kvällsgroggen, tänker de, ”den sura gubbens sura texter skall jag minsann undvika i fortsättningen”. Fast då missar de ju de små stunder av lätt mani som leder till att jag ljuger ihop historier om mina intressanta släktingar förstås. Men någon sådan berättelse är inte aktuell den närmaste tiden. Så det är ingen idé att läsa på denna blogg, om man vill bli uppmuntrad och glad. Gör något annat och trevligt istället,vet jag.

Som ni vet brukar jag ibland hämta inspiration i bibeln när jag skriver . Förut har det väl ofta varit ur Höga visan och Ordspråksboken. Kärlek och klokskap har minsann varit min melodi. Men nu skall jag koncentrera mig på gnällmånsen Jeremia och Klagovisorna. Så det så!

Men som Ior säger ” Man ska inte klaga. Jag har mina vänner. Någon pratade med mig senast i går.” Tack för det vänner.

Peter

Hej vänner!

Klockan är 01:17 och jag vaknade för en stund sedan och kan inte somna om. Så jag klev upp. Jag har för mycket att tänka på antagligen.

Till exempel på att Skolverket i sitt nya förslag till läroplan för grundskolan, avser stryka antiken i undervisningen i historia. Så inga ungar skall läsa om Keops pyramidbygge. Inte heller om den Trojanska hästen. Vem Herkules var kommer de inte ha en aning om. Dessa barn skall aldrig läsa om hur den mångförslagne Odysseus lurar cyklopen Polyfemos och räddar sina kamrater. De skall aldrig lära sig hur man undviker Sirenernas sång genom att fylla sina öron med vax. Sokrates kommer aldrig följa dem med sina frågor genom Aten. De kommer undra vem den där Platon, som det står om i massa böcker var. De kommer aldrig lära sig varför juli heter juli och augusti heter augusti. Likaså kommer de inte förstå varför den nionde månaden på året heter september och den tionde oktober. Romarrikets uppgång och fall och alla dess galna kejsare, kommer de aldrig höra talas om. De kommer undra vem den där Julius Caesar var och bergis tro att det är en ingrediens i Caesarsallad. Dessa barn kommer gå obildade som en amerikansk president genom livet. Utan att förstå faran med att öppna Pandoras ask.

Nu tror jag inte alla kommer vara intresserade av antiken och antikens historier. Men det räcker ju med att ett antal tar detta till sig, för att den delen av bildningen skall fortleva. Dessutom är det ju svårt att riktigt förstå litteraturens texter om man inte har ett hum om antiken och dess berättelser. För de antika berättelserna och bibelns berättelser är ju en del av de som man nog måste ha lite kunskap om, för att riktigt förstå vad författare från förr och nu menar. Det är ju bra att ha en viss förförståelse om man skall läsa Torgny Lindgren eller Eyvind Johnson.

Men kanske det inte är så nödvändigt att kunna sådant gammalt, som jag tycker. Men för mig är det något som jag har haft glädje av i livet. Och glädje är ju också viktigt. Dessutom har man ju alltid ha nytta av att lära sig undvika dumma enögda typer och sirener som vill locka en i olycka. Likaså att att vara något försiktig i sitt dyrkande av Venus och Bacchus.

Nu skall jag gå och lägga mig en stund. Gå och lägga mig "i Morfei armar" som man sa förr. När antiken fanns kvar.

Peter

Hej vänner!

Klockan är 2:00 på natten och jag kan inte sova. Jag har sovit några timmar men sedan vaknade jag och kunde inte somna om. För jag grubblar på allt möjligt. Både personligt och sådant som har med mitt jobb att göra. Vad gäller det senare så tänker jag på att det lätta i mitt jobb alltid har varit det jag egentligen har haft betalt för att göra. Träffa barn och föräldrar och göra psykologutredningar och sådant har nästan alltid varit roligt. Ibland jobbigt känslomässigt och ansvarsfullt. Men ändå tillfredsställande, då det har känts att det på något sätt varit till hjälp. Det är det övriga som kontakter med andra vårdgivare och ibland andra administrativa arbetsuppgifter som varit jobbiga och ibland gjort mig ledsen. Som fått mig att tappa lusten och fått mig att fundera på mitt yrkesval. Sådant ligger jag och funderar på.

Jag läste förresten en hemsk sak som på ett sätt har med mitt jobb att göra även om själv aldrig varit involverad i detta. Det var en artikel om två så kallade ”apatiska barn” som nu var vuxna och berättade hur deras föräldrar tvingat den att spela allvarligt sjuka i syfte att få uppehållstillstånd. Det var ju mycket prat om detta för ett tiotal år sedan. Nu berättar dessa numera vuxna barn om den misshandel de utsattes för under den tiden de var ”apatiska”. En pojke fick sitta i rullstol, svälta och blev slagen om han öppnade ögonen. En flicka som då var 10 år fick inte prata, inte le och skulle låtsas att hon inte reagerade på någonting. Hon tvingades under lång tid leva på yoghurt. Bägge dessa barn utsattes alltså för en allvarlig misshandel.

Jag minns att jag tyckte det var en konstig sjukdom som i stort sätt bara drabbade barn i Sverige och oftast barn som kom med sina föräldrar från vissa länder i Östeuropa. Men som när föräldrarna fått uppehållstillstånd ganska omgående blev friska. Det var helt enkelt väldigt konstigt.

Det är möjligt att det fanns barn där det här beteendet hade andra förklaringar. Men det räcker med att det var ett antal barn hade det som de numera vuxna beskriver i ovanstående artikel för att det skall vara en skandal. Jag funderar på hur det kunde bli på det sättet. Men det otäcka är att om man när detta var som mest aktuellt ifrågasatt om detta var en sjukdom, hade man antingen ignorerats som mindre vetande eller riskerat svartlistning. Det fanns en rad läkarauktoriteter och kollegor som beskrev varje misstanke om manipulation som ett övergrepp i sig. Likaså engagerade journalister som gjorde reportage om hur illa samhället behandlade familjer med ”apatiska barn”. 
 

Jag vet inte hur fortsättningen på det här blir. Men flickan och pojken beskriver att de fortfarande plågas av de upplevelser och lidande de hade, när de tvingades spela apatiska. Pojken säger att han bad till gud varje dag att det hela skulle avslöjas och att han skulle få leva ett normalt liv igen. Han säger att han inte kan förstå att de läkare som träffade honom inte förstod att han var frisk, utan deltog i spelet. Själv tänker jag att det nog fanns de som anade att något inte stod rätt till, men inte sa något. För priset hade varit för högt. Att när det här var som mest aktuellt säga att man misstänkte att föräldrarna på ovanstående sätt misshandlade sina barn, hade väl gjort fortsatt karriär som barnläkare eller barnpsykiatriker till ett avslutat kapitel.

Själv är jag glad att jag aldrig fick någon typ av uppdrag kring detta som psykolog. För frågan är om jag själv vågat ifrågasätta läkare och kollegor. Då hade jag ju också haft ett delansvar för det som de här barnen utsattes för. Men jag jobbade ju med neuropsykologi och man tyckte väl att jag inte hade väl inte den terapeutiska kunskap som krävdes för dessa svåra fall. Det är jag som sagt glad för.

Men vad lär vi oss av detta. Mer än att alla föräldrar inte är goda människor, som vill sina barns bästa. Jo, att våga ifrågasätta auktoriteter oavsett vilken titel de har och hur väl de framför sina åsikter. Det är svårt och ett betydande risktagande. Själv har jag också ibland varit för feg och ibland när jag varit lite modigare, fått på skallen när jag gjort så. Något som gör att jag till och med nu efter min pension, ibland känner mig rädd och orolig för att ta upp sådant som jag uppfattar som missförhållanden. Det har blivit bättre. Men i viss mån finns rädslan kvar. Att ifrågasätta auktoriteter är fortfarande svårt och känns lite farligt.

Jag förstår att de som behandlade de numera vuxna barn som artikeln handlade om, nog känner en viss skuld, fast de gjorde sitt bästa. Kanske också de som sa att sådan manipulation inte förekom och skällde ut dem som antydde att så kunde vara fallet, kan må lite dåligt. Jag hoppas på ett sätt att så är fallet. För det är orättvist att vissa av oss skall vara fulla av skuldkänslor för småsaker. Medan andra skall sova gott om natten, vad de än ställt till.

Nu skall jag gå och lägga mig och försöka sova någon timme.

Peter

Tårar, vågor,
havets fåglar som
ropar i natten.

Så är då
tiden i sand
utmätt.

Korn faller genom
timglasets midja.

Steg på en
grusgång i
oktober.

Ljung som
ännu blommar
och en kvarglömd
vattenkanna.

Så blev det
då höst.

Det är kors
på de svarta
grindarna av
gjutjärn.

Tunga att öppna
och svåra att
stänga.

Framför allt,
svåra att
stänga.


Peter

Hej vänner!

Jag brukar ladda ner radioprogram till min telefon när jag skall åka båten mellan Visby och Nynäshamn. Senast hade jag laddat ner ett program från P1 som heter ”Språket”. Det är ett utmärkt program som jag försöker lyssna på varje vecka. Det handlar om ord och grammatik och man lär sig nya saker om svenska språket varje gång. Tyvärr har jag ju rätt dåligt minne så ofta glömmer jag det jag just lärt mig. Men en del saker kommer jag ihåg.

Nu hörde jag på ett program som jag missat och som gick för någon månad sedan. Det handlade om ord för kärlek. Till exempel skillnaden mellan att vara kär och förälskad. Det var väl lite oklart vad denna skillnad består i. Men kär verkar mera vara något pågående medan förälskelse mera är något övergående på väg till ett nytt tillstånd. Man liksom ”för-älskar” innan man tar itu med saken på allvar.

I det här programmet fick jag också lära mig en annan spännande sak. Nämligen att ”älska” är ett ord som bara finns i de nordiska språken. Inte ens i andra germanska språk finns ordet älska. Älska kan man bara göra på svenska, danska, norska och isländska. Tyskarna får ju säga ”liebe” och engelsmännen ”love” när de talar om företeelsen i fråga. Jag tycker ”älska” låter liksom rödare och hetare än ”liebe” och ”love”. De stackars fransmännen får ju säga ”amour” och det låter ju mer som någon sorts flanell eller bomull.

Men på svenska heter det alltså älska. Både om man pratar om den känslomässiga aspekten och den fysiska aktiviteten. Om jag säger till någon ”jag älskar dig” kan man alltså få två typer svar. Antingen ”jag älskar dig också” eller ”det märker jag väl”. Får man svaret ”sluta med det, jag sover”, känns det lite jobbigt.

Det finns ju ett gammalt fint ord för älska som heter ”älskog”. Från början hade visst detta fina ord samma dubbla betydelse som älska. Men senare övergick till att handla bara om den kroppsliga aktiviteten. Man kanske skulle försöka göra reklam för detta fina ord och använda det när man pratar om kärlekens sexuella sida och älska när man pratar om all annan kärlek. Så det inte uppstår missförstånd. Älskog har förresten ingenting med skog och älgar att göra, om ni trodde det. Det är en sammansättning av orden älska och håg. Men h:et har fallit bort och då uppstod detta fina ord. Som trots det doftar lite höstskog och brunst. Iallafall tycker jag det.

Man lär sig alltså mycket på radio. Till exempel om svenska språket. Nu har jag lyckats förolämpa eventuellt tyska, engelska och franska läsare av denna text genom att säga att ”älska” är tuffare än ”liebe”, ”love” och ”amour”. Men å andra sidan använder de kanske ”Google translate” när de läser detta och då kommer de inte begripa något. Jag har ibland kollat hur sådana översättningar blir av mina texter i denna blogg. För jag har sett att de läses av några i Kanada och USA. Dessa läsare måste tro att jag har någon typ av språkstörning.

Jag såg förresten att våra folkvalda visat sig oförmögna till samarbete, även när det gäller allvarliga saker som gängvåld med tillhörande skjutningar och sprängningar. Vad jag förstår handlar det om att se till att någon del av en procent av den manliga befolkningen låses in under lång tid. Iallafall så länge att de är ofarliga när de släpps ut. När detta är gjort kan man ta itu med bakgrunden till detta problem. Som är komplex, rörig och fylld med felaktiga övertygelser och myter. För kriminalitet beror inte på antingen fattigdom, personlighetsegenskaper eller vissa människors inbyggda ondska. Det beror på allt detta i en otäck blandning. Men akut måste de värsta våldsverkarna låsas in på mycket lång tid. Det är jag övertygad om. Det krävs en massa andra åtgärder också. Sedan vore det ju bra om de som har att genomföra dessa, visar att de kan samarbeta och ta jobbiga beslut som en del medborgare inte kommer uppskatta. Men som sagt, de kan de inte.

Peter

Hej vänner!

Jag läste i tidningen att massa kända människor åkt till Israel för att fira en kille som heter Bindefeld som tydligen fyller 60 år. Det verkar som alla kändisar skall dit och fira den gubben. Bland annat såg jag att tre partiledare är där och festar. För de är tydligen kompis med den där Bindefeld, de också. På något sätt känns Sverige så litet, när en kille som fyller år kan bjuda dit nästan varenda känd människa i landet. Naturligtvis unnar jag folk att festa och ha kul. Även partiledare måste väl få gå på kalas om de blir inbjudna till en kompis. Men det är ända något som inte känns riktigt bra. Speciellt som tydligen den där Bindefeld måste vara rik som ett troll som bjuder på både resa, boende, aktiviteter och käk. Så god vän kan han väl ändå inte vara med tre partiledare än att detta inte skulle kunna uppfattas som på gränsen till muta. Själv har jag haft tydliga regler på mitt jobb för vad man får ta emot. Möjligtvis en chokladask eller blomma. Men en flaska fint vin har jag fått tacka nej till. Men det känns också lite sorgligt på något sätt att bjuda in massa kändisar och kalla alla dessa för nära vänner. Som en ensam tonåring som säger han har massa vänner, bara för han har det på internet.

I tidningen var det bilder från ovanstående kalas. Då kom jag att tänka på Magnus Ugglas gamla låt ”Jag mår illa”. Den dök liksom bara upp i skallen och gick liksom inte att få bort. Kanske var det att människorna på bilderna såg så fånigt generade ut. Som att de var tvungna att övertyga sig själva om att de gjort alldeles rätt, som låtit sig bjudas på detta jättekalas. Men ända har lite dåligt samvete och är oroliga för vad folk skall tycka.

Men om jag blir rik innan jag fyller 70 skall jag bjuda in er alla till ett jättekalas. Ett kalas för alla vänner som jobbat på och gjort rätt för sig. Men några kändisar skall inte få komma. För de har haft sitt kalas nu. Dessutom känner jag inte en enda kändis.

Läste ni förresten om det där konstiga stolpskottet Gunnar Axén som tydligen är styrelseordförande för ett skurkaktigt pensionsbolag som heter Allra. Tidigare var han moderat riksdagsman. Denne mycket rike Krösos Sork hade tydligen blivit glad över att hans skatt skulle bli lägre på de 970 000 kronor han tjänade om året, när Värnskatten avskaffades. Men så läste han att en undersköterska tyckte att det var orättvist och nog tyckte att de skattepengarna kunde användas till att förbättra för henne och hennes kollegor. Vet ni vad detta ouppfostrade, bortskämda stolpskott till mänskligt B-lag, twittrade för svar på denna åsikt. Så här skrev han: ”Den egoistiska parasiten till undersköterska som uttalar sig borde skämmas. Ingen har rätt att sko sig på någon annans arbete”. Den jäveln borde omedelbart sättas i arbete på en långvårdsklinik och där få byta blöjor, mata senila åldringar och bädda nerkissade sängar i åtminstone 15 år. Och det på natten. Så hederligt folk slipper se honom på dagtid.

Jag är i Stockholm förresten. Egentligen skulle jag åkt med en kompis till hans fritidshus och ätit krabba. Men jag har varit förkyld och dålig hela veckan och på väg hit kom eländet tillbaka. Jag blev kokhet och började svettas så jag blev alldeles blöt. Så jag fick ringa och ställa in min medverkan krabbätandet. Det var nog klokt för nu mår jag faktisk rätt risigt igen. Men det känns som en rejäl besvikelse för jag hade sett fram emot krabbätandet och de drycker som följer med det. Nu sitter jag istället ensam här och skriver till er.

Då jag hade tråkigt prövade jag att se på TV och där var det frågeprogrammet ”Fråga Lund”. En av frågorna som ställdes till klok-skallarna var: ”Är det farligt att gå och bära på hemligheter”. Vad jag förstod av svaret är det för det mesta helt ofarligt. Vilket är tur då vi nog alla går och bär på en och annan hemlighet. Själv har jag ju en del hemlisar som jag inte berättar för andra utom för Maria. Just nu går jag och bär på en hemlighet som jag nog till slut måste berätta om. Jag har redovisat den för några nära vänner också. Men det är en tråkig historia som jag nog inte tänker berätta om, förrän jag måste. Det är inget kul och inget att se fram emot.

Nu stiger solen över Vasastan och jag får väl försöka ge mig ut på en promenad och se om jag inte trots allt börjar bli frisk. Kanske orkar jag gå på något museum. Om jag gör det skall jag berätta för er om detta besök.

Trevlig lördag

Peter

Hej vänner!

Jag är sjuk har i stort sätt fått ställa in all verksamhet idag. I natt och i morse var jag riktigt risig med feber och huvudvärk. Men nu känns det som det har vänt och som att jag är på bättringsvägen. Förkylningsvirus funkar ju ofta på det viset. Man blir oftast rätt återställd efter 48 timmar och känner sig bättre. Men det finns ju huskurer som brukar förbättra tillståndet, redan efter två dygn. Till exempel ett glas konjak. Jag tror banne mig jag skall släpa mig upp till det apotek som tillhandahåller denna medicin och ta några matskedar.

Det händer hemska saker i världen som vanligt och det verkar finnas risk för krig. Nu är det Saudiarabien och Iran som tydligen förbereder sig för krig. Sedan är ju USA med på ett hörn också då de har intressen i olja att bevaka.

Då Saudiarabiska prinsar och Iranska mullor verkar ungefär lika sympatiska och benägna för våld kunde det väl räcka om bara de krigade och alla andra slapp drabbas. De kunde tilldelas varsin kroksabel och träffas i öknen och ta livet av varandra, om de nu är så sugna på att döda folk. Kvar skulle väl bara bli någon sorts blandfärs av sunni och shia. Men barn och andra oskyldiga människor skulle slippa få bomber och granater i huvudet. Det skulle ju dessutom vara en av de bästa saker för mänskligheten som arabprinsar och iranska skäggtomtar gjort.

Jag läste förresten att man i Sölvesborg förbjudit flaggande med Prideflaggan. Inte ens några gånger om året får denna flagga hissas på kommunens flaggstänger. Sådant är ju ovanligt löjligt. Om nu ett antal medborgare blir glada av att det några gånger om året flaggas med en flagga som säger att det är helt okej att att kära ner sig på folk av samma kön, så kan det väl inte göra så mycket. När jag var ung var ju det faktum att en del människor är skapade på det sättet något som verkade vara farligare än allvarliga sjukdomar. Varför vet jag inte. Jag tror farsan blev lättat över att jag trots min klädsel och mitt långa hår, till slut visade upp en flickvän och åtminstone vad gäller sexuell läggning , var det han hoppats på. Något att glädjas åt när så mycket annat var en besvikelse. Men jag slapp gömma min kärlek och känslor i en garderob, då jag kärade ner mig i tjejer och inte i killar. Numera kan ju oftast killar som blir kära i killar, känna att de flesta av oss, tycker det är helt okej. En förändring som det minsann är värt att flagga för då och då.

Men åter till Sölvesborg. Undra varför denna stad har fått detta ledsamma namn förresten, ”Sölve”. Det låter ju som någon sorts geggamoja eller något dyaktigt. ”Se upp så du inte fastnar med stövlarna. Det är Sölve här.” Om jag fick bestämma skulle denna stad byta namn till något glatt och trevligt. Men det kanske är en tråkig stad som passar att heta något tråkigt. Som Sölvesborg.

Politikerna i den staden har också beslutat sig för att lägga sig i vilken konst som skall köpas in till kommunen. Det brukar vara ett dåligt tecken när politiker lägger sig i sådant. Senast det hände var väl när man i Nazityskland förbjöd ”Entartete Kunst”. Där förbjöd man all modern konst man inte begrep. Som expressionism, kubism och sådant. Istället skulle det vara soldater med hjälm som tittade bort i fjärran eller damer i folkdräkt som tittade i fjärran, de med. Inget som var nytt eller det minsta svårförståeligt skulle få finnas. Den konst som skulle finnas skulle vara ”tidlös och klassisk” och på intet sätt ”utmanande”. Fast numera är väl mycket av den konst som då förbjöds just ”tidlös och klassisk”. Som Picasso och Mondrian. Gubbar med hjälm på huvudet som tittar ut i fjärran är däremot jävligt dött.

Jag vet inte om politiker generellt är sämre på kärlek och konst än andra. Sannolikt inte. Utom i Sölvesborg. Men det beror nog på att den staden har ett tråkigt namn. Nu skall jag trots att jag långt ifrån är i toppform ge mig ut i en fin stad med ett fint namn, nämligen Visby. Huruvida denna stad fått sitt namn pga att det är många som sjunger visor här eller om det beror på att vissa av invånarna är visare än andra är oklart.

”Medan man funderar på vad man ska göra kan man slå sig ner och sjunga en visa, ” säger Nalle Puh. Så det är väl det man får göra.


Peter

Hej vänner!

Nu har någon kriminell jävel sprängt och skadat en människa i Lund. Men det börjar ju bli vardag med mord, mordförsök och sprängningar. Alltihop är en katastrof och ingen verkar veta vad man skall göra åt det. I varje fall ingen av de som har som uppgift och ansvar att åtgärda saken. Vi lever alltså i en besvärlig och på många sätt sorglig tid, vilket gör mig ledsen. Förr kände jag mer som samhällsproblem var frågor som sökte sina svar. Men nu känns det som inga svar finns, vilket är en deprimerade tanke. Förr har liksom vardagens problem och det nära varit det viktiga. Samhällsfrågor låg en bit bort. När släkt och vänner mådde bra var det det viktiga och det som gjorde en glad, sedan retade man sig ibland på onödiga privatiseringar och annat dumt. Men jag minns inte att det gjorde mig nedstämd. Men nu blir jag deppad varje gång jag hör på nyheterna eller läser en tidning. Det står bara om gängkriminalitet, skjutningar, misshandel, rån, våldtäkter, hedersbrott, barn som gifts bort, stöldligor och annat elände. Gud har jag ju inte trott på sedan jag var barn. Men djävulen verkar ha kommit till jorden och går runt med sin bokfot och sprider ondska i detta lilla land, där jag en gång kände mig rätt hemma.

Jag läste förresten en artikel i tidningen om hur mina landsmän med judisk bakgrund har det i Malmö. Hur de utsätts för hot, trakasserier och hat. Att det har blivit farligt att ha en davidsstjärna om halsen och att man ställs till ansvar för allt som staten Israel hitta på. På ett sätt blir väl detta en bekräftelse på vikten av att den judiska staten existerar och finns som ett ställe för förföljda att emigrera till i tider av antisionism.

Historia är viktigt och för att förstå den tragiska situationen i Mellanöstern måste man vara rätt bra på historia. Det här väl en av de svåraste och mest komplexa konflikter som finns där krig, hat och oförståelse, lett till två parter som skapat fiendebilder utan mänskligt ansikte. Jag läste att man i arabiska skolor inte får läsa om Förintelsen och i Israeliska skolor om Al Nakba. Antagligen för att det skulle kunna leda till någon sorts medkänsla med de drabbade. Fienden måste liksom vara helt igenom ond om man skall kunna bomba eller skicka raketer mot dem och dess barn. Men för att förstå galenskapen i allt detta måste man läst både om Bergen-Belsen och Deir Yassin-massakern.

Sedan är ju frågan om man vill förstå eller inte. Men att dra hit konflikter från andra länder, är ett jävla sätt. För det är jag väldigt trött på när folk håller på med. Här skall man ta mig fan kunna gå med kors, torshammare, davidsstjärna eller halvmåne om halsen, utan att någon jävlas med en. Men bäst är naturligtvis inte ha någon religiös symbol alls. Utan ta avstånd från sådan vidskepelse och istället ha medkänsla i sitt hjärta och förnuft i skallen.

May the force be with you!

Peter (leg pessimistkonsult)

PS

Heja Greta!

            DS

 Dagens dikt.


Tack för er inbjudan.
Men tyvärr
kan jag inte komma,
då jag har viktigare saker för
mig just den dagen.

Något som kanske
förvånar er, då det
är jag som är huvudperson
på denna tillställning.

Ni kanske uppfattar mig som
osocial och oartig som
inte infinner mig på
min egen begravning.

Men, som sagt,
just den dagen upptagen
med annat.

Skall jag vara riktig ärlig
så har jag inte heller
någon lust att delta
i denna sammankomst.

Naturligtvis kan ni
trots detta äta smörgåstårta
i församlingshemmet, enligt
tidigare planering

Till våren avser jag
ligga i en björkbacke
där blåsipporna
speglar himlen.

Jag tänker vidare
ligga med fönstret öppet
och lyssna på hur koltrasten
sjunger över staden.

Så jag beklagar. Jag
kan tyvärr inte komma.

För just den dagen
måste jag säga till
en naken kvinna
att jag älskar henne.

Men om ni vill att Frälsningsarméns
sjätte kår skall nedstiga från Södermalm
och sjunga: ”Han har öppnat pärleporten”, så
tycker jag det låter som en både trevligt
och upplyftande idé.

Men som sagt. Jag kommer inte,
för jag har annat för mig.

Peter

Hej vänner!

Det har skjutits som vanligt. Den här gången var det tydligen i Nacka någon sköt med automatvapen och lyckades träffa två oskyldiga människor, som bara hade otur. Kanske kommer statsministern framträda och åter en gång påpeka att det är ”oacceptabelt” att det skjuts på det här sättet. Han brukar säga att det är just oacceptabelt. Vilket egentligen verkar rätt onödigt att påpeka. Alternativet vore ju att det var acceptabelt att försöka skjuta ihjäl sina medmänniskor med vapen.

Den här skytten var tydligen dessutom en person som inte var någon van skytt. För han lyckades sprida kulor runt sig som gödselspridare. Han hade uppenbarligen inte fått den utmärkta utbildning i skyttekonsten som fanjunkare Knapp bedrev, när jag gjorde min värnplikt. För på den tiden fanns det fanjunkare. Det var väl någon sorts officerstitel som några tilldelades, fast de inte gått på Karlberg. Jag tror att man senare avskaffade denna officersgrad. Men på 70-talet fanns det fanjunkare och de jag träffade med denna titel var trevliga gubbar. Till skillnad från en del andra befäl. Som man ibland nog fått överväga att skadeskjuta i händelse av krig. För sin egen säkerhets skull. Men fanjunkarna var ofta lite äldre gubbar utan ambition eller möjlighet att gör karriär. De jag hade att göra med var bra gubbar. Vi som gjorde vår värnplikt i flygvapnet var väl inte heller direkt några elitsoldater. Men vi fick ju öva en del skjutning och marscherande iallafall. Jag minns att vi vid avslutad övning brukade ge den fanjunkare som fått stå ut med oss en flaska Kaptenslöjtnant, som var någon sorts blandning av konjak och likör som då såldes på systemet, för att visa vår uppskattning. För vi var rätt dåliga, men snälla soldater.

Jag måste säga att jag är rätt less på all jävla kriminalitet som plågar detta land. Det mördas, misshandlas, våldtas, stjäls och jävlas och det verkar bara bli värre och värre. Faktiskt mår jag psykisk dåligt av att läsa eller höra om det. Det är som jag de sista åren blivit mer hudlös och känslig. När jag var yngre blev jag väl mest förbannad när jag hörde hur samvetslösa brottslingar jävlades med sin omgivning. Men numera blir jag också rätt ledsen och berörs i själen på ett annat sätt. Det är väl för att testosteronet börjar ta slut och jag gått in i det gråtmilda manliga klimakteriet. Fan ta alltihop.

Nu måste jag ge mig iväg för att kontrollbesiktigats på lasarettet. Får se om det blir körförbud eller om jag går igenom den här gången. På den tiden mina bilar var av mindre bra kvalité och då varje besiktning var en utmaning, så brukade jag tanka rätt mycket K-sprit för att på så sätt förbättra avgasernas innehåll. Men det bör man låta bli när man besiktigar sig själv. Möjligtvis kunde man ta ett litet glas Kaptenslöjtnant. Men den drycken slutades säljas på systemet 2007. Vi hörs!

Peter

Hej vänner!

Jag skriver nästan aldrig ”dom”.  Jag har försökt men tycker det inte ser bra ut på något sätt. Så oftast går jag in och ändrar, så det står ”de” där det förut stod ”dom”.  Jag vet inte varför riktigt. Men någon gång har jag lärt mig att ”dom” är talspråk och inte bör skrivas. Men det finns ju jätteduktiga författare som skriver ”dom” utan att tveka ett ögonblick. Så varför jag tycker det ser så fel ut vet jag inte. Kanske för min farsa som var född 1909 säkert skulle anmärkt på om jag skrivit ”dom” och retat sig på detta oskick. Han hade aldrig skrivit ”dom”. Utan ansett att det var fel. Han hade heller aldrig druckit Coca-Cola till maten eller ätit pommes till  pannbiff. Han hade inte heller gärna gått ut barhuvad eller lyssnat på schlagerfestivalen.

I morgon skall jag till en doktor igen. Det brukar inte vara någon större grej i vanliga fall. Men den här gången är det en specialist på sjukdomar som oftast drabbar män 65+, som skall klämma på mig eller vad han skall hitta på. Egentligen vill jag inte gå dit. Men om jag lät bli skulle den unga söta läkare som skrivit remissen till detta besök, nog bli besviken på mig. Jag vill inte göra unga söta läkare besvikna. Så jag går dit och hoppas att allt är ok. Fast egentligen vet jag att den unga dam som skrev remissen har viktigare saker att tänka på, än huruvida jag gör som hon säger eller inte.  Men jag vill att hon skall bry sig om mig lite och tycka att min hälsa betyder något för henne. Jag vill liksom inte vara en i det hav av dessa mindre skötsamma gubbar över 65 år, som hon med viss avsmak, måste be ta av sig skjortan och byxorna och lyssna på hjärtat och i värsta fall undersöka prostatan på. Men det är jag antagligen. Hon tänker säkert inte: ”Det var en ovanligt charmig gubbe, vars prostata det var ett rent nöje att undersöka”. Jag tror hon tänker något helt annat och det är jag på ett sätt glad för. Man vill ju trots allt att ens läkare skall vara någorlunda normal å huvudets vägnar.

Som jag skrivit tidigare har jag sedan över en månad inte druckit en droppe öl och nästan ingen annan alkoholhaltig dryck (ett glas bubbel igår). Detta då jag aldrig mer vill uppleva ett giktanfall av den magnitud, som det senaste hade. Säker en nia på Richterskalan eller vad man nu mäter giktanfall på för skala. Så om doktorn i morgon frågar hur det ”är med spriten”, så kan jag med gott samvete säga att jag är ytterst måttlig, vad gäller detta. Förr har jag ju ibland skamsen fått erkänna att det nog förekommit att jag druckit mer än några pilsner i veckan, samt några glas vin till helgen. Jag har riktigt sett hur de doktorer som informerats om detta, nog tänkt ”det är nog betydligt mer än så”. För det förekommer att folk inte är riktigt ärliga när de får den typen av frågor. Men jag har alltid berättat precis som det är. Kanske ibland lite mer än vad som behövs. Men för mig är det ett säkert tecken på att man drabbats av alkoholsjukdom att man ljuger och förnekar, när folk frågar om hur mycket man dricker. Så jag har tyckt det känts bra att berätta sanningen, då det gjort mig lite tryggare i att jag inte är alkis. Men nu har jag alltså blivit en i det närmaste helnykter farbror. Vars alkoholkonsumtion doktorer gärna får fråga ingående om. Ty jag är numera vit som snö och avser fortsätta med detta ett bra tag till.

På runstenar står det ibland ”han dog i vita kläder”. Det betyder att att den som vi skall minnas på stenen hade blivit kristen. På Historiska muséet i Stockholm finns till exempel en runsten på vilken det står:” Unna lät resa denna sten efter sin son Östen, som dog i vita kläder. Gud hjälpe hans själ.” Unna var uppenbarligen kristen för det är ett stort kors på denna sten. En bit ifrån Norrtälje finns det en sten på vilket det står ”Gunnbjörn och Asbjörn och Sigvat de lät resa denna sten efter Toke, sin gode fader. Gud hjälpe hans ande och själ bättre än han förtjänade. Holmfrid lät göra bron”. Det finns fler runstenar på vilka det står att de som rest runstenen hoppas att gud skall hjälpa den  stenen är rest över ”mer än han förtjänade”. Om någon reser en runsten över mig kan det gott stå något sådant.

Ute är det gråväder och alldeles stilla. Det är ganska varmt också. Någonstans tror jag, att två gamla nordsvenska hästar står och funderar i söndagskvällen, medan det droppar från träden intill. Det är en sådan kväll, när det borde vara så. Sommaren är slut och det har blivit höst. Ute doftar det svamp, mossa, vemod och järnålder. Två nordsvenska hästar står kvar ute någonstans i södra Norrlands kustland och inland. Medan mörkret faller.

Unna sörjer alltså sin son och hoppas att gud skall hjälpa hans själ. Tokes söner hoppas att den gamle rävgubben skall få guds hjälp, även om det är tveksamt om han förtjänar det. Själv hoppas jag i kväll att den icke existerande guden skall hjälpa en gudsförnekare som mig, mer än jag förtjänar. Hösten är kommen och den kommer jag med friskt mod och nykter, söka göra det bästa av. Det är år 2019 och jag har levt 23 766 dagar. 


Peter

Det är så mörkt
längs norrlandskusten.
För även där är
fyrarna släckta.

Från Eggegrund
till Storön är
kusten numera
mörk skog.

Inga blinkade
ljus som ger ledning
och hopp.

När du från havet
ser in mot land,
ser du mörker.

Fartygen behöver 
inte fyrar längre,
utan får ledning 
från rymden.

Så fyrarna behövs inte
i detta i detta nya land.

Kanske är jag
löjligt som sörjer
deras ljus om natten.

Kanske är jag
löjlig som sörjer.

Hej vänner!


Jag kom att tänka på min släkting på långt håll före detta svensklärarinnan Fanny Lamére. Hon hette ju från början Fanny Uddenberg men gifte sig med en fransman, som hade detta ovanliga efternamn. När hon var 82 år var hon med om en lite ovanlig historia.

Det var nämligen så att en ung präst med namn Urban Nodelius i Kalmar stift började skriva erotiska romaner inspirerad av boken 50 nyanser av grått, som nyligen gjort succé. Inte minst damer hade köpt denna bok och uppskattat dess erotiska beskrivningar. Urban som i verkligheten hade rätt liten erfarenhet av damer, började utifrån annan erotisk litteratur skriva en roman som nog var mer pornografisk än erotisk. Det var mer rätt på rödbetan om man säger så. Men ändå fantasifull i sin snuskighet. Det huvudpersonerna ägnade sig åt var minsann ingående beskrivet och att en präst i svenska kyrkan kunde komma på sådana idéer och perversiteter hade nog förvånat de flesta. Inte minst Urbans arbetsgivare.  Men Urban insåg att det nog var väldigt viktigt att hans författande inte kom fram till vare sig biskop eller församling, så han skrev sitt snusk under pseudonym. Han hade haft svårt att komma på något lämpligt namn för detta ändamål. Men en dag slog han upp telefonkatalogen och letade. Då hittade han namnet Fanny Lamére  och han skickade in sitt manuskript till ett förlag, som specialiserat sig på att ge ut erotik för kvinnor. Där tog man tacksamt emot ”Fannys” alster som på alla sätt bejakade den kvinnliga sexualiteten. Boken blev genast mycket uppskattad och gavs också ut som ljudbok där en skådespelerska som hette Regina läste, suckade och stönade sig genom texten.

Nu skulle alltså författaren få betalt för sin bok och då uppstod svårigheter. I det brev som följt med manuskriptet stod bara att boken var skriven av en Fanny Lamére. Men den ekonomisk ansvarige på förlaget kollade på internet och fann då, att de bodde en dam med detta namn på servicehuset Kumlet i Kalmar. Så hon ringde upp och frågade om det var damen som svarade, som skrivit boken ifråga. För den hade ju nu inbringat en betydande summa pengar. Fanny frågade försiktigt hur mycket det rörde sig om. Det var fem miljoner, som nu var författarens del av vinsten. Fanny lyssnade och berättade på vilket konto summan lämpligtvis kunde sättas in. Men den ekonomiskt ansvarige blev lite misstänksam. Att en dam i Fannys ålder skulle vara en så fulländad pornograf kändes lite konstigt. Så hon sa att hon nog gärna ville komma hem till Fanny och diskutera eventuella uppföljare till föregående bok.

Fanny anade att syftet med detta besök kanske var att kontrollera om det verkligen var hon som skrivit boken. Så hon gick till bokhandeln och köpte ett exemplar, fast det var ytterst genant. När hon kom hem läste hon några sidor och blev rätt chockerad. Mest på att svenskan var undermålig och att historierna var rätt enahanda. Men hon tog fram sin gamla Halda skrivmaskin satte i ett papper och skrev ner en historia om hur hon som ung i Paris haft ihop det med två bagare och en munk från Irland. Hon sparade minsann inte på krutet utan texten var bra mycket saftigare än det Urban hittat på. 

Så kom då den ekonomiskt ansvarige från förlaget och hälsade och klev in i Fannys välstädade lägenhet. Fanny bjöd på kaffe och man samtalade om ditt och datt. När Fanny gick för att hämta påtår, passade den ekonomisk ansvariga damen på att läsa det papper som satt i Fannys skrivmaskin. När hon läst vad som stod där var hon tvungen att sätta sig. När Fanny kom in tittade hon länge på tanten och tänkte ”herregud den damen har minsann varit med”. Det fanns inte längre någon tvekan vem som skrivit bästsäljaren.

Någon dag senare sattes fem miljoner in på Fannys konto. Redan dagen därpå hon beställde en kryssning i Västindien för sig själv och några jämnåriga väninnor. Under de kommande åren reste dessa damer på långa och mycket luxuösa resor. Hotellen var alltid femstjärniga och på flyget satt man i business-klass, med gott om plats för benen.  Fanny bytte också namn till sitt flicknamn. För det var ju ingen som skulle tro att en person med ett sådant fint namn kunde skrivit boken ”Evig lust”. Hon fick också ett rejält förskott på uppföljaren till föregående roman. Men någon sådan blev det inte.

Någon tid efter Fanny fått sina pengar hade det ringt en person som påstod att det var han som författat boken. Han hade dock vägrat berätta sitt namn och tydligen hållit något framför munnen som gjorde det svårt att uppfatta vad han ville. Uppenbarligen någon som inte var riktigt som han skulle och man spärrade på förlaget alla samtal från token.


Peter

1961


I september
hade jag vant
mig vid skolan.

Nylackade bänklock,
böckerna inslagna
i papper, kritaskar och
björnklister.

Varje morgon
”gick du klara sol åter upp”
och vi tackade gud.

 Dagarna mörknade,
en dag kom kylan
och det rök ur våra munnar
på väg på väg till skolan.

Det doftade syrligt
av eldning med kol
och koks.

Vi smakade på
rönnbär det året
också.

O-ormen slingrade
och A-apan skalade
en B-banan.

Jag vet inte riktigt
när jag förstod det.
Att jag skulle bli
kvar här.

Varje morgon
skulle solen gå
upp på denna plats
och gud skulle tackas för detta.

Även när det
regnade och var molnigt,
skulle solen gå upp
och gud avtackas.

Far ror och mor
är rar. Lisa har
en röd mössa.

Då, när trappuppgångarna
ännu luktade kålpudding
och såpa.

Tänk om jag kunde
säga till den lilla
drömmare som satt där:
Var inte rädd, du kommer
klara det.