Hej vänner!

Jag har fått en del att fundera över och behöver nog ta en del tid till det. En del brukar säga ”att man är så gammal som man känner sig”. Då brukar de väl mena att man minsann kan känna sig yngre och att det är något bra med det. Men jag känner mig rätt gammal. Vilket jag vet retar en del som är äldre än mig. För de tycker att jag som bara är 65 år inte har någon anledning att älta min ålder, som om det är något att älta. Numera skall ju 70 vara det nya 50 har jag hört. Men jag känner mig ändå lite gammal. Fast det är ganska löjligt. Som sagt, man är så gammal man känner sig. Och jag känner mig gammal. Även om det är löjligt. Så då känner jag mig både gammal och löjlig. Vilket inte är en förbättring från att bara känna sig gammal.

 

En sak som är lite konstig är att det verkar som ungdomlighet är något fint. Att man trots att man blivit lite äldre gärna skall verka vara lite yngre än man är. Om någon säger: ”han är så ung för sin ålder” är det bra på något sätt. Men om denne någon säger: ”han är så gammal för sin ålder” så är det inte alls bra. Själv vill jag inte verka ungdomlig ett dugg. Jag har liksom gått ett steg längre och kan ibland vara rätt barnslig. 

Det finns äldre män som har ihop det med betydligt yngre damer. Vad jag förstår tycker de att de känner sig yngre på grund av detta. Själv skulle jag ju bara känna mig ännu äldre. Men folk är väl olika på det sättet. Fast jag var ju i tonåren rätt förtjust i en del av mina lärarinnor. Speciellt en som vi hade i engelska. Hon skulle bara veta vilka fantasier jag hade kring henne när jag var 15 år. Fast hon då var äldre tant på säkert 35. Hon anade säkert inte att den långhåriga, finniga och lite svettiga killen längst ner i klassrummets högra hörn, ägnade en hel del fantasi kring henne. Vilket var tur att hon inte anade. För det hade varit riktigt pinsamt.

 

Jag hade hoppats att jag skulle bli äldre och förståndigare när jag blev pensionär. Men det har jag inte blivit. Faktiskt är jag mig rätt lik med mina fel och brister. Men en förändring är att jag inte skäms så mycket över dem som tidigare. Jag kan nästa tycka att de är rätt bra att ha nuförtiden. Både för att de gör en lite ödmjuk och för att de gör att jag har en del saker att skratta åt. Nu när jag fått lite mer självdistans och kan skratta en del åt mina svagheter. Till exempel kan de vara en tillgång när jag skriver i denna blogg.

Ibland funderar jag på om det finns folk som tycker illa om mig och i så fall varför. Det finns det antagligen folk som gör. För det är svårt att vara älskad av alla. Jag tycker själv bara illa om fyra människor som jag träffat i verkliga livet. Som jag kan komma på. Det finns några som jag varit sur på ett tag. Men det har gått över och jag tycker idag rätt bra om dem också faktiskt. Jag tycker ju illa om en del offentliga personer. Men det är ju en annan sak än att tycka illa om någon ”in real life”. Så om man tänker efter så har jag haft tur. För under 65 år har bara fyra personer av alla de tusentals jag träffat, gjort mig riktigt ledsen och sårat mig. Inte ens en promille av alla jag träffat har varit elaka.

De är väl några föräldrar som jag träffat i tjänsten som varit sura på mig och sagt att de tycker jag är dum. Men det har varit när de känt sig pressade och deras liv varit motigt. Så det har jag inte blivit så ledsen av. Mera bekymrad över att jag varit skyldig att agera på ett sätt som gjort att de mått dåligt. Anmält till socialtjänsten för att de behövt hjälp för sina barns skull, har det väl oftast handlat om. Sedan har jag väl ibland varit lite rak och odiplomatisk i min kommunikation. Jag kan vara det ibland när jag tycker något är på tok. Men faktiskt har det nästan alltid slutat bra, även om det var lite jobbigt ett tag i relationen.

Men de finns säkert någon som jag gjort ledsen även om det inte var min mening. Jag hoppas de har förstått det. Men om någon som läser det här är någon som jag sårat, så ber jag ursäkt och lovar att det inte var min mening. Om inte denne någon är en av dem som varit riktigt dumma mot mig eller är president för något stort land. För då kan ni gott ha det.

Peter