Hej vänner!

Jag läste i tidningen att massa kända människor åkt till Israel för att fira en kille som heter Bindefeld som tydligen fyller 60 år. Det verkar som alla kändisar skall dit och fira den gubben. Bland annat såg jag att tre partiledare är där och festar. För de är tydligen kompis med den där Bindefeld, de också. På något sätt känns Sverige så litet, när en kille som fyller år kan bjuda dit nästan varenda känd människa i landet. Naturligtvis unnar jag folk att festa och ha kul. Även partiledare måste väl få gå på kalas om de blir inbjudna till en kompis. Men det är ända något som inte känns riktigt bra. Speciellt som tydligen den där Bindefeld måste vara rik som ett troll som bjuder på både resa, boende, aktiviteter och käk. Så god vän kan han väl ändå inte vara med tre partiledare än att detta inte skulle kunna uppfattas som på gränsen till muta. Själv har jag haft tydliga regler på mitt jobb för vad man får ta emot. Möjligtvis en chokladask eller blomma. Men en flaska fint vin har jag fått tacka nej till. Men det känns också lite sorgligt på något sätt att bjuda in massa kändisar och kalla alla dessa för nära vänner. Som en ensam tonåring som säger han har massa vänner, bara för han har det på internet.

I tidningen var det bilder från ovanstående kalas. Då kom jag att tänka på Magnus Ugglas gamla låt ”Jag mår illa”. Den dök liksom bara upp i skallen och gick liksom inte att få bort. Kanske var det att människorna på bilderna såg så fånigt generade ut. Som att de var tvungna att övertyga sig själva om att de gjort alldeles rätt, som låtit sig bjudas på detta jättekalas. Men ända har lite dåligt samvete och är oroliga för vad folk skall tycka.

Men om jag blir rik innan jag fyller 70 skall jag bjuda in er alla till ett jättekalas. Ett kalas för alla vänner som jobbat på och gjort rätt för sig. Men några kändisar skall inte få komma. För de har haft sitt kalas nu. Dessutom känner jag inte en enda kändis.

Läste ni förresten om det där konstiga stolpskottet Gunnar Axén som tydligen är styrelseordförande för ett skurkaktigt pensionsbolag som heter Allra. Tidigare var han moderat riksdagsman. Denne mycket rike Krösos Sork hade tydligen blivit glad över att hans skatt skulle bli lägre på de 970 000 kronor han tjänade om året, när Värnskatten avskaffades. Men så läste han att en undersköterska tyckte att det var orättvist och nog tyckte att de skattepengarna kunde användas till att förbättra för henne och hennes kollegor. Vet ni vad detta ouppfostrade, bortskämda stolpskott till mänskligt B-lag, twittrade för svar på denna åsikt. Så här skrev han: ”Den egoistiska parasiten till undersköterska som uttalar sig borde skämmas. Ingen har rätt att sko sig på någon annans arbete”. Den jäveln borde omedelbart sättas i arbete på en långvårdsklinik och där få byta blöjor, mata senila åldringar och bädda nerkissade sängar i åtminstone 15 år. Och det på natten. Så hederligt folk slipper se honom på dagtid.

Jag är i Stockholm förresten. Egentligen skulle jag åkt med en kompis till hans fritidshus och ätit krabba. Men jag har varit förkyld och dålig hela veckan och på väg hit kom eländet tillbaka. Jag blev kokhet och började svettas så jag blev alldeles blöt. Så jag fick ringa och ställa in min medverkan krabbätandet. Det var nog klokt för nu mår jag faktisk rätt risigt igen. Men det känns som en rejäl besvikelse för jag hade sett fram emot krabbätandet och de drycker som följer med det. Nu sitter jag istället ensam här och skriver till er.

Då jag hade tråkigt prövade jag att se på TV och där var det frågeprogrammet ”Fråga Lund”. En av frågorna som ställdes till klok-skallarna var: ”Är det farligt att gå och bära på hemligheter”. Vad jag förstod av svaret är det för det mesta helt ofarligt. Vilket är tur då vi nog alla går och bär på en och annan hemlighet. Själv har jag ju en del hemlisar som jag inte berättar för andra utom för Maria. Just nu går jag och bär på en hemlighet som jag nog till slut måste berätta om. Jag har redovisat den för några nära vänner också. Men det är en tråkig historia som jag nog inte tänker berätta om, förrän jag måste. Det är inget kul och inget att se fram emot.

Nu stiger solen över Vasastan och jag får väl försöka ge mig ut på en promenad och se om jag inte trots allt börjar bli frisk. Kanske orkar jag gå på något museum. Om jag gör det skall jag berätta för er om detta besök.

Trevlig lördag

Peter