Hej vänner!

Klockan är 2:00 på natten och jag kan inte sova. Jag har sovit några timmar men sedan vaknade jag och kunde inte somna om. För jag grubblar på allt möjligt. Både personligt och sådant som har med mitt jobb att göra. Vad gäller det senare så tänker jag på att det lätta i mitt jobb alltid har varit det jag egentligen har haft betalt för att göra. Träffa barn och föräldrar och göra psykologutredningar och sådant har nästan alltid varit roligt. Ibland jobbigt känslomässigt och ansvarsfullt. Men ändå tillfredsställande, då det har känts att det på något sätt varit till hjälp. Det är det övriga som kontakter med andra vårdgivare och ibland andra administrativa arbetsuppgifter som varit jobbiga och ibland gjort mig ledsen. Som fått mig att tappa lusten och fått mig att fundera på mitt yrkesval. Sådant ligger jag och funderar på.

Jag läste förresten en hemsk sak som på ett sätt har med mitt jobb att göra även om själv aldrig varit involverad i detta. Det var en artikel om två så kallade ”apatiska barn” som nu var vuxna och berättade hur deras föräldrar tvingat den att spela allvarligt sjuka i syfte att få uppehållstillstånd. Det var ju mycket prat om detta för ett tiotal år sedan. Nu berättar dessa numera vuxna barn om den misshandel de utsattes för under den tiden de var ”apatiska”. En pojke fick sitta i rullstol, svälta och blev slagen om han öppnade ögonen. En flicka som då var 10 år fick inte prata, inte le och skulle låtsas att hon inte reagerade på någonting. Hon tvingades under lång tid leva på yoghurt. Bägge dessa barn utsattes alltså för en allvarlig misshandel.

Jag minns att jag tyckte det var en konstig sjukdom som i stort sätt bara drabbade barn i Sverige och oftast barn som kom med sina föräldrar från vissa länder i Östeuropa. Men som när föräldrarna fått uppehållstillstånd ganska omgående blev friska. Det var helt enkelt väldigt konstigt.

Det är möjligt att det fanns barn där det här beteendet hade andra förklaringar. Men det räcker med att det var ett antal barn hade det som de numera vuxna beskriver i ovanstående artikel för att det skall vara en skandal. Jag funderar på hur det kunde bli på det sättet. Men det otäcka är att om man när detta var som mest aktuellt ifrågasatt om detta var en sjukdom, hade man antingen ignorerats som mindre vetande eller riskerat svartlistning. Det fanns en rad läkarauktoriteter och kollegor som beskrev varje misstanke om manipulation som ett övergrepp i sig. Likaså engagerade journalister som gjorde reportage om hur illa samhället behandlade familjer med ”apatiska barn”. 
 

Jag vet inte hur fortsättningen på det här blir. Men flickan och pojken beskriver att de fortfarande plågas av de upplevelser och lidande de hade, när de tvingades spela apatiska. Pojken säger att han bad till gud varje dag att det hela skulle avslöjas och att han skulle få leva ett normalt liv igen. Han säger att han inte kan förstå att de läkare som träffade honom inte förstod att han var frisk, utan deltog i spelet. Själv tänker jag att det nog fanns de som anade att något inte stod rätt till, men inte sa något. För priset hade varit för högt. Att när det här var som mest aktuellt säga att man misstänkte att föräldrarna på ovanstående sätt misshandlade sina barn, hade väl gjort fortsatt karriär som barnläkare eller barnpsykiatriker till ett avslutat kapitel.

Själv är jag glad att jag aldrig fick någon typ av uppdrag kring detta som psykolog. För frågan är om jag själv vågat ifrågasätta läkare och kollegor. Då hade jag ju också haft ett delansvar för det som de här barnen utsattes för. Men jag jobbade ju med neuropsykologi och man tyckte väl att jag inte hade väl inte den terapeutiska kunskap som krävdes för dessa svåra fall. Det är jag som sagt glad för.

Men vad lär vi oss av detta. Mer än att alla föräldrar inte är goda människor, som vill sina barns bästa. Jo, att våga ifrågasätta auktoriteter oavsett vilken titel de har och hur väl de framför sina åsikter. Det är svårt och ett betydande risktagande. Själv har jag också ibland varit för feg och ibland när jag varit lite modigare, fått på skallen när jag gjort så. Något som gör att jag till och med nu efter min pension, ibland känner mig rädd och orolig för att ta upp sådant som jag uppfattar som missförhållanden. Det har blivit bättre. Men i viss mån finns rädslan kvar. Att ifrågasätta auktoriteter är fortfarande svårt och känns lite farligt.

Jag förstår att de som behandlade de numera vuxna barn som artikeln handlade om, nog känner en viss skuld, fast de gjorde sitt bästa. Kanske också de som sa att sådan manipulation inte förekom och skällde ut dem som antydde att så kunde vara fallet, kan må lite dåligt. Jag hoppas på ett sätt att så är fallet. För det är orättvist att vissa av oss skall vara fulla av skuldkänslor för småsaker. Medan andra skall sova gott om natten, vad de än ställt till.

Nu skall jag gå och lägga mig och försöka sova någon timme.

Peter