Hej vänner!

Jag skriver nästan aldrig ”dom”.  Jag har försökt men tycker det inte ser bra ut på något sätt. Så oftast går jag in och ändrar, så det står ”de” där det förut stod ”dom”.  Jag vet inte varför riktigt. Men någon gång har jag lärt mig att ”dom” är talspråk och inte bör skrivas. Men det finns ju jätteduktiga författare som skriver ”dom” utan att tveka ett ögonblick. Så varför jag tycker det ser så fel ut vet jag inte. Kanske för min farsa som var född 1909 säkert skulle anmärkt på om jag skrivit ”dom” och retat sig på detta oskick. Han hade aldrig skrivit ”dom”. Utan ansett att det var fel. Han hade heller aldrig druckit Coca-Cola till maten eller ätit pommes till  pannbiff. Han hade inte heller gärna gått ut barhuvad eller lyssnat på schlagerfestivalen.

I morgon skall jag till en doktor igen. Det brukar inte vara någon större grej i vanliga fall. Men den här gången är det en specialist på sjukdomar som oftast drabbar män 65+, som skall klämma på mig eller vad han skall hitta på. Egentligen vill jag inte gå dit. Men om jag lät bli skulle den unga söta läkare som skrivit remissen till detta besök, nog bli besviken på mig. Jag vill inte göra unga söta läkare besvikna. Så jag går dit och hoppas att allt är ok. Fast egentligen vet jag att den unga dam som skrev remissen har viktigare saker att tänka på, än huruvida jag gör som hon säger eller inte.  Men jag vill att hon skall bry sig om mig lite och tycka att min hälsa betyder något för henne. Jag vill liksom inte vara en i det hav av dessa mindre skötsamma gubbar över 65 år, som hon med viss avsmak, måste be ta av sig skjortan och byxorna och lyssna på hjärtat och i värsta fall undersöka prostatan på. Men det är jag antagligen. Hon tänker säkert inte: ”Det var en ovanligt charmig gubbe, vars prostata det var ett rent nöje att undersöka”. Jag tror hon tänker något helt annat och det är jag på ett sätt glad för. Man vill ju trots allt att ens läkare skall vara någorlunda normal å huvudets vägnar.

Som jag skrivit tidigare har jag sedan över en månad inte druckit en droppe öl och nästan ingen annan alkoholhaltig dryck (ett glas bubbel igår). Detta då jag aldrig mer vill uppleva ett giktanfall av den magnitud, som det senaste hade. Säker en nia på Richterskalan eller vad man nu mäter giktanfall på för skala. Så om doktorn i morgon frågar hur det ”är med spriten”, så kan jag med gott samvete säga att jag är ytterst måttlig, vad gäller detta. Förr har jag ju ibland skamsen fått erkänna att det nog förekommit att jag druckit mer än några pilsner i veckan, samt några glas vin till helgen. Jag har riktigt sett hur de doktorer som informerats om detta, nog tänkt ”det är nog betydligt mer än så”. För det förekommer att folk inte är riktigt ärliga när de får den typen av frågor. Men jag har alltid berättat precis som det är. Kanske ibland lite mer än vad som behövs. Men för mig är det ett säkert tecken på att man drabbats av alkoholsjukdom att man ljuger och förnekar, när folk frågar om hur mycket man dricker. Så jag har tyckt det känts bra att berätta sanningen, då det gjort mig lite tryggare i att jag inte är alkis. Men nu har jag alltså blivit en i det närmaste helnykter farbror. Vars alkoholkonsumtion doktorer gärna får fråga ingående om. Ty jag är numera vit som snö och avser fortsätta med detta ett bra tag till.

På runstenar står det ibland ”han dog i vita kläder”. Det betyder att att den som vi skall minnas på stenen hade blivit kristen. På Historiska muséet i Stockholm finns till exempel en runsten på vilken det står:” Unna lät resa denna sten efter sin son Östen, som dog i vita kläder. Gud hjälpe hans själ.” Unna var uppenbarligen kristen för det är ett stort kors på denna sten. En bit ifrån Norrtälje finns det en sten på vilket det står ”Gunnbjörn och Asbjörn och Sigvat de lät resa denna sten efter Toke, sin gode fader. Gud hjälpe hans ande och själ bättre än han förtjänade. Holmfrid lät göra bron”. Det finns fler runstenar på vilka det står att de som rest runstenen hoppas att gud skall hjälpa den  stenen är rest över ”mer än han förtjänade”. Om någon reser en runsten över mig kan det gott stå något sådant.

Ute är det gråväder och alldeles stilla. Det är ganska varmt också. Någonstans tror jag, att två gamla nordsvenska hästar står och funderar i söndagskvällen, medan det droppar från träden intill. Det är en sådan kväll, när det borde vara så. Sommaren är slut och det har blivit höst. Ute doftar det svamp, mossa, vemod och järnålder. Två nordsvenska hästar står kvar ute någonstans i södra Norrlands kustland och inland. Medan mörkret faller.

Unna sörjer alltså sin son och hoppas att gud skall hjälpa hans själ. Tokes söner hoppas att den gamle rävgubben skall få guds hjälp, även om det är tveksamt om han förtjänar det. Själv hoppas jag i kväll att den icke existerande guden skall hjälpa en gudsförnekare som mig, mer än jag förtjänar. Hösten är kommen och den kommer jag med friskt mod och nykter, söka göra det bästa av. Det är år 2019 och jag har levt 23 766 dagar. 


Peter