Hej vänner!

På denna ö där jag befinner mig finns ett kapell. Idag var det gudstjänst i detta kapell och jag gick faktiskt dit och deltog i denna sammankomst. Det kanske ni som brukar läsa denna blogg blir lite förvånade över. För ni vet ju att jag är en riktig gudsförnekare av värsta slag och både hedning och ateist. Men jag gick iallafall till kyrkan och försökte se lite troende ut. Det var lite trevligt och det sjöngs flera psalmer som jag gillar. Till exempel ”Han har öppnat pärleporten” som tydligen numera finns med i psalmboken. Vidare sjöng vi en svensk översättning av ”Amazing Grace” som också tydligen finns i psalmboken. Jag försökte sjunga med men det gick dåligt. För jag måste vara lite allergisk mot något som gör att jag är lite täppt i näsan och har klåda i halsen. Men lite brummade jag med. Däremot var jag tyst under trosbekännelsen. För jag vägrar säga att jag tror på jungfrufödsel och ett evigt liv och sådant dumt.

Sedan höll den kvinnliga prästen en kort predikan. Hon berättade att hon som ung var blyg och inte vågade öppna munnen i sociala sammanhang. Men sedan hade hon konfirmerat sig och tack vare kyrkan blivit frimodig och vågat prata inför andra. Hon hade känt sig så trygg och hemma i församlingen att hon till och med vågat utbilda sig till präst. Det var ju bra. Så pratade hon en del om hur lärjungarna följde med Jesus och på något sätt var detta något som vi borde ta efter. Jag förstod inte riktigt hur hon fick ihop det. Därefter fick vi syndernas förlåtelse och blev välsignade. Jag var lite orolig för att gud, som ser allt, skulle sticka ner ett stort finger ur molnen och peka på mig och säga: ”den där skall minsann inte ha någon förlåtelse för sina synder eller få någon välsignelse. Han har ju både i tal och skrift ifrågasatt min existens och Marias jungfrudom”. Men då detta inte hände utgår jag från att gud har både humor och överseende.

Det skall visst bli gudstjänst om någon vecka igen i detta kapell. Nästa gång skall jag minsann köra in lite näsdroppar i kran så jag kan göra en bättre insats i psalmsången. Undra om ”Ovan där” finns med i psalmboken. Hoppas det och att vi får sjunga denna klämmiga sång. Enligt den kommer vi ”förstå hans vägar bättre ovan där”. Det får man hoppas för nedan här begriper jag inte ett dyft. Faktum är att jag tror mindre på gud efter varje gång jag hör någon av hans företrädare på jorden predika. Men det kanske beror mer på mig än på dem. Men jag sjunger gärna med i de sånger som frälsningsarmén brukar sjunga med sådan fulländning. Som tydligen nu också ibland finns med i psalmboken.

Peter

God morgon vänner!

Jag sitter på en ö i Bottenhavet och funderar. Det ser ut att bli en grå dag idag. Klockan är 4:12 på morgonen. Men jag har varit vaken en stund. När jag gick ut för att pissa för någon timme sedan var himlen alldeles röd i öster. Soluppgången hade ju i det antika Grekland sin alldeles egen gudinna som hette Eos. I Odyssén kallas hon den ”gyllenfingrade Eos”. Det låter fint

En annan gudinna i det antika Grekland var ju Nike, segerns gudinna. Henne kan man tacka idag efter fotbollslandslagets seger över Tyskland i fotbolls-VM. Faktum är att det nästan är roligare att se tjejer spela fotboll än killar. Det är sällan man ser sådana där fåniga filmningar när tjejer spelar till exempel. Ni vet sådana där där en spelare faller ihop i våldsamma smärtor och vrålar i fosterställning, bara för någon petat på honom. För att därefter halta runt i en minut och sedan spela vidare som inget hänt. Sådant är fånigt och löjligt. Men i damfotbollen händer det sällan att man behöver se sådant dumt.

I min ungdom hade jag förresten ett förhållande med en tjej som hette Nike. Hon hette annat också. Men bland annat Nike. Men det gick åt skogen med denna Nike. Som på intet sätt var någon segerns gudinna för mig, snarare tvärtom.

Antikens gudar och gudinnor var ju egentligen rätt mänskliga. Det som var speciellt med dem var väl mest deras odödlighet. Annars var de som folk är mest. Möjligtvis mer avundsjuka, otrogna och hämndlystna än de flesta av oss dödliga. Det finns ju knappast någon mänsklig svaghet som dessa gudar och gudinnor inte uppvisar. De förstår sig på människorna, för inget mänskligt är dem främmande. Till skillnad från den ensamma kristna guden som inte förstår sig på människorna alls. Så fort han såg att dessa käkade en banan ur kunskapens träd och upptäckte att man kunde umgås på ett nära och trevligt sätt, körde han ut dem ur paradiset. Det var taskigt gjort. Tacka vet jag gudinnan Afrodite. Hon hade minsann inte kört ut några älskande ur något paradis. Tvärtom hade hon uppmuntrat Adam och Eva till variation och förnyelse i sitt samliv.

Nu är det alldeles vindstilla ute och faller ett stilla regn. Jag tror jag går och lägger mig en sväng och läser en bok. 
 

Peter

Hej vänner!

Jag är i Stockholm och skall resa vidare om någon dag. Den sista tiden har mitt humör växlat mellan riktigt fint till inte fint alls. Det är jobbigt att fara runt i känsloregistret på detta vågformade sätt. Men som det står i visan, är det så att ”sorgen och glädjen di vandra tillsammans”.

Jag pratade med en kompis häromdagen och han berättade att frun till en barndomskamrat som jag inte träffat på många år hade dött. För sådär en 40 år sedan träffade jag den kompisens fru då och då. Men nu hade hon alltså dött och det kändes sorgligt. När jag pratade med samma kompis som berättade detta för någon dag sedan, berättade han att nu hade hans storebror som var några år äldre än oss också avlidit. Dessutom hade hans gamla pappa blivit mycket allvarligt akut sjuk och inte längre var kontaktbar. Själv tänker jag också en hel del på min storasyster som dog för några år sedan. Jag gör ofta det när jag är på väg till Brämön, där hon och jag brukade umgås rätt mycket på somrarna.

Det fanns en period för sådär en 20 till 30 år sedan då jag gick på begravningar rätt ofta. För då var det medlemmarna i generationen före min som hemkallades som frälsningsarmén brukar uttrycka saken. Men nu är det vänner i min generation där en och annan börjar droppa av. Vi som lyssnade på Beatles och Rolling Stones, först av alla. Vi som såg Per Oscarsson strippa i Hylands hörna. Vi som i tonåren såg den första människan landa på månen. Vi som levde i en tid av kallt krig och såg en av deltagarna i detta krig till slut falla ihop som ett korthus, till glädje för alla de folk som ockuperades. Vi som då kanske kände hopp om en bättre värld och en bättre tid, men som nu tvingas hantera vår besvikelse. Ännu är de flesta av oss kvar. Men en och annan börjar ta spårvagnen upp till himmelen, som man sjunger i trevlig visa.

Igår såg jag en bild i tidningen på en pappa och hans lilla dotter som drunknat i Rio Grande när de försökte ta sig till USA. Den lilla flickan var visst bara två år och hette Valéria. Familjen kom visst från El Salvador. Det är ett land där fattigdom, våld och arbetslöshet gör livet jävligt hopplöst. Så Valérias pappa ville väl försöka ge lilla Valéria ett bättre liv med skolgång och skydda henne från att bli kidnappad av något kriminellt gäng. Ibland låter det som alla som försöker lämna fattigdom och hopplöshet för att söka sig till länder där man tror det finns en framtid, gör det för de vill utsätta sig för alla svårigheter och risker detta medför. Så är det naturligtvis inte. De gör det för de inte ser något annat alternativ. Så kommer det nog på något sätt fortsätta att vara så länge världen är så orättvis som den är. Jag är övertygad om att Valérias pappa inte hoppades få pengar till ett liv i överflöd. Han skulle nog nöjt sig med att plocka vindruvor i Kalifornien till mycket låg lön. För det skulle iallafall vara bättre än att vara utan lön i El Salvador. Kanske ville han bara vara säker på att kunna ge sina barn mat varje dag.

En del människor är alltså väldigt fattiga och andra väldigt rika. Det är orättvist. Inte för att det skillnad i hur mycket pengar folk har, utan för att de har så olika livsvillkor. Om alla människor hade mat att äta sig mätta, ett hus att bo i och tillgång till vård när de eller deras barn blev sjuka, skulle jag vara hyfsat nöjd. Ibland verkar det som en del tycker att man nästan är kommunist om man tycker så. Men det handlar väl mer om någon sorts moral som fanns långt före Marx. Jag vet att jag en gång tidigare i denna blogg använt nedanstående bibelcitat. Det är alltså Jesus som berättar hur han tänker ordna saker efter sin återkomst, när han delat upp mänskligheten i dem han gillar och dem han inte gillar något vidare. Så här står det:

”Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte. Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp? Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.”

Nu tror ju jag inte på att det finns någon belöning eller något straff efter döden. Fast det är ju klart att om detta citat kan få någon snål fan bli skraj och skänka en hundring till Rädda Barnen, så vore det ju bra. Har jag som pensionär råd med detta, finns det ta mig fan andra som också har råd.

Själv skulle jag vara tacksam om jag kunde få bort den där bilden på Valéria och hennes pappa ur huvudet. Men det går inte. Den är borta en stund. Men sedan kommer den tillbaka. Lilla, lilla barn tänker jag. Så tänker jag på mina numera vuxna tjejer och hur de såg ut när de var två år och var i den här lilla flickans ålder. Hur de brukade leka och prata och lyssna på sagor. Det borde man bli glad över att tänka på. Men så tänker jag på lilla Valéria igen, som dog en så sorglig död i famnen på sin pappa. Så känner jag mig deppad igen.

Peter

Hej vänner!

Jag läste en artikel i tidningen av en kille som var med och firade midsommar. Det var en grej han skrev som jag tänkte på efteråt. Som träffade mig på något sätt. Han berättade att när midsommarstången skulle resas, var det en del initiativrika gubbar som tog tag i detta under en av dessa gubbars ledning. I samarbete och gemenskap restes denna fallossymbol och penetrerade jorden. Men han som skrev artikeln stod bredvid och såg på med kvinnor och barn. Han kände som han trots att han var man, inte var en del av den manliga gemenskapen. Kanske kände han sig lite fånig och underlägsen också. Det hade jag gjort.

Överhuvudtaget kände jag igen situationen. För det har hänt att jag känt mig just så utanför och löjlig när jag sett männen som kan hantera en motorsåg och hammare snabbt slå upp en bastu, dra upp en jättetung båt eller skjuta en stackars älg. Jag har stått där och känt att mitt bidrag är så litet, att det egentligen inte behövts. Det är inte det att jag är väldigt opraktisk. När ingen ser på har jag faktiskt satt upp hyllor och lagat bilar. Kanske skulle jag kunnat bygga en bastu också. Om jag fått mycket hjälp och haft pengar att köpa virke för. Nu skulle jag ha råd med detta. Men nu har jag ingen lust och behöver pengarna till att få en pension som går att leva på. Men just känslan av underlägsenhet och utanförskap i den manliga gemenskapen finns kvar, fast jag snart är 65 år.

Jag är alltså ingen karlakarl som man kan ha någon större nytta av om man planerar bygga ett hus eller resa en jättestor midsommarstång. Man kan fråga mig en del om blommor, fåglar och svensk litteraturhistoria. Jag har ju också en lång utbildning i psykologi från universitetet. Jag är rätt bra på att laga mat. Men ibland känns det som dessa kunskaper känns rätt värdelösa när män träffas, för att utföra ett stordåd. Det finns en låt av GES som heter ”En jävel på kärlek”. Den handlar om en kille som inte heller är så praktisk och duktig på att snickra och laga bilar och sådant. Men han är rätt mallig för att han är en ”jävel på kärlek. På att kyssa flickorna”.  Kul för honom och något som onekligen kan vara en stor tillgång när midsommarstången väl är rest. Men då står väl alla tjejer och beundrar de muskulösa killar som, så att säga, med fast hand reste denna symbol för fruktsamhet.  Själv stod han väl bredvid och viskade för sig själv ”jag är en jävel på kärlek”. Ungefär som man gör när det regnat en vecka på sommaren och man säger: ”Det är bra för potatisen, Det är bra för potatisen”. Bara för det skall kännas lite bättre.

När jag var ung var var det många som levde i förhållanden där arbetsuppgifterna var uppdelade mellan män och kvinnor. Oftast så att kvinnorna tog hand om bäddning, städning, diskning, barnpassning och matlagning samt alla andra arbetsuppgifter i hemmet. Kvinnor var liksom mer som någon sorts pigor, som ofta dessutom var beroende av att få pengar från sin man för att överleva. Gubbarna gick till jobbet och drog hem stålar, men hade i hemmet fullständig markservice. Det är inte länge sedan det förhöll sig på detta hemska sätt. Men bara för sådär en tio år sedan stod jag och diskade utomhus på landet. Då gick det förbi några killar, yngre än jag är, i blåkläder och en av dem sa: ”Rätt man på rätt plats” och de andra skrattade till. Som om det var löjligt omanligt att diska. Så det verkar fortfarande finnas kvar killar som bara käkar och lämna disken till sin kvinna. Konstig nog älskar nog ibland deras fruar dem, trots detta. Det är dumt.

Men vad jag har förstått kvarstår i många förhållanden en påtaglig orättvisa vad gäller ansvaret för hemarbetet. Detta trots att numera oftast även tjejerna går till jobbet på morgonen. Så de får först jobba hela dagen och sedan vara den piga som traditionen kräver. Men så slutar visst nästan hälften av alla äktenskap i skilsmässa också. Vilket inte är så konstigt. För om killar inte gör någon större nytta i hemmet så behövs de ju liksom inte där. Då är de ju mest i vägen. Man måste nog vara jävligt duktig på kärlek för att kompensera för detta. Annars åker man nog ut, får man hoppas. Så duktig på kärlek har i varje fall jag inte varit. Så det blir till att diska, städa, bädda sängen och stryka sina egna skjortor i den omfattning som ett jämställt förhållande kräver. Förresten läste jag att samlivet i jämställda förhållanden är mycket mer tillfredsställande än i de som är mindre jämställda. Så inget ont som inte har något gott med sig. Sexualupplysaren Elise Ottosen-Jenssen sa visst någon gång ”att ett bra samlag kan börja vid diskbänken”. Vad jag förstår menade hon att om man hjälper varandra med disken, så kan det leda till något stort efteråt. Som en midsommarstång, om man tillsätter några blommor.

Men katter är helt samvetslösa vad gäller att utnyttja andra utan att bidra så mycket själva. Min katts bidrag till uppgifterna i hemmet är att se trevlig ut. Annars är jag hans betjänt som han faktiskt kör en hel del med. Vill han bli klappad kommer han och talar om det på ett sätt som gör att man är tvungen att ställa upp för att få slut på gnället. Vill han ha käk går han in i köket och gnäller till han får en påse som ibland duger. Men ibland ser han bara sur ut och går till dörren och går ut. För vi bor granne med en restaurang och där bjuder de minsann honom på räkor och kräftstjärtar ibland. Han ser ut som han inte får något käk hemma och då bjuder de snälla killarna och tjejerna där på skaldjursbuffé. Han är faktiskt väldigt bortskämd.

Så om man känner visst utanförskap när män bygger hus och reser midsommarstänger får man satsa på kärlek. Ett säkert kort är då att med ett skälmsk leende ta hand om disken och bjuda på ett glas bubbel med en jordgubbe i. Man kan förresten ta ett glas själv och skölja ner Viagrapillret med. Är man katt behöver man dock inte anstränga sig. Man bara ser lite gullig ut, så får man all kärlek man behöver.

Peter

Hej vänner!

Idag är det midsommardagen. Jag hade tänkt åka till Bremön utanför Sundsvall som jag brukar göra. Men nu blev det inte så av lite olika skäl. Vi får se när jag bestämmer mig för att åka iväg. Numera har jag ju ingen brådska riktigt. För jag kan ju ganska fritt bestämma när och hur jag skall ta ledigt. Men faktum är att jag jobbat en hel del fram till nu, trots att jag är pensionär. Inte heltid på något sätt, men ändå en hel del.

Idag har det varit varmt på Gotland och jag har faktiskt badat i havet. Det var ganska kallt. Men rätt skönt ändå att bli avkyld. Annars har jag inte känt mig så glad sista tiden som jag beskrev i mitt förra inlägg på denna blogg. Det är en del nyheter som jag läst som på något sätt plågar mig. På något sätt har jag blivit mer skyddslös för sådant, med stigande ålder. Jag blir liksom ledsen och upprörd på ett annat sätt än förr. Ibland längtat jag efter att bosätta mig på en plats utan möjlighet att ta del av all jävelskap. På en ö i yttre Hebriderna kanske med bara Atlanten runt mig. Utan radio, TV eller telefon.

Jag brukar ju inte här dela av mig privata saker som mina känslolägen. Men det är lika bra att erkänna, jag känner mig rätt vemodig. Liksom stämd i mollton. Som det är i midsommartidens nätter. Ni vet dem som det finns en så fin visa i mollton om. Den som börjar:

”Du lindar av olvon en midsommarkrans
och hänger den om ditt hår.
Du skrattar åt mångubbens benvita glans
som högt över tallen står.”

Det är ju en visa som får en att känna både vemod och förundran. Jag brukade länge försöka vara vaken på midsommarnätterna och inte gå och lägga mig förrän på morgonen när solen gått upp och brutit förtrollningen. Iallafall om det var hyggligt väder så försökte jag hålla mig vaken så länge jag orkade, i midsommartiden. Dikt om en sådan natt för några år sedan:

Så satt jag på nytt
i stilla midsommarnatten.

Sammetssky över land,
över vatten.

Morkullan knirpar
förbi över
skogen.

En älgko betar i tjärn,
med vatten till bogen.

Natten passerar
och timmar
försvinner.

Som sand mellan
fingrarna dagarna
rinner.

Det har funnits
tider med gråt
och besvär.

Men i midsommarnatten
är jag just här,
den jag är.

Peter




Hej vänner!

Om ni kanske märkt var det ett tag sedan jag skrev något på denna blogg. Jag har inte känt någon inspiration faktiskt. Den sista tiden har jag känt mig rätt ledsen över allt otäckt i världen och Sverige. Jag tycker tidningarna är översvämmade med nyheter om kriminalitet av olika sorter. Det är terror, skjutningar, gängkriminalitet, våldtäkter, övergrepp av pedofiler och hedersvåld med mera. Jag blir faktiskt ledsen och orolig av att läsa om detta. Eller så är jag ledsen och det gör att jag fokuserar på allt ont i världen. Jag vet inte vad som är hönan och ägget. Men det som talar för att det nog delvis är jag som blivit selektiv i min uppmärksamhet, är att jag också ältar en del oförrätter jag råkat ut för i livet. Det vet jag är dumt. Så om någon känner för att berätta för mig hur dumt det är, så låt bli. Det vet jag redan.

I kampen mellan gott och ont verkar det gå allt bättre för det onda och elaka. En gång brukade man ju personifiera det onda som djävulen. Det var den fan som gick runt i världen och ställde till det. Men den stackaren har väl fått lägga ner verksamheten. För han blev utkonkurrerad av all mänsklig ondska. Det blev liksom löjligt att stolpa runt med en bockfot och försöka hitta på grymheter när människor överträffade vad man än hittade på, med hundra gånger ondare saker.

Som ni vet är jag inte speciellt religiös utan tvärtom tycker jag rätt illa om den typen av vidskepelse. Liksom om all annan vidskepelse förresten. Men det gör inte att jag inte tycker det finns mycket samlad mänsklig klokskap i bibeln. Som de bud som Moses fick ta del av på Sinai berg. Speciellt det femte som lyder ”Du skall inte dräpa”. Men även det sjunde ”Du skall inte stjäla” är ett utmärkt budord. Sedan är väl de andra också bra som att man inte skall begå äktenskapsbrott och att man bör hedra sin far och mor. Enligt de sista av dessa budord bör man inte heller ”ha begär till din nästas hustru, eller hans slav eller slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.” Det får nog omtolkas till att handla om städerskor från Polen och ny bil för att bli aktuellt. Vad gäller andras hustrur är det klokt att begränsa sitt begär. Även om hustrur knappast är någons egendom utan har rätt att göra vad fan de vill. Men i stort sätt vore det bra om folk följde dessa budord. Speciellt alla kriminella typer som nu går runt och gör människor ledsna, rädda och olyckliga.

Ni som läser denna blogg vet att jag ibland söker tröst hos för mig viktiga personer i historien. Inte för att deras liv var lättare eller den tid de levde i var bättre. Oftast tvärtom faktiskt. Men när jag läser om eller av någon som levde tidigare så blir liksom min tid lagom stor, i förhållande till evigheten. Dessutom tycker jag det berättar något om hur det är att vara människa på gott och ont. Som Francesco Petrarca som föddes 1304 och dog 1374. Han skrev ju en himla massa dikter till en tjej som hette Laura, som han någon gång sett och förälskat sig i. Han var förresten prästvigd och borde väl hållit på celibatet. Men det gjorde han uppenbarligen inte för han fick flera barn. Dock aldrig med Laura som antagligen var gift redan när han såg henne första gången och därefter aldrig kunde glömma. Petrarca var modern på det sättet att han skrev om naturens skönhet vilket inte var så konstigt då han bodde mycket i det vackra Toscana. Så här skriver han på ett ställe:

”För ensamhet vara alltid jag benägen

(skogar och fält och flodens stränder vet)

och skydde dessa som av skelögdhet

och dövhet tappat bort den rätta vägen;

och om ej högre makter vore njugga,

nu sedan jag mist Toscanas ljuva vårar

levde jag än vid Sorga, som till tårar

och sång mig hjälpt, i vackra kullars skugga.

Petrarca hade säkert varit upprörd över de som fortsatt förstöra naturen och därvid ”tappat bort den rätta vägen”. Men mest hade han väl gått runt och längtat efter Laura fast det var rätt meningslöst. Slöseri med tid. Men är man förälskad så är man. Sådant gör en lite tokig och irrationell. Som Petrarca skriver:

”Om kärlek talar vind och gräs och strömmar

och fåglar, fiskar, blommors överflöd

och tänder hos mig nya älskogsdrömmar.”

Så där gick minsann denna man och bröt sitt celibatlöfte å det grövsta, samt hade uppenbarligen väldigt mycket lust till sin nästas hustru. Vi hade gillat varandra. Det är jag säker på.

Peter

Skrivkramp

Så kom då
vemodet förbi
och stal de sista orden.

Fast det fanns
så mycket att berätta
om min tid, 
här på jorden.

Tankarna gick
tunga kring sorg
och oförrätter.

Jag glömde liksom
lycka och ljusa
kärleksnätter.

Det blev liksom
dumt och trist
och grått.

Jag mindes mest den
elakhet och hårdhet
som jag fått.

Men så kom
orden åter och
jag hoppas de blir kvar.

För det mesta i livet
var ju kärlek,
det var ju så det var.



Peter

Hej vänner!

Det har varit ett spännande väder de sista dagarna. I förrgår när jag körde bil söderut regnade det så kraftigt att jag fick stanna en stund för sikten var nästan noll. Det har åskat och blixtrat som Tor och hans bockar intagit någon typ av drog, som gjort ekipaget helt sjövilt. Igår blåste det också rejält. Med andra ord har det varit ett väder av den typ jag uppskattar. Omväxlande, spännande och inte för varmt.

Tor var ju förresten en tuff gud som for runt med sina bockar Tanngnjóstr och Tanngrisnir och slog ihjäl de jobbiga jättar, som hela tiden ville komma och förstöra Midgård och Asgård. Som tur  var hade han sin för ändamålet utmärkta hammare Mjölner att dunka i huvudet på dessa jättar.

Det finns förresten en rätt kul berättelse om Tor som heter kvädet om Trym. Det är nämligen så att jätten Trym fått tag i Tors hammare och gömt den på ett bra ställe. För att lämna tillbaks den kräver han att få gifta sig med gudinnan Freja. Men hon vägrar gifta sig med Trym och blir rejält förbannad bara av att de andra gudarna föreslår något så dumt. Så till slut kommer de på att Tor får klä ut sig till Freja och åka till Trym. Trym blir ju glad att få en så tjusig brud och vill kyssa henne. Men det går inget vidare. För som det står i kvädet:

”Han lutade sig under linklädet,
lysten att kyssa,
men for tillbaka
bort genom salen.
"Vi äro Frejas ögon
så fruktansvärda?
Mig tycktes, att eld
ur ögonen brinner."

Men så skall det bli bröllop och till det hämtar man Tors hammare Mjölner. Men när Tor får hammaren i sin hand så gör han processen kort med Trym och hans släkt:

”På Tor hjärtat
log i bröstet,
när, hård till sinnes,
han hammarn varsnade.
Trym först han dräpte,
tursarnes drott,
och all jättens
ätt han lamslog. ”

För Tor var minsann inte den som gifte sig med vem som helst. Däremot var han inte främmande för att klä sig i damkläder tydligen. Nu var han väl tvungen att göra så för att få tillbaks sin utmärkta hammare. Men vem vet om inte denne åskgud bar en liten transa inom sig. Kanske han efter detta äventyr åkte till Köpenhamn och där kallade sig Tora. Vem vet. Personligen har jag aldrig känt minsta lust att klä mig i tjejkläder. Men om andra tycker det är spännade på något sätt så gör det mig inte ett dugg. En gång i tiden var det väldigt upprörande om kvinnor klädde sig i byxor och kavaj. Men nu är det ju hur vanligt som helst. En dag kanske det blir vanligt att killar sätter på sig en klännig och går till jobbet. Men än så länge är det väl rätt ovanligt. Men kilt är ju redan nu helt okej. Ett praktiskt och svalt plagg, som man tydligen bör bära utan underkläder. Fri och sval, med bara en skotsrutig kilt på sig, kan man vandra dinglande genom världen.  Kanske sjunger man då den fina sången om Loch Lomond.

”By yon bonnie banks and by yon bonnie braes
Where the sun shines bright on Loch Lomond
Where we two have passed so many blithesome days
On the bonnie, bonnie banks of Loch Lomond” osv.

Man gör gärna det när man så länge levt instängd och äntligen får komma ut och känna sommarbrisen smeka en.

”The wee birdies sing and the wild flow'rs spring
And in sunshine the waters are sleepin';
But the broken heart it kens nae second spring
Tho' the waefu' may cease frae their greetin”.

Vad de sista raderna betyder är jag lite osäker på. Men det är väl något man bara sjunger iklädd kilt, gissar jag.

Peter

Hej vänner!

Ni som följer med i denna blogg vet att jag inte är så förtjust i värmeböljor. Rättare sagt jag gillar dem inte alls. Förra sommarens inlägg bestod ju mest av gnäll över den förbannade värmen, som aldrig ville ta slut. Jag vet inte varför jag har denna negativa inställning till ett väderfenomen som många andra tycks uppskatta. Kanske är det något genetiskt. Ty på min mors sida är jag kommen från den norrbottniska ishavsstam som i rätt nedstigande led härstammade från de neandertalare som flyttade norrut, när det började bli för varmt och jävligt i Europa efter istiden. Dessutom har jag visst en same i släkten. Bägge dessa drag finns ju som ni ser, kvar i mitt utseende. Vilket jag är stolt över. Speciellt de drag jag ärvt av mina neandertaliska förfäder.Men jag tycks också drabbats av någon sort allergi mot värmeböljor. Något som var vanligt hos mina skinnklädda förfäder.

Jag tycker alltså inte om när det är för varmt. Men det finns folk som gillar att ligga i solen och grillas som varmkorvar. Idag när jag passerade en av denna stads parker låg det flera stycken sådana omdömeslösa personer och brände sin hud, så den blev pepparkaksfärgad och skrynklig. Faktiskt såg flera ut att vara i min ålder och äldre, då man borde begripa bättre. Förr satte man på sig en stråhatt, vit skjorta och ljusa brallor när det var för mycket sol. Sedan satt man sig lämpligtvis i skugga och drack en öl. Var man dam satte man sig i skuggan i sommarklänning och hade med sig ett parasoll för att komma undan solens fördärvliga strålar. Det finns en engelsk visa i vilken man sjunger:

 

”Mad dogs and Englishmen

Go out in the midday sun.

The toughest Burmese bandit

Can never understand it”

 

Det jag inte heller begripa varför man gör. På det sättet är jag minsann lite lik tuffa burmesiska banditer, om man skall tro på visan. För det är ju varken trevligt eller nyttigt. Själv håller jag mig i skuggan så mycket det går. Men nu hörde jag att det på söndag kommer blir mer normalt svensk sommarväder. Ostadigt med regnskurar då och då, samt mellan 18 till 20 grader. Antagligen svalare på natten så man slipper vakna svettig och otäck. Det ser jag fram emot. 

 

Peter

Hej vänner!

Igår var det Sveriges nationaldag. Jag är rätt måttlig i mitt firande av denna dag. Det är naturligtvis fint att fira denna nation. Men jag vet egentligen inte riktigt vad man firar. Främst tycker jag att man bör fira tre saker. För det första den fina naturen, som liksom är en del av mig. I varje blommande äng, varje tallmo, varje blåbärsskog, på varje fjäll och på varje skärgårdsfjärd är jag hemma. Numera känner jag mig också hemma i varje Gotländskt änge också. Så Sveriges natur är värd att fira.

En annan sak som är värd att fira är att man slipper snacka ryska även om det var nära att det blev risk för detta vid en rad tillfällen. Men det vill man minsann slippa och det är värt att fira. För svenska språket är minsann ett väldigt bra språk som man gärna vill skall vara kvar och utvecklas. Finns det något som retar mig så är det när man offentliga sammanhang skriver på engelska för att verka modern och framåt. Jag är i Stockholm och igår när jag körde förbi där man bygger den nya stadsdelen Hagastaden stod där en stor skylt på vilken det stod ”We are building the future” eller något sådant. Det är dumt och löjligt att använda engelska i sådan sammanhang. De som gör så borde inte få fira nationaldagen.

Sedan bör man väl fira det demokratiska statsskicket också. Även om det för närvarande är lite rörigt och besvärligt. Men som Winston Churchill så riktigt påpekade ”Demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla de andra”. Det är ju sant så man är ju glad att det inte är värre.

Men sedan vet jag inte riktigt vad man skall fira. Dessutom känner jag mig rätt främmande i detta land numera. Varje gång jag läser tidningen känns det som man läser om en annan plats eller annan tid. Ibland är det som man bor i Chicago på 30-talet. Det skjuts och sprängs som om det var Al Capone, som uppstått från de döda. Eller så kommer Ali Baba och de fyrtio rövarna farande över Östersjön och snor allt som sitter löst. Att köpa en båt med utombordare är ingen idé längre. Då kan man ju lika gärna skänka bort motorn till Östeuropa direkt. Det är trist.

Nu skall arbetsförmedlingen i stort sätt läggas ner och till stora delar privatiseras. Posten är nerlagd och apoteken har ofta inte den medicin som folk behöver inne på hyllan. Alla hyreslägenheter görs om till bostadsrätter, så att även folk med hyfsad inkomst inte har någonstans att bo. Folk i Norrland måste köra 20 mil för att föda barn och en polisbil skall upprätthålla tryggheten i halva Sverige. Och barnpsykiatrin blir överlastad av alla barn som mår skit och pannkaka. Hur fan gick det här till? Men som doktor Pangloss i Voltaires bok Candide så envist hävdar så bor vi i "den bästa av världar" ("dans le meilleur des mondes possibles"). Något som både jag och till slut även Candide känner sig tveksam till.

Det finns ju en visa som Monika Zetterlund sjunger som heter ”Vad blev ni av ljuva drömmar”. En strof i den sången låter :

”Vi som satts att leva i besvikelsens epok
– ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt
Tro på det vi trodde på – trots allt!

Vilket språk vi skall tala på har jag ju skrivit ovan. Men att tro på det man trodde på har liksom blivit allt svårare.

Peter

Hej vänner!

Jag har ju under nästan hela mitt yrkesliv haft ett arbete där jag träffat barn som haft neuropsykiatriska diagnoser. Ofta flera stycken, vilket inte är så förvånande då det är det vanliga. För några år sedan myntade professor Gillberg i Göteborg begreppet ”Essence (early symptomatic syndromes eliciting neuro-developmental clinical examinations)” för att tydliggöra detta faktum. Det var bra gjort, för det stämde precis med min erfarenhet att det var så det förhöll sig. För vad gäller högfungerande autistisk problematik är den ofta förknippad med diagnoser som ADHD, OCD, ätstörning mm.

Nu är ju ingen människa sin diagnos utan en unik person. Så precis som bland oss mera neurotypiska är personer är med diagnos inom det området olika varandra. En del har svårt att lära sig saker. Andra har väldigt lätt att lära sig saker. En del är musikaliska. Andra kan inte ta en ton. De flesta är vänliga och snälla. En del är jävligt jobbiga att ha att göra med. Alltså precis som det är med människor utan neuropsykiatrisk diagnos.

Detta gäller alltså personer med diagnos inom autismspektrum också. Men trots sina olikheter är det vissa personlighetsdrag som är tillräckligt gemensamma för att ändå en diagnos skall vara möjlig att ställa. Jag tänker inte gå in på detaljer här men det handlar om socialt fungerande, en tendens att fokusera på detalj framför helhet, en ökad perceptuell känslighet för sådant som ljud, ljus och beröring, en svårighet att förstå språkets mer abstrakta och känslomässiga sida mm. Men inte heller här kan man generalisera. För alla med autismdiagnos uppvisar inte alla dessa symtom.

Det finns personer med autistisk problematik som kombinerar detta med hög intellektuell begåvning. Själv har jag ju testat säkert över 1000 barns begåvning och de som nått mycket höga resultat på dessa test har ofta varit personer som fått autismdiagnos. De har ofta haft svårigheter inom en rad andra områden. Men intellektuellt har det minsann inte varit några svårigheter. Det finns ju också ett antal kända personer som med hög sannolikhet hade högfungerande autism. Som Leonardo da Vinci, Marie Curie, Albert Einstein, Beethoven och Franz Kafka. Ingen i det gänget hade några intellektuella svårigheter direkt.

En sak som kännetecknar det autistiska tänkandet är tendensen att fokusera på en avgränsad detalj i verkligheten. Det är något som är på gott och ont. Ibland kan det hända att man fastnar i ett rätt fruktlöst ältande. Men det kan också vara positivt genom att man genom att fokusera skaffar sig stora kunskaper inom området man fokuserar på. Men en sak som kan bli jobbig för personen är att han eller hon får svårt att släppa oroande tankar och hitta andra saker som är distraherande och belönande att tänka på. Det konkreta sättet att tänka gör också att tillgången till psykiska försvarsmekanismer minskar. Personer med högfungerande autism har en tendens att se verkligheten som den verkligen är och svårare att hitta sätt att slippa konfronteras med den.

Tänk dig för ett ögonblick att du varje dag ägnade en stor del av din tid att tänka på den forskning om klimatförändringen vi alla får ta del av. Att vi tar till oss det som den överväldigande delen av kunniga forskare säger. De säger att om mänsklig aktivitet leder till att om utsläpp av växthusgaser gör temperaturen stiger med två grader, så kommer det leda till en katastrof. Du tänker på detta och kan inte styra dina tankar bort från denna information. Hur skulle du då agera? Vilken handling är då rationell. Gå till affären och shoppa, lyssna på de fåtaliga forskare som säger att deras kollegor har fel, se på Let’s dance på TV eller springa maraton. Men om du inte hade möjligheten att släppa dina adekvata oroande tankar på klimatförändringen på det sättet, vad gör du då?

Det finns en sannolikt mycket högt begåvad ung dam som heter Greta Thunberg som har högfungerande autism. Vad jag förstår har hon tagit till sig den information om klimatförändringen som vi alla fått och tagit den på fullaste allvar. Hon tror att om vi inte agerar nu så kommer det sluta i en oöverstiglig katastrof. Nu behöver alla inte hålla med henne om denna övertygelse. Man får tycka annorlunda. Men Greta Thunberg grundar sin uppfattning på vad inom området kunniga personer säger och det har hon vad jag förstår all rätt i världen att göra. Men det finns uppenbarligen de som gärna vill tysta henne. Argumenten för att hon inte bör få säga vad hon tycker är oftast följande:

Hon är för ung för att begripa något och är inte expert: Mot det kan man invända att hon uppenbarligen trots sin ungdom är mycket begåvad och vilken expertis sitter de som kritiserar henne inne med?

Hon skolkar från skolan en dag i veckan och är en dålig förebild: Det gör hon genom att sitta utanför riksdagen i ur och skur för att hon vill få stöd för sin uppfattning, att om inget händer kommer det sluta i en katastrof för mänskligheten. Hon kämpar för något hon tror är viktigt. Vilket knappast alla de vuxna som går hem tidigt på fredagarna gör.

Hon är offer för vuxnas utnyttjande och manipulationer som säger vad hon skall säga och skriver hennes tal: Det är väl mer ett uttryck för begränsningar hos de som kritiserar henne och ett sätt att nedvärdera ungdomar generellt. Det kan ju faktiskt vara så att Greta Thunberg är en högt begåvad flicka och har förmågor som endast personer med sådana tillgångar har. För en sådan person är det inga svårigheter att på god engelska hålla tal för världsledare. För att skriva taskiga saker på internet behövs ingen större begåvning.

Den 9 oktober 2012 sköts den då 15 år gamla flickan Malala Yousafzai i huvudet och nacken av ett gäng talibaner. Hon hade nämligen vägrat följa deras förbud mot att flickor skulle få gå i skolan. Dessutom hade hon offentligt protesterat mot deras förbud och sagt åt andra att strunta i dumheterna. Malala forslades till England för vård och som ett under överlevde hon. Hon fortsatte när hon återhämtat sig att kämpa för flickors rätt till utbildning. Hon lät sig inte tystas.

Jag håller på alla unga tjejer som kämpar för det de tror på. Vare sig de heter Malala Yousafzai eller Greta Thunberg. Stå på er tjejer! Om någon försöker tysta er, så skrik!

Peter

Hej vänner!

En gång var det så att de som bestämde i politiken trodde de byggde en ny och bättre värld. Kanske inte ett paradis men ett folkhem som skulle vara trevligt och välordnat att bo i. Där kaffe skulle dukas upp på köksbordet och nybakade bullar skulle ställas fram till ordentliga människor som betalade sin skatt och gjorde rätt för sig. Tack vare att de betalade sin skatt och gjorde rätt för sig, så kunde de gå till doktorn och få pension. Ty så hade de blivit lovade och på den tiden räknade man med att det som utlovas skulle också hållas.

Men ödet ville annorlunda och det gjorde oss rädda och besvikna. Vad som hände förstod vi inte men hade inte heller makt att förändra. De som sagt att de i gemensam klokskap och kompromisser styrde detta land, verkade inte heller förstå vad som hänt. De bara skakade på huvudet och sa att det var oacceptabelt och verkade varken veta in eller ut. Så spred sig en känsla av maktlöshet. Som när en oljetanker får motorstopp 500 meter från kajen. Det spelar liksom ingen roll vad vi gör längre, för framför oss ligger en katastrof.

Så är vi plötsligt i en tid, där många känner osäkerhet och maktlöshet. Vilket är en farlig kombination av känslor. Något som gör människor farliga. Speciellt om deras känslor inte tas på allvar. Då vänder de sig till de som verkar lyssna på deras oro och inte på dem som avvisar den. Sedan må den som lyssnar vara hur dum som helst. För för en stund känns det bättre att lyssna på den sol- och vårare som säger att du är värd att lyssna på, än den som säger att du fördomsfull och elak i din rädsla och maktlöshet. Detta trots att du i slutändan blir bedragen av sagde sol- och vårare. För det kan trots att kännas bättre att någon säger man är vacker än att någon säger man är ful. Detta hur fan man än ser ut.

Plötsligt sitter du alltså där med tre mil till doktorn och delar en polisbil med halva Sverige och undrar hur fan det här gick till? Du som gjorde rätt för dig innan du fick reda på att du minsann tillhörde de medelålders vita män, som genom sin blotta existens står för allt bakåtsträvande ont. Du som gjorde din värnplikt och betalade både skatt och vägavgift. Som var snäll mot fru och barn, samt dansade jävligt dåligt. Nu skall du snart dö och få kommer tacka dig för din insats. Bra om du gör det i tid. Så kan man spara lite på åldringsvården och slippa höja skatten.

Själv avser jag nu gå till den snart enda inte privatiserade verksamheten och inköpa tre burkar svart starköl av märket Guiness. Svart och bittert!

Peter