Hej vänner!

Igår var det Sveriges nationaldag. Jag är rätt måttlig i mitt firande av denna dag. Det är naturligtvis fint att fira denna nation. Men jag vet egentligen inte riktigt vad man firar. Främst tycker jag att man bör fira tre saker. För det första den fina naturen, som liksom är en del av mig. I varje blommande äng, varje tallmo, varje blåbärsskog, på varje fjäll och på varje skärgårdsfjärd är jag hemma. Numera känner jag mig också hemma i varje Gotländskt änge också. Så Sveriges natur är värd att fira.

En annan sak som är värd att fira är att man slipper snacka ryska även om det var nära att det blev risk för detta vid en rad tillfällen. Men det vill man minsann slippa och det är värt att fira. För svenska språket är minsann ett väldigt bra språk som man gärna vill skall vara kvar och utvecklas. Finns det något som retar mig så är det när man offentliga sammanhang skriver på engelska för att verka modern och framåt. Jag är i Stockholm och igår när jag körde förbi där man bygger den nya stadsdelen Hagastaden stod där en stor skylt på vilken det stod ”We are building the future” eller något sådant. Det är dumt och löjligt att använda engelska i sådan sammanhang. De som gör så borde inte få fira nationaldagen.

Sedan bör man väl fira det demokratiska statsskicket också. Även om det för närvarande är lite rörigt och besvärligt. Men som Winston Churchill så riktigt påpekade ”Demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla de andra”. Det är ju sant så man är ju glad att det inte är värre.

Men sedan vet jag inte riktigt vad man skall fira. Dessutom känner jag mig rätt främmande i detta land numera. Varje gång jag läser tidningen känns det som man läser om en annan plats eller annan tid. Ibland är det som man bor i Chicago på 30-talet. Det skjuts och sprängs som om det var Al Capone, som uppstått från de döda. Eller så kommer Ali Baba och de fyrtio rövarna farande över Östersjön och snor allt som sitter löst. Att köpa en båt med utombordare är ingen idé längre. Då kan man ju lika gärna skänka bort motorn till Östeuropa direkt. Det är trist.

Nu skall arbetsförmedlingen i stort sätt läggas ner och till stora delar privatiseras. Posten är nerlagd och apoteken har ofta inte den medicin som folk behöver inne på hyllan. Alla hyreslägenheter görs om till bostadsrätter, så att även folk med hyfsad inkomst inte har någonstans att bo. Folk i Norrland måste köra 20 mil för att föda barn och en polisbil skall upprätthålla tryggheten i halva Sverige. Och barnpsykiatrin blir överlastad av alla barn som mår skit och pannkaka. Hur fan gick det här till? Men som doktor Pangloss i Voltaires bok Candide så envist hävdar så bor vi i "den bästa av världar" ("dans le meilleur des mondes possibles"). Något som både jag och till slut även Candide känner sig tveksam till.

Det finns ju en visa som Monika Zetterlund sjunger som heter ”Vad blev ni av ljuva drömmar”. En strof i den sången låter :

”Vi som satts att leva i besvikelsens epok
– ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt
Tro på det vi trodde på – trots allt!

Vilket språk vi skall tala på har jag ju skrivit ovan. Men att tro på det man trodde på har liksom blivit allt svårare.

Peter