Hej vänner!

Idag är det midsommardagen. Jag hade tänkt åka till Bremön utanför Sundsvall som jag brukar göra. Men nu blev det inte så av lite olika skäl. Vi får se när jag bestämmer mig för att åka iväg. Numera har jag ju ingen brådska riktigt. För jag kan ju ganska fritt bestämma när och hur jag skall ta ledigt. Men faktum är att jag jobbat en hel del fram till nu, trots att jag är pensionär. Inte heltid på något sätt, men ändå en hel del.

Idag har det varit varmt på Gotland och jag har faktiskt badat i havet. Det var ganska kallt. Men rätt skönt ändå att bli avkyld. Annars har jag inte känt mig så glad sista tiden som jag beskrev i mitt förra inlägg på denna blogg. Det är en del nyheter som jag läst som på något sätt plågar mig. På något sätt har jag blivit mer skyddslös för sådant, med stigande ålder. Jag blir liksom ledsen och upprörd på ett annat sätt än förr. Ibland längtat jag efter att bosätta mig på en plats utan möjlighet att ta del av all jävelskap. På en ö i yttre Hebriderna kanske med bara Atlanten runt mig. Utan radio, TV eller telefon.

Jag brukar ju inte här dela av mig privata saker som mina känslolägen. Men det är lika bra att erkänna, jag känner mig rätt vemodig. Liksom stämd i mollton. Som det är i midsommartidens nätter. Ni vet dem som det finns en så fin visa i mollton om. Den som börjar:

”Du lindar av olvon en midsommarkrans
och hänger den om ditt hår.
Du skrattar åt mångubbens benvita glans
som högt över tallen står.”

Det är ju en visa som får en att känna både vemod och förundran. Jag brukade länge försöka vara vaken på midsommarnätterna och inte gå och lägga mig förrän på morgonen när solen gått upp och brutit förtrollningen. Iallafall om det var hyggligt väder så försökte jag hålla mig vaken så länge jag orkade, i midsommartiden. Dikt om en sådan natt för några år sedan:

Så satt jag på nytt
i stilla midsommarnatten.

Sammetssky över land,
över vatten.

Morkullan knirpar
förbi över
skogen.

En älgko betar i tjärn,
med vatten till bogen.

Natten passerar
och timmar
försvinner.

Som sand mellan
fingrarna dagarna
rinner.

Det har funnits
tider med gråt
och besvär.

Men i midsommarnatten
är jag just här,
den jag är.

Peter