Hej vänner!

Jag är i Stockholm och skall resa vidare om någon dag. Den sista tiden har mitt humör växlat mellan riktigt fint till inte fint alls. Det är jobbigt att fara runt i känsloregistret på detta vågformade sätt. Men som det står i visan, är det så att ”sorgen och glädjen di vandra tillsammans”.

Jag pratade med en kompis häromdagen och han berättade att frun till en barndomskamrat som jag inte träffat på många år hade dött. För sådär en 40 år sedan träffade jag den kompisens fru då och då. Men nu hade hon alltså dött och det kändes sorgligt. När jag pratade med samma kompis som berättade detta för någon dag sedan, berättade han att nu hade hans storebror som var några år äldre än oss också avlidit. Dessutom hade hans gamla pappa blivit mycket allvarligt akut sjuk och inte längre var kontaktbar. Själv tänker jag också en hel del på min storasyster som dog för några år sedan. Jag gör ofta det när jag är på väg till Brämön, där hon och jag brukade umgås rätt mycket på somrarna.

Det fanns en period för sådär en 20 till 30 år sedan då jag gick på begravningar rätt ofta. För då var det medlemmarna i generationen före min som hemkallades som frälsningsarmén brukar uttrycka saken. Men nu är det vänner i min generation där en och annan börjar droppa av. Vi som lyssnade på Beatles och Rolling Stones, först av alla. Vi som såg Per Oscarsson strippa i Hylands hörna. Vi som i tonåren såg den första människan landa på månen. Vi som levde i en tid av kallt krig och såg en av deltagarna i detta krig till slut falla ihop som ett korthus, till glädje för alla de folk som ockuperades. Vi som då kanske kände hopp om en bättre värld och en bättre tid, men som nu tvingas hantera vår besvikelse. Ännu är de flesta av oss kvar. Men en och annan börjar ta spårvagnen upp till himmelen, som man sjunger i trevlig visa.

Igår såg jag en bild i tidningen på en pappa och hans lilla dotter som drunknat i Rio Grande när de försökte ta sig till USA. Den lilla flickan var visst bara två år och hette Valéria. Familjen kom visst från El Salvador. Det är ett land där fattigdom, våld och arbetslöshet gör livet jävligt hopplöst. Så Valérias pappa ville väl försöka ge lilla Valéria ett bättre liv med skolgång och skydda henne från att bli kidnappad av något kriminellt gäng. Ibland låter det som alla som försöker lämna fattigdom och hopplöshet för att söka sig till länder där man tror det finns en framtid, gör det för de vill utsätta sig för alla svårigheter och risker detta medför. Så är det naturligtvis inte. De gör det för de inte ser något annat alternativ. Så kommer det nog på något sätt fortsätta att vara så länge världen är så orättvis som den är. Jag är övertygad om att Valérias pappa inte hoppades få pengar till ett liv i överflöd. Han skulle nog nöjt sig med att plocka vindruvor i Kalifornien till mycket låg lön. För det skulle iallafall vara bättre än att vara utan lön i El Salvador. Kanske ville han bara vara säker på att kunna ge sina barn mat varje dag.

En del människor är alltså väldigt fattiga och andra väldigt rika. Det är orättvist. Inte för att det skillnad i hur mycket pengar folk har, utan för att de har så olika livsvillkor. Om alla människor hade mat att äta sig mätta, ett hus att bo i och tillgång till vård när de eller deras barn blev sjuka, skulle jag vara hyfsat nöjd. Ibland verkar det som en del tycker att man nästan är kommunist om man tycker så. Men det handlar väl mer om någon sorts moral som fanns långt före Marx. Jag vet att jag en gång tidigare i denna blogg använt nedanstående bibelcitat. Det är alltså Jesus som berättar hur han tänker ordna saker efter sin återkomst, när han delat upp mänskligheten i dem han gillar och dem han inte gillar något vidare. Så här står det:

”Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte. Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp? Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.”

Nu tror ju jag inte på att det finns någon belöning eller något straff efter döden. Fast det är ju klart att om detta citat kan få någon snål fan bli skraj och skänka en hundring till Rädda Barnen, så vore det ju bra. Har jag som pensionär råd med detta, finns det ta mig fan andra som också har råd.

Själv skulle jag vara tacksam om jag kunde få bort den där bilden på Valéria och hennes pappa ur huvudet. Men det går inte. Den är borta en stund. Men sedan kommer den tillbaka. Lilla, lilla barn tänker jag. Så tänker jag på mina numera vuxna tjejer och hur de såg ut när de var två år och var i den här lilla flickans ålder. Hur de brukade leka och prata och lyssna på sagor. Det borde man bli glad över att tänka på. Men så tänker jag på lilla Valéria igen, som dog en så sorglig död i famnen på sin pappa. Så känner jag mig deppad igen.

Peter