Hej vänner!

Jag läste en artikel i tidningen av en kille som var med och firade midsommar. Det var en grej han skrev som jag tänkte på efteråt. Som träffade mig på något sätt. Han berättade att när midsommarstången skulle resas, var det en del initiativrika gubbar som tog tag i detta under en av dessa gubbars ledning. I samarbete och gemenskap restes denna fallossymbol och penetrerade jorden. Men han som skrev artikeln stod bredvid och såg på med kvinnor och barn. Han kände som han trots att han var man, inte var en del av den manliga gemenskapen. Kanske kände han sig lite fånig och underlägsen också. Det hade jag gjort.

Överhuvudtaget kände jag igen situationen. För det har hänt att jag känt mig just så utanför och löjlig när jag sett männen som kan hantera en motorsåg och hammare snabbt slå upp en bastu, dra upp en jättetung båt eller skjuta en stackars älg. Jag har stått där och känt att mitt bidrag är så litet, att det egentligen inte behövts. Det är inte det att jag är väldigt opraktisk. När ingen ser på har jag faktiskt satt upp hyllor och lagat bilar. Kanske skulle jag kunnat bygga en bastu också. Om jag fått mycket hjälp och haft pengar att köpa virke för. Nu skulle jag ha råd med detta. Men nu har jag ingen lust och behöver pengarna till att få en pension som går att leva på. Men just känslan av underlägsenhet och utanförskap i den manliga gemenskapen finns kvar, fast jag snart är 65 år.

Jag är alltså ingen karlakarl som man kan ha någon större nytta av om man planerar bygga ett hus eller resa en jättestor midsommarstång. Man kan fråga mig en del om blommor, fåglar och svensk litteraturhistoria. Jag har ju också en lång utbildning i psykologi från universitetet. Jag är rätt bra på att laga mat. Men ibland känns det som dessa kunskaper känns rätt värdelösa när män träffas, för att utföra ett stordåd. Det finns en låt av GES som heter ”En jävel på kärlek”. Den handlar om en kille som inte heller är så praktisk och duktig på att snickra och laga bilar och sådant. Men han är rätt mallig för att han är en ”jävel på kärlek. På att kyssa flickorna”.  Kul för honom och något som onekligen kan vara en stor tillgång när midsommarstången väl är rest. Men då står väl alla tjejer och beundrar de muskulösa killar som, så att säga, med fast hand reste denna symbol för fruktsamhet.  Själv stod han väl bredvid och viskade för sig själv ”jag är en jävel på kärlek”. Ungefär som man gör när det regnat en vecka på sommaren och man säger: ”Det är bra för potatisen, Det är bra för potatisen”. Bara för det skall kännas lite bättre.

När jag var ung var var det många som levde i förhållanden där arbetsuppgifterna var uppdelade mellan män och kvinnor. Oftast så att kvinnorna tog hand om bäddning, städning, diskning, barnpassning och matlagning samt alla andra arbetsuppgifter i hemmet. Kvinnor var liksom mer som någon sorts pigor, som ofta dessutom var beroende av att få pengar från sin man för att överleva. Gubbarna gick till jobbet och drog hem stålar, men hade i hemmet fullständig markservice. Det är inte länge sedan det förhöll sig på detta hemska sätt. Men bara för sådär en tio år sedan stod jag och diskade utomhus på landet. Då gick det förbi några killar, yngre än jag är, i blåkläder och en av dem sa: ”Rätt man på rätt plats” och de andra skrattade till. Som om det var löjligt omanligt att diska. Så det verkar fortfarande finnas kvar killar som bara käkar och lämna disken till sin kvinna. Konstig nog älskar nog ibland deras fruar dem, trots detta. Det är dumt.

Men vad jag har förstått kvarstår i många förhållanden en påtaglig orättvisa vad gäller ansvaret för hemarbetet. Detta trots att numera oftast även tjejerna går till jobbet på morgonen. Så de får först jobba hela dagen och sedan vara den piga som traditionen kräver. Men så slutar visst nästan hälften av alla äktenskap i skilsmässa också. Vilket inte är så konstigt. För om killar inte gör någon större nytta i hemmet så behövs de ju liksom inte där. Då är de ju mest i vägen. Man måste nog vara jävligt duktig på kärlek för att kompensera för detta. Annars åker man nog ut, får man hoppas. Så duktig på kärlek har i varje fall jag inte varit. Så det blir till att diska, städa, bädda sängen och stryka sina egna skjortor i den omfattning som ett jämställt förhållande kräver. Förresten läste jag att samlivet i jämställda förhållanden är mycket mer tillfredsställande än i de som är mindre jämställda. Så inget ont som inte har något gott med sig. Sexualupplysaren Elise Ottosen-Jenssen sa visst någon gång ”att ett bra samlag kan börja vid diskbänken”. Vad jag förstår menade hon att om man hjälper varandra med disken, så kan det leda till något stort efteråt. Som en midsommarstång, om man tillsätter några blommor.

Men katter är helt samvetslösa vad gäller att utnyttja andra utan att bidra så mycket själva. Min katts bidrag till uppgifterna i hemmet är att se trevlig ut. Annars är jag hans betjänt som han faktiskt kör en hel del med. Vill han bli klappad kommer han och talar om det på ett sätt som gör att man är tvungen att ställa upp för att få slut på gnället. Vill han ha käk går han in i köket och gnäller till han får en påse som ibland duger. Men ibland ser han bara sur ut och går till dörren och går ut. För vi bor granne med en restaurang och där bjuder de minsann honom på räkor och kräftstjärtar ibland. Han ser ut som han inte får något käk hemma och då bjuder de snälla killarna och tjejerna där på skaldjursbuffé. Han är faktiskt väldigt bortskämd.

Så om man känner visst utanförskap när män bygger hus och reser midsommarstänger får man satsa på kärlek. Ett säkert kort är då att med ett skälmsk leende ta hand om disken och bjuda på ett glas bubbel med en jordgubbe i. Man kan förresten ta ett glas själv och skölja ner Viagrapillret med. Är man katt behöver man dock inte anstränga sig. Man bara ser lite gullig ut, så får man all kärlek man behöver.

Peter