Hej vänner!

Det finns ju en dikt av Gunnar Ekelöf som börjar:
”Jag är en främling i detta land
men detta land är ingen främling i mig!
Jag är inte hemma i detta land
men detta land beter sig som hemma i mig!”

Så känner jag mig i kväll och ganska ofta nu för tiden. Min pappa var ju född 1909 och när han var i min ålder kunde jag reta mig på honom och att han liksom inte förstod sin nutid. Hans värderingar var annorlunda och han var mycket bestämd i sina åsikter om det mesta, från moral till vilka maträtter som gick att äta. Det var ju 70-tal och den politiska debatten präglades väl en hel del av någon sorts vänstervåg. Mycket till följd av kriget i Vietnam och vad som hände 1968. Det fanns ju då som nu små extremistgrupper som tyckte demokratin var dum och onödig som hindrade ”folket” ta makten. Farsan tyckte nog hela grejen var konstig och att tiden var ur led. Nu sitter jag här och tycker samma sak vilket retar mig. Som Hamlet så riktigt påpekar: ”Ur led är tiden: ve! att jag är den som föddes att den vrida rätt igen.”

Jag har ju varit ensam i helgen och har då vid några tillfällen tänkt att jag skulle se på TV för att roa mig. Men så fort jag sätter på TV:en så är det bara massa reklam som försöker lura folk att spela bort sina pengar. Det är ett jävla pling och plong som gör reklam för detta. Ibland dyker det upp en älgjävel och pratar norrländska, som också vill sno folk på pengar. Det är hur dumt som helst. Förbjud eländet genast.

Försöker man läsa tidningen är den full med misshandel, mord, rån, våldtäkter, bedrägerier och banker som tjänar pengar på att tvätta korrupta politikers och maffiagubbars svarta pengar. Till och med i riksdagen finns det folk som tjänar pengar på oärlighet.

Jag börjar alltså bli lika sur och konservativ som min egen far. Det är tråkigt och gör mig besviken och nedstämd. Men vad fan skall man göra åt det. Jag vill få känna som jag känner, även om jag är en surgubbe. Hur fan blev det så här brukar jag tänka ibland. Vem ville egentligen att det skulle bli på det här viset. Inte jag iallafall.

Jag är alltså ”en främling i detta land” och det känns jobbigt. För jag är ju ändå mindre hemma i något annat land. Så jag känner mig liksom hemlös.

Men man får inte förtvivla. Blåsipporna blommar och jag har sett tranor. Lärkorna sjunger och idag såg jag rätt många ejdrar. Det kändes bra för ejdrarna har ju minskat på senare år på ett katastrofalt sätt. Men de kommer nog igen får man hoppas. Strandskatorna far pipande över Visby och jag har överlevt en vinter till. Katten är i toppform och himlen full stjärnor.

Peter

Hej vänner!

Det finns en dikt av författaren T.S. Eliot som heter ”The Waste Land”. Det är en krånglig dikt som som jag försökt läsa flera gånger utan att lyckas. Hur som helst börjar den ”April is the cruellest month”. Men vad det är som gör att T.S. Eliot tycker att denna månad grymmare än andra vet jag inte. Det framgår liksom inte. Idag är iallafall mars en snäll månad. För jag har varit på en cykeltur, först längs havet och sedan genom skogen. Solen sken, himlen och blåsipporna tävlade i blåhet. I skogen sjöng fåglarna så man var tvungen och stanna och lyssna.

Det skall visst bli ett omslag i vädret och bli kallare igen. Kanske är det därför T.S. Eliot tyckte att april var grym. För april är en lurig månad när man aldrig riktig vet hur man skall klä sig. Så antingen fryser man eller så svettas man. Men det är ju mest lite besvärligt, men knappast grymt.

Jag är ensam med katten den här helgen och några dagar till. Det är tur att katten är hemma. För annars skulle man nog känna sig lite ensam. Ensamhet är ju egentligen ett besvärligt ord. För det kan ju både betyda ett ledsamt tillstånd och ett behagligt tillstånd. På engelska finns det ju två ord för ensamhet ”loneliness” för den ledsamma varianten och ”solitude” för den behagliga. Det borde det göra på svenska också. Så man vet vad man pratar om. Jag känner mig rätt ofta ensam. Faktiskt när jag egentligen inte har någon större anledning. Jag kan vara på en tillställning där det är massor med folk och plötsligt känna en stor ensamhet.

Det var en tid i mitt liv när jag faktiskt var väldigt ensam under några år på det ledsamma sättet. Det var jobbigt och är inget jag vill vara med om igen. Men nu kan jag gilla att vara ensam på det sätt som på engelska heter ”solitude”. För det finns saker som är svåra att göra när man inte är ensam. Som att skriva till exempel. Jag behöver vara ensam när jag skriver. Katten får vara med om han inte stör. Men annars vill jag vara ifred. Kommer någon och pratar med mig tappar jag bort mina tankar och får svårt att fortsätta. Sorglig dikt på detta:

En gång kom jag
hem i april.

Blåsipporna
längs vägen
berättade att
jag överlevt.

Så hade jag då
prövats mot livet
och förlorat.

Jag var en annan
då.

En som grät
tårlösa tårar
och var ensam
under stjärnorna.

Nu är det länge sedan
och såret har läkt,
men ärret kliar
om natten.

Peter

Det borde vara
glädje när livet
går mot vår.

Men i kväll
så är jag gammal,
trött och ganska svår.

Det onda är så stort,
evigt, kallt och svart.

Jag vill fly från
mörkret, men jag
vet inte vart.

För överallt är yxtid
och hat och våld
och mord.

Ondska i handling
och ondska i
ord. 

Det borde vara
glädje när livet 
går mot vår.

Men jag är
liksom vilse
och vet inte vart
jag går.

Hej vänner!

Jag läste om hur sångerskan Josefin Nilsson hade misshandlats fysiskt och psykiskt av en tokig skådespelarjävel. Det var otäckt att läsa om och otäckt att den fan hade sluppit så lindrigt undan. För att ha förstört en människas liv blev han dömd till villkorlig dom och böter. Det måste vara något allvarligt fel på rättsväsendet tydligen. När jag läste om detta blev jag trött, uppgiven och ledsen. Vad är det som gör att tokiga kvinnomisshandlare inte isoleras på det tukthus, där de hör hemma. Det snackas så mycket om hur man skall hantera hemvändande medlemmar ur den jihadistiska mördarsekten. Men där skådespelande tokfan med dåligt ölsinne, har tydligen fått gå lös på stan och fått fortsätta spela teater på riksscenen. Han heter visst Ramberg och jag hoppas att han nu när detta kommit fram aldrig mer får visa sitt otäcka nylle på scen. Men vad det var för figur måste ju hans kollegor och chefer känt till och trots det fick han fortsätta framträda. Det är riktigt skamligt.

Mig behöver ingen vara rädd för. För jag slåss inte. Vare sig på barn, kvinnor eller män. Oavsett nykter eller mindre nykter, så slåss jag inte. Jag slogs inte när jag var barn och har aldrig gjort det som vuxen. I filmer och TV-serier slåss tuffa killar hela tiden. När jag var ung skämdes jag ibland över min oförmåga att slåss. Dessutom gjorde det mig rätt försvarslös. Jag var fysiskt rätt svag och kunde inte slåss. Så jag var rädd att hamna i situationer där jag skulle behöva försvara mig. För innerst inne visste jag att det skulle gå riktigt dåligt. Jag fantiserade om att vara tuff och modig som Fantomen. Men det var jag inte ett dugg. Jag läste en gång, när jag var ung, något som stod på bakrutan på en bil. Det stod ”Fega killar får aldrig kyssa vackra tjejer” eller något sådant. Då tyckte jag det var lite jobbigt att läsa detta. För jag ville gärna kyssa vackra tjejer. De behövde inte vara så väldigt vackra heller. Bara jag fick pussa på dem, hade jag varit nöjd. Men jag trodde att min uppenbara feghet skulle göra att jag skulle få okysst genom livet. Men det har jag som tur är sluppit. Jag kan alltså inte slåss. Men pussas är jag rätt bra på.

Peter

Hej vänner!

Klockan är 03:50 och jag kan inte sova. Det gör inte så mycket för jag skall bara jobba en liten stund på förmiddagen idag. Egentligen är jag ju ledig på fredagar. Men nu skall jag ju gå i pension om någon vecka och det är lite grejer jag vill bli klar med innan dess. Lite kommer jag jobba vidare med som pensionär. Men jag skall se till att det inte blir för mycket. För jag har ju en hel del annat att ta itu med i livet.

Det finns ett fint ord på svenska nämligen ”längtan”. Det måste ha något med ordet ”längd” att göra, gissar jag. För man längtar ju alltid efter något som man inte har omedelbar tillgång till. Efter något som befinner sig på ett visst avstånd i tid och rum. Antingen tillbaks till något som varit eller fram mot något som skall komma. Man står liksom i mitten med längtan bakom och framför sig.

Längtans färg är ju blå. Längtans blå blomma är väl en blåsippa och dess tid är våren. Iallafall tycker jag det. För jag känner alltid någon sorts vemodig längtan på våren. Jag vet inte varför riktigt. Ni vet de där vårkvällarna när man stannar upp och lyssnar på en koltrast som sjunger och man är liksom glad och vemodig på en gång. Då kan jag längta efter något fast jag har ingen aning efter vad.

Nostalgi betyder att man längtar efter något som varit. Det är ju egentligen rätt dumt att göra. För man kan ju aldrig gå tillbaks i tiden hur gärna man än vill. Dessutom var inte allt bättre förr. En del saker var bättre. Som att det fanns postkontor och Raketost. Min kroppsform var bättre, men min frisyr sämre. Iallafall på 70-talet. Ett för mig omskakande årtionde som absolut inte var bättre än det närvarande. Det mesta var en jävla röra och verkligen inget att vara nostalgisk över. Erik Axel Karlfeldt har skrivit en dikt som börjar:

”Längtan heter min arvedel,
slottet i saknadens dalar.
Sakta ett underligt strängaspel
tonar igenom dess salar.”

Fan vet om inte jag delar samma arv jag. Iallafall blå kvällar när koltrasten sjunger.

Peter

Hej vänner!

Jag kom och tänka på långsamma djur. De flesta djur är ju snabba. Antingen för att de måste springa från rovdjur eller är rovdjur själva. Men så finns det några få kamrater som valt att vara långsamma. Det är kanske inte så spännande att vara långsam. Geparder och antiloper på något sätt tuffare än långsamma djur. Men jag gillar de som valt långsamheten som princip.

Som sjökor som simmar runt långsamt i tropiska kustområden och betar vattenväxter. Ofta simmar de visst inte heller, utan glider bara med i strömmen. En gång fanns det en sjöko som levde i norra Stilla havet som hette Stellers sjöko efter en gubbe på Vitus Berings expedition som först beskrev den. Det gjorde han 1741. Men bara 27 år senare hade den utrotats av sjömän och jägare. Den var nämligen långsam och orädd för människor. Det bör man inte vara om man vill överleva. Nu har jag hört att många sjökor blir påkörda av båtar och skadas eller dödas av propellrar. Sjökor är visst släkt med elefanter på något sätt i systematiken. Det finns förresten fem sorters sjökor och jag gillar hela gänget.

Ett annan sorts långsamma djur är sengångarna. De lever ju Sydamerika där de väldigt, väldigt långsamt klättrar runt i träden. De har dålig syn och hör taskigt men har ett bra luktsinne. Det finns sex stycken långsamma arter som klättrar runt i träden och käkar blad. Någon gång i veckan klättrar de ner i från träden och gör sina behov. För av någon konstig anledning måste de klättra ner på marken, för att gå på muggen. I deras päls växer alger som gör att de ser lite gröna ut. Men pälsen är också full med parasiter och fjärilslarver som gör att de inte syns så bra.

Här på Gotland finns det ju rätt gott om igelkottar. De är ju också rätt långsamma djur som inte har en chans att springa ifrån en katt eller hund. Men som tur är har de ju taggar som skyddar dem mot rovdjur. Däremot har de inte något bra försvar mot bilar och varje år ser man överkörda igelkottar här och där. Det känns sorgligt.

Det finns ju en bok av professorn i religionspsykologi Owe Wikström som heter ”Långsamhetens lov”. Den har jag faktiskt läst och jag tyckte den var bra. Den handlar om vikten av kunna ta det lugnt och fundera på viktiga saker och ta livet på allvar. Nu vet jag inte vad sjökor sakta simmar runt och tänker på. Men antagligen på viktiga saker för de har de tid med.

Idag borde man förresten vara på Irland och fira Saint Patrick's Day. Saint Patrick är ju Irlands skyddshelgon som missionerade och gjorde irländarna kristna i slutet på 300-talet. Idag så firar man detta genom att sätta på sig gröna kläder och dricka sig full. Saint Patrick’s day är också Irlands nationaldag. Den där Saint Patrick fördrev visst också ormarna från Irland. Vilket vi som gillar ormar tycker var dumt gjort. 

Peter

Jag får väl
säga som det
är.

Den natten grät jag
till den blå gryningen.

Det var april,
och kvällen
innan hade jag sett
på den svartnande isarna.

Nu hade allt brutit
upp och korta vågor
slog mot stranden.

Så blev då våren
en längtans tid,
där solnedgångarnas brinnande
himlar var fyllda med vemod.

Om natten hörde jag
alfåglar ropa sorg
i mörkret.

Hej vänner!

Nyheterna är som vanligt fyllda med våld, hat och ondska. Jag blir alltmer illa berörd av detta. Det är som mitt försvar mot det har gått sönder och det träffar mig på något nytt sätt. Något som börjar bli jobbigt och svårhanterligt. Jag kan bli ledsen i flera timmar bara efter hört en nyhetssändning eller läst en tidning. I striden mellan gott och ont känns det ibland som ondskan har matchboll och ligger bra till på upploppet.

Ute är det grått och lite trist. Jag sitter här och funderar på livet. Sista året har jag känt mig gammal på något sätt. Jag vet det är löjligt att känna på det sättet när man bara är 64 år. Men det är inte åren i sig i sig, som får mig att känna på det sättet. Mer känslan av att jag liksom inte har någon riktig lust att hänga med i utvecklingen längre. En gång bestämde jag mig för att alltid hänga med i det nya och inte bli en surgubbe med ”det var bättre förr”-attityd. Jag skulle minsann lyssna på ny musik och lära mig spela data-spel. Men så blev det inte. Inte fan lyssnar jag på minsta lilla rap-låt och när jag försökte spela dataspel lessnade jag efter fem minuter. Jag vet inte direkt om jag åldras med värdighet, men åldras gör jag.

Jag går ju i pension om två veckor. Lite skall jag jobba vidare efter det, men inte många timmar. Så jag måste fylla mitt liv med annat. Jag har lite idéer men inte många. Ni som läser denna blogg får väl hänga med och kolla hur det blir.

Häromdagen var jag på en gymnasieskola. Där fanns ett lite kafé där man kunde köpa kaffe och lite annat. Då jag var där i tjänsten blev jag bjuden på kaffe. Till detta kaffe kunde man om man ville få mjölk, laktosfri mjölk eller havremjölk. Hon som jobbade där sa att veganer drack havremjölk för den inte kom från djur. Så jag undrade om de inte ammade heller, då man då också dricker mjölk. Men då fick jag svaret att den mjölken ”ju inte kom från djur”. Som om vi människor på något sätt inte är däggdjur. Så tänker inte jag. För mig är vi djur av en mycket speciell sort, men i grunden djur bland andra. Vi har samma kroppsorgan som andra däggdjur, vi äter som andra djur, vi fortplantar oss enligt samma metod som andra däggdjur och styrs av samma inlärningslagar som andra däggdjur. Vi borde leva i harmoni med andra levande varelser och den natur de lever i. Men någonstans hände något som ledde fram till dagens elände. Kanske uppkomsten av jordbruket eller skriften. Bra saker i sig. Men någonting har hänt som gjort att vi tappade kontakten med våra flygande, springande, jagande, och simmande vänner. Vi förstör deras livsmiljöer och därmed förstör vi för både dem och oss själva.

Någonstans simmar en blåval mot norr. Nu stiger den mot ytan och andas tungt i en plym av droppar och ånga. Kanske tänker den djupa blåvalstankar när den dyker ner i havet igen. Kanske ropar den ett dovt rop, på en frekvens vi inte kan hör, till en annan val hundra mil bort. ”Jag är här, jag älskar dig” ropar den och simmar vidare.

Peter

Hej vänner!

Det är fredag och jag är ledig. Maria har åkt till Stockholm och jag och kamrat Katten är ensamma den här helgen. Vi har inga direkta planer på att göra något speciellt, fast det är helg. Ute är det grått och lite fuktigt kallt på det där gotländska sättet. Så det är egentligen rätt skönt att vara inne. Det tycker katten också för han ville inte gå ut i morse.

Men våren är på väg för skatorna som bor i träet utanför mitt sovrumsfönster har börjat jobba med sitt bo. Ni som hängt med och läst länge på den här bloggen kommer kanske ihåg att jag gillar skator. De är så vardagliga att man ofta inte tänker på hur vackra de är. Dessutom lever de i livslånga äktenskap och byter parter först om någon av dem dör. Det är fint på något sätt. Det finns ju en opera av Rossini som heter ”Den tjuvaktiga skatan”. För man brukar ju anklaga skator för att sno blanka saker och ta dessa till sitt bo. Men jag har läst att det bara är påhitt. Skator snor ingenting. Skator är alltså trogna fåglar som ger fan i andras grejer. Med andra ord fåglar att se upp till och bättre än många människor. Dessutom är skator ovanligt smarta fåglar och det finns experiment som visar att de har någon form av självmedvetande.

Ibland säger ju folk taskiga saker om kvinnor genom att jämföra de med fåglar. Till exempel kalla någon dam för rugguggla är taskigt. Det är ju inte riktigt schysst att säga att en dam är en skata heller. Det är ju lite konstigt egentligen. För skator är som sagt vackra, smarta och har en snygg stjärt och egentligen vore det väl en komplimang att kalla en tjej för en skata. Men det är det inte. Det bör man låta bli, även om man bara vill tala om att hon är smart, vacker och välformad.

Peter

Hej vänner!

Jag brukar ju inte berätta så mycket om privata saker på denna blogg. Gärna personlig, men inte privat har varit mitt motto. Det tänker jag fortsätta med. Men ibland får jag lust att berätta om min barndom. För det tror jag egentligen skulle vara intressant på något sätt. Till exempel om hur svårt jag hade i skolan. Det skulle nog förvåna en del som vet att jag till slut blev psykolog vilket kräver rätt hyggliga gymnasiebetyg. Vilket jag hade.

Men på högstadiet hade jag faktiskt riktigt bedrövliga betyg. Nu minns jag inte hur bedrövliga men jag minns att det var en massa tvåor i mina betyg de tre första åren. Jag gick nämligen fyra år på högstadiet, för årskurs nio gjorde jag två gånger för säkerhets skull. På den här tiden fanns det två varianter när man läste engelska och matematik. Det hette, om jag minns rätt, ”särskild” och ”allmän” kurs. Vi som hade lite svårt för oss gick i allmän kurs. Där gick jag. Varför jag var så dålig i skolan vet jag inte. Men den roade mig inte det minsta och dessutom var jag själv övertygad om att jag var en person som passade bäst där kraven inte var så stora. Det var nog de vuxna också rätt övertygade om. För jag hade inte varit vidare duktig under min tidigare skolgång heller. Men på högstadiet tappade jag det helt.

Min mamma dog ju när jag gick i årskurs sex och jag minns att jag efter det tänkte att ingenting liksom spelade någon roll. Det här var ju på sextiotalet och då kunde man missta sin mamma utan att någon vuxen i skolan kände sig föranleden att fråga hur man mådde. Det låter konstigt. Men så var det. Jag var rätt jobbig, pratig och okoncentrerad i årskurs sju. Så här efteråt kan jag förstå att jag nog gärna ville få lite extra uppmärksamhet från fröknarna. För jag gillade ju dem och ville gärna att de skulle säga: ”Peter nu vill jag prata med dig”. Vilket hände när jag babblat och fånat mig mer en vanligt. Då krympte jag  några år, medan de gav mig några av de förmaningens ord som jag i brist på andra gillade att få.

Men andra gången jag gick årskurs 9 var jag 16 år och kär som en klockarkatt. På något sätt frigjorde detta tillstånd någon sorts lösningsmedel i den tidigare segare hjärnmaskinen. Jag ville väl kanske också för den unga dam som jag då planerade sammanleva med resten av livet, bevisa att jag minsann hade intellektuella resurser. Så jag började faktiskt läsa läxor och det hade den för mig oväntade effekten att jag blev rätt bra på de prov vi hade. En av mina systrars man började också gnugga mig i matematik, vilket gjorde att jag även i detta ämne blev förvånansvärt duktig. Jag hade då bytt från ”allmän” till ”särskild” matematik och trots att kraven där var större gick det betydligt bättre.

Den unga damen som frigjorde tidigare dolda resurser blev det inget av med, fast vi hade lovat varandra både det ena och andra. Men hon bidrog nog till att jag blev psykolog. Först genom att göra mig mer studiemotiverad och sedan genom att lära mig hur man överlever en separation och svartsjuka. Det tog förresten ett år extra på gymnasiet också för att lära sig detta. Men vem fan har bråttom 

Vad lär vi oss då av detta och varför har jag skrivit det här till er? Jo, för att säga något om hur händelser i livet kan påverka våra förmågor och våra beteenden. Mitt sätt att bete mig i årskurs sju på högstadiet uppfyllde med marginal diagnoskriterierna för ADHD. Okoncentrerad, impulsstyrd och med inlärningssvårigheter. Det hade nog legat en del i detta. För vad gäller koncentration har det alltid varit ett bekymmer. Jag är ju disträ som det heter och ni som läser denna blogg har väl märkt att tankarna har en tendens att hoppa runt en del. Men jag är ju själv ett exempel att man bör ta sig en rejäl funderare varför barn beter som de gör och hur deras liv, erfarenheter och tankar ser ut. Det kan ha många förklaringar till att de beter sig som de gör. Man vet inte alltid hur det skall gå. En jobbig liten 13-åring kan minsann bli leg. psykolog. Vilket kan vara en jävla överraskning. Jag är fortfarande förvånad.

Peter

Då i det mellansvenska

inlandet en

sommarkväll.

Solens på väg ner,

en himmel av eld

och vi simmade

i guld.

Jag tänkte, här simmar

jag med dig jag älskar

i guld.

Då, när vi hoppades

att du bar ett litet

barn i dig,
som en hemlighet.

Så satt vi på bryggan

under blå natthimmel

och jag tänkte, att här

har jag varit.

Jag kommer en dag

lämna detta liv för att

aldrig återkomma.

Men här har jag varit.

Hej vänner!

Klockan är 04:18 och jag kan inte sova. Jag låg en stund och funderade på vad jag skulle göra, för det kändes lite tidigt att gå upp. Men jag hade redan legat vaken en lång stund utan att kunna somna om, så det började bli tråkigt. Så nu sitter jag här och skriver till er. I morgon är det söndag och då gör det ju inte så mycket att jag nog kommer bli trött framåt eftermiddagen. När det är vardag nästa dag och jag inte sovit ordentligt brukar det kännas jobbigt. För då går man runt på eftermiddagen och kämpar med tröttheten. Nu är jag ju snart pensionär och då kommer jag själv bestämma min dygnsrytm för det mesta. Dessutom tänker jag nog sova middag någon halvtimme varje dag mellan 12:00 och 12:30.

Jag har inte varit glad sista tiden. För en del planer jag haft efter min pension gick åt skogen. Så jag kände mig ledsen och lite orolig. Dessutom har inte någon kollega varit intresserad att komma efter mig. Så jag liksom ingen att lämna över till, vilket inte känns bra alls. Jag hade hoppats jobba kvar i begränsad omfattning till det kom en kollega och tog över. Men nu blir det nog inte så.

Det finns en bok av den franska författarinnan Marie Cardinal som heter ”Orden som befriar”. Den handlar om en kvinna som mår jävligt dåligt och som efter att länge gått i psykoanalys befrias från sitt lidande. Det var en väldigt kort sammanfattning av denna bok som jag läste för säkert mer än 30 år sedan. Som jag minns den var den rätt bra.

Ord kan alltså befria. Men ord kan också stänga in och skada. Ord skall ju var symboler för verkligheten och på det sättet farliga. För det är ju det som gör att språket kan missbrukas av de som vill påverka vårt sätt att se på verkligheten. Det förra århundradets katastrofer orsakades ju till stor del av språket. Hitler stod och skrek hysteriskt om den judiska sammansvärjningen, som låg bakom allt ont i världen. Stalin anklagade en massa oskyldiga människor för landsförräderi och tog livet av dem. Men nu är det väl mest religiösa ord som används för att rättfärdiga ondska. ”Det är rätt att mörda, våldta och hugga huvudet av folk som inte tror som vi, för vår gud gillar det”.

Man bör förresten vara rädd om orden även om man inte planerar bli diktator eller hugga huvudet av folk. Jag har säkert sagt saker som sårat andra. Det är liksom oundvikligt när man levt rätt länge. Efteråt har jag alltid fått dåligt samvete. Till och med när jag framfört sann, nödvändig och i hög grad berättigad kritik, har jag efteråt känt skuld. Det känns jobbigt, men är trots allt bättre än att ge oberättigad kritik och trots det sova gott om natten.

När jag var barn blev jag itutad att det är väldigt fult att ljuga. Jag vågade knappt ljuga minsta lilla vita skitlögn, utan att må dåligt. För jag trodde rent bokstavligt att det kunde gå åt helvete om man ljög. Ibland har jag väl försökt framställa mig som duktigare, bättre och mer spännande än jag är. Det kanske gäller de flesta av oss trots allt. Vi är väl många som ibland känt oss som en stor bluff, som någon en dag kommer att avslöja. Men faktum är att jag nu börjar se tillbaka på mitt yrkesliv nog tycker att jag varit rätt duktig ibland och gjort en del bra grejer. Kanske inte ”med beröm godkänt” men trots allt ”godkänt” och det får duga. Man får väl se om man får följa med ”spårvagnen upp till himmelen där gud är chaufför och Jesus konduktör”, fast man spelat lite Allan ibland och inte tror ett dyft på Chaffisen. Spela Allan har jag iallafall slutat med på gamla dar. Numera kan jag säga ”vad ni ser är vad ni får”. Nämligen en lite trött, lätt överviktig, rätt opraktisk gubbe på 64 år, som borde träna på dagarna och sova på nätterna.

Nu far katten runt som tokig så alla mattor kommer i oordning. Han brukar göra så ibland innan han skall gå på muggen. Det är visst ett sätt att få fart på magen som vissa katter har. Det har iallafall någon berättat för mig. Katten är faktiskt otroligt pigg för sin ålder. Jag önskar jag kunde säga det samma. Nu hör jag hur katten är på lådan och täcker något med sand, så det funkade tydligen att kuta runt som en tok. Förr så vägrade han ju att använda sin mugg för det mesta och tjatade på att få gå ut. Men den sista tiden har han skaffat sig nya vanor och blivit latare. Så han åldras nog han med.

Trevlig söndag

Peter

Hej vänner!

Idag är det den internationella kvinnodagen. Som ni vet är jag mycket för jämlikhet mellan män och kvinnor. Själv har jag ju oftast jobbat på arbetsplatser där kvinnorna varit i klar majoritet. Det har funkat utmärkt att ha kvinnliga arbetskamrater. Ett och annat kvinnligt stolpskott har man väl träffat på. För. sådana finns det av bägge könen och den egenskapen verkar vara rätt jämt fördelat oavsett kön. Men det har varit marginella undantag i en helhet av trevliga, duktiga och snälla arbetskamrater.

En sak som jag ständigt retar mig på är att yrken med kvinnodominans ofta är sämre betalda än de där fler gubbar jobbar. Till och med sådana mycket viktiga arbeten som barnmorska, sjuksköterska eller sjukgymnast är rätt taskigt betalda. Trots att de är svåra och ställer stora krav på ansvar och omdöme. Jag tror till och med att jag har en högre lön än barnmorskor som hjälper till att se till att nya människor kommer till världen. De borde väl egentligen tjäna betydligt mer än jag gör. För jag har svårt att se att det finns ett viktigare jobb.

Jag läste förresten nu på morgonen att förre jordbruksministern Eskil Erlandsson fått lämna riksdagen på grund att han tafsat på kvinnor. Det är på något sätt ironisk att den nyheten kommer på internationella kvinnodagen. Jag tycker alltid att Eskil Erlandsson sett ut som en snäll boxer och aldrig kunnat tänka mig att han var en snuskgubbe. Men nu visar det sig att denne före detta jordbruksminister smugit runt i riksdagshuset och tafsat på kvinnliga kollegor. Tydligen mest på kvinnor som representerar Moderata samlingspartiet. Varför han inte kunnat behärska sig just vad gäller damer från detta parti vet jag inte. Kanske tänder han på kvinnor i dräkt och knutblus, till den grad att han helt tappar omdömet. Kvinnor från Vänsterpartiet och Miljöpartiet är inget för Eskil. Nej, det skall tydligen vara mer konservativa damer för att hornen skall växa och händerna fara runt på intima ställen. Man har ju talats om sexuella perversiteter tidigare. Men moderatofili är ju något nytt.

Eskil Erlandsson har alltså smugit runt och kränkt kvinnor. Jag har alltid haft lite svårt för begreppet ”kränkt”. Visst har folk sagt saker till mig som gjort mig ledsen under livet. Men det har inte hänt ofta. Jag tror att jag kan räkna dessa tillfällen på ena handens fingrar. Iallafall de gånger jag kommer ihåg. Eftersom det dessutom är samma människa som varit dum vid flera tillfällen måste jag säga att det är oerhört sällsynt. Men som sagt jag har blivit ledsen, men fan vet om jag känt mig kränkt. Jag har liksom haft svårt att skilja känslan av att vara kränkt med känslan av att vara ledsen. Men nu tror jag att jag på gamla dar börjar få häng på vad kränkthet är för något. Jag har ju gjort en del tavlor i livet och med rätta blivit kritiserad för det. Men det är när man får kritik för någon man faktiskt inte har gjort man känner sig kränkt i sin själ. Det är liksom orättvisan som gör att man känner sig kränkt. Ni som läser vad jag skriver regelbundet (tre stycken) kommer väl ihåg att jag för några dagar sedan skrev om romanen Processen av Franz Kafka där huvudpersonen utsätts för den maximala kränkningen. Just för han inget gjort.

Men som sagt jämfört med de få taskigheter jag utsatts för under livet med alla kärlek jag fått av alla underbara snälla människor är det ju löjligt att älta de få gångerna av elakhet. Snart är det vår och då kommer skogarna fyllas av ett hav av vitsippor. Visst kommer det ligga en hundskit någonstans i detta hav av skönhet, som man kommer bli sur om man trampar på. Men det får man försöka komma över. Om inte annat så har jag en katt som tycker jag är bra.

Trevlig helg

Peter

Hej vänner!

Här på Gotland regnar det idag. Det regnar faktiskt jättemycket och det ser lite grått och sorgligt ut. Själv känner jag mig också lite grå och sorglig. Jag är liksom en del av vädrets tråkighet och en del av regnets tårar. När jag såg mig i spegeln i morse såg jag ut som ett jävla lågtryck från Brittiska öarna, som sin vana trogen förskjutits hit för att till slut landa i mitt ansikte. Jag såg jävligt gammal och trött ut.

Idag åks det förresten Vasalopp. Själv kommer jag nog aldrig åka ett Vasalopp från Sälen till Mora. Det är bara en av de saker jag aldrig kommer göra. Jag kommer med säkerhet aldrig lära mig spela kyrkorgel eller golf. Inte heller köpa ett mindre vinslott i Provence eller lära mig flytande gaeliska på Aranöarna utanför Irlands västkust. Det är mycket jag aldrig kommer att göra och vet ju inte längre ens vad jag skall göra om en månad, mer än gå i pension. Jag får väl lära mig leva i nuet och på de begränsade medel pensionsmyndigheten tycker jag skall ha.

Det kommer mig att tänka på en historia av Albert Engström. Den handlar om en stins som efter sin pensionering varje dag sitter på en soffa på tågstationen och tittade på tågen som kom och gick och sa: ”Där kommer ett tåg, dä ger ja fan i! Där kommer ett annat tåg, dä ger ja också fan i!" Något man får försöka lära sig av när man har lätt att engagera sig lite mycket i sitt arbete. Men va fan, man har ju gjort så gott man har kunnat, utifrån de förutsättningar man har. Men snart får tågen passera bäst fan de vill. Dikt på detta:

En dag får man
faktiskt finna sig
i att det blev så här.

Inte som man
tänkt sig,
men man lär
så länge man lär.

Just när du tänkte
springa, låg det
en sten i skon.

Och på den
väg man tänkt åka,
har regnet sköljt
bort bron.

På havet rullar
in dimma, så att
du inget ser.

En sorglig mistlur
i natten,
sedan tystnad
och inget mer.

Så stänger timglaset stilla,
de vägar som
du tänkt dig att gå.

Det blir inte alltid
som du har tänkt dig,
och det är
trist att förstå.



Peter

Hej vänner!

Jag sitter och tänker på romanen ”Processen” av Franz Kafka. Som ni säkert kommer ihåg börjar denna roman på följande sätt: ”Någon måste ha baktalat Josef K., ty en morgon blev han häktad utan att ha gjort något ont.” Resten av romanen handlar ju om den mardröm som Josef K tvingas leva i och hur systemet bryter ner honom till den grad att han till slut närmast känner sig lättad över att bli dömd och avrättad.

En jobbig sak med ”Processen” är att Josef K på något sätt sitter fast i sin maktlöshet och när han försöker förklara sin situation,  så händer det att folk skrattar åt hans maktlöshet. De är övertygade att han bara söker slingra sig undan sitt rättmätiga straff för det brott han säkert begått, fast varken han eller andra  vet vad han gjort.

Klockan är 3:47 och ni undrar kanske vad jag gör uppe i denna okristliga tid. Det gör jag själv också. Men jag vaknade och kunde inte somna om. Jag och katten är ensamma hemma de närmaste dagarna och vi har inga särskilda planer vad vi skall göra. Han ligger och sover bakom mig förresten. Jag trodde förr att katter var nattdjur som smög runt på nätterna och jagade smågnagare. Men min katt går och lägger sig senast vid 11-tiden på kvällen och sedan brukar han sova hela natten. Ibland går han upp och käkar lite torrmat men sedan går han och lägger sig igen. Dessutom är han morgontrött numera. Han brukar bara sträcka på sig på morgonen och käka lite frukost, sedan går han och lägger sig. När han var yngre brukade han vilja gå ut en sväng på morgonen. Men det ger han fan i numera. Vi börjar bli gamla både han och jag.

Jag skall ju gå i pension och hade lite planer vad jag skulle göra som pensionär. Men nu kommer jag nog ompröva dessa. Det känns lite oroligt och det är väl en bidragande orsak till att jag inte kan sova. Men det finns säkert andra också. Det finns ju en dikt av Stagnelius som heter ”Vän, i förödelsens stund”. Det är i den det står "Natten är dagens mor”. Dramatikern Lars Norén har ju skrivit en pjäs som heter så. En jävligt trist historia har jag förstått. Men titeln är ju fin även om den alltså är snodd. Natten är sålunda dagens morsa och en rätt trist sådan, när man inte kan sova. Nu är ju jag ledig i morgon, så det är inte hela världen. Så när ni vaknar om några timmar pigga och glada och rusar iväg till arbetet för att avsluta arbetsveckan, så kan jag gå och lägga mig en sväng.