Hej vänner!

Här på Gotland regnar det idag. Det regnar faktiskt jättemycket och det ser lite grått och sorgligt ut. Själv känner jag mig också lite grå och sorglig. Jag är liksom en del av vädrets tråkighet och en del av regnets tårar. När jag såg mig i spegeln i morse såg jag ut som ett jävla lågtryck från Brittiska öarna, som sin vana trogen förskjutits hit för att till slut landa i mitt ansikte. Jag såg jävligt gammal och trött ut.

Idag åks det förresten Vasalopp. Själv kommer jag nog aldrig åka ett Vasalopp från Sälen till Mora. Det är bara en av de saker jag aldrig kommer göra. Jag kommer med säkerhet aldrig lära mig spela kyrkorgel eller golf. Inte heller köpa ett mindre vinslott i Provence eller lära mig flytande gaeliska på Aranöarna utanför Irlands västkust. Det är mycket jag aldrig kommer att göra och vet ju inte längre ens vad jag skall göra om en månad, mer än gå i pension. Jag får väl lära mig leva i nuet och på de begränsade medel pensionsmyndigheten tycker jag skall ha.

Det kommer mig att tänka på en historia av Albert Engström. Den handlar om en stins som efter sin pensionering varje dag sitter på en soffa på tågstationen och tittade på tågen som kom och gick och sa: ”Där kommer ett tåg, dä ger ja fan i! Där kommer ett annat tåg, dä ger ja också fan i!" Något man får försöka lära sig av när man har lätt att engagera sig lite mycket i sitt arbete. Men va fan, man har ju gjort så gott man har kunnat, utifrån de förutsättningar man har. Men snart får tågen passera bäst fan de vill. Dikt på detta:

En dag får man
faktiskt finna sig
i att det blev så här.

Inte som man
tänkt sig,
men man lär
så länge man lär.

Just när du tänkte
springa, låg det
en sten i skon.

Och på den
väg man tänkt åka,
har regnet sköljt
bort bron.

På havet rullar
in dimma, så att
du inget ser.

En sorglig mistlur
i natten,
sedan tystnad
och inget mer.

Så stänger timglaset stilla,
de vägar som
du tänkt dig att gå.

Det blir inte alltid
som du har tänkt dig,
och det är
trist att förstå.



Peter