Hej vänner!

Det finns ju en dikt av Gunnar Ekelöf som börjar:
”Jag är en främling i detta land
men detta land är ingen främling i mig!
Jag är inte hemma i detta land
men detta land beter sig som hemma i mig!”

Så känner jag mig i kväll och ganska ofta nu för tiden. Min pappa var ju född 1909 och när han var i min ålder kunde jag reta mig på honom och att han liksom inte förstod sin nutid. Hans värderingar var annorlunda och han var mycket bestämd i sina åsikter om det mesta, från moral till vilka maträtter som gick att äta. Det var ju 70-tal och den politiska debatten präglades väl en hel del av någon sorts vänstervåg. Mycket till följd av kriget i Vietnam och vad som hände 1968. Det fanns ju då som nu små extremistgrupper som tyckte demokratin var dum och onödig som hindrade ”folket” ta makten. Farsan tyckte nog hela grejen var konstig och att tiden var ur led. Nu sitter jag här och tycker samma sak vilket retar mig. Som Hamlet så riktigt påpekar: ”Ur led är tiden: ve! att jag är den som föddes att den vrida rätt igen.”

Jag har ju varit ensam i helgen och har då vid några tillfällen tänkt att jag skulle se på TV för att roa mig. Men så fort jag sätter på TV:en så är det bara massa reklam som försöker lura folk att spela bort sina pengar. Det är ett jävla pling och plong som gör reklam för detta. Ibland dyker det upp en älgjävel och pratar norrländska, som också vill sno folk på pengar. Det är hur dumt som helst. Förbjud eländet genast.

Försöker man läsa tidningen är den full med misshandel, mord, rån, våldtäkter, bedrägerier och banker som tjänar pengar på att tvätta korrupta politikers och maffiagubbars svarta pengar. Till och med i riksdagen finns det folk som tjänar pengar på oärlighet.

Jag börjar alltså bli lika sur och konservativ som min egen far. Det är tråkigt och gör mig besviken och nedstämd. Men vad fan skall man göra åt det. Jag vill få känna som jag känner, även om jag är en surgubbe. Hur fan blev det så här brukar jag tänka ibland. Vem ville egentligen att det skulle bli på det här viset. Inte jag iallafall.

Jag är alltså ”en främling i detta land” och det känns jobbigt. För jag är ju ändå mindre hemma i något annat land. Så jag känner mig liksom hemlös.

Men man får inte förtvivla. Blåsipporna blommar och jag har sett tranor. Lärkorna sjunger och idag såg jag rätt många ejdrar. Det kändes bra för ejdrarna har ju minskat på senare år på ett katastrofalt sätt. Men de kommer nog igen får man hoppas. Strandskatorna far pipande över Visby och jag har överlevt en vinter till. Katten är i toppform och himlen full stjärnor.

Peter