Hej vänner!

Det finns en dikt av författaren T.S. Eliot som heter ”The Waste Land”. Det är en krånglig dikt som som jag försökt läsa flera gånger utan att lyckas. Hur som helst börjar den ”April is the cruellest month”. Men vad det är som gör att T.S. Eliot tycker att denna månad grymmare än andra vet jag inte. Det framgår liksom inte. Idag är iallafall mars en snäll månad. För jag har varit på en cykeltur, först längs havet och sedan genom skogen. Solen sken, himlen och blåsipporna tävlade i blåhet. I skogen sjöng fåglarna så man var tvungen och stanna och lyssna.

Det skall visst bli ett omslag i vädret och bli kallare igen. Kanske är det därför T.S. Eliot tyckte att april var grym. För april är en lurig månad när man aldrig riktig vet hur man skall klä sig. Så antingen fryser man eller så svettas man. Men det är ju mest lite besvärligt, men knappast grymt.

Jag är ensam med katten den här helgen och några dagar till. Det är tur att katten är hemma. För annars skulle man nog känna sig lite ensam. Ensamhet är ju egentligen ett besvärligt ord. För det kan ju både betyda ett ledsamt tillstånd och ett behagligt tillstånd. På engelska finns det ju två ord för ensamhet ”loneliness” för den ledsamma varianten och ”solitude” för den behagliga. Det borde det göra på svenska också. Så man vet vad man pratar om. Jag känner mig rätt ofta ensam. Faktiskt när jag egentligen inte har någon större anledning. Jag kan vara på en tillställning där det är massor med folk och plötsligt känna en stor ensamhet.

Det var en tid i mitt liv när jag faktiskt var väldigt ensam under några år på det ledsamma sättet. Det var jobbigt och är inget jag vill vara med om igen. Men nu kan jag gilla att vara ensam på det sätt som på engelska heter ”solitude”. För det finns saker som är svåra att göra när man inte är ensam. Som att skriva till exempel. Jag behöver vara ensam när jag skriver. Katten får vara med om han inte stör. Men annars vill jag vara ifred. Kommer någon och pratar med mig tappar jag bort mina tankar och får svårt att fortsätta. Sorglig dikt på detta:

En gång kom jag
hem i april.

Blåsipporna
längs vägen
berättade att
jag överlevt.

Så hade jag då
prövats mot livet
och förlorat.

Jag var en annan
då.

En som grät
tårlösa tårar
och var ensam
under stjärnorna.

Nu är det länge sedan
och såret har läkt,
men ärret kliar
om natten.

Peter