Hej vänner!

Klockan är 03:50 och jag kan inte sova. Det gör inte så mycket för jag skall bara jobba en liten stund på förmiddagen idag. Egentligen är jag ju ledig på fredagar. Men nu skall jag ju gå i pension om någon vecka och det är lite grejer jag vill bli klar med innan dess. Lite kommer jag jobba vidare med som pensionär. Men jag skall se till att det inte blir för mycket. För jag har ju en hel del annat att ta itu med i livet.

Det finns ett fint ord på svenska nämligen ”längtan”. Det måste ha något med ordet ”längd” att göra, gissar jag. För man längtar ju alltid efter något som man inte har omedelbar tillgång till. Efter något som befinner sig på ett visst avstånd i tid och rum. Antingen tillbaks till något som varit eller fram mot något som skall komma. Man står liksom i mitten med längtan bakom och framför sig.

Längtans färg är ju blå. Längtans blå blomma är väl en blåsippa och dess tid är våren. Iallafall tycker jag det. För jag känner alltid någon sorts vemodig längtan på våren. Jag vet inte varför riktigt. Ni vet de där vårkvällarna när man stannar upp och lyssnar på en koltrast som sjunger och man är liksom glad och vemodig på en gång. Då kan jag längta efter något fast jag har ingen aning efter vad.

Nostalgi betyder att man längtar efter något som varit. Det är ju egentligen rätt dumt att göra. För man kan ju aldrig gå tillbaks i tiden hur gärna man än vill. Dessutom var inte allt bättre förr. En del saker var bättre. Som att det fanns postkontor och Raketost. Min kroppsform var bättre, men min frisyr sämre. Iallafall på 70-talet. Ett för mig omskakande årtionde som absolut inte var bättre än det närvarande. Det mesta var en jävla röra och verkligen inget att vara nostalgisk över. Erik Axel Karlfeldt har skrivit en dikt som börjar:

”Längtan heter min arvedel,
slottet i saknadens dalar.
Sakta ett underligt strängaspel
tonar igenom dess salar.”

Fan vet om inte jag delar samma arv jag. Iallafall blå kvällar när koltrasten sjunger.

Peter