Hej vänner!

Jag brukar ju inte berätta så mycket om privata saker på denna blogg. Gärna personlig, men inte privat har varit mitt motto. Det tänker jag fortsätta med. Men ibland får jag lust att berätta om min barndom. För det tror jag egentligen skulle vara intressant på något sätt. Till exempel om hur svårt jag hade i skolan. Det skulle nog förvåna en del som vet att jag till slut blev psykolog vilket kräver rätt hyggliga gymnasiebetyg. Vilket jag hade.

Men på högstadiet hade jag faktiskt riktigt bedrövliga betyg. Nu minns jag inte hur bedrövliga men jag minns att det var en massa tvåor i mina betyg de tre första åren. Jag gick nämligen fyra år på högstadiet, för årskurs nio gjorde jag två gånger för säkerhets skull. På den här tiden fanns det två varianter när man läste engelska och matematik. Det hette, om jag minns rätt, ”särskild” och ”allmän” kurs. Vi som hade lite svårt för oss gick i allmän kurs. Där gick jag. Varför jag var så dålig i skolan vet jag inte. Men den roade mig inte det minsta och dessutom var jag själv övertygad om att jag var en person som passade bäst där kraven inte var så stora. Det var nog de vuxna också rätt övertygade om. För jag hade inte varit vidare duktig under min tidigare skolgång heller. Men på högstadiet tappade jag det helt.

Min mamma dog ju när jag gick i årskurs sex och jag minns att jag efter det tänkte att ingenting liksom spelade någon roll. Det här var ju på sextiotalet och då kunde man missta sin mamma utan att någon vuxen i skolan kände sig föranleden att fråga hur man mådde. Det låter konstigt. Men så var det. Jag var rätt jobbig, pratig och okoncentrerad i årskurs sju. Så här efteråt kan jag förstå att jag nog gärna ville få lite extra uppmärksamhet från fröknarna. För jag gillade ju dem och ville gärna att de skulle säga: ”Peter nu vill jag prata med dig”. Vilket hände när jag babblat och fånat mig mer en vanligt. Då krympte jag  några år, medan de gav mig några av de förmaningens ord som jag i brist på andra gillade att få.

Men andra gången jag gick årskurs 9 var jag 16 år och kär som en klockarkatt. På något sätt frigjorde detta tillstånd någon sorts lösningsmedel i den tidigare segare hjärnmaskinen. Jag ville väl kanske också för den unga dam som jag då planerade sammanleva med resten av livet, bevisa att jag minsann hade intellektuella resurser. Så jag började faktiskt läsa läxor och det hade den för mig oväntade effekten att jag blev rätt bra på de prov vi hade. En av mina systrars man började också gnugga mig i matematik, vilket gjorde att jag även i detta ämne blev förvånansvärt duktig. Jag hade då bytt från ”allmän” till ”särskild” matematik och trots att kraven där var större gick det betydligt bättre.

Den unga damen som frigjorde tidigare dolda resurser blev det inget av med, fast vi hade lovat varandra både det ena och andra. Men hon bidrog nog till att jag blev psykolog. Först genom att göra mig mer studiemotiverad och sedan genom att lära mig hur man överlever en separation och svartsjuka. Det tog förresten ett år extra på gymnasiet också för att lära sig detta. Men vem fan har bråttom 

Vad lär vi oss då av detta och varför har jag skrivit det här till er? Jo, för att säga något om hur händelser i livet kan påverka våra förmågor och våra beteenden. Mitt sätt att bete mig i årskurs sju på högstadiet uppfyllde med marginal diagnoskriterierna för ADHD. Okoncentrerad, impulsstyrd och med inlärningssvårigheter. Det hade nog legat en del i detta. För vad gäller koncentration har det alltid varit ett bekymmer. Jag är ju disträ som det heter och ni som läser denna blogg har väl märkt att tankarna har en tendens att hoppa runt en del. Men jag är ju själv ett exempel att man bör ta sig en rejäl funderare varför barn beter som de gör och hur deras liv, erfarenheter och tankar ser ut. Det kan ha många förklaringar till att de beter sig som de gör. Man vet inte alltid hur det skall gå. En jobbig liten 13-åring kan minsann bli leg. psykolog. Vilket kan vara en jävla överraskning. Jag är fortfarande förvånad.

Peter