Hej vänner!

Jag läser tidningarna och blir alltmer förvånad över alla konstigheter. För någon dag sedan var det en debattartikel där några tjejer varnade för konsekvensen av att det tillverkas någon sorts avancerade dockor som man kunde ha sex med. Robban Broberg sjöng ju en visa om ”underbara uppblåsbara Barbara”. Det här var något liknande men mer avancerat. Låter jättekonstigt. Skall man alltså knulla med någon sorts kvinnlig blandning av skyltdocka och Plåtniklas? Som ni vet är jag en mycket pryd person som inte så gärna pratar om sådant snusk. Men det här tyckte jag faktiskt var riktig perverterande konstigt. Helt klart har jag inte hängt med i den tekniska utvecklingen på detta område. Undra om den dockan kan något mer än bli påsatt förresten. Kan den spela Alfapet till exempel. Det är ju rätt kul. Undra om det finns en manlig variant för tjejer. Ung, vacker och trevlig som ger komplimanger och inte snarkar. Man ligger väl rätt löst till gissar jag. En dag kommer det en stor kartong från Borås och då är det väl lika bra och packa sina grejor och säga hej.

Världen blir alltså allt konstigare och underligare. Jag hänger inte med och det vill jag inte heller. Men jag tänker mycket på människans historia och vilka vi egentligen är. Jag tänker på de människor som kröp in i grottor för sådär 20 000 till 30 000 sedan och där målade fina målningar av de djur som levde i deras närhet. Mammutar, ullhåriga noshörningar, sabeltandade tigrar och andra tuffa djur. Dessa människor var uppenbarligen lika smarta som oss, för deras målningar är ju hur fina som helst. De såg ut som vi och hade en hjärna som vår och hade kunskaper som gjorde att de kunde överleva i en tuffare miljö än vår. När det behövde käk så åkte de inte till ICA minsann. De tog sina spjut och dödade en mammut eller uroxe. Men de måste också ägnat tid åt att uppfostra sina barn att klara av sina liv. Jag undrar hur de uppfostrade sina barn. En sak är helt klart. De läste inte några böcker om barnuppfostran. Ändå växte deras barn upp till nya mammutjägare i tusentals år. Undra vilka metoder de använde. Jag tror att de var snälla, men rätt bestämda. Kanske kollade de in hur vargar uppfostrar sina ungar. De får leka och fara runt och bita de äldre i svansen när de är små. Men när de blir äldre får de skärpa sig och får ett lätt bett i nacken om de inte sköter sig.

Jag tänker ibland på det när det kommer böcker som ger råd om hur man bör vara förälder. De kan vara skrivna av en knepig dam med massa ungar, som i denna egenskap blir expert eller karismatiska kollegor till mig. Det brukar vara aktuella något år för att sedan sjunka ner i glömska. Kommer ni ihåg boken ”Aktivt föräldraskap” av en gubbe som hette Thomas Gordon. Det gissar jag att ni inte gör. För inte så länge sedan var det många som ansåg att denna bok var nödvändig att läsa för att ens barn skulle bli glada och normala. Nu var det väl en relativt liten grupp av mänskligheten som läste den boken och absolut ingen för 30 000 år sedan. Men hade föräldrar gjort det på den tiden hade säkert deras ungar blivit ännu bättre på mammutdödande.

Jag jobbar ju med barn där det inte riktigt funkar med vanlig barnuppfostran. Det är ju det som ofta är problemet. Föräldrarna gör precis rätt, om barnet fungerat som andra små ungar. Men nu gör inte dessa små unika blommor i blomsterrabatten det. Då blir det krångligt och besvärligt ibland. Då måste vi alla ibland lära om och anpassa oss till dessa barns fungerande. Jag har kommit på att det bästa är att vara snäll och ta det lugnt. Försöka behärska lusten att ”uppfostra” och försöka hitta ett samarbetsklimat samt bjuda på fika. För de här barnen är sällsynta blommor som behöver särskild omvårdnad och behandlas med omsorg.

Men man måste anpassa sig till situationen. Nu läste jag att det spårat

ut ordentligt på en skola i Stockholm sedan man börjat använda en metod som heter "lågaffektivt bemötande", som är väldigt inne just nu. Jag tror att det är ett utmärkt förhållningssätt i många sammanhang. Men kanske inte alltid. Nu har det alltså spårat ut ordentligt på ett ställe. Men den karismatiske och säkert mycket duktige kollega som haft stor framgång med att föreläsa om och använda detta förhållningssätt, förklarar detta med att man säkert gjort fel och inte förstått hur man skall göra på den skolan. Han verkar inte ens överväga att det kan vara något annat som är fel, än att andra inte förstår hans klokskap. Det kan ju stämma. Men man bör nog också överväga andra förklaringar.

Jag tror att för 30 000 år sedan var det en snäll pappa som tog med sina barn på mammutjakt. Han sa åt dem att vara tysta för att inte skrämma mammutarna. De smög tysta som möss i flera timmar utan att hitta en mammut. Så till slut satte de sig på en sten och fikade sin medhavda matsäck och barnen fick beröm för att de varit så tysta så länge. Men nu fick de fara runt och tjoa som vanligt. Så för att de kontrollerat sig, fick de både fika och leka. En psykolog skulle väl säga något om positiv förstärkning av önskvärt beteende. Men det låter tråkigt.

Peter

Hej vänner!

Idag har det varit kallt här på Gotland. Solen sken och det såg hur skönt ut som helst. Så jag tänkte ta en cykeltur. Det gjorde jag också. Men den blev inte så lång för jag frös efter en stund. Men på söndag skall det visst bli riktigt varmt. Över tio grader om jag förstod det hela rätt. Men fåglarna har börjat sjunga på mornarna för de har väl märkt att ljuset är på tillbaka och det är ju värt en liten morgonsång om man är talgoxe.

Sålunda har jag överlevt ytterligare en vinter. Denna vår kommer väl bli min 65:e. Livet går alltså vidare mot nya äventyr. Snart skall jag pensionera mig. Men det betyder inte att jag skall sluta jobba helt har jag tänkt. Men jag skall jobba mindre och bara med sådant jag tycker att jag är bra på och tycker är kul. Om någon vill anlita mig förstås. Det är iallafall idén Vi får se hur det går med det.

Jag har förresten nästan slutat använda pengar. Det började med att de nya slantarna kom för något år sedan. Utan glasögon var jag alltid osäker om jag hade en femkrona eller tvåkrona i handen. Dessutom tyckte jag de hade en tråkig färg. Jag är alltså konservativ och tycker att enkronor skall glänsa som silver. Dessutom har ju alla ören avskaffats vilket också är tråkigt. När jag var barn fanns det ettöringar, tvåöringar, femöringar, tioöringar, tjugofemöringar, och femtioöringar. Nu finns det inte en enda öring kvar utom de som simmar i hav och sjöar. Det är lite trist.

Numera betalar jag alltså allt med kort. Fast jag inte tycker att det känns riktigt bra. För mindre belopp sätter man bara kortet mot en automat och sedan säger det ”blipp” och man har betalat. Pengarna försvinner på ett ögonblipp. Sista tiden har jag gått runt och småblippat både här och där  som den där runda roboten i Stjärnornas krig. En hamburgare ”blipp”, lite godis ”blipp”, tandtråd ”blipp”, en semla ”blipp”, så där håller det på. Det borde åtminstone finnas en ruta på kortet där det står hur mycket man gjort av med och hur mycket man har kvar. Ungar skall inte få ha betalkort förrän de är 25 år och börjar få lite vett i skallen. Dessutom är det ju bra är lära sig räkna med pengar. Numera finns det ju inga ören så skolorna måste vara fulla med sådana där låtsaspengar i plast som ungar fick lära sig räkna med förr. Numera kan man ju inte be någon dela en enkrona i fyra delar utan att han tar fram plåtsaxen. Det är tråkigt.

Fåglarna sjunger och jag har överlevt vintern. Vår snedställda jord lutar sin norra del allt närmare solen. Björnarna börjar sträcka på sig i sina iden. Hoppas några ungar envisas med att hoppa hopprep och spela kula, när man sopat sanden av skolgården. Men de kanske bara sitter med näsorna i sina smarta telefoner och ser dumma ut. Nu låter jag som en riktig gubbe minsann. Det känns fint. 



Peter

Hej vänner!

Som ni vet bor jag sedan rätt många år i Visby på Gotland. Jag har därför börjat förstå grunderna på den dialekt som talas där. Den måste man dock skilja från gutamålet som är något helt annat språk som är betydligt svårare att förstå. Detta språk är ju släkt med den utdöda gotiskan, nordsamiskan och diverse afrikanska klickspråk och kräver betydligt större språkkunskaper än jag besitter.

Men åter till dialekten alltså babbenitiskan som den brukar kallas efter en känd gotländsk komiker. Det är vissa saker som kännetecknar denna dialekt. Främst kanske dess många diftonger. Så heter mur ungefär ”maur” och orten Roma ungefär ”Rauoma”. Bokstaven o byts ofta ut mot kort u. Sommar heter sålunda summar på gotländska. Men som sagt byter man ut nästan alla vokaler mot diftonger om man får en chans.

En annan sak är att pluralbildningen är annorlunda. Det heter sålunda en mamma men flera mammror. Likaså en pappa men flera pappror. Då kanske man tror att det heter en lammskalle men flera lammskallror, i enlighet med detta. Men det gör det inte konstigt nog. Så länge skallen sitter fast på lammen heter det lammskallar. När så inte är fallet heter det ”mat”, konstigt nog.

Det finns också en del ord som man måste lära sig om man vill förstå vad folk pratar om. Får heter sålunda lamm på gotländska. När man bjuder upp någon säger man alltså ”Lamm jag lov? och hoppas på ett lätt bräkande ”Jaau”. Pojke heter ”sork” på denna dialekt. En pojke som tjejerna tycker ser trevlig ut kan kallas ”söitsork”. En dum kille kan kallas ”korksork”. Flicka heter förresten ”töis”.

Våren heter ”ladingen” på gotländska och därför kan man rimma detta på gotländska: ”När man badar i det kalla vattnet om ladingen så krymper självaste gladingen”. Vilket man man absolut inte kan göra på andra dialekter, som tur är.

Nu har jag lärt er grunderna på denna dialekt tror jag.

Peter

I den tid
skatorna först flyger
med pinnar till
sina bon.

Just då, när
våren ännu
är en svag doft
från Atlanten.

Det var då jag
föll första
gången.

Föll mot sten,
föll mot is,
föll genom mörker.

När jag reste mig
var det sommar
och jag stod ensam vid
fyra vägars möte.

Då var i midsommartid,
när natten aldrig
blir natt och himlen
är mörkblå sammet.

En ny tid
en annan tid
och det blev aldrig
mer som det varit.

Hej vänner!

Det är söndag morgon och jag skall väl snart gå ut en sväng. Fönstret är lite öppet och utanför kvittrar gråsparvar och talgoxar. Vi går mot vår även om jag gissar att det som vanligt kommer en del bakslag innan det blir vår på riktigt. På Gotland finns ett uttryck för dessa bakslag. Det heter ”star-ur”eller kanske mer ”star-aur”. Jag tror man börjar räkna när den första staren kommer och man blir glad och tänker att våren är på väg. Sedan skall man sju gånger bli besviken över att de blåser snöar och jävlas igen, innan det blir vår på riktigt. Det är lite som den skäreld man måste igenom innan man kommer till himmelriket. Nu har det ju varit vår här några dagar och solen har börjat värma upp ens lite gråa vinterkropp. Men då tänker man genast ”var lite lagom glad nu, så får du lättare att hantera morgondagens snö och blåst”. Som den slav som stod bakom de romerska kejsarna när de körde i triumf genom staden viskade i deras öra ”kom ihåg att du är dödlig”. Här på Gotland är det någon så här års som viskar på bred gotländska i ens öra ”kom ihåg att det kommer en star-ur”.

Den här helgen har jag och katten varit ensamma. Vi går har som gamla gubbar och tittar på varandra lite småsurt. För vi har faktiskt lite tråkigt. ”Man har väl så roligt man gör sig” är det väl någon förståndig typ som tänker nu. Och det är ju sant. Men jag tänker minsann inte tacka för den upplysningen, utan enbart sträcka upp ett långfinger framför denna förståndiga typ. Det finns ju fullt med sådana där uttryck som kanske är riktiga, men som man inte orkar höra på. ”Det finns inget dåligt väder. Bara dåliga kläder. Det är ingen idé att gråta över spilld mjölk”. Vad är det för dumheter. När det på denna ö blåser storm och regnblandad snö gör en halvblind, är det väl för fan dåligt väder oavsett klädsel. Eller när man tappar ett fullt mjölkpaket i golvet, så alltihop rinner ut är det en god idé att gråta. Så man inte gör något värre.

Man kanske skulle kunna komma på en del nya sådan uttryck föresten. Lite mer personliga. ”Det är svårt att vara riktigt glad när katten spyr i sängen”, till exempel. Eller ”den som ibland har gikt i sin tå, är jävligt glad att han slipper gå, just då”. Eller ”det är trots allt bättre att glömma dra upp gylfen än att glömma dra ner den”.

Trevlig söndag

Peter

Hej vänner

Härom dagen var det ”Alla hjärtans dag”. I Amerika heter det ju ”Valetines day” efter något helgon som dog martyrdöden. Men vad den där Valentin har hade med kärlek att göra vet jag inte.  Trots att denna högtid kommer från Amerika är det en trevlig högtid. Man kan köpa hjärtan av choklad och ge till alla man älskar, även till de man bara älskar lite lagom. Det finns ju hjärtan som smakar som geléhallon också. Så man har ju lite att välja på om man vill visa att man gillar någon lite extra. Choklad eller gelé är lite lagom om man vill visa sin kärlek på ”alla hjärtans dag. Men andra dagar är det bättre med champagne. Det är iallafall min erfarenhet. Men den är ju inte så stor förstås.

Det har vänt och blir allt ljusare. När jag går till jobbet på mornarna är det ljust och solen går upp och färgar himmelen röd. De antika grekerna hade gudar och gudinnor för allt möjligt. Morgonrodnadens gudinna hette Eos. I Odyssén kallas hon den ”gyllenfingrade Eos. Det låter fint.

Soluppgången är alltså vacker och har sin egen gudinna. Grekerna hade ju, som sagt, en väldig massa gudar och gudinnor. Nu går vi mot vår och vårens gudinna var Afrodite. Hon var ju en snygg tjej som hade med kärleken att göra. Romarna kallade ju henne Venus. Det finns ju en jättefin tavla som föreställer henne som är målad av Sandro Botticelli. Sandro gillade ju att måla lättklädda damer. Han målade ju en annan tavla som hette just ”Våren”. Där är det damer klädda i negligé som dansar. Men på i slutet på 1400-talet var det en otäck religiös fanatiker som hette Savonarola som lyckade få med sig massa andra tråkmånsar. Det gjorde att man riskerade livet om man målade av en naken tjej. Så efter det målade Sandro bara madonnor och andra religiösa motiv. En tråkig historia. Men inte första gången religionen förstör det som är trevligt och vackert.

Under antiken hade alltså greker och romare en väldig massa gudar och gudinnor. Det hade ju de gamla egypterna  också. Likaså trodde man ju på rätt många gudar här i Norden på forntiden. Nuförtiden är det väl mest i Indien det finns folk som tror på massor av gudar. När man trodde på många gudar brukade ju dessa hitta på massa spännande saker. Zeus var till exempel en riktig häradsbetäckare som for runt och förförde odödliga gudinnor och dödliga kvinnor som en överkåt kanin, trots att han var gift med gudinnan Hera. Fast han alltså inte var någon trogen och pålitlig gubbe, så var han gudarnas konung som folk tillbad med stort allvar. 

I kristendomen finns ju bara en gud. Även om han på något konstigt sätt är uppdelad på tre. Det är bara den del som kallas ”den helige ande” som på något sätt tydligen kan göra unga damer med barn. Vad jag förstår var det bara en gång han ställde till det med Jesus mamma Maria. Det är ju det snedsteget som vi firar med att äta våfflor om jag förstår det hela rätt. I övrigt har ju den kristna guden på ett rätt entydig sätt varit emot målningar av nakna damer. Han har ju rent generellt haft en rätt fientlig inställning till det sexuella. Redan när Adam och Eva käkade kunskapens frukt och började se på varandra med lust och glädje, var han där och snackade om synd, skuld och skam. ”Så jävla kul skall de inte ha”, sa han och körde ut dem ur paradiset. 

Carl-Michael Bellman skrev ju en del visor där det står om de antika gudarna. Speciellt om Venus och Bacchus. Två gudar som han närmast verkar anse att det är en plikt att tillbe och hedra. Men jag tror att det vad gäller detta bör man vara lite måttfull och lagom. Satsa mer på kvalitet än kvantitet, om man säger så. Bellman skrev förresten att ”Kärlekens blommor skall vattnas med vin.” Han var tydligen inne på att champagne är bättre än geléhjärtan, han med.

Peter

 

Hej vänner!

Har ni kollat på schlagerfestivalen? Det har inte jag. På något sätt tycker jag numera att denna tillställning känns lite sorglig. Jag vet inte riktigt varför jag känner på det sättet. Men jag behöver ju inte titta om jag inte vill. Så jag låter bli.

Jag tänker på den där tjejen Greta Thunberg. Ni vet hon som skolstrejkade för klimatet och sedan har gjort en massa andra saker för att uppmärksamma klimatförändringen. Hon tog liksom det hon lärt sig på allvar och bestämde sig för att göra något konkret åt saken. Den flickan har ju en diagnos av det slag som jag träffar på nästan varje dag i mitt arbete. Inte för jag vet att det är så viktigt vad gäller hennes engagemang. Men kanske det hjälper henne att se verkligheten, som den verkligen är och ta livet på allvar. Kanske också att fokusera på det som är viktigt i en tid av tusentals störande oviktigheter. Jag läste någonstans att en del stolpskott skrivit elaka saker om och till henne på internet. Sånt gör en både förbannad och ledsen. Men jag säger bara en sak: Heja Greta och stå på dig!

Jag har drömt konstiga och lite otäcka drömmar. För det mesta brukar jag inte komma ihåg vad jag drömt nu för tiden. Men de här drömmarna kom jag faktiskt ihåg när jag vaknade. En handlade om att jag satt på ett lite konstigt kafé som jag tror drevs av Stockholms stadsmission eller någon liknande organisation. Jag sitter där med en kompis, när två personer som sitter en bit ifrån börjar gräla om något. Något som någon politiker gjort sig skyldig till tydligen. De grälar högljutt och till slut blir jag förbannad och går och skäller ut dem. Jag säger något om att deras gapande stör oss som vill sitta i lugn och ro. Vi som faktiskt vet lika mycket som dem. Men som har vett att hålla käften, för att inte göra andra ledsna och irriterade. När jag kommer fram till bordet så är det två vuxna män som sitter där. Men när jag står där så krymper de liksom och blir två småkillar.

Freud sa ju att ”drömmar är kungsvägen till det undermedvetna”. Jag tror det ligger mycket i det. En hel del drömmar jag drömt har varit riktiga b-filmer och inte mycket att komma ihåg. Men några har faktiskt varit riktigt bra och fångat något viktigt som min hjärna arbetar med. Oftast är det något som jag varit med om eller tänkt på under föregående dag som dyker upp i drömmen. Då är drömmarna oftast rätt lätta att tolka och förstå. Men det finns drömmar som jag drömde för länge sedan som jag fortfarande inte begriper. Dessa drömmar dunkla är ”såsom i en spegel” som det står i bibeln. Att det står så beror på att man under antiken gjorde man speglar genom att blankslipa en metallskiva. Det funkade sådär och gav inte den tydliga bild som våra speglar gör. Det blev lite dunkelt och diffust. Fast kanske lite bra också. Själv tror jag att en sådan spegel skulle vara roligare att titta i på morgonen, nu för tiden. Den surgubbe som nu tittar tillbaks på en när man borstar tänderna är ju inte så upplyftande att kolla på.

Hoppas ni får en trevlig söndag.

Peter

Hej vänner!

Jag är vaken fast det är mitt i natten. Varför det kanske ni undrar?. Men det beror nog på att jag råkade somna för tidigt igår kväll. Jag skulle bara lägga mig och vila en stund och lösa korsord. När jag vaknade till efter någon timme försökte jag gå och lägga mig och sova. Men det var lögn i helvete så jag klev till slut upp. Det gör inte så mycket för jag är ju ledig på fredagar nu för tiden. Skulle det varit arbetsdag i morgon, hade jag varit rätt stressad och orolig. Men nu sitter jag här klockan tre på natten och tycker att det är helt okej.

Världen är förresten orättvis. Jag läste i Svenska Dagbladet vilka löner som en del direktörer i näringslivet unnar sig. En del tjänade perverst mycket pengar. Som en skojare som hette Fredrik Lundberg. Han tjänade 490 miljoner spänn 2017. Det kan ta mig fan ingen människa vara värd. Men de 50 högst betalda direktörerna nöjde sig med blygsamma 21,6 miljoner i snitt. Det stod att det är 83 löner för ett vårdbiträde. Sånt där retar mig på något sätt. Folk får gärna ha bra betalt och tjäna tre gånger så mycket som jag gör. Men sedan får det ta mig fan räcka. Låt säga att den Lundberg var en generös och trevlig gubbe som nöjde sig med att tjäna en mille om året. Resten kunde han ge till underbetalda vårdbiträden i åldringsvården. Det skulle ju bli 489 miljoner att dela ut. Men han kanske är som Joakim von Anka. Snål och fånig. På engelska heter ju Joakim von Anka ”Scrooge McDuck” efter den snåla elaka gubben Ebenezer Scrooge i Dickens berättelse ”En julsaga”. Men den berättelsen slutar ju med att otäckingen gör bot och bättring och därmed räddar sin själ. Det borde den där Lundberg också göra.

Jag har läst att det åtta rikaste gubbarna i världen äger lika mycket som hälften av världens befolkning. Så något måste vara fel i systemet och rättas till. Men fan vet hur och av vem. De försök som gjorts till omfördelning har ju alla slutat i katastrof, diktatur, förtryck, ofrihet och fattigdom. Det har liksom alltid flutit upp några grisar som i George Orwells fabel Djurfarmen. Ni vet grisar som säger: ”Alla djur är jämlika, men några är mer jämlika än andra.” Den berättelsen är visst förbjuden både på Kuba och Nordkorea. Om man läser den kan man råka jävligt illa ut. George Orwell skrev ju också den otäcka romanen 1984 om en framtid i ett totalitärt samhälle med total kontroll över medborgarna. Där stod på banderoller och affischer följande citat: ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.” Det är väl det som kallas ”alternativ sanning” nuförtiden.

Nu skall jag gå och lägga mig och försöka sova några timmar. 

 

Jag såg en värld av

skamlös girighet

och ondska utan slut.

Av mord och brand

och fattigdom,

av bomber, våld

och krut.

Och runt mig var

det mörker i

kall och ensam

natt.

Då är det bra

att ha en vän, som

är en svanslös katt.

Som säger ”bry

dig inte om allt dumt,

som elakhet och hat.

För nu vill jag bli klappad

och sen vill jag ha

mat.”

Peter

Hej vänner!

Tror ni på kärlek vid första ögonkastet. Jag kom att tänka på det när jag tänkte på den italienska poeten Francesco Petrarca (1304 - 1374). Han såg ju en tjej som hette Laura i kyrkan 1327 och blev våldsamt förälskad i henne. Trots att de bara träffades en gång till.

Han blev alltså störtkär och skrev en massa dikter till henne och om henne. Hela grejen låter väl lite konstig i våra moderna öron. Men under renässansen var det tydligen helt normalt att snöa in på på en tjej och sedan älska henne under resten av sitt liv. Trots att man bara fick tråna efter henne på avstånd år efter år. Eller så var Laura en väldigt speciell tjej, som man blev kär i så fort man såg henne. Varför  Francesco aldrig sökte upp henne och berättade att han älskade henne vet jag inte. Kanske var hon så snygg att han kände sig för dum och ful för att våga. Kanske hade han i smyg ett förhållande med henne fast hon blivit bortgift med någon gubbe. Men en sak är klar. Han älskade henne så länge hon levde och fortsatt älska henne efter hennes död. Hans dikter låter lite knepiga för oss tror jag. För han kallar Laura för härskarinna och sig själv för hennes slav. Låter väl lite skumt i våra öron men på 1300-talet uppfattades det säkert inte på det sättet. Mera som ett sätt att beskriva att i kärleken föll den bestående ordningen samman och all makt låg hos den älskade kvinnan. Undra vad Laura tänkte när hon läste Petrarcas dikter. Antagligen att han var lite rubbad som inte kan släppa tankarna på henne, utan tjatar på år efter år. Fast kanske man kan älska någon på avstånd hela livet. Men det är nog ovanligt, jobbigt och lite dumt. Så här skriver Petrarca om sitt första möte med Laura och hur han sedan fick gå där och tråna år efter år:

”Välsignad dagen, månaden och året

årstiden, veckan, timmen och minuten

det sköna land, den plats där pilen skjuten

från Amors båge, tillfogade såret

som jag i hjärtat bär – välsignad stunden

då han den ljuva plågan först mig gav

och gjorde mig till denna kvinnas slav,

av hennes sköna ögon evigt bunden.

Välsignade de gånger som jag ropat

min härskarinnas namn, av gråt förtärd,

och suckarna, begäret, i var åder;

och mina blad välsignade som hopat

beröm åt henne, och min tankes värld

där hon allenast, ingen annan råder.”

Peter

Hej vänner!

Som ni vet finns det ju en visa av Evert Taube i vilken man sjunger att ”det är krig och politik som har fördärvat vår jord.” Det ligger väl mycket i det om man ser på världen i stort. I min släkt är det inte många som gjort politisk karriär. Jag vet faktiskt bara en och det är Egon Uddenberg. Han startade ju i början på 30-talet ett parti efter en utbrytning från Bondeförbundet som hette Agrarkristerliga frihetspartiet.

Egon var ju präst i Stenryda församling i Kalmar stift. Där hade han blivit alltmer upprörd över det lättsinne och den omoral som den nya tiden fört med sig. Nu ville han se inte bara en moralisk upprustning utan en kamp mot det moraliska förfall som drabbat inte minst Småland. Egon tillhörde den typ av präster och politiker som var mycket för förbud och regler. Sålunda ville han förbjuda cyklar. Då detta fordon minsann användes av den lösaktiga ungdomen till att cykla till dansbanor och logar. Platser där han visste att diverse synder minsann florerade. Han ville förresten förbjuda dans också. Folk som hade sexuella relationer före eller utanför äktenskapet skulle tas ifrån sitt medborgarskap och varje vecka i kyrkan få erkänna sina synder, samt nekas att delta i nattvarden på livstid. De lagar som som skulle användas skulle alla vara grundade på tio guds bud samt bibelns mosaiska rätt. Egon tyckte att den kunde användas rätt av. Men en del andra partimedlemmar tyckte dock att den kunde mildras något. Till exempel vad gällde stening vid otrohet. Det var att gå lite väl långt, enligt dessa.

Då det i Småland på den här tiden fanns ett antal inskränkta och religiösa fanatiker växte partiet för varje år. Det fick också anhängare i andra delar av landet där kyrkligheten var betydande. Till exempel i delar av Ångermanland och Västerbotten. Vid andrakammarvalet 1936 fick partiet faktisk tre procent av rösterna.

Egon hade tidigt bestämt sig för prästyrket. Han hade alltid haft lätt för studier och blivit präst redan i 25-års åldern. Nu bodde han ensam i sin prästgård. Han fick hjälp med städningen någon gång i veckan av en äldre dam. I övrigt klarade han sig själv.

Hans predikningar var påverkade av hans religiösa och politiska övertygelse. De präglades av uppmaningar att göra bot och bättring, då man annars skulle hamna i det brinnande och svavelosande Gehenna. Något som fick de äldre damerna i kyrkan att brist ut i gråt. För även om de nu levde relativt syndfria liv så hade de minsann minnen av sådant som nu skulle straffa sig. De äldre herrarna blev så nervösa att de de efter högmässan alltid var tvungna att ta två supar, för att komma över sin ångest. De yngre församlingsmedlemmarna hade slutat gå dit.

Den präst som bott i prästgården innan Egon var en person med kulturella och litterära intressen. Denne hade dött innan han avslutade sin tjänst och då efterlämnat ett relativt stort bibliotek av religiös och världslig litteratur. Nu hittade Egon en bok om reformationen som han slog upp. Men när han gjorde så ramlade ett kort ut och inte vilket kort som helst. Det var ett så kallat ”fransk kort” som visade en naken dam som höll en ros i handen. Egon kastade detta syndiga kort ifrån sig. Men efter en stund kunde han inte låta bli att titta på det igen. Han började bläddra igenom böckerna i biblioteket och upptäckte då att det i var och varannan bok fanns mer eller mindre erotiska bilder. Nu visste han inte hur han skulle göra. Ett tag tänkte han bränna bilderna. Men något tog emot. Att berätta att hans företrädare var en pornograf ville han inte heller göra. Dessutom kunde ju folk få för sig att det var han som inskaffat detta material.

Tvärtom började han studera sitt fynd intensivt. Då det var flera hundra bilder tog det sin tid. Speciellt var det en dam som upptog hans tankar. Under hennes bilder stod det Mimi och något på franska. Naken drack hon kaffe. Naken tvättade hon sig. Naken kammade hon sitt hår. Stackars Egon fick allt svårare att koncentrera sig på sitt arbete. Han försökte skriva predikningar om synd och straff. Men ofta slutade det med att han satt  i sin ensamhet och stirrade på Mimi.

På högmässan någon vecka senare klev Egon med sträng min upp i predikstolen. Han tog fram sina papper där han förberett dagens predikan. Då faller en bild av nakna Mimi ur pappershögen. En bild där Mimi sitter naken och läser en bok. Egon blir alldeles tyst i flera minuter och tittar på bilden. Sedan försöker han samla sig och börjar sin predikan lite tvekande.

Han hade tänkt börja sin predikan med orden ”minnes när det hördes en ropande röst i öknen”. Men istället sa han: ”minnes när man sågo gungande bröst på fröken”. Egon tystnade och försökte gå vidare. Han tänkte säga: ”Tänk och begrunda det första av Guds bud. Du skall inga gudar hava utom mig”. Men istället säger han ”Du skall inga brudar hava utom mig!” När han sedan uppmanar församlingen att sjunga psalmen: ”Mimi du ger mig ett väldigt stånd” istället för psalm 154 ”min gud är mig en väldig borg”, slutar det hela i skandal.

Sålunda får Egon sluta som präst och han får också lägga ner sitt parti. Ty när han inte längre vill vara partiledare är det ingen som vill ta över. Egon bestämmer sig för att lämna landet då han förstår att hans framtidsutsikter här är begränsade. Han flyttar till Buenos Aires i Argentina. Han förstår att han behöver någon typ av behandling då han fortfarande är upptagen av tankar kring den sköna Mimi. Så han börjar gå i psykoanalys där han får berätta om sitt liv och hur det spårade ut. Han börjar bli mer normal och kan se på mänsklig svaghet med ömhet och inte bara fördömande. Han börjar då själv utbilda sig till psykoanalytiker. År 1943 träffar han på en fransk dam som han gifter sig med något år senare. Hon hette Monique. Men alla kallade henne Mimi.

Peter

Inte i det perfekta,
utan i murens sprickor,
i ärret på din kind.

Den röst som
som bryts av heshet,
sjunger trots det vackrast
om kärlek.

Den som marscherar i otakt
är den som
marscherar bäst.

Den ros som tappat
ett blad är ändå
vackrast.

Hej vänner!

Det är en sådan där helg som jag och kamrat Katten kommer fira i vår manliga gemenskap. Vi har inga speciella planer utan avser dagarna som de kommer. Vi avser faktiskt ta hela livet som det kommer förresten. Som Jesus så riktigt påpekar i Bergspredikan: ”Gören eder alltså icke bekymmer för morgondagen, ty morgondagen skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.” Dessa gudsord av ser jag och katten hädanefter följa.

Hur vi skall ta tillvara denna snöiga fredag har vi ännu inte bestämt. Men jag tror jag skall gå till biblioteket och lämna tillbaks några olästa låneböcker. Kanske skall jag låna någon annan bok istället. Men jag har fått svårt att hitta böcker som jag orkar komma igenom. Något har hänt som gör att jag har fått allt svårare att läsa skönlitteratur. Det är tråkigt. Jag var ju länge en läsande människa, som läste minst en bok i veckan. Men för några år sedan tog det plötsligt slut. Jag tappade liksom läslusten. Men jag hoppas den kommer igen.

Som barn och ungdom läste jag mycket. Jag läste allt möjligt. Både sådant som var skrivet för den åldersgrupp i vilken jag befann mig. Men också mycket vuxenlitteratur. Jag var faktiskt en, för åldern, avancerad läsare. Men det är jag inte längre. Så fort en bok ställer minsta krav på mig och inte är väldigt lättläst, tappar jag lusten att läsa vidare. Det finns några författare som jag fortfarande läser utan svårighet. Till exempel Torgny Lindgren och Arto Pasilinna. Men de har ju gått och dött bägge två. Så de lär ju knappast komma med några nya böcker. Det måste naturligtvis finnas böcker på biblioteket som passar min smak. Men jag har svårt att hitta dem. Idag skall jag iallafall nog försöka göra ett nytt försök att hitta en bok att läsa i helgen.

Jag funderar förresten låna en kokbok om vegetariskt matlagning. För jag är värdelös på att laga vegetariskt käk. Eller rättare sagt, det jag gör blir väl rätt ok. Men antalet rätter är rätt begränsat och likartat. Ofta ersätter man ju bara köttet med någon konstig soyaprodukt eller quorn. Det är liksom samma mat, fast med lite sämre smak. Man ersätter liksom bara den goda köttfärsen, med något som skall föreställa köttfärs. Men som inte lurar någon. Det känns ju dumt. För det finns ju hur mycket goda grönsaker som helst som man skulle kunna fixa till något gott av. Men jag är dålig på det och en riktig karnivor. Men jag skall försöka bli bättre på att tillreda kaninfodret.

Men idag tänker jag minsann äta någon smaklig del av ett dött djur. Jag brukar ju äta pasta på fredagarna så det tänker jag nog göra idag också. Kanske skall jag för omväxlings skull göra en liten lammgryta till pastan. Fast då är jag ju tvungen att gå och köpa lite rödtjut. För till lamm tycker jag nästan det är nödvändigt. Samtidigt är det tråkigt att dricka vin ensam, utan sällskap. Katten brukar ju sitta och titta på när jag käkar ensam. Men han är ju inte intresserad av vin. Så det är som att sitta mittemot en sur nykterist, som ser på en med avsmak. Så lammgryta får väl gå bort. Det får bli något annat. Vi får se vad jag hittar på.

Peter