Hej vänner!

Tror ni på kärlek vid första ögonkastet. Jag kom att tänka på det när jag tänkte på den italienska poeten Francesco Petrarca (1304 - 1374). Han såg ju en tjej som hette Laura i kyrkan 1327 och blev våldsamt förälskad i henne. Trots att de bara träffades en gång till.

Han blev alltså störtkär och skrev en massa dikter till henne och om henne. Hela grejen låter väl lite konstig i våra moderna öron. Men under renässansen var det tydligen helt normalt att snöa in på på en tjej och sedan älska henne under resten av sitt liv. Trots att man bara fick tråna efter henne på avstånd år efter år. Eller så var Laura en väldigt speciell tjej, som man blev kär i så fort man såg henne. Varför  Francesco aldrig sökte upp henne och berättade att han älskade henne vet jag inte. Kanske var hon så snygg att han kände sig för dum och ful för att våga. Kanske hade han i smyg ett förhållande med henne fast hon blivit bortgift med någon gubbe. Men en sak är klar. Han älskade henne så länge hon levde och fortsatt älska henne efter hennes död. Hans dikter låter lite knepiga för oss tror jag. För han kallar Laura för härskarinna och sig själv för hennes slav. Låter väl lite skumt i våra öron men på 1300-talet uppfattades det säkert inte på det sättet. Mera som ett sätt att beskriva att i kärleken föll den bestående ordningen samman och all makt låg hos den älskade kvinnan. Undra vad Laura tänkte när hon läste Petrarcas dikter. Antagligen att han var lite rubbad som inte kan släppa tankarna på henne, utan tjatar på år efter år. Fast kanske man kan älska någon på avstånd hela livet. Men det är nog ovanligt, jobbigt och lite dumt. Så här skriver Petrarca om sitt första möte med Laura och hur han sedan fick gå där och tråna år efter år:

”Välsignad dagen, månaden och året

årstiden, veckan, timmen och minuten

det sköna land, den plats där pilen skjuten

från Amors båge, tillfogade såret

som jag i hjärtat bär – välsignad stunden

då han den ljuva plågan först mig gav

och gjorde mig till denna kvinnas slav,

av hennes sköna ögon evigt bunden.

Välsignade de gånger som jag ropat

min härskarinnas namn, av gråt förtärd,

och suckarna, begäret, i var åder;

och mina blad välsignade som hopat

beröm åt henne, och min tankes värld

där hon allenast, ingen annan råder.”

Peter