God morgon vänner!

Jag kom att tänka på Casanova. Casanova fanns ju på riktigt. Han var född 1725 och dog 1792. Det var en kille som hann med mycket. Han utbildade sig till präst. Men det tröttnade han på rätt snabbt och blev sedan soldat. De var han inte heller något vidare på för han deserterade ganska snart. År 1755 blev han häktad i Venedig och placerad i det hemska fängelse som fanns där och kallades Blykamrarna. Men senare samma år lyckades han fly därifrån vilket ingen lyckats med tidigare. Så det gjorde honom berömd och omtalad.

Efter flykten for han runt i Europa och förförde damer på löpande band. Iallafall beskriver han det i sin självbiografi. Hur mycket det var påhitt är väl svårt att veta. Men han såg visst väldigt bra ut och var tydligen en väluppfostrad och social person, så en hel del damer var det nog. Fast om han var någon vidare älskare vet i fan. För det var ju nästan ingen av tjejerna som ville ligga med honom mer än en gång. Så han fick dra vidare och försöka hitta en ny till natten därpå. Och tjejen han varit med verkar ju närmast lättad av bli av med honom. Han var liksom en stor pizza gissar jag. Fin och lockande när man sugen. Men får en att må lite illa, när man käkat upp den. Och det är ju inte så mycket att skryta om egentligen. Men det gjorde Casanova iallafall, vilket är dumt. För att skryta med att man haft massor av tjejer är ju samtidigt ett tecken på att man gjorde ett så dåligt jobb att det bara blev en gång, som inte var så lyckad. Det känns som det var lite synd om honom på något sätt.

På Casanovas tid och rätt länge efter det brukade man ju kalla de tjejer man lyckades förföra för erövringar. Som man likt en stormakt lyckats ockupera en ny koloni som egentligen inte ville bli ockuperad. För det var bara killar som kunde erövra. Aldrig tjejer hur förföriska de än var.

Ovanstående fick mig att tänka på min släkting Eugen Uddenberg. Han läste i början på 1800-talet Casanovas memoarer och blev så inspirerad att han tänkte ta efter hans eskapader. Så han lämnade sitt småländska hem 1823 när han var 27 år för att ge sig ut i Europa för att förföra damer. Vid sitt första stopp utomlands övernattade han på ett liten övernattningsställe i Köpenhamn som ägdes av fru Maria Anker. Det var en trevlig rund dam på 42 som blivit änka några år tidigare. Den kvällen var det bara Eugen som var gäst på etablissemanget så den var bara han och Maria som åt en måltid tillsammans. Till denna serverades både öl och brännvin. Det senare bara till Eugen. Efter en stunds trevligt samspråk så började Eugen se en glimt i Marias ögon som var lite farlig om än så vacker. Hon tog honom i handen och la den på sitt bröst och på den vägen var det. Eugen blev hur förförd som helst. Nästa morgon frågade Eugen på det vanligt dumma manliga sättet "Var det lika skönt för dig som för mig". Maria sa att det var rätt okej men kunde nog bli lite bättre om unge Eugen fick lite tips. Eugen blev lite besviken men tänkte att det nog var bra att få lite tips innan avresan och förförandet i Europa. Så nästa kväll upprepade paret samma sak som dagen innan. Maria sa att det var bättre, men långtifrån perfekt. Så på ett igen nästa kväll. Så där höll det på de närmaste veckorna. Bra men mer övning skulle göra det bättre, enligt Maria. Efter några månaders övning blev Maria med ett efterlängtat barn. För med sin avlidne man hade det aldrig blivit något. Som alla Uddenbergare var Eugen en hederlig man som naturligtvis tänkte ta hand om sitt barn. Maria sa att han nu visserligen blivit fullfjädrad i sängen men att hon undrade om de trots det inte kunde fortsätta sitt utmärkta samliv. nu när de skulle bli föräldrar och allt. Eugen insåg att han nog aldrig skulle fara runt och förföra i Europa utan helst skulle stanna med Maria om hon ville ha  honom. Så han friade till Maria och de gifte sig några månader senare. Barnet de fick döpte de till Jens Christian. De lyckades några år senare inköpa ett mindre hotell. En affärsrörelse som blev mycket framgångsrik. Hotellet finns fortfarande kvar och heter Hotell Småland och ligger på Nörrebro.


Peter

God kväll vänner!

Klockan är 20:31 och jag tror jag bestämt mig. Jag brukar bestämma mig ibland. Men det brukar inte bli så mycket av det. Som Hamlet så riktigt påpekar så har "beslutsamhetens friska hy" en tendens att övergå i "eftertankens kranka blekhet". Inte minst hos mig förhåller det sig på det sättet. Så i morgon kommer jag antagligen gå runt och se lite eftertänksamt krank och blek ut. Det är ju inte så snyggt.

Om jag förstått rätt så menar existentialisterna att livet inte har någon mening i sig utan att det är något som vi själva skapar. Livet får liksom en mening av våra beslut och handlingar. Och att den friheten ger oss ångest. Som Sören Kirkegaard sa: "att våga det är att förlora fotfästet för en stund, att inte våga är att förlora sig själv."  Det tål att tänka på när man snubblar runt i världen.

Jag tycker nyheterna är jobbiga och borde väl inte ta del av dessa, för jag blir bara ledsen. Våld, mord och krig överallt. Och det påverkar mig mer nu för tiden, än det gjorde när jag var yngre. Hela landet verkar dessutom nedlusat med folk som vill sina medmänniskor illa. Nu är väl den typen av människor rätt sällsynta. Men det är tråkigt att de får gå lösa och ställa till det. Någon sa att "ingen är klokare än en dåre som håller käften". Det är tråkigt att så få knäppgökar lever efter detta motto. Tvärtom tycks de bli mer och mer bredkäftade. Som grodor om våren, sitter dom i sin egen dy och kväker på ett jobbigt sätt.

I kväll är jag alltså mollstämd och tråkig. Ett tillstånd som jag snarast skulle vilja lämna. Jag har ju läst en hel del om metoder som är framgångsrika vad gäller sådant. Vilket gör det extra pinsamt att man inte har en aning hur jag själv skall bära mig åt. Kanske skriv en dikt:

Nu har något
blivit fel i
hjärnans signaler.

Det har liksom
grötat till sig
i nervernas kanaler.

Tankarna är ledsna
och svarta som
galla

Det är liksom
mörkt och nätterna
är kalla

Höstens vågor
slår trist mot
höstens strand

Och jag är trött
ikväll och förtvivlar
lite grand


Jaha, det var ju så lagom kul. God natt och sov gott.


Peter

 Dagens dikt


Ibland är dagar trista
och den färg som finns
är grå.

Och allt är skam
och allt är ont
och inget går förstå.

Och tiden är
tråkig och
allt som lever dör

Och det man vill
och hoppas,
det har man inget för

Så känner man sig gammal
och rätt så trött
och ful

Som en tråkig julgran
som står och barrar
efter jul

Då är man svår
att älska,
det kan jag förstå

Så tack för att
du säger
att du älskar mig just då

God morgon vänner!

Jag har på morgonen läste en bok av den kinesiske författaren Mo Yen. Boken heter "Förändring" och handlar om händelser i hans liv från 1969 till 2010. Det är ju en tid i Kina som medfört stora förändringar. Från superkommunism till superkapitalism om man säger så. Men trots alla förändringar lever Mo Yan sitt lilla liv. Det är en bra bok som jag tycker ni skall läsa. Mo Yen fick nobelpriset 2012. Jag har aldrig läst någon bok av honom förut. Men nu skall jag minsann låna en till och se om jag gillar den också.

Mo Yan är född 1955 såg jag. Så jag är ett år äldre än honom. Nu är väl förändringarna bra mycket större i Kina än i Sverige under den tid han och jag har levat. Men nog har en hel del i Sverige också förändrats. Man går här och växer upp i ett land där det serveras leverbiff och lappkojs i skolan och plötsligt så är hela landet täckt av tacos och restauranger där det serveras rå fisk på japanska. Man vänder ryggen till och så har enkronorna krympt och blivit bruna som gamla två-öringar. Gräshopporna har slutat sjunga och man kan inte läsa en enklare text om man inte har läsglasögon av styrkan 3,5.

Det verkar alltså gå utför med både mig och landet. Det endast som verkar frodas är är mördarsniglar och håret i mina öron och min näsa. Med resten verkar det gå rätt dåligt. Men det är ju aldrig försent att ge upp. Framtiden är som en välfungerande grisfabrik, trång, illaluktande och slutar med död. Och det är ju trots allt en tröst. Det kunde varit värre. Det kan det ju alltid vara.

Jag vet inte riktigt vad jag skall hitta på för kul idag. Undra om det är svårt att göra pölsa? Skall gå in på Google och kolla. Pölsa med stekt ägg och rödbetor är rätt gott. Numera är det ju en rätt som serveras sällan. Jag tror den brukade innehålla en del konstiga slaktdetaljer förr i världen. Men de kanske går att modernisera rätten på den punkten. Den store författaren Torgny Lindgren skrev ju en bok som hette "Pölsan". Men något recept finns, vad jag minns, inte i denna bok. Men det verkar som pölsa kan innehålla diverse saker. Oftast också korngryn. Jag skall kolla. Och om jag mot förmodan skulle laga denna gråa maträtt skall jag sätta in en bild på resultatet. Som en hälsning från min barndom, då sådana konstigheter kunde serveras när man minst anade. En hälsning från den tid när polisen fungerade och det fanns resturangvagnar på tågen och man fick ta med cykeln på dessa tåg. Som en hälsning från postkontorens och kådisautomaternas tid.


Peter

Hej vänner!

Det är onsdag och som ni vet är jag ledig på onsdagar. Trots att jag nu varit ledig på onsdagarna rätt länge å känns det fortfarande lite konstig. Som jag skolkar på något sätt. Men dum som jag är har jag tagit på mig lite för mycket jobb. Så nu känns det som att de dagar jag jobbar inte räcker till. Det måste jag ändra på. För att göra 100 procents arbete på 80 procents arbetstid håller inte i längden. Men det är mitt eget fel. Snart skall jag lära mig säga "nej". Börjar bli på tiden när man är 63 år. För jag brukar ofta säga "ja". Ofta är det ju ett utmärkt svar. Till exempel när någon frågar om man vill ha en en kram eller en puss. Men det beror på vem som frågar förstås. Det kan ju också vara helt fel svar och leda till tråkigheter. Då bör man tacka nej! Men om någon frågar om man vill ha en öl är det nästan alltid rätt att säga "ja". Men på jobbet får man ju aldrig denna trevliga fråga. Men lik förbannat säger jag ofta "ja" när jag borde säga "nej". Jag borde verkligen lära hålla på mig och inte säga "ja" till allt och alla. "Skärpning Peter" skall jag säga till mig själv.

När jag var barn brukade jag ofta fundera på varför jag bodde just i det här landet och just i den här tiden. Varför hade jag sådan tur egentligen. Jag kunde ju varit ett  fattigt barn i Indien på 1700-talet, till exempel. När jag tänkte på sådant var det ju 60-tal runt mig och Gud var ju närvarande överallt. Han klev ju in i klassrummet med "fader vår" och "du klara sol går åter upp" på morgonen. Sedan kollade han in oss och att vi bad före lunchen och innan vi gick hem välsignade och fina. Så på den tiden kunde man fundera på varför Gud i sin nåd lät mig äta mig mätt på köttbullar och fiskpinnar och slapp bo i ett land med fattigdom och krig. Varför gillade Gud mig bättre än barnen i Afrika eller Indien som gick runt med uppsvullna magar och aldrig fick äta sig mätta. Jag tyckte det var orättvist och obegripligt. Men herrens vägar är ju som ni vet obegripliga som stigarna i en oröjd granskog. Redan då började jag ana att Gud hade taskigt lokalsinne och gick runt runt i ovannämnda granskog utan till någon som helst nytta. Han hade annat att tänka på än världens orättvisor, där han snubblade fram bland surdrag och rotvältor.

Numera inser jag att mycket här i världen tycks bero på slumpen. Som var och när man är född. Men det är ändå på något sätt konstigt att jag just nu lever och bebor just denna plats i universum. Att just jag sitter här och skriver detta. Att slumpen placerat mig just här just nu. Det kan man undra över en dag i september, när man är 63 år. Jag är alltså ledig och nu skall jag fråga mig själv "vill du ha en öl och en skiva Gustavskorv"? Då svarar jag "ja tack". Och det är minsann alldeles rätt svar!


Peter

God morgon vänner!

Klockan är 7:04 men jag har redan varit vaken en stund och ätit frukost. Som ni vet har jag en tendens att vakna tidigt och då vakna sur som en ättiksgurka. Men nu har jag ätit frukost och det börjar kännas något bättre, men inte bra. Jag läste att polisen inte längre har tid att utreda våldtäkter och andra grova brott. Det låter ju inte klokt. Vems ansvar är nu detta och vad tänker denne någon göra åt det? Det är uppenbarligen något som är jävligt fel och som behöver åtgärdas. Vad fan är det som händer i landet?

Nu är det kanske någon som läser ovanstående som vill berätta för mig vad orsaken till ovanstående beror på. Men ge fan i det. Risken är att ni skriver något dumt och då blir jag på ännu sämre humör än jag redan är. Om det nu är möjligt.

Idag är det visst val i Svenska kyrkan. Jag vet för lite om den verksamheten för att rösta, känns det som. Vad fan är det man röstar om? Vem som skall bli biskop eller om man skall införa vuxendop?  Eller kanske man skall rösta om guds existens eller om man skall återgå katolicismen? Jag har ingen aning. Men jag tror inte det handlar om något viktigt på det sättet. Men för mig är det viktiga att alla gamla kyrkor får stå kvar och underhålls på ett fint sätt. Inte minst här på Gotland. Men det behövs väl inget speciellt kyrkoval. För det kunde staten och riksantikvarieämbetet ta hand om. Kanske de redan gör. Jag är inte säker på hur det förhåller sig med detta.

Jag läser förresten om en bok om påvarnas historia av författaren Göran Hägg. Han dog förresten för något år sedan vilket är tråkigt. Hur som helst går han igenom alla påvar och motpåvar som funnits. Läs den boken om ni får för er att påven är guds företrädare på jorden. För då kommer ni bli betänksamma vilka figurer som gud valt att företräda honom. Mord, orgier och nepotism är bara förrätten till vad dessa påvar har för sig. Jämfört med dem är ju till och med en sådan syndare som jag vit som snö.

Igår morse plockade jag svamp på morgonen. Här på Gotland är det svårt att hitta gula kantareller för de gillar inte att växa där det är kalkrik jord har jag förstått. Och det är det ju nästan överallt här. Men blodriskor tycker det är o´key med kalk i jorden och växer överallt i skogarna. Så jag plockade ett gäng sådana. Men trattkantarellerna hade inte kommit än vad jag förstår. I varje fall såg inte jag några. Jag stekte riskorna och la dem på en knäckemacka. Riktigt gott.

Det är söndag och jag är ensam på hemmet. Jag har inga direkta planer för dagen och ingen lust att göra något. Jag tror ger jag fan i att laga mat och åker till McDonalds och käkar en köttfärssemla. Kanske får ungdomarna där fiska upp lite pommes ut fettjacuzzin också. Har jag tur så lättar mörkret om några timmar och jag får nya krafter. Det har hänt förr så det kan hända igen. Även om det inte känns så nu.


Peter

Hej vänner!

Det är torsdag och kom att tänka på en del detaljer på skallen som är lite speciella. För det första örsnibbar. Vad är dessa egentligen bra för? Man kan ju göra hål i den och sätta örhängen där. Men att en kroppsdetalj bara skulle ha en sådan funktion verkar ju osannolikt. För det verkar konstigt att det finns saker på kroppen som bara är till för att fästa saker på. Som en sorts medfödd julgransgren. Den ända funktion jag kommit på är att de är till för att vattnet skall rinna bort när det regnar. Kanske är örsnibbarna någon sorts stuprör. Eller så är de bara till för att vara fina. Själv har jag fina örsnibbar måste jag säga. Egentligen är det väl den finaste kroppsdetalj jag har. Mina örsnibbar är som fina rosor i ett i övrigt mediokert blomarrangemang.

En annan intressant detalj som har ett kul namn är näsvingarna. Fyller definitivt som plats i ansiktet. Men som vingar måste jag säga att de är rätt värdelösa. Inte mera användbara som vingar än strutsens. Gör ingen större nytta ur flygsynpunkt om man säger så. Det finns ju en psalm som börjar ”Bred dina vida vingar ut”. Men den handlar definitivt inte om näsvingar.

En annan numera i viss mån besvärande gåta är varför det växer hår i näsan och i öronen. Numera växer det dessutom som ett jävla ogräs. Vad är det bra för? Snacka om generande hårväxt! På TV är det reklam för någon sorts remsor som man kan dra bort hår med har jag sett. Verkar mest vända sig till tjejer som vill ha ben utan hår. Själv har jag håriga ben. Men mig besvärar detta inte alls. Men håret i näsan och öronen är inget vidare snyggt. Egentligen borde man väl rulla ihop en sådan där remsa och köra upp i kran och dra till. Nu får man ju klippa näshår och öronhår stup i kvarten.

Peter

God kväll vänner!

Så har Hasse Alfredsson gått och dött. Det var väl inte så oväntat då han tydligen var 86 år. Men det känns ändå sorgligt på något sätt att alla de som var betydelsefulla när man var barn och ung går och dör. Det är liksom om en del av det man varit med om och det land man levt i dör lite grann det med. Till slut kommer allt bara vara minnen, som man får allt färre man kan dela med. Det känns sorgligt och ledsamt.

Hasse Alfredsson gjorde ju så mycket att man undrar hur hann med alltihop. Han skrev böcker, gjorde filmer och revyer på löpande band. Mycket med Tage Danielsson som också haft oförskämdheten att gå och dö. Jag tänkte att jag skall se om filmen Äppelkriget någon gång. I den finns det förresten en scen där Evert Taube är med. Han har förresten skrivit visan om Änglamarken som är med i filmen. Ni vet den som börjar "Kalla den Änglamarken eller Himlajorden om du vill, jorden vi ärvde och lunden den gröna". I den filmen spelar Hasse Alfredsson en klurig gubbe som med hjälp av diverse väsen räddar en hotad naturskön idyll. Monica Zetterlund spelar någon sort trollkunnig snäll häxa förresten. Tage Danielsson är också med och likaså Martin Ljung. Gösta Ekman spelar någon sorts reklamgubbe som först är på fel sida, men sedan gör bot och bättring och hjälper till att rädda den natur som någon otäck tysk tänker förstöra. Det är förresten Operasångare Per Grundén som spelat otäck tysk naturförstörande entreprenör. Nu är alla ovan döda och borta. Det är för sorgligt.

Ibland var väl inte den humor som Hasse och Tage stod för sådär att man gapflabbade, även om det hände. Men ibland var den liksom mer underfundig. En del har väl också åldrats då det handlade om då aktuella saker som nu inte längre är det. Och lite är nog humor en färskvara med ett bäst före datum. Men även om jag inte skrattar på samma sätt som när jag var ung åt allt skoj Hasse Alfredsson hittade på, så är det minnen som man blir glad åt. Men Hasse Alfredsson kunde också vara allvarlig och säga viktiga saker när det behövdes. Han stod liksom på humanismen och det godas sida. Nu känns det ledsamt och lite tomt att han är borta.

I kväll känns livet plötsligt kort på något sätt. Känner att jag måste tänka på hur det skall användas på bästa sätt. Dikt om detta:

Vi går mot mörker
och vi går mot höst
och jag ser en kust
utan fyrar i natten

Och sjörapporten
säger kuling och storm
här över Östersjöns vatten

Och någon föll som
ett löv från ett träd 
och nu är också
han borta

Vi  går mot
mörker och vi går mot höst
och dagarna
börjar bli korta


Peter

God kväll vänner!

Idag har jag hjälpt min vän Veronica att lasta ur ströbädden i hennes lammhus. Det var kul. Ni vet ett sådant där kroppsarbete som blir klart på några timmar och inte är allt för jobbigt. Men som trots det får en att känna sig lite duktig. Veronica var väldigt tacksam för att jag hjälpte henne med detta jobb. Fast det är egentligen onödigt att vara tacksam för. För jag tycker det är kul att lasta ur ströbäddar ur lammhus. Egentligen är det lite konstigt att jag tycker det är kul att tömma ett lammhus på gammal halm blandad med lammskit, men det tycker jag faktiskt.

Nu är det säkert fler av er fåkunniga fastlandsbor som undrar ifall Veronica bara har små lamm och inga får. Men på Gotland kallar man även vuxna får för lamm konstigt nog. Och deras barn kallar man för lammungar. Varför man kallar pojkar för sorkar vet jag inte. Kanske för man tycker de ser ut som små gnagare med kort svans. Kaniner kallar man för rabbisar och hankatter för båns. Vad man kallar gubbar över 60 törs man ju inte tänka på.

Det är lite jobbigt att vara invandrare. Man måste lära sig språket och att äta salta kringlor och dricka gotlandsdricka om man blir bjuden på bröllop till exempel. Det är inte så gott. Men man får ta seden dit man kommer och se glad ut om man blir bjuden. På gotländska säger man dricke eller dricko om denna konstiga dryck, tror jag. Den sort jag smakat var mörk, söt och grumlig. Men jag har förstått att det finns olika grumliga varianter av denna dryck. Den grumligheten kan  på något sätt passera blod-hjärnbarriären och grumla tankarna. Ibland räcker det med någon liter innan man är helgrumlig i skallen.

Jag är alltså en inflyttad främling här på Gotland. Men urinvånarna har faktiskt genomgående behandlat mig väl. Men numera känner jag mig ofta en främling i hela landet. För det land som jag växte upp i känns på något sätt som ett annat land än det jag bor i.  Nu kanske ni tycker att det låter konservativt och dumt att känna så. Men jag kan ju faktiskt inte hjälpa att jag känner som jag känner. Däremot inser jag att det inte är någon större idé att se bakåt och sörja det som gått förlorat. Och mycket har ju faktiskt blivit bättre för många människor. Som att folk som tänder på folk av samma kön får gifta sig och slipper leva i synd till exempel. Själv lever jag ju i synd ogift som jag är.  Men det har jag ju snart gjort hela livet, så det struntar jag i. Ibland tycker jag det verkar som folk som inför gud lovat att leva hela livet tillsammans i nöd och lust är sämre på att hålla ihop än de som bara flyttar ihop. Eller så verkar det bara så. Men det måste vara jobbigt att ha lovat gud något och sedan bryta detta löfte. Han kan ju bli tvärsur. Men han blir nog glad när två killar eller tjejer gifter sig, så hans företrädare på jorden får något att jobba med. Om alla uppförde sig som jag gör skulle de ju bli arbetslösa.

Däremot vill jag gärna bli begravd i kyrkan trots min otro. Jag tycker det är en fin ritual och jag betalar min kyrkoskatt, så det får prästerna faktiskt ombesörja. Då skall det minsann hållas tal och sjungas psalmer till min ära. Men det där "av jord är du kommen, jord skall du åter vara" kan de hoppa över för det förstå jag inte. Att man blir jord låter ju rätt vettigt, även om jag avser bli aska först. Men det är ju inget dåligt jordförbättringsmedel. Men att man skulle vara "kommen av jord" är ju helt obegripligt. Egentligen borde väl prästen säga: "av knull är du kommen och nu blir du jordgubbe". Men det låter lite vulgärt och passar sig nog inte i kyrkan, även om det är sant.

Sov gott vänner!


Peter

Hej vänner!

Det är onsdag och jag är ledig. Det känns lite konstigt. Jag är inte längre så så trött som jag var när jag bestämde mig för att gå ner i arbetstid. Då hade jag tänkt avveckla mig från arbetslivet så fort det gick. Men nu tror jag att jag orkar ett tag till. Dessutom måste jag ju ha något att jobba med när jag går i pension har jag förstått. För annars kommer jag nog bli för rastlös. Men då får det bli något annat en det jag jobbar med nu.

Jag har förresten köpt en begagnad Trissjolle av min kamrat Bengt för ett mycket rimligt pris. Som ni kanske vet är det en liten segelbåt. Den skall jag se om jag kan rusta upp och göra i ordning. Jag skulle vilja segla med den någon vecka i vår genom Stockholms skärgård. Det skulle vara kul. Om någon som läser detta  vet var jag kan lägga denna lilla båt nästa sommar så hör av er. Den tar inte mycket plats.

Jag tänker mycket på ont och gott. En gång var det det enkelt för människorna att veta vad som var ont och vad som var gott. Det var bara slå upp i bibeln och läsa tio guds bud. Följde man dem var man god och gav man fan i det var man ond. Var man god så kom man till himmelen och fick träffa gud och hans änglar. Var man ond gick det åt helvete och då fick man träffa chefen där. Det senare var definitivt inte kul, för där var det varmt utav helvete. Numera är det väl inte så många som tror på att det fungerar på det sättet. Vilket på ett sätt är lite synd. För då skulle väl kanske ett antal rötägg skärpa sig.

Numera är det mycket svårare att veta vad som är ont och gott. Vi vill ju alla vara goda. Men att veta om en handling är god eller ond är inte alltid så lätt. Är det en god handling att låna pengar till en alkoholist till exempel. Man vet ju att dessa med stor säkerhet kommer användas till sprit som kommer fördärva hans lever och andra inre organ. Så man bör inte låna pengar till folk som missbrukar droger eller spelar bort sina stålar. För det är ju inte till någon hjälp då det förstör för dem och deras familjer.

Det finns ett TV-program om veterinärer som jag brukar titta på. Det är intressant och spännande och de veterinärer som man får se är jätteduktiga. Det enda som kan vara jobbigt är när det kommer någon med ett djur som uppenbarligen lider eller inte längre kan leva ett värdigt djurliv och som ägaren ändå vill behandla. Det är på något sätt så oerhört egoistiskt att låta ett djur plågas bara för man själv skall slippa lida av sorg. Man tror att man bryr sig om en annan individ när man i själva verket bara bryr sig om sig själv. Men som tur är är de flesta djurägare i det programmet vettiga människor, som sätter sitt djur i första rummet trots att de vet att de kommer bli jätteledsna. Men det finns ett antal självupptagna undantag som inte borde få ha djur.

Utanför min affär sitter det en tant och tigger. Hon säger "hej, hej" när jag går förbi. När det är kallt brukar jag köpa varm choklad till henne och på sommaren när det är varm brukar jag köpa en kall dricka till henne. Men det är ju kanske mest för att vara snäll mot mig själv. För jag mår dåligt av att se henne sitta där i kylan. Men jag ger inte pengar, för jag vet inte om det är en god handling. Kanske är det tvärtom något som gör att hon och andra tiggare utnyttjas av skurkar och att jag då bidrar till att upprätthålla ett kriminellt system och till att andra luras hit. Det verkar naivt att tro att kriminella personer inte skulle vara involverade i tiggeriverksamheten om den är lönsam på något sätt. Och då skulle det ju vara ont att bidra till detta. Men jag är inte riktigt säker på vad som är rätt och fel vad gäller detta. Om himmel och helvete trots allt finns, lär man väl få ett svar om några år. Kanske kommer sankte Per säga: "dra åt helvete din snåla fan" och sparka ner en från himlastegen. Eller så säger han: "bra gjort Peter. Du bidrog till att unga kvinnor inte tvingades till Sverige för att tigga. Kom in du bara."

I Rom har tiggarna ibland med sig bebisar när de tigger. Eller hundvalpar som måste vara drogade på något sätt. För de bara ligger stilla och orörliga och uppför sig inte alls som normala hundvalpar.  Det är väl för att öka folks medlidande och ge mer pengar. Kanske fungerar det eftersom man fortsätter att göra på det sättet. Men i Sverige har jag aldrig sett något sådant. Kanske för att man vet att samhället nog skulle ingripa om man gjorde något liknande. Det ser i varje fall hemskt ut, men är alltså tydligen lönsamt. 

Men ovanstående bara ett exempel på alla svårigheter vad gäller gott och ont som finns. Det finns de som är jävligt säkra på vad som är gott och ont. Men de brukar ju ofta de som ställer till mest jävelskap i världen. Som de som ville avskaffa klassamhället och i sin iver tog livet av massa folk genom svält och avrättningar för att uppnå detta goda mål.

Jag har läst om det där dilemmat som det brukar så om i böcker om etik. Det handlar om vilken handling som är rätt när den leder till: att antingen en individ blir räddad men till priset att många människor dör. Eller om man bör låta en människa dö om det leder till att många människor räddas. Och är det inte det som är så svårt, att det som är bra för vissa individer ställer till skada för flertalet. Nu orkar jag inte tänka mer på det längre. Nu skall jag gå ut och handla lite högrev och göra en riktigt köttgryta. För nu är det höst!


Peter (segelbåtsägare)

God kväll vänner!

Det är alltså söndagskväll och helgen går mot sitt slut. Det är vidare september och sommaren går mot sitt slut. Idag har det regnat till och ifrån hela dagen här i Visby. Just nu hör jag att det regnar igen. Det är lite bra för då kanske det blir lite svampar trots allt.

Svampar är ju förresten intressanta. De bildar ju ett eget släkte och är varken växter eller djur. Dessutom kan de växa överallt. Till och med på oss kan de växa. Till exempel mellan tårna. Den typen av svampar är dock oftast inte ätliga. Men quorn görs av en nära släkting till fotsvampen har jag läst någonstans. Det låter så där.

 Själv gillar jag att plocka svamp och är rätt säker på många sorter. Det är bra att vara säker på ett gäng svampar för då hittar man ju oftast någon som går att käka mer än kantareller. Vita svampar plockar jag bara på ett ställe. Nämligen i affären. Bruna svampar med skivor är jag också misstänksam emot. Men följande svampar är  jag säker på: blodriska, alla ätliga soppar (lär er känna igen gallsopp, kosopp och undvik de soppar som är röda undertill), slemmig citronskivling, blek taggsvamp, svart trumpetsvamp, höstkantarell och fårticka. Sen kan jag några till, men dem brukar jag inte plocka.

Som ni vet är de svampar vi plockar bara fruktknoppar och det mesta av svampen består av långa trådar under jorden. Det är svamparnas nervceller som fungerar ungefär som vår hjärna. Där ligger  svamparna och funderar på ditt och datt och utbyter erfarenheter. Taggsvampar och kantareller är rätt ytliga och snackar mest om rätt ointressanta saker. Fast de låtsas att de är kulturella och bildade. De gillar egentligen inte blodriskor och vill inte växa i deras närhet. Men de säger de aldrig, utan de brukar bara påpeka det olämpliga i att riskor växer i deras kvarter. De brukar säga: "inte för jag har något emot blodriskor. Men just i det här området hör de inte hemma. Inte i våran del av skogen." Stensoppen är däremot både beläst och bildad. Men det tråkiga är att han alltid skall undervisa lite malligt om det han kan. Faktiskt ett jävla pretto. Dessutom brukar han oombedd hålla tal som är jättetråkiga. Precis som övriga soppar är han dessutom religiös. Men inte på det där jobbiga sättet som björksopparna, som är jävligt hysteriska och brukar tala i tungor. När det regnar kan de elda upp sig och snacka gallimatias och vara pinsamma. Man får skämmas över att det finns svampar som inte kan reglera sina känslor och uppträda på ett vettigt sätt. Men värst är ändå fingersvamparna som aldrig kan hålla sina fingrar i styr.  Kremlorna ska vi också vara misstänksamma mot. De vet man aldrig riktigt var man har. Aggressiva och provocerande som de är. Egentligen är svampar ena jobbiga typer som man gott kan steka i smör utan dåligt samvete. Som det står i visan: "Har du sett herr Kantarell? Borde ha en djävla smäll".


Peter

Hej vänner!

Det är söndag morgon. Jag har precis läst att Nordkorea under ledning av den där lilla klotrunda killen sprängt en atombomb. Denna bomb beskrevs som så kraftig att atombomberna som fälldes över Hiroshima och Nagasaki bara var som nyårssmällare jämför med denna bomb. Avsikten med denna bomb är tydligen att fästa den på en långdistansrobot och utplåna en stad i Amerika eller kanske två. Varför man vill döda en massa oskyldiga människor är något oklart. Men den där lilla runda killen verkar ju gilla att döda folk. Han brukar visst ta livet av släktingar och vänner som uppvärmning innan han tar itu med det mer storskaliga dödandet.

Men i Sverige har vi annat viktigt att tänka på. Som att det på Sergels  torg i Stockholm står en flaggstång med potensproblem. Har ni läst om det? Varför denna flaggstång är slak och tråkig vet jag inte. Kanske som en påminnelse till oss något äldre män att sköta vår hälsa och inte glömma att ta vår Viagra i tid. Förr skulle man bli glad om ens kvinna sa något om reslig som en flaggstång. Men om man varit på Segels torg och sett denna klart impotenta stång känns ju varje sådan jämförelse som ett hån.

Men annars tycker jag att det är en brist på uppmuntran och hyllningar till oss män mellan 60 och 70. Vi verkar mest ses som lite jobbiga och tråkiga. Lite gnälliga och konservativa, går vi runt i våra tråkiga kläder och ser förvirrade ut. Påtagligt ofta runda om magen, utan ambitioner och framtidsplaner. Dessutom hindrar vi våra kvinnor att förverkliga sina utlandsresor, teaterbesök och språkkurser, genom vår oföretagsamma surhet. Som tur är brukar vi ju ofta dö undan i tid så damerna får några lyckliga sista år. Och den enda hyllning vi får från nationen är en impotent flaggstång. Men det är väl bättre än inget, gissar jag.

Nu skall jag snart gå ut en sväng för det har slutat regna. Jag och Maria funderar på att åka och köpa lite vaxböner och sockerärtor. Det tycker jag är gott med bara salt och smör. Men smör skall det vara, inte margarin eller något annat växtslem!





Peter

Hej vänner!

Som en del av er vet var jag med en kompis i norra Uppland förra helgen. Det var fint men lite vemodigt. För även om det var sommar så låg det som aning av höst i luften. Natten var kall och alldeles stjärnklar vilket män i min ålder, som går ut och pissar regelbundet nattetid kunde konstatera.

Gässen hade börjat samlas och snacka med varandra. Det var rätt mycket kanadagäss som egentligen är fina fåglar men som jag har ett rätt ambivalent förhållande till. Det var ju författaren och naturfotografen Bengt Berg som importerade dessa fåglar till Sverige. Antagligen för han tyckte att de var fina att titta på eller eventuellt jaga. Men sedan dess har antalet kanadagäss exploderat och de har ju skitit ner varenda sandstrand i Sverige snart. Dessutom konkurrerar den visst ut den fina sädgåsen på sina ställen. Men det verkar inte speciellt poppis att jaga kanadagäss konstigt nog. Jag har hört att de ofta är sega och besvärliga att tillreda. Men jag vet inte om det stämmer. Men man borde väl kunna koka dem några timmar eller så. Men kanske är de oätliga ändå. Det är iallafall synd att de inte skjuts mer kanadagäss då det finns ett överflöd av dem. Undra om man skulle kunna göra korv av dem. Mala ner dem med salt, peppar, vitlök och timjan blir det nog gott om man röker dem efteråt. Man får nog blanda med bacon i smeten för det inte skall bli för torrt. Värt ett försök tycker jag. Det är kanske ett jobb för mig att bli kanadagåskorv-tillverkare.

Som ni märkt var det ett tag sedan jag skrev något i denna blogg. Jag har inte varit på något vidare humör sista tiden och då är det svårt att skriva. Det kändes som allt jag försökte skriva blev fånigt och dåligt. Och det jag skrivit tidigare var inte heller något vidare. Så jag bestämde mig för att sluta skriva här och lägga ner alltihop. Men idag gör jag ett nytt försök att komma ur denna skrivkramp. Men jag har som tur är ett jobb som gör att jag inte är beroende av att skriva, utan gör det för jag vill. Som ett fritidsintresse.

Då är det värre om man är författare och försörjer sig på att skriva.  Författaren Stig Dagerman tog ju till slut livet av sig när han inte kunde komma på något att skriva. Kanske inte bara därför. Men det var en starkt bidragande orsak, vad jag förstår. Egentligen är det konstigt att man inte kommer på något att skriva om när det finns en hel värld som kunde inspirera en. Men jag tror att det är det som är problemet. Det finns för mycket och då är det svårt att börja. Det är nästan lättare om det finns begränsningar. När jag går till biblioteket, så brukar jag alltid börja att kolla i hyllan med "idag återlämnade böcker". De är inte så många och då hittar jag ofta en bok jag vill läsa. Men om jag skall hitta en bok bland alla de andra tusentals böcker på hyllorna att läsa blir det ofta ingen alls. Det är liksom för mycket att välja på. Jag tycker också att det är lättare att skriva dikter med rim än  utan. Konstigt nog för man tycker att det borde vara en begränsning i detta. Men den begränsningen gör det faktiskt lättare för mig. Så tror jag det är för många. Att överflödet av information från alla håll gör det svårt att förstå världen och gör vissa av oss passiva och blockerade. Speciellt när vi inte är i toppform.

Ibland inbillar jag mig att jag skulle må bra av att bo i en liten stuga på landet utan TV, radio och internet. Att jag då skulle kunna sortera bland alla erfarenheter och intryck och då begripa mig på den verklighet som jag så ofta tyckt känts obegriplig. Faktisk är den nuförtiden ofta obegripligare än vanligt. Dessutom otäckare och hemskare än på länge. Dikt på detta:

Så anade jag hösten
och kände mig
tung, kall och stel.

Jag dömde mig hårt,
såg mest mina brister
och fel.

Och morgonen
var liksom jämngrå,
tanken var seg
och tung.

Och jag tänkte
på det som skall komma
och på att jag inte
längre är ung.

Men solen stiger
i öster och
barn som skrattar
är kul.

Det är på sånt man får tänka,
när man känner sig
gammal och ful.

Peter