Hej vänner!

Det är onsdag och som ni vet är jag ledig på onsdagar. Trots att jag nu varit ledig på onsdagarna rätt länge å känns det fortfarande lite konstig. Som jag skolkar på något sätt. Men dum som jag är har jag tagit på mig lite för mycket jobb. Så nu känns det som att de dagar jag jobbar inte räcker till. Det måste jag ändra på. För att göra 100 procents arbete på 80 procents arbetstid håller inte i längden. Men det är mitt eget fel. Snart skall jag lära mig säga "nej". Börjar bli på tiden när man är 63 år. För jag brukar ofta säga "ja". Ofta är det ju ett utmärkt svar. Till exempel när någon frågar om man vill ha en en kram eller en puss. Men det beror på vem som frågar förstås. Det kan ju också vara helt fel svar och leda till tråkigheter. Då bör man tacka nej! Men om någon frågar om man vill ha en öl är det nästan alltid rätt att säga "ja". Men på jobbet får man ju aldrig denna trevliga fråga. Men lik förbannat säger jag ofta "ja" när jag borde säga "nej". Jag borde verkligen lära hålla på mig och inte säga "ja" till allt och alla. "Skärpning Peter" skall jag säga till mig själv.

När jag var barn brukade jag ofta fundera på varför jag bodde just i det här landet och just i den här tiden. Varför hade jag sådan tur egentligen. Jag kunde ju varit ett  fattigt barn i Indien på 1700-talet, till exempel. När jag tänkte på sådant var det ju 60-tal runt mig och Gud var ju närvarande överallt. Han klev ju in i klassrummet med "fader vår" och "du klara sol går åter upp" på morgonen. Sedan kollade han in oss och att vi bad före lunchen och innan vi gick hem välsignade och fina. Så på den tiden kunde man fundera på varför Gud i sin nåd lät mig äta mig mätt på köttbullar och fiskpinnar och slapp bo i ett land med fattigdom och krig. Varför gillade Gud mig bättre än barnen i Afrika eller Indien som gick runt med uppsvullna magar och aldrig fick äta sig mätta. Jag tyckte det var orättvist och obegripligt. Men herrens vägar är ju som ni vet obegripliga som stigarna i en oröjd granskog. Redan då började jag ana att Gud hade taskigt lokalsinne och gick runt runt i ovannämnda granskog utan till någon som helst nytta. Han hade annat att tänka på än världens orättvisor, där han snubblade fram bland surdrag och rotvältor.

Numera inser jag att mycket här i världen tycks bero på slumpen. Som var och när man är född. Men det är ändå på något sätt konstigt att jag just nu lever och bebor just denna plats i universum. Att just jag sitter här och skriver detta. Att slumpen placerat mig just här just nu. Det kan man undra över en dag i september, när man är 63 år. Jag är alltså ledig och nu skall jag fråga mig själv "vill du ha en öl och en skiva Gustavskorv"? Då svarar jag "ja tack". Och det är minsann alldeles rätt svar!


Peter