God kväll vänner!

Idag har jag hjälpt min vän Veronica att lasta ur ströbädden i hennes lammhus. Det var kul. Ni vet ett sådant där kroppsarbete som blir klart på några timmar och inte är allt för jobbigt. Men som trots det får en att känna sig lite duktig. Veronica var väldigt tacksam för att jag hjälpte henne med detta jobb. Fast det är egentligen onödigt att vara tacksam för. För jag tycker det är kul att lasta ur ströbäddar ur lammhus. Egentligen är det lite konstigt att jag tycker det är kul att tömma ett lammhus på gammal halm blandad med lammskit, men det tycker jag faktiskt.

Nu är det säkert fler av er fåkunniga fastlandsbor som undrar ifall Veronica bara har små lamm och inga får. Men på Gotland kallar man även vuxna får för lamm konstigt nog. Och deras barn kallar man för lammungar. Varför man kallar pojkar för sorkar vet jag inte. Kanske för man tycker de ser ut som små gnagare med kort svans. Kaniner kallar man för rabbisar och hankatter för båns. Vad man kallar gubbar över 60 törs man ju inte tänka på.

Det är lite jobbigt att vara invandrare. Man måste lära sig språket och att äta salta kringlor och dricka gotlandsdricka om man blir bjuden på bröllop till exempel. Det är inte så gott. Men man får ta seden dit man kommer och se glad ut om man blir bjuden. På gotländska säger man dricke eller dricko om denna konstiga dryck, tror jag. Den sort jag smakat var mörk, söt och grumlig. Men jag har förstått att det finns olika grumliga varianter av denna dryck. Den grumligheten kan  på något sätt passera blod-hjärnbarriären och grumla tankarna. Ibland räcker det med någon liter innan man är helgrumlig i skallen.

Jag är alltså en inflyttad främling här på Gotland. Men urinvånarna har faktiskt genomgående behandlat mig väl. Men numera känner jag mig ofta en främling i hela landet. För det land som jag växte upp i känns på något sätt som ett annat land än det jag bor i.  Nu kanske ni tycker att det låter konservativt och dumt att känna så. Men jag kan ju faktiskt inte hjälpa att jag känner som jag känner. Däremot inser jag att det inte är någon större idé att se bakåt och sörja det som gått förlorat. Och mycket har ju faktiskt blivit bättre för många människor. Som att folk som tänder på folk av samma kön får gifta sig och slipper leva i synd till exempel. Själv lever jag ju i synd ogift som jag är.  Men det har jag ju snart gjort hela livet, så det struntar jag i. Ibland tycker jag det verkar som folk som inför gud lovat att leva hela livet tillsammans i nöd och lust är sämre på att hålla ihop än de som bara flyttar ihop. Eller så verkar det bara så. Men det måste vara jobbigt att ha lovat gud något och sedan bryta detta löfte. Han kan ju bli tvärsur. Men han blir nog glad när två killar eller tjejer gifter sig, så hans företrädare på jorden får något att jobba med. Om alla uppförde sig som jag gör skulle de ju bli arbetslösa.

Däremot vill jag gärna bli begravd i kyrkan trots min otro. Jag tycker det är en fin ritual och jag betalar min kyrkoskatt, så det får prästerna faktiskt ombesörja. Då skall det minsann hållas tal och sjungas psalmer till min ära. Men det där "av jord är du kommen, jord skall du åter vara" kan de hoppa över för det förstå jag inte. Att man blir jord låter ju rätt vettigt, även om jag avser bli aska först. Men det är ju inget dåligt jordförbättringsmedel. Men att man skulle vara "kommen av jord" är ju helt obegripligt. Egentligen borde väl prästen säga: "av knull är du kommen och nu blir du jordgubbe". Men det låter lite vulgärt och passar sig nog inte i kyrkan, även om det är sant.

Sov gott vänner!


Peter