Hej vänner!

Jag är Stockholm över helgen. Närmare bestämt i Vasastan. Förr fanns det de som kallade Stockholm för ”Eken”. Men nu är det länge sedan jag hörde någon säga så. Det är lite tråkigt för det var lite skojigt. Men nu för tiden säger folk sällan skojiga saker, tycker jag. Kanske sitter det någon kvarglömd 90-årig gubbe och säger ”Eken, dora och bystan” och andra skojiga ord. Men snart har han väl ingen och snacka med som hajar klyket.

Jag skulle alltså gärna gå pension. Om några veckor fyller jag ju 63 år och det skulle passa mig fint att nu göra något nytt i livet. För man vet ju faktiskt inte hur länge man har kvar innan det är dags att ställa in cykeln för gott. Har man tur hojar man väl på rätt många år till. Men riktigt säker kan man ju inte vara. Igår läste jag Duinoelegierna av Reiner Maria Rilke. Han blev ju bara 51 år. Nu gick han väl inte miste om någon folkpension precis. Men det är ändå onödigt att gå och dö för tidigt. Tyvärr kan jag ingen tyska så jag kan inte läsa ovanstående elegier på originalspråket. Men jag hoppas att översättningen ger rättvisa åt dessa elegier. Fast privat var visst Reiner Maria en rätt jobbig typ. Men kvinnor brukade visst gilla honom trots det. För han var väl lite spännande på något sätt i sin jobbighet. En del kvinnor tycks gilla jobbiga typer konstigt nog. När jag var ung kunde jag ibland bli sur på att tjejer verkade föredra tuffa killar som körde motorcykel och spelade gitarr. Att vara osäker och ganska snäll var värdelöst att locka damer med. Men det fixade ju sig till det bästa ändå till slut. Vad praktiskt att heta Maria som kille förresten. Om man till exempel bestämmer sig för att gå i klänning och sminka sig blir det ju inget problem med namnet. Man bara säger att man heter Maria som tidigare och så är det inget mer med det.

Jag funderar på vad jag skall göra när jag blir pensionär. Kanske man skulle bli konstnär och träna på kroki. En kurs på ABF där man får öva på att rita nakna damer skulle vara intressant. Gärna lite kurviga damer för jag är dålig på att dra raka streck men klart bättre på kurvor. På det sättet liknar jag konstnären Anders Zorn som var en rackare på att måla av runda fina kullor. Han var också betydligt bättre på kurvor än på raka streck.. Men jag kanske får hitta på något annat, trots allt. För man måste tydligen jobba med något som pensionär för att inte hamna i ekonomisk misär. Det trodde man ju inte skulle hända. Men man blev väl lite blåst. Men jag tänker försöka hitta på något sätt att få gör det jag vill, trots att det blir lite snålt. För jag vill inga dyra saker. Jag tror jag vill sitta i en stuga i skogen och skriva en bok med foton som jag själv har tagit. Sedan får ni köpa den för dyra pengar så jag får det gott ställt och kan köpa lammkotletter, grädde, smör och rödvin och annat som krävs för en anständig middag. Potatis tänker jag odla själv.

Förresten har jag småont i en fot. Jag har varit hos doktorn men han menade att det nog var en krämpa som inte gick att göra så mycket åt. Så jag får fortsätta att ha denna krämpa utan hopp om förbättring. Lite trist, men något man får acceptera tydligen. Eventuellt skall jag be om en second opinion av någon annan vitrock. För jag vill gärna fixa det så att jag kan fjällvandra igen. Jag har förresten ett öra som fungerar rätt taskigt också. Inte heller det går att göra så mycket åt. Det finns ett ordspråk som lyder: ”om man vaknar en morgon efter det man fyllt 50 utan att ha ont någonstans är man död.” Men det är nog ett gammalt ordspråk för nu tror jag det är 60 som gäller. Iallafall är det så för mig att det var då förfallet började. Kanske min doktor tycker jag gott kan ha lite ont i foten så jag därmed får information om att jag lever. Han kanske tycker jag skall vara lite glad över att foten gör ont och och att jag inte kan springa runt hur som helst. ”Så länge du haltar är du ju i varje fall inte död och vill du dansa hambo får du väl ta något smärtstillande din gnälliga jävel”, tänker han nog.

Numera har jag många vänner som på grund av sin död inte längre har ont någonstans. Men själv har jag ofta ont när jag tänker på detta. För det var människor jag tyckte om och saknar. Sålunda sitter jag i Vasastan lite lomhörd med en lätt smärtande fot och känner mig lite sorgsen. Snart är det augusti och sommaren går mot sitt slut. Det försöker jag låta bli att tänka på och därför tänker jag på det hela tiden.

Peter

God morgon vänner!

Klockan är 7:47 och ute skiner solen. Men enligt väderrapporten är det regn på väg. Det skall börja regna framåt eftermiddagen. Kanske skall det åska också. Hoppas det blir ett riktigt åskväder med blixtar och dunder. Men det kan gärna regna lite först så inte det börjar brinna någonstans. Men ett rejält oväder skulle kunna vara lite spännande. Jag såg att en vän på Facebook också såg fram mot ett rejält åskväder.

Jag kom att tänka på Filifjonkan i Mumindalen. Hon var ju person med som följde alla regler och traditioner. Egentligen en riktig tråkmaja som blir upprörd när andra inte följer de social koder som, enligt henne, är de enda rätta. Dessutom är hon nervklen och bryter ihop vid minsta motgång. Hon städar ständigt och håller ordning. Men samtidigt är hon ständigt rädd för de katastrofer som hotar denna ordning. Så när det blir ett riktigt oväder som gör att ordningen bryter samman, så blir det nästan som en lättnad och befrielse. För när det man oroat sig för inträffar, är det ju ofta något som får en att handla istället för att bara oroa sig. Man får liksom annat att tänka på än sin oro.

Jag gillade inte Mumintrollen och deras kompisar när jag var barn. Men som ung vuxen var jag väldigt förtjust i dem.  Det fanns mycket förståndigt i dessa böcker som man kunde fundera över. Som i "Pappan och havet" eller "Det osynliga barnet". Men jag gillade också beskrivningarna av personligheten hos en del av de som bodde i Mumindalen. För jag har minsann träffat mumintroll, filifjonker, knytt och lilla My. En del är jag faktisk nära släkt med. Dock ingen filifjonka som tur är.

Jag svarade en gång på ett sådant där frågeformulär på nätet som skulle berätta vilken figur i muminvärlden jag var mest lik. Jag var mest lik Snusmumriken. Det tyckte jag var bra. För han är en sympatisk figur. Tänk om man blivit mest lik Stinky. Det är en elak typ. Hade man blivit lik honom hade man blivit rätt knäckt.

Det händer konstiga saker i politiken. Jag hörde att det kanske skall bli ett extraval. Låter jobbigt. Då måste man ju gå och rösta två gånger på ett år. Det är en gång för mycket. Och två valrörelser på ett år är ju mer än vad man orkar med. Dessutom tror jag valresultatet inte kommer bli i min smak. Kanske blir det rörigare än det redan är och det vill ju inte säga lite.

Nu ser jag att höga moln drar in som kattsvansar från väster så regnet är kanske på väg. Jag tror jag skall sticka iväg ut en sväng nu innan det är här. Tror jag cyklar ner till hamnen och slänger flaskor i insamlingskärlen där och sedan går jag in på biblioteket och lånar en bok. Sedan sätter jag mig i det utmärkta kafé som finns i detta biblioteks foajé och fikar. Kanske stannar jag på vägen och matar änderna i Almedalen  med en torr baguette och känner mig gammal. Och änderna pladdrar på som de är politiker under Almedalsveckan. De kvackar och försöker sno brödbitar från varandra. Fan, jag känner mig som en brödbit plötsligt.


Peter

God kväll vänner!

Det händer konstiga saker i monarkin har jag sett. Vad jag förstår har den nu avskedade generaldirektören för Transportstyrelsen lagt ut rikets allra hemligaste hemligheter till allmän beskådan. Så får man absolut inte göra, för då bryter man mot lagen. Så nu fick generaldirektören sparken och fick dessutom visst böta 70 000 spänn för sitt lagbrott. Mycket pengar, men med tanke på vad hon ställt till med rätt billigt ändå. Vad jag förstår visste hon att det var fel att göra så och det visste hela styrelsen för Transportstyrelsen också. Men det blev ändå lika tokigt. Det var visst någon revisor som hade påpekat att man inte fick lägga ut det allra hemligaste till allmän beskådan. Men det hade den besvärliga människan inget för, tydligen.

Resten av nyheterna är så överjävliga att man bara blir ledsen förresten. Det är mest rån, mord, övergrepp och våldtäkter. Jag blir mest ledsen och förbannad på alltihop. Och jag har egentligen ingen lust att bli ledsen i juli. Inte vill jag bli ledsen på någon annan månad heller. Men i juli är det ju egentligen rätt fint, när det blommar längs vägkanterna här på Gotland. Då vill man inte tänka på allt elände.

Det står dessutom mycket i tidningarna om hur fattig jag kommer bli som pensionär. Det är tråkigt att läsa om. Jag börjar ju bli allt mer sugen på att gå i pension och skulle nog göra så om jag hade råd. Men jag måste ju då hitta ett jobb eller en verksamhet som ger en extrainkomst. Fast egentligen vill jag sitta i en liten stuga och skriva en bok. Ni som läser denna blogg kommer kanske ihåg att jag ibland hittar på små berättelser om påhittade släktingar. Dessa har jag nu sammanställt  till en liten bok. Så ni som vill ha denna kan ju höra av er.

Nästa vecka skall jag jobba igen. Det känns faktiskt lite motigt. När man väl är på plats så brukar det ju bli rätt bra. Men innan känns det lite jobbigt. Som rampfeber som drabbar skådespelare, ni vet. Konstigt nog är det ibland en åkomma som blir värre med åren. Gamla skådisar kan ju lida alla helvetes kval före en föreställning, fast man tycker de borde vant sig vid situationen. Så börjar de bli lite för mig också.

Det finns en film av Alfred Hitchcock som heter "Rampfeber" förresten. Den är från 1950 och en av huvudrollerna spelas av Marlene Dietrich. Det var ju en tuff tjej som minsann sa nej till sina nazistiska landsmän och bad propagandaminister Goebbels fara åt helvete, redan innan han hamnade där.  Istället for hon runt och sjöng för de amerikanska trupperna för att motivera soldaterna. Hon hade ju en mörk lite sexig röst som säkert kunde motivera en till att jobba på, så man fick åka hem till Missouri eller Texas så fort som möjligt. 

En sak som ni nog inte vet om är att det är mycket tack vare Marlene som tjejer idag kan gå runt i byxor som de vill. För Marlene klädde sig ofta i brallor under en tid då det ansågs skandalöst att kvinnor gjorde på det sättet. År 1933 hade den högste polischefen i Paris tagit kontakt med henne och förbjudit henne att komma till staden iklädd byxor. Det gjorde att Marlene kom till Paris iklädd just byxor. Antagligen delvis för att reta ovanstående polischef. Bra gjort Marlene! Hon köpte förresten dessutom några smokingar under besöket. Men i filmen "Rampfeber" hade hon minsann tjusiga klänningar.  Se nedan på denna tjusiga tjej!

Peter

Hej vänner!

Solen skiner och jag borde nog gå ut och inte sitta inne och uggla. Men jag har svårt att komma igång med något. Som vanligt denna sommar så blåser det. Vilket är bra om man seglar men lite jobbigt om man cyklar. Men det får väl gå även om det är lite motigt.

Jag läste i tidningen om att en tjej som Zara Larsson och är sångerska sagt att hon "hatar män". Själv tycker jag att det är lite jobbigt att bli hatad. Antagligen har Zara Larsson träffat på och hört talas om en massa otäcka, förtryckande och våldsamma män och därvid dragit slutsatsen att alla män är på det viset. Man får liksom lust att försvara sig och säga att jag aldrig har slagit någon eller varit väldigt förtryckande och dum, vad jag vet. Men jag ingår väl i någon sorts manlig struktur och är väl helt blind för det patriarkala förtrycket ändå. Sålunda går jag omedveten och naiv runt i världen som den vita förtryckare som män i min ålder är. Klart att Zara Larson hatar sådana otäckingar som mig och mitt anhang. Jag hade inte lyssnat på Zara Larsson innan jag började skriva detta blogginlägg. Men nu har jag gjort det och jag tycker hon sjunger bra, måste jag säga. Men det var lite väl mycket syntizsizer som ackompanjerade. Jag gillar inte sådana konstiga ljud som sådana instrument kan framställa. Men Zara hade en fin röst. Så sjung på Zara Larsson för det gör du bra, även om du hatar män. Och med tanke på alla idioter till män man hör talas om är det väl inte så konstigt att en del blir lite generella i sitt hat. Fast att hata alla män verkar kanske att ta i lite.

En gång var det en tjej på TV som sa att "män är djur". Det blev ett jävla liv om detta uttalade. Själv tycker jag att det är rätt okej att vara ett djur om det är ett trevligt djur. Som en katt till exempel. Någon gång har någon också jämfört mig med en nallebjörn och det är ju också något jag blev glad för. Däremot hade det varit trist att bli jämförd med en binnikemask eller fästing. Klart att det hade varit lite kul om någon jämfört mig med ett tufft djur som ett lejon eller en varg. Men det har aldrig hänt.

Men vad hon som sa att "män är djur" var väl ett sätt att ta avstånd från det djurisk biologiska i människan. Det som visar att vi faktiskt är däggdjur och i hög grad styrs av biologiska processer som andra djur. Det verkar som en del inte gillar att så är fallet, tycker jag. Som om vi någon gång under utvecklingshistorien övergick till att bli något annat än vi var innan. Själv gillar jag på något sätt en del av de stunder då vi blir mer lika våra kusiner gorillor, schimpanser och bonober (dvärgschimpanser). Mitt rättstavningsprogram vill att jag stavar schimpanser med ett s i början. Själv tycker jag det ser konstigt ut. Men det är väl bäst att lyda.

Alltså kan jag tycka det är något rörande när biologin klampar in och stör vårt förstånd. Som vid förälskelse, kärlek och sex. Plötsligt står man för en stund som en hanhund som sprungit hem till huset där en löptik bor och som undrar hur fan gick det här till. Men som tur var kopplas ju frontalloben in hos oss människor, om vi är normala i huvudknoppen. Men det är rätt kul och titta på en man som sitter och pratar med en kvinna med yppigt dekolletage. Hur han försöker titta åt alla jävla håll för att inte fästa blicken i silicon valley och svarar "god dag yxskaft" på det mesta. Det är rätt töntigt. Men fan vet om det är värt att hata någon för han är lite löjlig och inte vet var han skall fästa den manliga blicken. Men som ni förstår är jag inte på det primitiva sättet. Klok, medveten och förståndig som jag är.

Ni som läser denna blogg vet att jag brukar säga att jag är mycket för jämlikhet mellan könen och brukar säga att jag är feminist. Jag vet inte hur mycket jag med min uppfostran påverkat mina döttrar att bli som de är. Men jag är väldigt stolt över dem. För de är minsann inga mesproppar till tjejer. Kanske kommer Zara Larsson bli lika tuff när hon blir lite äldre får vi hoppas!


Peter

Hej vänner!

Denna helg är en grabbhelg som jag och katten firar tillsammans. Fast han har stuckit ut för att kolla läget. På förmiddagen cyklade jag söderut i rätt jobbig motvind. Men sedan fikade jag och vände hem och då hade jag istället en rätt bra medvind. Så jag var snabb som en iller när jag for fram. Jag nynnade på Kentas låt "Idag är jag stark" när jag cyklade hem. Ni kommer väl ihåg hur den börjar: "Just idag är jag stark. Just idag mår jag bra. Jag förs framåt av kraftiga vindar". Och det stämde ju precis.

När jag satte på radion var det den katolske kardinalen Aborelius som hade sommarprogrammet. Han snackade om hur han känt sig kallad att gå i kloster och hur han därvid förstått sig på det mänskliga lidandet. Sedan spelade han "in the ghetto" av Elvis Presley. Därefter orkade jag inte lyssna mer. Men jag förstår att resten av programmet handlade om hur den katolska kyrkan skall be alla de barn som utsatts av pedofila präster om ursäkt.   Han bad säkert också om förlåtelse för att kyrkans  inställningen till aborter dödar 47000 kvinnor varje år i illegala och osäkra sådana. 

Vad gäller preventivmedel tycks ju de flesta katoliker i västvärlden strunta i dumheterna. För vad jag förstår föder italienska kvinnor minst barn i Europa och jag tror inte det beror på att lever i större avhållsamhet än andra. Så jag förstår att kardinalen bad mänskligheten om ursäkt och lovade bot, bättring och förhoppningsfullt nedläggning av eländet. Men jag orkade inte lyssna till han kom fram till detta.

Det finns ju så mycket att tycka illa om och jag vet inte varför just den katolska kyrkan retar mig så förbannad. Jag tror att det just är hyckleriet. Att man i en sirapssliskig retorik babblar på i sitt oförnuft och brist på humanism. På något sätt har jag lättare för de som är onda och står för det, än för de som gör ont men påstår något annat. Som Jesus så försiktigt och diplomatisk uttrycker sig: "Tagen eder till vara för falska profeter, som komma till eder i fårakläder, men invärtes äro glupande ulvar." Tänk på det ni!


Peter

Hej vänner!

Jag kom att tänka på det forntida Egyptens gudar. Många av dem hade ju människokropp och djurhuvud av någon anledning. Som Thot som hade huvud som en ibis. Han var visst skriftens gud och hade själv kommit på denna användbara uppfinning. En annan gud med djurhuvud var Anubis. Han hade ju schakalhuvud vilket var rätt fint. Men vad denna gud i övrigt ägnade sig år kommer jag inte ihåg. Sen finns det ju guden Seth som också har djurhuvud fast vilket djur det är, vet man visst inte riktigt. En annan gud med fint huvud är Horus som har huvud som en pilgrimsfalk. Men min favorit är ändå gudinnan Bastet som hade katthuvud. Hon hade visst något med kärlek och sex att göra. Antagligen hade man sett hur katthonor uppför sig i mars. Då blir de ju helt skamlösa och går runt och bjuder ut sig till vilken kattgubbe som helst. Så då kom man väl på att en gudinna som har med sådant att göra har säkert katthuvud. Hur som helst var katter heliga i Egypten under forntiden.

Undra varför gudarna så ofta hade djurhuvuden förresten? Kamrat katten menar att det var gäller Bastet är det inte ett dugg konstigt. Hon ville väl bara vara snygg helt enkelt, säger han. Det är en rätt mallig typ som är påtagligt nöjd med sig själv. I natt fick han för sig att han ville gå ut vid halv tre. Jag vaknande av hans tjat vid ytterdörren, men låtsades att jag sov. När jag inte steg upp ställde han sig nedanför sängen och tjatade på det där jobbiga sättet som bara han kan. Så till slut gick jag upp och släppte ut honom. Men sedan kunde jag inte somna om så idag kommer jag vara trött hela dagen.

Nu skall jag göra mig i ordning och gå ut. Funderar på att cykla en tur på min vanliga cykel som omväxling. För racern går bara att använda där det är asfalterat. Vill man ut i skog och mark så får man ta den gamla stålhästen. Den är ju inte så snabb. Men vem fan har bråttom.


Peter

Hej vänner!

I kväll rullade plötsligt det stora vemodet in. Det finns ju en låt som handlar om en vinterkväll i Sverige och hur det stora vemodet rullar in över landet. Men detta kan tydligen hända en dag i juli också. I varje fall kan det tydligen hända mig. Nu går sommaren och det blir allt mörkare på kvällarna och jag känner mig vemodig. Tiden går och jag känner mig gammal. Sedan min syster Margareta gick bort i vintras känns alla förändringar jobbiga på något sätt. Jag till och med retar mig på de nya mynten och deras oerhörda gula tråkighet. Dessutom är de ju nästan jämnstora så man vet ju aldrig om man sträcker fram en eller fem spänn. Iallafall om man har glömt sina glasögon, vilket man ofta har. Och hela landet verkar ta mig fan fullt med nazister, jihadist-krigare, bedragare och våldtäktsmän. Dessutom styrs Ryssland av en president som inte drar sig för att ändra gränser med våld och USA av en president som snackar som en ouppfostrad 14-åring. Fan vet hur det skall gå. Jag borde nog åka till Bremön i Bottenhavet, men jag förmår mig inte komma iväg. Kanske för att det känns så sorgligt att Margareta inte är där.

Men idag skiner solen och Maria och jag skall göra en utflykt. Vart har vi inte bestämt. Men det finns så många fina ställen på Gotland att besöka så det är inget problem. Kanske kommer jag att bada fötterna i havet men inte så mycket mer. För det är väldigt kallt i vattnet. Någon riktig sommarvärme är inte på väg. Men det gör inget för jag gillar när det är ungefär som nu runt
18 grader. Men det kunde ge fan i att blåsa så förbannat hela tiden. För det gör det motigt att cykla. när man har motvind. Och det har man ju alltid åt något jävla håll. Ibland till och med åt bägge håll, när vinden vänder.

Kamrat katten ligger på sitt favoritställe på grannen trappa. Så går det förbi tyskar, danskar och japaner och fotograferar honom. Han ligger där och ser trevlig ut och så kommer en söt japanska och slår ihop händerna och säger att han är jättefin och fotograferar och klappar honom. Själv kan jag sitta på samma trappa hur länge som helst utan att minsta japanska säger att jag är fin. Det är orättvist. Tänk om det kunde komma ett gäng japanskor och sätta sig bredvid  mig och klappa på mig och säga att jag är jättefin. Skulle förbättra självförtroendet en hel del. Men kamrat katten får uppleva det varje dag, så det är klart att han är lite mallig.

Dagen dikt:

Det började mörkna
i juli och något har
liksom vänt.

Det blev som
tyst och ensamt,
när jag tänkte på
allt det som hänt.

På att jag nu går mot
mörker och in
i tystnadens tid.

Och att du som nyss
gick här bredvid mig,
går inte längre bredvid.


Peter

Hej vänner!

Klockan är 7:29 och det regnar ute. Så jag sitter här och funderar på allt som händer. Idag är det en nyhet att den så kallade presidenten i USA har en son som heter Donald Trump Junior. Han hade visst haft något fuffens för sig med en ryskt advokat som jobbar åt Rysslands president Putin.  Jag tycker det är intressant med den där amerikanska idén att ge sin son samman namn som sig själv och bara lägga till Junior på slutet. Jag fick ju ingen son, men om jag fått det skulle jag aldrig kommit på att kalla honom Peter Uddenberg Junior. Det låter ju malligt på något sätt. Som och kalla någon miniversionen av sig själv. Den enda i Sverige som gjort något liknande, vad jag vet, är författaren Jan Myrdahl. Han har en son som heter Janken vilket är diminutiv av Jan om jag förstått det rätt, alltså ungefär Lilla Jan. Fast det är klar vuxna män kan ju heta Lillebror och vuxna kvinnor Lillemor. Fast numera är det väl rätt ovanligt. Fast att få heta farsans namn med tillägget Junior verkar jobbigare.

Igår cyklade jag förbi sju kyrkor vilket ni som följer mig på Facebook kanske såg. Rätt imponerade faktiskt. Det är exempelvis få av de som cyklar runt i Västerbottens inland som klarar en sådan prestation. Men så är de väl inte lika vältränade som jag är heller.

Jag såg förresten en rätt elak krönika på Facebook som någon skrivit om författaren Johan Hakelius i tidningen ETC. Hon som skrev denna taskiga krönika hette Maria Sveland. Rubriken var "Därför tycker jag synd om Johan Hakelius". Sedan skriver hon att hans sommarprogram var jättetråkigt och konservativt och allmänt dumt. Dessutom brukar tydligen Johan Hakelius ha kostymer av en sort som hon tycker är jättefåniga. Sådant där är ju bara elakt. "Det är synd om dig som är så tråkig, konservativ och har fåniga kostymer" är faktiskt taskigt att säga, tycker jag. Visst kan man kan diskutera folks åsikter och uppfattningar, men man behöver inte vara överlägsen och elak för det. Men det är precis som det blivit alltmer ok att vara taskig och respektlös mot folk. Själv skulle jag aldrig vilja bli en så kallad "offentlig person". För då skulle säkert någon säga att jag är dum och ful. Och då skulle jag nog bli ledsen. Fast mina kostymer skulle ju vara svåra att kritisera. För jag har bara en och den är svart. Passar till både bröllop och begravning.

Men å andra sidan har jag skrivit en hel del taskigheter om Donald Trump. Men det är faktiskt hans åsikter jag ogillar och det sätt han framför dem. Jag menar att om man säger att det är okey att tafsa på kvinnor mellan benen om man är rik, så är ju risken att någon ber en hålla käften i fortsättningen. Det har jag nu framfört. Men det verkar inte hjälpa, utan han twittrar på utan förstånd. Då får man skylla sig själv.

Fast jag undrar om folk egentligen blivit elakare än tidigare. Jag kom att tänka på brevväxlingen mellan kung Johan III (1537 - 1592) och den ryske tsaren Ivan den förskräcklige. Tsaren skriver där att "han förundra sig över han, Johan, vill förhäva sig och vara så högmodig, förgätandes sitt fäderne uti en bondby i Småland". För att komma från en by i Småland, tyckte tydligen inte Ivan var något att komma med. Men då blev Johan III riktigt förbannad och svarade att han: "förnummit vad oförnuftig, bondaktig högfärd, lögn och förakt du brukar mot oss". Dessutom framhåller han att hans far Gustav Vasa inte alls var en bonde från Småland utan av herresläkt. För sådant var viktigt på den tiden. Men Ivan börjar inte sitt brev med att säga att han tycker synd om Johan. För det hade ju varit riktigt taskigt.

När extremistiska våldsverkare till höger och vänster ställer till det och jävlas tror jag det är viktigt att vi som ogillar sådant håller en viss hyfs i vår samtalston. Inte gå på som Johan och Ivan. Nedan bild på Johan i fin hatt!

Peter

Hej vänner!

Det är lördag och regnet hänger i luften. Enligt SMHI skall det börja regna klocka 8:00 här i Visby. Det är om fem minuter, så vi får se om det räknat fel. Men jag ger mig inte ut och cyklar för det är nästan 100 % säkert att man då blir våt.

Det har, som ni säkert hört, kommit hit ett gäng nazister till Gotland. Det är tråkigt att de har kommit hit. Men ännu tråkigare att de gjort så en del andra organisationer känns sådant obehag att de åkt hem tidigare än det tänkt på grund av detta. Jag var nere i Almedalen igår och då var det tydligt att många åkt hem redan. Det var rätt avslaget faktiskt.

Ni som läser mina inlägg på Facebook kanske kommer ihåg att jag satt in ett Youtube-klipp där den engelske filosofen Bertrand Russel berättar vad han vill förmedla till efterkommande generationer. Det är två saker:

 För det första se bara vilka fakta som finns som stödjer en uppfattning. Bry det inte om hur du vill att det skall vara eller vad som gynnar din egen uppfattning, utan fäst bara avseende vid de fakta som föreligger. Nu kan man ju invända att fakta kan tolkas på olika sätt av olika personer. Men det ändrar ju inte de faktum att fakta föreligger. Men jag har flera gånger träffat på folk som håller fast vid en uppfattning om hur något förhåller sig, trots att den forskning som finns på området entydigt talar emot detta. Det är ju faktiskt bara korkat.

Det andra Bertrand Russel säger är: "Hat är dumt. Kärlek är förståndigt".  Han menar att om vi skall överleva på det här klotet måste vi ha medkänsla och förståelse för varandra.

Själv måste jag säga att det verkar slöseri med tid att gå runt och hata. Vad är det för bra med det? Man blir ju bara konstig i huvudet av det och avslöjar ju dessutom att man är lite tom i kartongen. Albert Einstein sa: "Galenskap är att göra samma sak om och om igen och vänta sig olika resultat".  Nu har man väl prövat både fascism och kommunism tillräckligt för att börja dra slutsatser kan man tycka, efter förra århundrandets katastrofer. Men lik förbannat finns de tydligen de som är oförmögna lära av historien. Och det är ju dumt. Men som Albert Einstein påpekade:
”Två saker är oändliga: mänsklig dumhet och universum; och jag är inte säker på det andra.”

När jag hör ordet nazism tänker jag bara på en bild jag har i huvudet där man tömmer en järnvägsvagn på människor en vinterdag 1944. Barnen skiljs från sin mamma och pappa fast de bara är tre till fem år, de gråter och tvingas in i något som ser ut som ett duschrum. Men det kommer inte vatten ur duscharna utan den dödliga gasen Cyklon-B, som dödar barnen. Den bilden har jag haft i huvudet ända sedan jag själv var barn och den återkommer gång på gång.

Jag är ju född nio år efter andra världskriget och när jag var barn hade ju de flesta vuxna minnen av vad som hände då och det fanns överlevare från koncentrationslägren som kunde berätta. Det finns också bilder tagna av de soldater som öppnade grindarna och avslöjade vad som hänt. Någon måste berättat om detta för mig och jag har kvar ovanstående bild i huvudet sedan dess.



Peter

Hej vänner!

Som ni vet pågår Almedalsveckan här i Visby. Det är ju numera en stor föreställning med massor av folk. Det finns ta mig fan inte en förening eller organisation som inte är här och berättar om sin verksamhet. Rätt intressant faktiskt. Jag har varit nere i Almedalen och gått runt två gånger och tittat på aktiviteterna. Igår blev jag till exempel bjuden på en varmkorv av en organisation. Vilken har jag faktiskt glömt bort, så ur reklamsynpunkt var denna korv bortkastad på mig. Men idag skiner solen och jag avser lämna den bullrande staden för en för en cykeltur på landet.

Jag saknar förresten Astrid Lindgren. För hon kunde minsann säga ifrån när något var dumt och fel. Då var hon inte att leka med. När dåvarande finansminister Gunnar Sträng på sitt grötmyndiga sätt minsann talade om att hon inte förstod sig på skattepolitik och nog inte borde lägga sig i, så fräste hon ifrån så gubben bleknade och blev tyst. Och det finns en bild där hon skäller ut en skinnskalle, så han ser ut som en hund som kissat på mattan. Nu skall det visst komma hit några extremister och snacka skit. Då hade det varit bra om Astrid varit här och hött med paraplyet och sagt ifrån. För Astrid Lindgren kunde man inte vara dum emot, för då var man dum mot hela svenska folket.

Jag gillar inte extremister som ni vet. Vare sig de är till höger, vänster eller tror sig jobba för gud. Extremism är ju liksom motsatsen till demokrati och humanism. För extremister kan ju inte kompromissa och lyssna på andra. En extremist kan aldrig vänligt säga: "Det ligger något i vad du säger, fast jag håller inte riktigt med". Själv gillar jag kompromisser. För det är ett utslag av människan respekt för andra och hennes förnuft. Extremism är precis det omvända nämligen respektlöst och dumt.

Nej, nu skiner solen och för omväxlings skull blåser det inte så mycket på denna blåsiga ö. Dags att sadla sin stålhäst och ge sig av.

Peter

Hej vänner!

Det regnar i Visby. Inget litet mesregn utan en riktig störtskur som gör att det sprutar vatten ur grannens stuprör. Det tog en stund innan jag kom på att det heter stuprör. Sådant skrämmer mig nu för tiden. När jag plötsligt inte kommer ihåg vad saker heter som är helt vardagliga. Då får jag för mig att jag börjar bli slirig i hjärnkontoret. Det händer ibland när jag löser korsord också att jag vet precis vad som skall in på lodrätt eller vågrätt. Men jag kommer förbanne mig inte ihåg vad det heter. Namn är det värsta för jag har jättesvårt att minnas vad folk heter. Men det har jag alltid haft så den delen hjärnan har aldrig varit helt fungerande hos mig. Namnet på kvinnor som gjort intryck på mig kommer jag ihåg. Men i övrigt fastnar sällan namn något vidare. På den punkten är min hjärna som en väl fungerande teflonstekpanna, inget fastnar. Det är faktiskt rätt jobbigt och pinsamt. Det ända som är skönt är att det inte är något nytt som försämrats. Det har alltid varit en dåligt fungerande del i hjärnkontoret.

Jag försökte en gång lära mig tekniker som skulle hjälpa mig att få ett bättre minne. De flesta av dessa kräver att man har ett hyggligt fungerande minne. Annars glömmer man bort att använda dem eller hur man gjorde. Dessutom bör man nog ha ett hyggligt arbetsminne för att de skall fungera och det har inte jag. Men jag skall inte överdriva. Det finns sådant jag minns rätt bra. Som historiska fakta och innehållet i böcker. Jag är faktiskt en rätt bildad person på så sätt. Men vad gäller vardagligt fungerande finns klara brister som borde åtgärdas, men fan vet hur.

En bra sak för oss som har svårt med kom-i-håget är att det finns en påminnelsefunktion i ens smarta telefon. Det gäller bara att komma ihåg att att använda denna funktion. Vilket man glömmer, om man inte gör det omedelbart då man behöver. Det är också därför goda råd av typen: "lägg alltid saker du alltid får leta efter på samma plats" är så värdelösa. För det är ju det man glömmer att göra. Det är ju det som är problemet. Om man kom ihåg detta behövde man ju inte ens påminnas om att göra så.

Mitt minne är alltså inte det bästa. Men det har det å andra sidan aldrig varit. Ända sedan jag var barn har jag alltid varit disträ. Det är ju ett finare ord för tankspridd. För det är ju det jag är. Jag sprider tankar som droppar sprids från en vattenspridare. Egentligen skulle jag behöva en medicin som gjorde att jag kunde fokusera på något ordentligt. Ni som läser denna blogg har väl lagt märke till att min tankar ofta hoppar runt som pop-corn i en kastrull.

Nu är klockan åtta och affären öppnar. Så nu skall jag gå och köpa havregryn för det glömde jag göra igår. För havregrynsgröt är bra om man inte glömmer att ha i salt, för då är den äcklig.Vi får se om jag kommer ihåg saltet idag eller inte. 


Peter

Hej vänner!

Jag kom att tänka på min släkting Carl-Fredrik Uddenberg. Han var ju kyrkoherde i Gunneboda församling i Kalmar stift 1931- 1947. Carl-Fredrik var ju en stor karl både på längden och bredden.  Det senare berodde på hans stora intresse för mat och dryck. Dessutom var han gift med Juliana, född Andersson, som var en mycket duktig matlagerska. Hon hade ju från början varit hushållerska hos Carl-Fredrik. Men efter en rejäl middag bestående av kalvstek med gräddsås, svartvinbärsgelé  och inlagd gurka 30 år tidigare, hade de blivit ett par. Faktiskt redan samma kväll och resultatet av detta blev ett ganska omedelbart bröllop och dottern Anna som föddes nio månader senare. Därefter kom ytterligare tre döttrar. Äktenskapet var trots dess något snabba inledning mycket lyckligt.

Carl-Fredrik var mycket uppskattad i sin församling. För han var en snäll och hjälpsam man som inte heller var religiös på det där jobbiga sättet. Dessutom var hans predikningar föredömligt korta. Speciellt på sommaren då Carl-Fredrik vill vara ute i naturen och studera växter, vilket var ett stort intresse. Han hade ju länge arbetat med den numera så berömda floran "Flora över östra Småland" och ville gärna få ägna även söndagarna åt det. Så soliga dagar vår och sommar brukade han predika en kvart eller så innan han sa amen och predikan var över. Den gammaltestamentliga läsningen brukade var ett kort citat ur ordspråksboken. Psalmsången fick församlingen ta hand om själv.  Så när kyrkobesökarna lämnade kyrkan såg de hur kyrkoherden cyklade förbi med portör, förstoringsglas och anteckningsblock på väg ut till Smålands vackra blomsterängar. Med sig hade han också alltid en rejäl matsäck som Juliana packat, samt två öl.

Carl-Fredrik var också en man som i Jesu efterföljd var noga med att ta hand om de som hade det svårt. Han såg till att de som hade svårt att få pengarna att räcka fick det stöd de behövde. Var det någon snål bonde som inte ville betala in det som behövdes, för att ge alla mat på bordet så brukade Carl-Fredrik säga att han skulle komma över på husförhör några dagar och då förväntade sig middag. Sedan kom han och förhörde snåljåpen en tre till fyra timmar om hans kunskaper om barmhärtighet och den fördömelse som drabbar de missunnsamma. Därefter åt han en rejäl middag efter att ha inspekterat skafferi och visthusbod och själv gett instruktioner vad man borde bjuda en guds företrädare på jorden på. Han lovade sedan att återkomma nästa dag och fortsätta förhöret om han inte fick ihop de medel som behövdes för att stötta de fattiga i församlingen. För om han fick pengar till detta så hade han tyvärr inte tid att återkomma. Det brukade räcka för att tiondet kom fram ur plånboken med ett rejält extra tillägg med anledning av förseningen.

Nu var det så att stiftet bestämde att det skulle komma en nyutbildad pastorsadjunkt till Gunneboda. Carl-Fredrik tyckte först att det lät bra. Då skulle ju denne kunna ta hand om en del av församlingsarbetet och han skulle få tid över till annat. Den nya adjunkten hette Krister Levander. Det var en mager, blek och glasögonförsedd kille som klev in på pastorsexpeditionen. Carl-Fredrik hälsade glatt och sa att det första de skulle göra var att äta lunch. Det skulle minsann bli dillkött med färskpotatis. Så de gick in och satte sig till bords. Juliana kom in och Carl-Fredrik reste sig och sa: "Min älskade skatt och älskogsblomma. Du dillköttets drottning, tack och åter tack". Krister Levander såg förvånad och sur ut och sa: "Vi skall väl bedja och tacka gud för maten".
"Ja, visst" sa Carl-Fredrik. "Men låt de gå undan för jag är hungrig".

Efter bönen började Carl-Fredrik servera öl och brännvin. Men pastorsadjunkten lade en hand över glasen och frågade om han kunde få vatten, ty han nyttjade inget starkt. Han smuttade på nattvardsvinet om han var tvungen annars brukade han vara försiktig även med detta. Carl-Fredrik klappade pastorsadjunkten på axeln och sa att han förstod att denne hade svårigheter att hantera alkohol och det då var klokt att låta bli. Men att han kunde förmedla en kontakt med andra med likartade svårigheter om Krister ville det. Krister såg då ändå surare ut och sa något om att han ansåg att djävulen bodde i alkoholen och något om synd och förtappelse. "Herregud" tänkte Carl-Fredrik. "Det här blir problem".

På kvällen diskuterade Carl-Fredrik och hans Juliana hur fan de skulle hantera situationen. Juliana trodde att om pastorsadjunkten fick börja arbeta skulle han kanske bli lite mer upptagen med vardagens svårigheter och få annat att tänka på än det religiösa. Men Carl-Fredrik sa: "att vad karln behöver är en sup och ett knull". Och han antydde att han nog själv behövde samma sak. Juliana sa att ett sådant språkbruk inte passar en kyrkoherde och att Carl-Fredrik fick sluta med sådana grovheter.

Det här hände alltså i slutet på 30-talet då det så kallade "dansbaneeländet" var en stor diskussion. Inte minst hade många synpunkter på sångerskan Alice Babs och hennes sjungande. Jazz och swing hade ju rytmer som i sig lockade ungdomar till lättsinne och synd. Inte minst på dansbanorna förekom en nära kroppskontakt som i buskarna runt dessa kunde utvecklas till något mycket värre. Dessutom hade ju preventivmedlen släpps fria 1938 vilket kunde öka lättsinnet och utsvävandet å det grövsta. Vad som krävdes var en moralisk upprustning. Den moral som nu var hotad behövde minst fördubblas. Här krävdes minsann inte bara moral utan dubbel moral.

Pastoradjunkt Krister Levander var mycket engagerad i detta och redan på sin första predikan tog han upp ämnet. Han hade en lång utläggning och det fördärv som dansbanor och swingmusik medförde. Han eldade upp sig och blev alldeles röd i ansiktet och sa att dessa dansbanor var platser som ledde till skörlevnad, kriminalitet, alkoholism och gjorde ungdomen utan moral. Enligt pastorsadjunkten var det en skam att inte polisen fick stopp på detta och att inte dansbanorna revs.

När församlingen efter att i två timmar lyssnat på denna straffpredikan äntligen släpptes ut så stannade flera kvar på kyrkbacken och sa att det var sista gången de gick till kyrkan om den nye prästen skulle predika. Inte nog med att han talat illa om deras ungdomar utan dessutom hade han beskrivit deras egen ungdom som fylld av dåligt uppförande. De hade ju minsann dansat och haft kul i buskarna när de var unga. Man utsåg några som fick söka upp Carl-Fredrik och berätta om det inträffade. Så när Carl-Fredrik kom hem från dagens exekution så kom flera församlingsmedlemmar och vill prata med honom. De var mycket upprörda så Carl-Fredrik fick ta fram några spetsglas och bjuda dem på något lugnande.  Men trots detta var det flera som hotade lämna svenska kyrkan om detta upprepades.

Nästa dag försökte Carl-Fredrik tala med Krister om att hans predikan inte hade uppskattats av alla i församlingen. Att man i Gunnboda alltid tyckt om dansbanorna och att det var där ungdomarna träffades efter veckans arbete och hade kul och att han som präst inte hade några synpunkter på detta. Tvärtom hade en del par träffats där och detta hade lett till att Carl-Fredrik vid samma tillfälle fått både viga paret och döpa deras förstfödda. "Det är rask folk här i Gunnboda och det har ju förenklat mitt arbete som präst", sa Carl-Fredrik. Pastorsadjunkten sa ingenting mer än att han skulle dra sig tillbaka i bön.

Nästa dag vaknade Krister Levander av att någon spelade grammofon. Det var Alice Babs som sjöng "Swing it magistern, swing it". När Krister kom ner i köket dansade Juliana och hennes jämnåriga väninnor runt spritt språngande nakna i köket. Krister blev förskräckt och försökte fly upp för trappan igen. Men där stod fru Agnes Bodin och stoppade honom med en stor kram. Krister var alltså omgiven av kvinnor i 65-årsåldern och uppåt som nakna guppade runt i takt till "Swing i magistern".
"Släpp mig " skrek han. Till slut lyckades han fly ut på trappen. Men det hjälpte inte för damerna följde efter och jagade honom och skrek "nu kommer vi och tar dig"!

På kvällen kom pastoradjunkten hem efter att ha suttit i skogen och blivit myggbiten ett par timmar. Han packade ihop sina kläder och började gå mot Kalmar. Fortfarande chockad av det han varit med om. Han hade bestämt sig för att övergå till katolicismen och bli präst där. För han såg nu bara fördelar med celibatet. Någon naken kvinna ville han aldrig mer se i sitt liv.

Men nästa dag tackade Juliana kyrkans syförening för deras insats och att de tack vare denna återställt ordningen i församlingen. Hon berättade att även Carl-Fredrik var ytterst tacksam och tackade gud inte bara för att han blivit av med pastorsadjunkt Krister Levander, utan också för att han härigenom skulle få tid att avsluta sin flora. Han hade också bestämt att den lilla blomma av näva-släktet som han just hittat skulle få det latinska namnet "Juliana nudensis" för att fira det som hänt.

Peter

Hej vänner!

Jag kom att tänka på kvinnors titlar. För dessa är speciella. En kvinna är ju som ogift fröken. Men så fort hon gifter sig blir hon fru. Men om hon ger fan i att gifta sig fortsätter hon väl egentligen att vara fröken. En dam kan alltså vara sammanboende med en man och fortsätta vara fröken hela livet. Så om man inte vill bli fru får man helt enkelt ge fan i att gifta sig.

När jag var barn fanns det fröknar av alla åldrar. Yngre fröknar hade ofta titel och förnamn. Det kunde heta fröken Britta eller fröken Rose-Marie till exempel. Men äldre fröknar hade oftast titel och efternamn. Som fröken Petterson eller fröken Syrén. Konstig nog kan gifta lärarinnor fortsätta vara fröknar på jobbet. Men sedan blev de fru när de lämnade arbetet om de var gifta.

 Min far som var född 1909 hade ovanan att kalla alla damer han träffade på för fröken. Jobbade de i delikatessdisken på ICA så titulerade han dem fröken. Likaså om de serverade mat på en krog. Det var fröken hit och fröken dit. Men så visste han att uppföra sig också och tog alltid av sig hatten inomhus.

Själv kallar jag inte okända damer för fröken. Men det är kanske dumt. För en tjejer kanske vill kallas fröken, vad vet jag. Kanske jag borde skärpa mig på den punkten. Till exempel kunde jag ringa till en kollega och fråga: "Skulle fröken Veronika kunna tänka sig att dricka en kopp kaffe med mig idag". Då skulle hon nog tänka att nu har det slagit helt tilt huvudet på undertecknad. Men jag tycker det låter lite artigt och trevligt.

"Hustru" kan man inte använda som titel. För det beskriver ju en relation. Man är någons hustru. Till exempel kan man säga "Daniels hustru Viktoria". Det låter ju som Daniel äger Viktoria som en ägodel. Daniels cykel, motorgräsklippare och hustru Viktoria. Fast det gäller ju åt andra hållet också. "Viktorias man Daniel och hennes vinthund Halvar" går ju utmärkt att säga. Så när man är gift äger man liksom varandra. Likaså om man är sambo. "Min sambo Lena och min katt gillar kokt höns med curry" låter ju rätt normalt. Så även om man vet att man inte kan äga en annan människa så låtsas vi det. Till med efter en skilsmässa kan man säga: "Min före detta man". Som man fortfarande äger honom, men bara lite. Kanske en bit av stortån eller så, i vilken den tidigare kärleken stannat kvar även om man avskyr resten. För den man en gång älskat har man nog kvar ett uns av kärlek till, även om man i övrigt är fylls av besvikelse och i värsta fall hat.

På danska heter ju hustru "kone". Snygg hustru heter väl "stilfuld kone" gissar jag. Det låter fint att vara stilfuld tycker jag. Låter värdigt på något sätt. Som man är väluppfostrad och väljer sina ord med omsorg. Vi borde också kalla kvinnor för stilfulla. Fast det låter kanske lite som en välklädd dam som tagit ett glas för mycket.

Har ni förresten läst om den amerikanske presidentens senaste Twitter om några programledare i TV. Snacka om att inte kunna uppföra sig och uppträda värdigt. Undra var den mannen fick sin uppfostran. "Vad var det jag sa" kan jag säga, som redan för mer än ett år sedan sa att han var obehaglig. Nu tycker ni kanske att jag är tjatig i min upptagenhet av den mannens göranden och låtanden. Och det är jag nog.


Peter