Hej vänner!

Jag kom att tänka på min släkting Carl-Fredrik Uddenberg. Han var ju kyrkoherde i Gunneboda församling i Kalmar stift 1931- 1947. Carl-Fredrik var ju en stor karl både på längden och bredden.  Det senare berodde på hans stora intresse för mat och dryck. Dessutom var han gift med Juliana, född Andersson, som var en mycket duktig matlagerska. Hon hade ju från början varit hushållerska hos Carl-Fredrik. Men efter en rejäl middag bestående av kalvstek med gräddsås, svartvinbärsgelé  och inlagd gurka 30 år tidigare, hade de blivit ett par. Faktiskt redan samma kväll och resultatet av detta blev ett ganska omedelbart bröllop och dottern Anna som föddes nio månader senare. Därefter kom ytterligare tre döttrar. Äktenskapet var trots dess något snabba inledning mycket lyckligt.

Carl-Fredrik var mycket uppskattad i sin församling. För han var en snäll och hjälpsam man som inte heller var religiös på det där jobbiga sättet. Dessutom var hans predikningar föredömligt korta. Speciellt på sommaren då Carl-Fredrik vill vara ute i naturen och studera växter, vilket var ett stort intresse. Han hade ju länge arbetat med den numera så berömda floran "Flora över östra Småland" och ville gärna få ägna även söndagarna åt det. Så soliga dagar vår och sommar brukade han predika en kvart eller så innan han sa amen och predikan var över. Den gammaltestamentliga läsningen brukade var ett kort citat ur ordspråksboken. Psalmsången fick församlingen ta hand om själv.  Så när kyrkobesökarna lämnade kyrkan såg de hur kyrkoherden cyklade förbi med portör, förstoringsglas och anteckningsblock på väg ut till Smålands vackra blomsterängar. Med sig hade han också alltid en rejäl matsäck som Juliana packat, samt två öl.

Carl-Fredrik var också en man som i Jesu efterföljd var noga med att ta hand om de som hade det svårt. Han såg till att de som hade svårt att få pengarna att räcka fick det stöd de behövde. Var det någon snål bonde som inte ville betala in det som behövdes, för att ge alla mat på bordet så brukade Carl-Fredrik säga att han skulle komma över på husförhör några dagar och då förväntade sig middag. Sedan kom han och förhörde snåljåpen en tre till fyra timmar om hans kunskaper om barmhärtighet och den fördömelse som drabbar de missunnsamma. Därefter åt han en rejäl middag efter att ha inspekterat skafferi och visthusbod och själv gett instruktioner vad man borde bjuda en guds företrädare på jorden på. Han lovade sedan att återkomma nästa dag och fortsätta förhöret om han inte fick ihop de medel som behövdes för att stötta de fattiga i församlingen. För om han fick pengar till detta så hade han tyvärr inte tid att återkomma. Det brukade räcka för att tiondet kom fram ur plånboken med ett rejält extra tillägg med anledning av förseningen.

Nu var det så att stiftet bestämde att det skulle komma en nyutbildad pastorsadjunkt till Gunneboda. Carl-Fredrik tyckte först att det lät bra. Då skulle ju denne kunna ta hand om en del av församlingsarbetet och han skulle få tid över till annat. Den nya adjunkten hette Krister Levander. Det var en mager, blek och glasögonförsedd kille som klev in på pastorsexpeditionen. Carl-Fredrik hälsade glatt och sa att det första de skulle göra var att äta lunch. Det skulle minsann bli dillkött med färskpotatis. Så de gick in och satte sig till bords. Juliana kom in och Carl-Fredrik reste sig och sa: "Min älskade skatt och älskogsblomma. Du dillköttets drottning, tack och åter tack". Krister Levander såg förvånad och sur ut och sa: "Vi skall väl bedja och tacka gud för maten".
"Ja, visst" sa Carl-Fredrik. "Men låt de gå undan för jag är hungrig".

Efter bönen började Carl-Fredrik servera öl och brännvin. Men pastorsadjunkten lade en hand över glasen och frågade om han kunde få vatten, ty han nyttjade inget starkt. Han smuttade på nattvardsvinet om han var tvungen annars brukade han vara försiktig även med detta. Carl-Fredrik klappade pastorsadjunkten på axeln och sa att han förstod att denne hade svårigheter att hantera alkohol och det då var klokt att låta bli. Men att han kunde förmedla en kontakt med andra med likartade svårigheter om Krister ville det. Krister såg då ändå surare ut och sa något om att han ansåg att djävulen bodde i alkoholen och något om synd och förtappelse. "Herregud" tänkte Carl-Fredrik. "Det här blir problem".

På kvällen diskuterade Carl-Fredrik och hans Juliana hur fan de skulle hantera situationen. Juliana trodde att om pastorsadjunkten fick börja arbeta skulle han kanske bli lite mer upptagen med vardagens svårigheter och få annat att tänka på än det religiösa. Men Carl-Fredrik sa: "att vad karln behöver är en sup och ett knull". Och han antydde att han nog själv behövde samma sak. Juliana sa att ett sådant språkbruk inte passar en kyrkoherde och att Carl-Fredrik fick sluta med sådana grovheter.

Det här hände alltså i slutet på 30-talet då det så kallade "dansbaneeländet" var en stor diskussion. Inte minst hade många synpunkter på sångerskan Alice Babs och hennes sjungande. Jazz och swing hade ju rytmer som i sig lockade ungdomar till lättsinne och synd. Inte minst på dansbanorna förekom en nära kroppskontakt som i buskarna runt dessa kunde utvecklas till något mycket värre. Dessutom hade ju preventivmedlen släpps fria 1938 vilket kunde öka lättsinnet och utsvävandet å det grövsta. Vad som krävdes var en moralisk upprustning. Den moral som nu var hotad behövde minst fördubblas. Här krävdes minsann inte bara moral utan dubbel moral.

Pastoradjunkt Krister Levander var mycket engagerad i detta och redan på sin första predikan tog han upp ämnet. Han hade en lång utläggning och det fördärv som dansbanor och swingmusik medförde. Han eldade upp sig och blev alldeles röd i ansiktet och sa att dessa dansbanor var platser som ledde till skörlevnad, kriminalitet, alkoholism och gjorde ungdomen utan moral. Enligt pastorsadjunkten var det en skam att inte polisen fick stopp på detta och att inte dansbanorna revs.

När församlingen efter att i två timmar lyssnat på denna straffpredikan äntligen släpptes ut så stannade flera kvar på kyrkbacken och sa att det var sista gången de gick till kyrkan om den nye prästen skulle predika. Inte nog med att han talat illa om deras ungdomar utan dessutom hade han beskrivit deras egen ungdom som fylld av dåligt uppförande. De hade ju minsann dansat och haft kul i buskarna när de var unga. Man utsåg några som fick söka upp Carl-Fredrik och berätta om det inträffade. Så när Carl-Fredrik kom hem från dagens exekution så kom flera församlingsmedlemmar och vill prata med honom. De var mycket upprörda så Carl-Fredrik fick ta fram några spetsglas och bjuda dem på något lugnande.  Men trots detta var det flera som hotade lämna svenska kyrkan om detta upprepades.

Nästa dag försökte Carl-Fredrik tala med Krister om att hans predikan inte hade uppskattats av alla i församlingen. Att man i Gunnboda alltid tyckt om dansbanorna och att det var där ungdomarna träffades efter veckans arbete och hade kul och att han som präst inte hade några synpunkter på detta. Tvärtom hade en del par träffats där och detta hade lett till att Carl-Fredrik vid samma tillfälle fått både viga paret och döpa deras förstfödda. "Det är rask folk här i Gunnboda och det har ju förenklat mitt arbete som präst", sa Carl-Fredrik. Pastorsadjunkten sa ingenting mer än att han skulle dra sig tillbaka i bön.

Nästa dag vaknade Krister Levander av att någon spelade grammofon. Det var Alice Babs som sjöng "Swing it magistern, swing it". När Krister kom ner i köket dansade Juliana och hennes jämnåriga väninnor runt spritt språngande nakna i köket. Krister blev förskräckt och försökte fly upp för trappan igen. Men där stod fru Agnes Bodin och stoppade honom med en stor kram. Krister var alltså omgiven av kvinnor i 65-årsåldern och uppåt som nakna guppade runt i takt till "Swing i magistern".
"Släpp mig " skrek han. Till slut lyckades han fly ut på trappen. Men det hjälpte inte för damerna följde efter och jagade honom och skrek "nu kommer vi och tar dig"!

På kvällen kom pastoradjunkten hem efter att ha suttit i skogen och blivit myggbiten ett par timmar. Han packade ihop sina kläder och började gå mot Kalmar. Fortfarande chockad av det han varit med om. Han hade bestämt sig för att övergå till katolicismen och bli präst där. För han såg nu bara fördelar med celibatet. Någon naken kvinna ville han aldrig mer se i sitt liv.

Men nästa dag tackade Juliana kyrkans syförening för deras insats och att de tack vare denna återställt ordningen i församlingen. Hon berättade att även Carl-Fredrik var ytterst tacksam och tackade gud inte bara för att han blivit av med pastorsadjunkt Krister Levander, utan också för att han härigenom skulle få tid att avsluta sin flora. Han hade också bestämt att den lilla blomma av näva-släktet som han just hittat skulle få det latinska namnet "Juliana nudensis" för att fira det som hänt.

Peter