Hej vänner!

I kväll rullade plötsligt det stora vemodet in. Det finns ju en låt som handlar om en vinterkväll i Sverige och hur det stora vemodet rullar in över landet. Men detta kan tydligen hända en dag i juli också. I varje fall kan det tydligen hända mig. Nu går sommaren och det blir allt mörkare på kvällarna och jag känner mig vemodig. Tiden går och jag känner mig gammal. Sedan min syster Margareta gick bort i vintras känns alla förändringar jobbiga på något sätt. Jag till och med retar mig på de nya mynten och deras oerhörda gula tråkighet. Dessutom är de ju nästan jämnstora så man vet ju aldrig om man sträcker fram en eller fem spänn. Iallafall om man har glömt sina glasögon, vilket man ofta har. Och hela landet verkar ta mig fan fullt med nazister, jihadist-krigare, bedragare och våldtäktsmän. Dessutom styrs Ryssland av en president som inte drar sig för att ändra gränser med våld och USA av en president som snackar som en ouppfostrad 14-åring. Fan vet hur det skall gå. Jag borde nog åka till Bremön i Bottenhavet, men jag förmår mig inte komma iväg. Kanske för att det känns så sorgligt att Margareta inte är där.

Men idag skiner solen och Maria och jag skall göra en utflykt. Vart har vi inte bestämt. Men det finns så många fina ställen på Gotland att besöka så det är inget problem. Kanske kommer jag att bada fötterna i havet men inte så mycket mer. För det är väldigt kallt i vattnet. Någon riktig sommarvärme är inte på väg. Men det gör inget för jag gillar när det är ungefär som nu runt
18 grader. Men det kunde ge fan i att blåsa så förbannat hela tiden. För det gör det motigt att cykla. när man har motvind. Och det har man ju alltid åt något jävla håll. Ibland till och med åt bägge håll, när vinden vänder.

Kamrat katten ligger på sitt favoritställe på grannen trappa. Så går det förbi tyskar, danskar och japaner och fotograferar honom. Han ligger där och ser trevlig ut och så kommer en söt japanska och slår ihop händerna och säger att han är jättefin och fotograferar och klappar honom. Själv kan jag sitta på samma trappa hur länge som helst utan att minsta japanska säger att jag är fin. Det är orättvist. Tänk om det kunde komma ett gäng japanskor och sätta sig bredvid  mig och klappa på mig och säga att jag är jättefin. Skulle förbättra självförtroendet en hel del. Men kamrat katten får uppleva det varje dag, så det är klart att han är lite mallig.

Dagen dikt:

Det började mörkna
i juli och något har
liksom vänt.

Det blev som
tyst och ensamt,
när jag tänkte på
allt det som hänt.

På att jag nu går mot
mörker och in
i tystnadens tid.

Och att du som nyss
gick här bredvid mig,
går inte längre bredvid.


Peter