Hej vänner!

Jag är Stockholm över helgen. Närmare bestämt i Vasastan. Förr fanns det de som kallade Stockholm för ”Eken”. Men nu är det länge sedan jag hörde någon säga så. Det är lite tråkigt för det var lite skojigt. Men nu för tiden säger folk sällan skojiga saker, tycker jag. Kanske sitter det någon kvarglömd 90-årig gubbe och säger ”Eken, dora och bystan” och andra skojiga ord. Men snart har han väl ingen och snacka med som hajar klyket.

Jag skulle alltså gärna gå pension. Om några veckor fyller jag ju 63 år och det skulle passa mig fint att nu göra något nytt i livet. För man vet ju faktiskt inte hur länge man har kvar innan det är dags att ställa in cykeln för gott. Har man tur hojar man väl på rätt många år till. Men riktigt säker kan man ju inte vara. Igår läste jag Duinoelegierna av Reiner Maria Rilke. Han blev ju bara 51 år. Nu gick han väl inte miste om någon folkpension precis. Men det är ändå onödigt att gå och dö för tidigt. Tyvärr kan jag ingen tyska så jag kan inte läsa ovanstående elegier på originalspråket. Men jag hoppas att översättningen ger rättvisa åt dessa elegier. Fast privat var visst Reiner Maria en rätt jobbig typ. Men kvinnor brukade visst gilla honom trots det. För han var väl lite spännande på något sätt i sin jobbighet. En del kvinnor tycks gilla jobbiga typer konstigt nog. När jag var ung kunde jag ibland bli sur på att tjejer verkade föredra tuffa killar som körde motorcykel och spelade gitarr. Att vara osäker och ganska snäll var värdelöst att locka damer med. Men det fixade ju sig till det bästa ändå till slut. Vad praktiskt att heta Maria som kille förresten. Om man till exempel bestämmer sig för att gå i klänning och sminka sig blir det ju inget problem med namnet. Man bara säger att man heter Maria som tidigare och så är det inget mer med det.

Jag funderar på vad jag skall göra när jag blir pensionär. Kanske man skulle bli konstnär och träna på kroki. En kurs på ABF där man får öva på att rita nakna damer skulle vara intressant. Gärna lite kurviga damer för jag är dålig på att dra raka streck men klart bättre på kurvor. På det sättet liknar jag konstnären Anders Zorn som var en rackare på att måla av runda fina kullor. Han var också betydligt bättre på kurvor än på raka streck.. Men jag kanske får hitta på något annat, trots allt. För man måste tydligen jobba med något som pensionär för att inte hamna i ekonomisk misär. Det trodde man ju inte skulle hända. Men man blev väl lite blåst. Men jag tänker försöka hitta på något sätt att få gör det jag vill, trots att det blir lite snålt. För jag vill inga dyra saker. Jag tror jag vill sitta i en stuga i skogen och skriva en bok med foton som jag själv har tagit. Sedan får ni köpa den för dyra pengar så jag får det gott ställt och kan köpa lammkotletter, grädde, smör och rödvin och annat som krävs för en anständig middag. Potatis tänker jag odla själv.

Förresten har jag småont i en fot. Jag har varit hos doktorn men han menade att det nog var en krämpa som inte gick att göra så mycket åt. Så jag får fortsätta att ha denna krämpa utan hopp om förbättring. Lite trist, men något man får acceptera tydligen. Eventuellt skall jag be om en second opinion av någon annan vitrock. För jag vill gärna fixa det så att jag kan fjällvandra igen. Jag har förresten ett öra som fungerar rätt taskigt också. Inte heller det går att göra så mycket åt. Det finns ett ordspråk som lyder: ”om man vaknar en morgon efter det man fyllt 50 utan att ha ont någonstans är man död.” Men det är nog ett gammalt ordspråk för nu tror jag det är 60 som gäller. Iallafall är det så för mig att det var då förfallet började. Kanske min doktor tycker jag gott kan ha lite ont i foten så jag därmed får information om att jag lever. Han kanske tycker jag skall vara lite glad över att foten gör ont och och att jag inte kan springa runt hur som helst. ”Så länge du haltar är du ju i varje fall inte död och vill du dansa hambo får du väl ta något smärtstillande din gnälliga jävel”, tänker han nog.

Numera har jag många vänner som på grund av sin död inte längre har ont någonstans. Men själv har jag ofta ont när jag tänker på detta. För det var människor jag tyckte om och saknar. Sålunda sitter jag i Vasastan lite lomhörd med en lätt smärtande fot och känner mig lite sorgsen. Snart är det augusti och sommaren går mot sitt slut. Det försöker jag låta bli att tänka på och därför tänker jag på det hela tiden.

Peter