Hej vänner!

Det har varit väldigt varmt några dagar. Uppåt 30 grader vilket jag tycker är för varmt. Jag är inte så förtjust i den värme som många andra tycks älska. Så jag brukar ligga lite lågt med att gnälla över värmeböljor för andra verkar så nöjda över att bli svettiga och överhettade. Själv gillar jag bäst när temperaturen är mellan 15 till 18 grader. Nu skall det visst bli ett omslag i vädret, vilket passar mig fint.

Idag är det visst mors dag. Så man får väl säga grattis till alla morsor. Hoppas ni får en fin dag. Mitt förslag är att ni ringer upp några andra morsor och sätter er i skuggan på en uteservering och beställer in några flaskor rosé. Sedan sitter ni där och pratar tjejgrejer och hur jobbiga era förlossningar var. Nu vet jag att jag är sexistisk och otäck, så då kan ni också prata om detta.

Jag såg förresten i tidningen att det i någon stockholmsförort är ett gäng morsor som börjat nattvandra. Det har gjort att smågangsterna lugnat ner sig ordentligt. För om en morsa kommer och skäller ut en för ens dåliga uppförande skäms man minsann. Iallafall om man är någorlunda normal i huvudknoppen.

Så morsor är minsann inte bara moderliga och bullbakande. Suffragetten Emmeline Pankhurst hade fem barn. Men det hindrade henne inte för att bråka rejält med gubbarna i parlamentet som inte tyckte att det var bra med kvinnlig rösträtt. Hon slogs med poliser, demonstrerade och hamnade i fängelse för hon blev så förbannad över orättvisor. Så reta inte morsor, för då blir de rent farliga. Och det är ju bra.

Undra vad som skulle hända om det bara var kvinnor över 60 som fick bestämma i världen. Om de skulle vara de enda som fick rösta och bli valda till politiska ämbeten. Nu finns det ju länder där man tillsätter sina ledare utan val. Så där fick väl damerna ta makten på något annat sätt. De kan ju ta efter suffragetterna. Men när dessa damer tagit makten och låst in de tidigare makthavarna, så skulle det säkert lugna ner sig i världen. FN skulle ledas av Angela Merkel och hon skulle säga: ”Nu är det nog med dumheter”. Den så kallade presidenten i USA skulle få be om ursäkt för sitt sätt att prata om kvinnor och som straff få tvätta alla muggar i FN-skrapan under resten av livet. Men på helgerna skulle han vara ledig och då skulle hans nuvarande ryska kollega få ta över. Och fredsförhandlingarna skulle underlättas då de alltid skedde under trevliga former och glatt samspråk. Först träffas man på ett spa och badar bastu och får massage tillsammans. Sedan lagar man käk ihop och visar bilder på barn och barnbarn. Sedan börjar man förhandla. Kommer bli hur bra som helst.

Peter

Hej vänner!

Jag kom att tänka på min släkting Sture Uddenberg. Det var ju han som grundade företaget Förenade Gummi AB 1909. Sture hade nämligen hört om att man i Frankrike och Tyskland börjat tillverka kondomer av gummi. Tidigare hade ju sådana tillverkats av gristarmar, vilket varken var särskilt praktiskt eller trevligt. Men nu tänkte Sture bli rik på en produkt som han visste skulle ha stor efterfrågan oavsett konjunktur. Nu var det så att det fram till 1933 var förbjudet att på något sätt informera eller göra reklam för dessa produkter i Sverige. Så Stures affärer gick dåligt. Det var helt enkelt nästan ingen som visste att de fanns. Sture hade investerat en hel del pengar i maskinutrusning med mera så han började bli alltmer desperat över sina dåliga affärer. Till slut såg han ingen annan råd än att på något sätt göra reklam trots förbudet.

Han tillverkade ett antal affischer som föreställde ett äldre par som betraktade en ung man som var orakad och uppenbart onykter. ”Om vi ändå haft en produkt från Förenade Gummi stod det under bilden”. Naturligtvis ingrep polisen och förbjöd denna affisch som ansågs anstötlig. Men Sture gav sig inte. Han gjorde en ny affisch. Den föreställde en nunna som höll i en uppblåst kondom på vilken det stod: ”Förenade Gummis produkter är rent himmelska.” Denna affisch förbjöds naturligtvis också. Nu blev Sture rent revolutionär i sin förtvivlan över att hindras försörja sig av överheten i form av stat och kyrka. Han lät tillverka en tjugofem meter hög jättekondom som han hissade upp i en flaggstång utanför slottet. På den stod det: ”Kungen och fosterlandet äro toppen. Sätt en Förenade Gummi uppå snoppen”. Efter detta blev Sture häktad och dömdes till relativt höga böter samt två månader på Långholmen. Men det var det värt för plötsligt gick affärerna hur bra som helst. För tidningarna skrev naturligtvis om Stures reklamkupp. Dessutom blev denna mycket omtalad och många förfasade sig över hans oanständighet, innan de gick in på apoteket och köpte ett paket av Förenade Gummis produkt i diskret förpackning.

Sture blev alltså mycket förmögen och sålde senare sitt företag dyrt till den franska konkurrenten Amour Latex. I köpet ingick som delbetalning ett fransk vinslott i Provance som fortfarande tillverkar det kända röda vinet Penet ration original.

Peter

Hej vänner!

Klockan är sex på morgonen och jag har redan ätit frukost. Som vanligt är jag på rätt dåligt humör på morgonen. Egentligen skulle jag vilja att mina mornar började på följande vis: Man vaknar i ett ganska kallt hus. För jag sover bättre när det är kallt i rummet. Så går man upp och sätter på sig varma mjukisbyxor, en varm tröja och varma sockor. Sedan ger man sin katt mat och vatten, så han blir glad. Därefter hoppar man i sina stövlar och går ut och pinkar. Så står man där och ser ut över den vaknande naturen och lyssnar på dess ljud. Ganska länge står man så och mediterar över varat och livet. Sedan går man in och tänder eld i spisen och sätter på kaffet. Därefter brer man en smörgås som består av dansk rågbröd med leverpastej och saltgurka och en knäckemacka med ost. Och så börjar det bli varmt i köket från spisen och kaffet kokar upp. För denna morgon dricker man kokkaffe i en mugg med blommor på. Men så kommer man på att det skulle vara mysigt att gå ut. Så man tar koppen och mackorna och går ut och sätter sig på trappen. Och det finns inga radionyheter eller någon tidning som fyller på ens redan låga ph-värde, utan man känner att det blir en bra dag. Så kommer kamrat katten och buffar med sitt huvud på en och säger: ”du är faktisk en rätt bra gubbe”. Så skulle jag vilja att mina mornar var.

Har ni hört talas om Schrödingers katt. Det är ju en beskrivning av ett kvantfysiskt tillstånd fyllt av osäkerhet. Det har något med att stänga in en katt i en låda med något radioaktivt material och en dödlig gas som släpps ut när det radioaktiva materialet sönderfaller. Man vet då alltså inte om katten i lådan är död eller levande i varje givet ögonblick. Själv begriper jag ingenting av detta. Men inte ens i tankeexperiment bör man vara taskig mot katter. Den där Schrödinger fick nobelpriset i fysik 1933. Han dog 1961 och ligger väl i en låda någonstans och är säkert helt död, trots osäkerhetsprincipen.

Peter

Man borde kanske

följa den politiska

debatten.

Men jag sitter denna

morgon, vemodig

med katten.

Jag sitter här och tänker

på alla som

gått bort.

På all livets skörhet

och att det är

rätt kort

Så har allting en början

och allting har ett

slut.

Och sanden i ett timglas,

den rinner alltid

ut.

Jag borde äta nyttigt

och träna och

så där.

Men sånt är lite svårt

med dålig

karaktär.

Ute skiner solen

och himmelen

är blå.

Köksklockan tickar vemod

och jag är

sextiotvå.

Hej vänner!

Det har alltså inträffat ett nytt terrordåd. Jag vet inte vad jag skall säga om detta. Orden har liksom tagit slut. Nu var det någon som bestämde sig för att döda människor på en föreställning, som han visste att många små tjejer skulle gå på. Och någonstans sitter några och jublar och kallar den mordiska jävla Tokjohan för martyr och tycker han gjorde något bra, som dödade otrogna flickor och deras lika otrogna föräldrar. Vad fan skall man skriva om sådan galenskap?

Jag får försöka komma vidare trots allt. Men på något sätt har jag fått svårare att hålla distans till sådana händelser. Jag grubblar på dem under lång tid och tappar liksom lusten och glädjen. Jag sprattlar på som vanligt. Men i grunden känner jag mig ledsen, vilket jag märker när jag är ensam. Då kommer det liksom över mig och jag tänker på det som hänt och ondskan.

Men nu skall jag försöka gå vidare och skriva om det jag egentligen tänkt skriva om. För jag kom att tänka på Carl von Linnés resor. Det är intressant läsning. Carl fick ju i uppgift att åka runt i landet och undersöka vad som fanns som man kunde ha nytta av. Men han passade också på att titta på vad som fanns i naturen. Tyvärr har han, som den vetenskapsman han var, ovanan att använda latinska namn på blommor och djur. Kanske inte så konstigt, då han själv kommit på detta system. Men det gör texten lite svårläst för oss som inte är så bra på latin än. Men annars är Carl von L en utmärkt författare som skriver trevligt på ett språk som man kan vara avundsjuk på. Så nu har jag bestämt mig för att skriva ner vad jag gjort idag på ett språk som påminner om hans.

Sålunda vaknade vi om morgonen denna dag till fåglars sång. Därvid voro särskilt Turdus merula, den i den bevingade skaran skönsångare den som härvid utmärkte sig. Men även hördes Haematopus ostralegus, som pipande foro runt över hustaken. Vid pass halv sju togo jag och instoppade kamrat Katten (Felis catus kompisidé) i dennes bur. Då han därvid väcktes på ett något brysk sätt voro han härvid något arg och echaufferad över detta tilltag. Men han tyckte därefter att det hela icke var oförlåtligt och somnade om i det fordon som togo oss till hamnen. Vi passerade därvid några av infödingarna i denna stad som Carl von Linné beskriva på detta sätt: ”invånarna voro gladlynta, belevade och humana; de bröto något av ifrån den nu gängse svenskan och stötte något på norska med accenten.” Det senare har invånarna sedermera gett fan i att stöta på. Men man kan trots allt konstatera att en del fortfarande äro gladlynta. Detta gälla icke minst om fredagkvällar och lördagsdito. Dock äro de dock inte alltid så belevade som voro önskvärt.Det hända att de då i sin glädje utslunga rop och skrik på ett oartikulerat och debilt sätt. Men denna morgon märktes intet av detta.

Till skillnad från Carl von Linné slapp vi avvakta lämpliga vindar för vår avfärd och kunde utan problem embarkera vår fartyg. Väl ombord intogo jag en frugal frukost som den flinka personalen framställt och nu serverade, med det på denna båt så frekventa leendet. Resan voro därefter lugn och vindarna ytterst måttliga. Vid framkomsten till Nynäshamn uppmanades vi med fordon att nu intaga färdigställning inför avfärd till Stockholm.

Efter en resa genom det landskap som en gång befolkades av Ivar Lo Johansson och andra statare, närmade vi oss staden. Vid denna tidpunkt voro det icke helt lätt att lämna vårt fordon vid någon av stadens gator. Men efter svurit ve och förbannelse över dumheten att till staden medföra ytterligare en plåtlåda, funno vi en plats för denna. Nu äro vi alla trötta efter detta äventyr och avser lägga oss i våra sängar. Som till skillnad från Carl von Linnés äro utan loppor och löss, får vi hoppas.

Peter

Hej vänner!

Igår cyklade jag långt. Det var sommarvarmt och jag cyklade många mil. Hur många vill jag inte berätta, för då skulle jag skryta med min prestation och sådant tycker jag är löjligt. Dessutom var det bara fint att få cykla över denna blommande ö och inte alls plågsamt eller väldigt ansträngande. Det finns de som alltid skall berätta hur långt de sprungit, simmat eller  gjort något annat man blir svettig av. Men det är bara dumt. Men att man i maj cyklat på en blommande ö genom fågelsång och förstått naturens skönhet är något att vara mallig över.

Det har alltså varit några dagar sommar fast det bara är maj. Det kommer alltså bli sommar igen. Efter en rätt jävlig vinter kommer det bli sommar. Den här sommaren kommer vara den första sommaren efter min syster Margaretas död. När jag i framtiden talar om denna sommar kommer jag säga: ”det var sommaren efter Margareta dog”. Hon och jag brukade ju träffas på den ö i Bottenhavet där vi brukade vara varje sommar. Sista åren har jag ju ofta varit där rätt länge då jag tagit tjänstledigt några veckor utöver min betalda semester. Då gick jag över till henne och snackade om lite av varje som hänt oss i livet. Fast mycket varit rätt jobbigt, så skrattade vi mycket åt alltihop. Åt våra brister och tillkortakommanden skrattade vi. För vi visste att vi inte var så perfekta och hade gjort en hel del dumt i livet som tåldes att skrattas åt. Men vi hade iallafall självdistans och humor. Livet hade, fram till denna fikastund i tiden, varit en jävla resa kunde vi konstatera. Nu har hon och jag pratat färdigt och det känns sorgligt.

Så i år vet jag inte om jag skall åka till denna ö i Bottenhavet ty jag känner som jag inte har så mycket där att göra. Men om jag åker dit så kommer det att finnas att läsas om på denna blogg. Så då får ni veta att jag trots allt åkte dit. Nu är det dax för frukost!


Peter

Hej vänner!

Idag har det varit en fantastisk sommardag i Visby. Säkert minst 20 grader varmt och sol. Tornsvalorna följde med värmen upp från Europa och nu har de börjat fara runt som skriande pilar i lufthavet. Snart kommer de nog fara in under grannens tegelpannor och lägga ägg. Tornsvalorna är ju egentligen inte svalor utan tillhör familjen seglarfåglar. För några år sedan försökte man döpa om tornsvalorna till tornseglare. Men det fungerade dåligt. Så nu säger de flesta tornsvalor som förut. Tornsvalor parar sig förresten i flykten. Det verkar lite besvärligt att göra sånt i raketfart på flera hundra meters höjd. Men tornsvalorna grejar det. Skickligt av dem. Kräver inte bara lust och kärlek, utan också en jävla precision gissar jag.

Så här års är jag alltid lite orolig över att jag skall missa något av föreställningen. Det går så fort från den första blåsippan till syrenen blommar. Jag vill liksom vara med och inte missa något. Någon gång skall jag vara ledig en hel vår och skriva ner allt som händer dag för dag. Carl von Linné skrev ju en blomsteralmanacka som täckte hela året. Han kollade han in vad som brukade hända vid vissa datum på året. Där står det till exempel: ”Det tinar upp. Barnet, blekt kommer fram. Grodorna leka. Sädesärlan kommer. Ormarna framkrypa. Orren leker." Det måste handla något datum i april, gissar jag. Hoppas barnet fick sol på sig och slapp vara blekt. Och att det fick leka i solen precis som grodor och orrar.

Själv skall jag skriva en likadan bok som Linné. Då kommer det den 18 maj stå: ”Peter blek kommer fram och dricker en öl på Stora torget i Visby. Koltrasten sjunger om kvällen. Tornsvalan parar sig i luften”.




Peter

Hej vänner!

Idag har vårt fina grannland nationaldag. Grattis med dagen Norge. I Norge pratar man ju som ni vet norska som ofta är ett trevligt och käckt språk. Inte alltid men rätt ofta. Ett språk som man kan använda när man går på tur och som även passar bra att sjunga nationalsånger på. Men det går också bra att säga att man älskar någon eller något på norska. Till exempel kan man på norska utan att skämmas säga att man ”elsker” sitt land. Det kan man säga på svenska också även om det låter lite fånigt. På norska låter det fint däremot.

Språk är intressant. Det är ju något som är unikt för människor att kunna prata med varandra om det som hänt och det som kommer att hända. Man kan också prata om det som precis händer. Dessutom kan man få svar av den man pratar med som man kan lära sig något av. Men katter går det bra att prata om det som är aktuellt och de kan också förmedla enklare budskap av typen ”Var är käket. Jag är hungrig” eller ”släpp genast ut mig annars pinkar jag på mattan”. Det är liksom mer envägskommunikation i form av order. Något mer utvecklat och ömsesidigt samtal blir det inte. Även om jag pratar mycket med min katt. 

Det är ju med språket vi tänker. Jag såg en jätteintressant föreläsning på Kunskapskanalen häromdagen. Den handlade om språk och tänkande och hur dessa påverkade varandra. Alltså om man tänker annorlunda på svenska än om man tänker på ett språk på Nya Guinea till exempel. Det som kom fram vara att ibland så tänkte man nog lite olika på olika språk. Till exempel har vi i Sverige för oss att framtiden ligger framför oss och det passerade bakom ryggen. Men det finns språk där man tycker att tid som passerat ligger framför oss, för det kan man ha vetskap om och därför ”se”. Men det som ligger bakom ryggen går inte att se och vad som händer i framtiden vet vi inte heller så säkert. Det satt en gubbe på en film man fick se som envist pekade framåt när han beskrev att det var bättre förr. 

En annan intressant sak var språk som har genus bestämning före substantiv. Som tyskan som sätter ”die” eller ”das” framför varenda grej. Det visade sig att vilket genus man tillskrev ett substantiv påverkade hur man beskrev dess egenskaper. Till exempel om ordet ”bro” var femininum i ett språk så beskrevs en bro som vacker eller formfulländad. Men om det var maskulinum beskrevs den som stark eller ståtlig. 

Min far var förresten likadan. En man kunde man inte beskriva som söt eller vacker. En man var ståtlig. En kvinna kunde däremot vara hur vacker som helst. Han var noga med sådana finesser i språket. Han skilde också noga på vad som gick att äta och vad som inte gick att äta. Pizza gick till exempel inte att äta. Men dillkött och stekt salt sill var sådant som gick att äta. Lamm gick inte att äta, för det smakade kofta. Men wallenbergare med potatismos och gröna ärtor gick att äta. Sallad gick att äta men det var onödigt. Öl gick att dricka om det inte kom från Vårby bryggeri. För där hade han själv jobbat någon gång på 40-talet och sett hur dåligt det var. Speciellt det som kom i gröna flaskor var helt odrickbart. I bruna flaskor var det något man kunde dricka i nödfall, om man var jävligt törstig.

Peter

Hej vänner!

Jag såg på Melodifestivalen igår. Inte riktigt hela, men ganska mycket . En kille från Portugal vann med en vacker ballad som han dessutom sjöng på sitt vackra hemspråk. Det var bra, tycker jag. Speciellt på slutet när han sjöng denna ballad i duett med sin syrra. Jag gillade Italiens bidrag där den gorilla var med och sjöng och dansade. Som tur var det bara en människa utklädd i gorilladräkt och ingen riktig gorilla. För bland det värsta jag vet är när djur tvinga uppträda och underhålla på ett för dem onaturligt sätt. Därför tycker jag att alla cirkusdjur borde släppas ut och slippa delta i fånerier.

Jag har sett att det börjat komma små lamm i hagarna förresten. De är väldigt söta djur och jag funderar alltid på om jag inte borde bli vegetarian så här års. För till hösten har jag ovanan att sätta tänderna i dessa söta djur. Men det borde man nog egentligen låta bli. Man borde inte köpa en lammstek och gnida in den med svartpeppar, senapsfrö, vitlök, salvia, timjan, mynta och citron. Därefter bör man låta bli att låta den gå länge i ugnen. Ej heller bör den serveras med tzatziki, klyftpotatis och stora vita bönor i vinaigrette. Till detta bör man inte dricka ett gott rödvin. För egentligen bör man nog inte äta söta djur som lamm. Om man nu skall envisas med att äta djur bör man satsa på insekter som gräshoppor. För de är inte ett dugg söta. Dessutom har den små rackarna slutat spela för mig på sommarkvällarna. Så nu gör de ingen större nytta. Så de kan man stoppa i sig utan att få dåligt samvete. Nu vet jag inte riktigt hur man tillreder gräshoppor. Ej heller om det passar bäst med rött eller vitt till dessa små godbitar. Men jag tror att det kanske är bäst med ett mörkt öl som en Guiness till. Gifter sig säkert fint med dessa små skaldjur. Pröva Guiness till kräftor istället för vitt vin nästa gång. Inte dumt alls! Men lamm bör man nog låta bli att käka upp.


Peter

God morgon vänner!

Jag har en rund grej av nät som man kan fylla med jordnötter. Sedan kommer småfåglarna och käkar dessa nötter. Den senaste tiden har det mest varit gråsparvar och pilfinkar som nyttjat denna matstation. De är inte så rädda utan sitter lugnt och käkar fast jag sitter precis innanför fönstret och fikar på morgonen. Talgoxarna är inte så modiga utan flyger iväg så fort jag rör mig det minsta lilla. Men blåmesarna är rätt tuffa och nästan lika orädda som gråsparvar. Idag när jag satt där och kollade in gråsparvar och pilfinkar kom jag att tänka på vad liv är.

För vi är ju omgivna av liv. Även om vi nu till följd av mänsklig dumhet och bristande respekt för det levande har utrotat många arter av liv de senaste hundra åren. En sak som är typiskt för nästan allt liv är att det börjar med något litet som sedan växer och blir mycket större. Jag vet inte om det finns något levande som börjar med att vara stort och sedan blir mindre och mindre. En annan sak som är typiskt för liv är att det äter upp saker och omvandlar till energi. Men jag undrar om allt liv kan känna smak. Kattor och människor känner ju definitivt att vissa saker är godare än andra. En del av oss har dessutom en utvecklad och god smak och skulle aldrig äta sådant som pulvermos. Flugor äter ju det mesta verkar det som. Men jag undrar om de bryr sig om om det smakar gott eller inte? Men kålfjärilens larver gillar uppenbarligen kål. Men det verkar vara det ända de gillar å andra sidan. Vi människor bör ha en mer omväxlande diet. Om vi bara åt kål skulle vi inte må så bra i magen.

Igår hörde jag på radio att det finns otäcka rötägg som ägnar sig åt att jävlas med folk som är homosexuella. Sådant gör mig ledsen och förbannad. Det var visst mest högerextrema filurer och religiösa extremisttomtar som ägnar sig åt sådant, istället för att skaffa sig ett liv. Tyvärr är jag jävligt och obotligt hetro, annars skulle jag bli bög av ren solidaritet. Men varför man lägger sig i vuxna människors kärleksliv begriper jag inte. Det är ju så oerhört elakt och dumt. Faktiskt ren ondska.

Det där med ont och gott är förresten komplicerat. I ”Sagan om ringen” är det enkelt. För där är de onda fula som stryk och de goda ser trevliga ut. Om man i denna värld träffar en orch i skogen så vet man genast att det är en elak fan. Praktiskt och bra. Så tydligt är det inte i verkligheten. Men jag är säker på att man blir ful av att vara ond och elak. Dessutom börjar man lukta lite konstigt. Som en blandning av svavel och hårvatten. Men om man är snäll blir man fin och luktar hallontårta. Tänk på det ni!


Peter

Hej vänner!

Idag är det onsdag och jag är ledig. Ute är det soligt men kallt. Kamrat katten har precis kommit in efter sin morgonpromenad. Nu sitter han i fönstret och kollar ut. Det har varit en kall vecka och vissa dagar har han inte gått ut alls. Han har till och med använt sin toalett och det gör han bara i nödfall. Men kyla, regn och hagel betraktar han som typiska nödfall. Nyss stod han med tassarna mot skrivbordet och vill bli klappad. Då såg jag hur lång han är när han riktigt sträcker på sig. Nu kommer han klivande igen över skrivaren och petar på mig för han vill bli kliad och klappad. Så jag får här göra ett uppehåll i skrivandet.

Nu kan jag fortsätta. Igår passade jag på att stanna till vid Hångers källa när jag hade haft ett ärende till Lärbro som ligger på norra Gotland. Det var ju där som kyrkoherden Israel Kolmodin (1643 - 1709) fick inspiration till sommarpsalmen ”Den blomstertid nu kommer”. Det är en vacker psalm som jag redan som barn uppskattade mycket. För den avsjöngs ju alltid på skolavslutningar. Det var tillställningar som jag var mycket förtjust i. För jag gillade sommarlov betydligt bättre än skolterminer.

Ovanstående psalm börjar ju på följande sätt:

”Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.”

Jag kan nu berätta att det fortfarande är fint vid Hångers källa. Det var fullt med vitsippor och rann vatten i källan. Där satt alltså Israel någon gång på 1600-talet och funderade. Jag tror han tänkte lite på sin fruga Margareta Hoffvenia. För det är liksom kärleksfullt över beskrivningen av sommaren som kommer ”med lust och fägring”, som är utmärkt om den man älskar kommer med. Men det är kanske bara jag som tycker det finns något erotiskt i denna psalm. Men den femte versen lyder ju:

”Du Sarons blomster sköna,
Du lilja i grön dal,
Ack, värdes själen kröna
Med alla dygders tal.
Av Sion må hon fuktas
Med nådens dagg, att hon
Förskönas och befruktas
Som ros på Libanon.”

När han skrivit detta så drack säkert Israel upp sin öl och käkade upp sin macka. Sedan skyndade han sig nog hem för att krama Margareta Hoffenia. Ty hon var säkert ett Sarons blomster. Det bruka ju förresten Åsa-Nisse kalla sin fru Eulalia, har jag för mig. Det är nu länge sedan jag såg någon Åsa-Nisse film. Som barn tyckte jag att dessa filmer var rätt kul. Men jag är inte riktigt säker på att jag skulle uppskatta dem lika mycket nu.

Men Israel och Margareta Hoffenia firade nog sommarens ankomst som man bör. Kanske Israel och Margareta Hoffenia var tillsammans någon gång vid Hångers källa och möttes där med lust och fägring, som bara den. Det hoppas jag de gjorde en riktigt varm och skön dag i maj. Sedan satte sig Israel och skrev ovanstående psalm. När det var fixat tittade han på Margareta Hoffenia och sa: ”Jag älskar dig Margareta Hoffenia. Nu klär vi på oss och går hem, tycker jag”.


Peter

Hej vänner!

Det var ett tag sedan jag skrev något här. Det beror på att jag drabbades av någon sorts skrivkramp. För jag tyckte det mesta man läste om eller hörde om var ledsamt och tråkigt. Det var bara våld, elakhet och kriminalitet överallt. Så jag blev ledsen och tappade lusten. Men idag skiner solen och jag skall snart ge mig ut på någon utflykt har jag tänkt. Men innan dess skall jag skriva lite. För har man en blogg bör man göra detta regelbundet. Om man inte gör så bör lägga ner bloggen och meddela detta ordentligt.

Det enda spännande som hänt mig den här veckan är annars att jag plockat bort årets första fästing från kamrat katten. Det var en stor äcklig rackare som efter bortplockning fick träna simning, när jag spolade ner honom.

Jag såg förresten en reklamfilm på TV om vikten av att vaccinera sig mot sjukdomen TBE som sprids av fästingar. Den bestod av bilder på dessa djur i jätteförstoring. I den skalan var de ju nästan otäckare än i verkligheten, vilket inte vill säga lite. Riktiga fulingar med en jättestor sugsnabel framtill. Det är trots allt tur att de inte är större än de är. Fast trots att de är små kan de ställa till stor skada så det är klokt att vaccinera sig mot TBE. Det har jag gjort. Mot den fästingburna sjukdomen borrelia kan man inte vaccinera sig. Men där finns det ju antibiotika som hjälper än så länge. Jag hörde på radio att ett vaccin mot denna åkomma håller på att utvecklas, vilket låter bra.

Annars är det lite intressant med de små djur som lever på oss. Som kvalster till exempel. De finns de som är allergiska mot kvalster och dem är det synd om. Det är visst kvalstrens bajs som är allergiframkallande och inte kvalstren själva. Men vi som inte besväras av allergi av detta slag, kan ha tusentals kvalster i sängen utan att besväras av detta. Oss gör de ingen skada alls, men kanske inte så mycket nytta heller. Däremot har jag sett att inte heller dessa små kamrater är speciellt snygga i jätteförstoring. Om natten sover jag alltså med en katt på mina fötter, omgiven av tusentals små fula kvalster som äter flagor från min hud och bajsar i sängen. Låter rätt jobbig, men är faktiskt helt ok.

Men vad som är stort och litet har ju alltid med vad man jämför att göra. Jämfört med mig är ett kvalster väldigt litet. Men jämfört med jorden är jag väldigt liten. Men jämfört med solsystemet är jorden väldigt liten. Men jämfört med galaxen är solsystemet väldigt litet. Men jämfört med universum är galaxen väldigt liten. Vi går ju runt på denna jord och är mindre än kvalstren i vår säng, om man jämför med det oändligt stora. Det gör en lite ödmjuk och kan vara en tröst ibland. Men samtidigt kan jag bli förvånad över att jag in min lilla skalle kan få in hela tanken på universums storhet. Dikt på detta:

Passa på att gråt
när det regnar,
dina tårar syns mindre då.

För om du inte
har lust att förklara,
finns ju inget här att förstå.

Man kan fråga om livets mening,
och varför det blev som det
var.

Men det är bara
att inse, det finns
frågor som inte har svar.

Och ute lutar planeten
mot solen och det
är vår

Själv går jag bland
lärkor och sippor
och känner mig liten och svår


Peter

Hej vänner!

Det har varit en fin vårdag idag. Jag cyklade en sväng och det gick rätt bra. Men sedan har jag känt mig rätt trött på något vis. Vet inte riktigt varför. Men ibland när jag varit ute i solen så här års kan jag efteråt känna mig trött och lite konstig.

Jag kom att tänka på träd. Det finns ju en hel massa träd och en del känner jag igen andra är jag mera osäker på. Jag känner igen enar, granar och tallar. Även björkar, aspar, ekar och alar. Vidare är jag säker på äppelträd och körsbärsträd när de blommar eller bär frukt. Almar känner jag igen när de fröar eller står i Kungsträdgården. Tyvärr har ju almarna drabbats av någon sorts svampsjukdom och ligger risigt till. Det är tråkigt, för det är fina träd. Speciellt de i  Kungsträdgården som folket i Stockholm en gång räddade livet på. Det skulle vara tråkigt om de blir sjuka och dör. Både för att de är vackra att se på och för att de står där som en påminnelse till politikerna att det är bäst att vara rädd om sådant som folk tycker om. För annars kanske folket blir förbannat och säger stopp.

Ask är ett rätt ovanligt träd tror jag. För jag har inte sett så många vad jag minns. När jag var barn hade familjen ett fritidshus i Roslagen. På tomten stod då en ask som jag minns som rätt ful. Men det finns fina askar. I den fornnordiska mytologin beskrevs ju att världen var en ask  som hette Yggdrasil. I detta jättestora träd bor vi, jättarna och gudarna på lite olika grenar. Antagligen hänger våra olika världar som julgranskulor i detta jätteträd.

Många träd kan bli väldigt gamla. Ekar kan ju bli flera hundra år. Det finns visst en ek i Sverige som är 1000 år gammal. Då skulle den ju varit en liten planta år 1017. Det året grundade Olof Skötkonung förresten biskopssätet i Skara. Undra varför han hette Skötkonung egentligen? Vad jag förstår hade han barn med flera tjejer, men om det hade något med hans tillnamn att göra vet jag inte.

Idag är det den första maj. Så det har demonstrerats här och var i landet. Tydligen har även några extremister på den yttersta högerkanten passat på att demonstrera de med. Jag blir mest ledsen av sådant. Men som ni vet har jag en bild på en liten judisk flicka som står på en järnvägsstation i den polska staden Oświęcim. Det tyska namnet på denna stad var Auschwitz. Hon tittar in i kameran och ser ut som hon ber om något. Varje gång jag hör om politisk extremism tänker jag på den bilden. Finns det verkligen inget slut på galenskapen?

 

Peter