Hej vänner!

Det har varit en fin vårdag idag. Jag cyklade en sväng och det gick rätt bra. Men sedan har jag känt mig rätt trött på något vis. Vet inte riktigt varför. Men ibland när jag varit ute i solen så här års kan jag efteråt känna mig trött och lite konstig.

Jag kom att tänka på träd. Det finns ju en hel massa träd och en del känner jag igen andra är jag mera osäker på. Jag känner igen enar, granar och tallar. Även björkar, aspar, ekar och alar. Vidare är jag säker på äppelträd och körsbärsträd när de blommar eller bär frukt. Almar känner jag igen när de fröar eller står i Kungsträdgården. Tyvärr har ju almarna drabbats av någon sorts svampsjukdom och ligger risigt till. Det är tråkigt, för det är fina träd. Speciellt de i  Kungsträdgården som folket i Stockholm en gång räddade livet på. Det skulle vara tråkigt om de blir sjuka och dör. Både för att de är vackra att se på och för att de står där som en påminnelse till politikerna att det är bäst att vara rädd om sådant som folk tycker om. För annars kanske folket blir förbannat och säger stopp.

Ask är ett rätt ovanligt träd tror jag. För jag har inte sett så många vad jag minns. När jag var barn hade familjen ett fritidshus i Roslagen. På tomten stod då en ask som jag minns som rätt ful. Men det finns fina askar. I den fornnordiska mytologin beskrevs ju att världen var en ask  som hette Yggdrasil. I detta jättestora träd bor vi, jättarna och gudarna på lite olika grenar. Antagligen hänger våra olika världar som julgranskulor i detta jätteträd.

Många träd kan bli väldigt gamla. Ekar kan ju bli flera hundra år. Det finns visst en ek i Sverige som är 1000 år gammal. Då skulle den ju varit en liten planta år 1017. Det året grundade Olof Skötkonung förresten biskopssätet i Skara. Undra varför han hette Skötkonung egentligen? Vad jag förstår hade han barn med flera tjejer, men om det hade något med hans tillnamn att göra vet jag inte.

Idag är det den första maj. Så det har demonstrerats här och var i landet. Tydligen har även några extremister på den yttersta högerkanten passat på att demonstrera de med. Jag blir mest ledsen av sådant. Men som ni vet har jag en bild på en liten judisk flicka som står på en järnvägsstation i den polska staden Oświęcim. Det tyska namnet på denna stad var Auschwitz. Hon tittar in i kameran och ser ut som hon ber om något. Varje gång jag hör om politisk extremism tänker jag på den bilden. Finns det verkligen inget slut på galenskapen?

 

Peter