God morgon vänner!

Jag har en rund grej av nät som man kan fylla med jordnötter. Sedan kommer småfåglarna och käkar dessa nötter. Den senaste tiden har det mest varit gråsparvar och pilfinkar som nyttjat denna matstation. De är inte så rädda utan sitter lugnt och käkar fast jag sitter precis innanför fönstret och fikar på morgonen. Talgoxarna är inte så modiga utan flyger iväg så fort jag rör mig det minsta lilla. Men blåmesarna är rätt tuffa och nästan lika orädda som gråsparvar. Idag när jag satt där och kollade in gråsparvar och pilfinkar kom jag att tänka på vad liv är.

För vi är ju omgivna av liv. Även om vi nu till följd av mänsklig dumhet och bristande respekt för det levande har utrotat många arter av liv de senaste hundra åren. En sak som är typiskt för nästan allt liv är att det börjar med något litet som sedan växer och blir mycket större. Jag vet inte om det finns något levande som börjar med att vara stort och sedan blir mindre och mindre. En annan sak som är typiskt för liv är att det äter upp saker och omvandlar till energi. Men jag undrar om allt liv kan känna smak. Kattor och människor känner ju definitivt att vissa saker är godare än andra. En del av oss har dessutom en utvecklad och god smak och skulle aldrig äta sådant som pulvermos. Flugor äter ju det mesta verkar det som. Men jag undrar om de bryr sig om om det smakar gott eller inte? Men kålfjärilens larver gillar uppenbarligen kål. Men det verkar vara det ända de gillar å andra sidan. Vi människor bör ha en mer omväxlande diet. Om vi bara åt kål skulle vi inte må så bra i magen.

Igår hörde jag på radio att det finns otäcka rötägg som ägnar sig åt att jävlas med folk som är homosexuella. Sådant gör mig ledsen och förbannad. Det var visst mest högerextrema filurer och religiösa extremisttomtar som ägnar sig åt sådant, istället för att skaffa sig ett liv. Tyvärr är jag jävligt och obotligt hetro, annars skulle jag bli bög av ren solidaritet. Men varför man lägger sig i vuxna människors kärleksliv begriper jag inte. Det är ju så oerhört elakt och dumt. Faktiskt ren ondska.

Det där med ont och gott är förresten komplicerat. I ”Sagan om ringen” är det enkelt. För där är de onda fula som stryk och de goda ser trevliga ut. Om man i denna värld träffar en orch i skogen så vet man genast att det är en elak fan. Praktiskt och bra. Så tydligt är det inte i verkligheten. Men jag är säker på att man blir ful av att vara ond och elak. Dessutom börjar man lukta lite konstigt. Som en blandning av svavel och hårvatten. Men om man är snäll blir man fin och luktar hallontårta. Tänk på det ni!


Peter