Hej vänner!

Det har alltså inträffat ett nytt terrordåd. Jag vet inte vad jag skall säga om detta. Orden har liksom tagit slut. Nu var det någon som bestämde sig för att döda människor på en föreställning, som han visste att många små tjejer skulle gå på. Och någonstans sitter några och jublar och kallar den mordiska jävla Tokjohan för martyr och tycker han gjorde något bra, som dödade otrogna flickor och deras lika otrogna föräldrar. Vad fan skall man skriva om sådan galenskap?

Jag får försöka komma vidare trots allt. Men på något sätt har jag fått svårare att hålla distans till sådana händelser. Jag grubblar på dem under lång tid och tappar liksom lusten och glädjen. Jag sprattlar på som vanligt. Men i grunden känner jag mig ledsen, vilket jag märker när jag är ensam. Då kommer det liksom över mig och jag tänker på det som hänt och ondskan.

Men nu skall jag försöka gå vidare och skriva om det jag egentligen tänkt skriva om. För jag kom att tänka på Carl von Linnés resor. Det är intressant läsning. Carl fick ju i uppgift att åka runt i landet och undersöka vad som fanns som man kunde ha nytta av. Men han passade också på att titta på vad som fanns i naturen. Tyvärr har han, som den vetenskapsman han var, ovanan att använda latinska namn på blommor och djur. Kanske inte så konstigt, då han själv kommit på detta system. Men det gör texten lite svårläst för oss som inte är så bra på latin än. Men annars är Carl von L en utmärkt författare som skriver trevligt på ett språk som man kan vara avundsjuk på. Så nu har jag bestämt mig för att skriva ner vad jag gjort idag på ett språk som påminner om hans.

Sålunda vaknade vi om morgonen denna dag till fåglars sång. Därvid voro särskilt Turdus merula, den i den bevingade skaran skönsångare den som härvid utmärkte sig. Men även hördes Haematopus ostralegus, som pipande foro runt över hustaken. Vid pass halv sju togo jag och instoppade kamrat Katten (Felis catus kompisidé) i dennes bur. Då han därvid väcktes på ett något brysk sätt voro han härvid något arg och echaufferad över detta tilltag. Men han tyckte därefter att det hela icke var oförlåtligt och somnade om i det fordon som togo oss till hamnen. Vi passerade därvid några av infödingarna i denna stad som Carl von Linné beskriva på detta sätt: ”invånarna voro gladlynta, belevade och humana; de bröto något av ifrån den nu gängse svenskan och stötte något på norska med accenten.” Det senare har invånarna sedermera gett fan i att stöta på. Men man kan trots allt konstatera att en del fortfarande äro gladlynta. Detta gälla icke minst om fredagkvällar och lördagsdito. Dock äro de dock inte alltid så belevade som voro önskvärt.Det hända att de då i sin glädje utslunga rop och skrik på ett oartikulerat och debilt sätt. Men denna morgon märktes intet av detta.

Till skillnad från Carl von Linné slapp vi avvakta lämpliga vindar för vår avfärd och kunde utan problem embarkera vår fartyg. Väl ombord intogo jag en frugal frukost som den flinka personalen framställt och nu serverade, med det på denna båt så frekventa leendet. Resan voro därefter lugn och vindarna ytterst måttliga. Vid framkomsten till Nynäshamn uppmanades vi med fordon att nu intaga färdigställning inför avfärd till Stockholm.

Efter en resa genom det landskap som en gång befolkades av Ivar Lo Johansson och andra statare, närmade vi oss staden. Vid denna tidpunkt voro det icke helt lätt att lämna vårt fordon vid någon av stadens gator. Men efter svurit ve och förbannelse över dumheten att till staden medföra ytterligare en plåtlåda, funno vi en plats för denna. Nu äro vi alla trötta efter detta äventyr och avser lägga oss i våra sängar. Som till skillnad från Carl von Linnés äro utan loppor och löss, får vi hoppas.

Peter