Hej vänner!

Igår cyklade jag långt. Det var sommarvarmt och jag cyklade många mil. Hur många vill jag inte berätta, för då skulle jag skryta med min prestation och sådant tycker jag är löjligt. Dessutom var det bara fint att få cykla över denna blommande ö och inte alls plågsamt eller väldigt ansträngande. Det finns de som alltid skall berätta hur långt de sprungit, simmat eller  gjort något annat man blir svettig av. Men det är bara dumt. Men att man i maj cyklat på en blommande ö genom fågelsång och förstått naturens skönhet är något att vara mallig över.

Det har alltså varit några dagar sommar fast det bara är maj. Det kommer alltså bli sommar igen. Efter en rätt jävlig vinter kommer det bli sommar. Den här sommaren kommer vara den första sommaren efter min syster Margaretas död. När jag i framtiden talar om denna sommar kommer jag säga: ”det var sommaren efter Margareta dog”. Hon och jag brukade ju träffas på den ö i Bottenhavet där vi brukade vara varje sommar. Sista åren har jag ju ofta varit där rätt länge då jag tagit tjänstledigt några veckor utöver min betalda semester. Då gick jag över till henne och snackade om lite av varje som hänt oss i livet. Fast mycket varit rätt jobbigt, så skrattade vi mycket åt alltihop. Åt våra brister och tillkortakommanden skrattade vi. För vi visste att vi inte var så perfekta och hade gjort en hel del dumt i livet som tåldes att skrattas åt. Men vi hade iallafall självdistans och humor. Livet hade, fram till denna fikastund i tiden, varit en jävla resa kunde vi konstatera. Nu har hon och jag pratat färdigt och det känns sorgligt.

Så i år vet jag inte om jag skall åka till denna ö i Bottenhavet ty jag känner som jag inte har så mycket där att göra. Men om jag åker dit så kommer det att finnas att läsas om på denna blogg. Så då får ni veta att jag trots allt åkte dit. Nu är det dax för frukost!


Peter