Hej vänner!

Klockan är sex på morgonen och jag har redan ätit frukost. Som vanligt är jag på rätt dåligt humör på morgonen. Egentligen skulle jag vilja att mina mornar började på följande vis: Man vaknar i ett ganska kallt hus. För jag sover bättre när det är kallt i rummet. Så går man upp och sätter på sig varma mjukisbyxor, en varm tröja och varma sockor. Sedan ger man sin katt mat och vatten, så han blir glad. Därefter hoppar man i sina stövlar och går ut och pinkar. Så står man där och ser ut över den vaknande naturen och lyssnar på dess ljud. Ganska länge står man så och mediterar över varat och livet. Sedan går man in och tänder eld i spisen och sätter på kaffet. Därefter brer man en smörgås som består av dansk rågbröd med leverpastej och saltgurka och en knäckemacka med ost. Och så börjar det bli varmt i köket från spisen och kaffet kokar upp. För denna morgon dricker man kokkaffe i en mugg med blommor på. Men så kommer man på att det skulle vara mysigt att gå ut. Så man tar koppen och mackorna och går ut och sätter sig på trappen. Och det finns inga radionyheter eller någon tidning som fyller på ens redan låga ph-värde, utan man känner att det blir en bra dag. Så kommer kamrat katten och buffar med sitt huvud på en och säger: ”du är faktisk en rätt bra gubbe”. Så skulle jag vilja att mina mornar var.

Har ni hört talas om Schrödingers katt. Det är ju en beskrivning av ett kvantfysiskt tillstånd fyllt av osäkerhet. Det har något med att stänga in en katt i en låda med något radioaktivt material och en dödlig gas som släpps ut när det radioaktiva materialet sönderfaller. Man vet då alltså inte om katten i lådan är död eller levande i varje givet ögonblick. Själv begriper jag ingenting av detta. Men inte ens i tankeexperiment bör man vara taskig mot katter. Den där Schrödinger fick nobelpriset i fysik 1933. Han dog 1961 och ligger väl i en låda någonstans och är säkert helt död, trots osäkerhetsprincipen.

Peter