Hej vänner!

Det är onsdag och jag är ledig. Egentligen hade jag tänkt göra en cyklelutflykt men det fina vårvädret tog slut för den här gången och det blev molnigt och kallt. Så jag ändrade mig och fick göra upp nya planer för dagen. Hur kan man då använda en kall och molnig onsdag i slutet på mars. Man kan till exempel koka fläsklägg och sedan servera denna med rotmos. Det gör jag. Vidare kan man gå och klippa sitt hår. Det har jag också gjort. Så jag har minsann hunnit med lite av varje på morgonen. Jag klipper mig på ett ställe där en tjej som gör sin praktik som frisör jobbar. Hon är väldigt noggrann och det tar lite längre tid än det brukar göra. Men det är bara trevligt och jag blir väldigt nöjd med resultatet. Som ni vet brukade jag klippa mig själv med min skäggtrimmer i flera år. Jag brukade bli rätt nöjd med resultatet då också. Men andra i min närhet brukade vara mindre nöjda. De brukade påpeka att jag missat på några ställen och att det var lite ojämnt. Men nu är det andra gången jag går till denna mycket noggranna unga dam och då blir det minsann jämnt och fint. 

Som ni vet kan jag vara en riktig surgubbe ibland.Nu är det på nytt en grej som retar mig. Igår ringde en tjej från det företag som levererar vårt bredband och TV. Detta företag heter Comhem och brukar störa mig några gånger per år. Det går till så här: ”Hej jag heter Lisa och ringer från Comhem. Peter, du har ju varit kund länge hos oss så nu vill vi erbjuda dig en massa tv-kanaler som tack för att du valt oss som leverantör av TV”. Detta företag tror alltså att jag är så dum i hela huvudet att jag tror att de av godhet och generositet vill ge mig någonting, av ren tacksamhet. När man lyssnat en stund så förstår man att detta generösa erbjudande består i att man får se på ett antal tv-kanaler billigt i en månad eller två. Därefter skall man fortsätta betala ordinarie kostnad på obestämd tid. Att de genom att använda ord som ”erbjuda” och kalla mig vid förnamn som en gammal kompis, tror de att de kan lura på mig mera tv. Sånt där retar mig. Hade de sagt: ”hej! vi vill sälja mer av våra produkter till dig och tjäna mer stålar. Så nu undrar vi om vi inte kan lura på dig några kanaler till, om du får lite rabatt” hade jag kanske nappat. Men att de tror att jag är så in i helvete dum, att jag tror att detta företag ger bort något för att vara snällt retar mig. Dessutom har anmält mig till Nix-registret för att slippa försäljare, men det ger Comhem fan i. 

Peter

Hej vänner!

Det är söndag och den firar vi med ett rejält giktanfall. Tådjäveln gör ont och är varm. Detta brukar inträffa ungefär två gånger per år och brukar då fördärva en dag eller två. Jag känner en doktor som heter Jarl och han berättade en gång för mig att en kollega till honom sagt, att det bara är begåvade människor som får giktanfall. Men det är antagligen inte sant. Man kan nog vara dum som ett spån och ändå drabbas av denna åkomma. Men jag tyckte annars att det lät lite fint att begåvning och gikt hörde ihop. Förr kallade man ju gikt för portvinstå. Jag vet inte om just portvin skulle orsaka eländet eller om det handlar om att tån kan bli röd, varm och bli lite portvinsfärgad i samband anfallet.

Vi lever alltså i en ond och konstig värld. USA har en president som ljuger som en borstbindare och  min tå värker. Det är ju egentligen ingen hejd på eländet.

 Igår tog jag fram racercykeln för säsongen. Det kändes att det var länge sedan jag trampade på den. Det var först rätt tungt och motigt, men efter någon mil släppte det plötsligt och kändes lättare. Antagligen var det hormonet endorfin som frigjordes och tog bort trötthet och smärta. Det är ju någon sorts kroppseget morfin. Det finns folk som missbrukar detta hormon genom att träna i tid och otid. Själv är jag ytterst måttlig vad gäller endorfinbruk, även om jag när solen skiner, blåsipporna blommar och lärkorna sjunger kan trampa på så endorfinet sprutar i kroppen. Men en vanlig molnig dag  tar jag hellre en pilsner. Man skall inte överdriva med njutningsmedlen. 

Men när jag har gikt blir det ingen pilsner heller. För det är visst inte nyttigt. När man har giktanfall tänker man på sitt syndiga liv och detta är det välförtjänta straff som man fått i form av en värkande tå. Då är man minsann inte så kaxig, utan ber sin kropp om förlåtelse för sitt leverne. Men det brukar gå över när det slutar göra ont.  Men som det står i Bibeln: ”Rena mig med isop från min synd, tvätta mig vit som snö. Tag bort värken från min tå och låtom mig åter dricka en kall öl om våren utan smärta” Nu kanske det inte riktigt står så i Bibeln, men det borde det göra.

Peter

Hej vänner!

Ibland tänker jag på stämningar. Ni vet den allomfattande känslan som är förbunden med en plats eller en tid. En del stämningar kommer aldrig tillbaka för de är minnen man tänker tillbaka på och minns som känslor och dofter. 

Som hur det kändes en morgon när jag var barn och det var lördag och jag låg kvar i sängen och hörde frukostklubben med Sigge Fürst från köket. Det måste varit innan jag började skolan. För man gick i skolan på lördagarna när jag var barn. Konstigt nog minns jag än denna morgon i mitt liv, fast det var en helt vanlig morgon. Jag vet inte varför jag minns denna morgon fortfarande. Det har gått så där 58 år sedan dess. Sedan Sigge Fürst sjöng: ”God morgon, god morgon. Hör fåglar sjunga glatt”, eller något sånt. Fast det gjorde han ju varje lördagmorgon när jag var barn. Men just denna morgon innehöll en speciell stämning som jag minns.

Andra stämningar återkommer. Som den där känslan runt tre på eftermiddagen på sensommaren, då allt plötsligt blir stilla och mörkgrönt en stund. Jag brukar liksom stanna upp och stillna jag med. Sedan är det över och livet börjar på nytt. Vinden rör löven och fåglarna börjar pipa lite försiktigt. Det känns som något passerat och gått förbi. 

Så är det för mig. Jag vet inte hur det är för andra och om jag är lite konstig. För ibland minns jag stämningar bättre än konkreta händelser. Som när man älskat och det är höst och stilla regn utanför och man öppnar fönstret och lyssnar på regnet. Jag vet precis hur det känns. Men be mig inte förklara. För det kan jag inte med ord. Iallafall inte med prosa så jag får väl försöka med dikt:

Så minns jag nu 

i natten doften av

ditt hår

Jag minns precis den 

kvällen efter alla

dessa år

Och allt var ju 

som vanligt och 

inget hade hänt

Jag öppnade ett

fönster och ställde det

på glänt

Och plötsligt 

såg jag alltet

för en kort sekund

Och jag kommer

aldrig glömma

just denna korta stund

Peter

Hej vänner!

År 2014 skrev jag denna betraktelse! Men då inte på denna blogg! 

Hej små myror!

Ett tidigt minne jag har är att jag är på väga att gå över Brämön där jag hade sommarlov första gången när jag var sex år. Jag har fortfarande oftast sommarlov där 54 år senare. När jag knallade på där över ön men mina små korta ben kom jag fram till en myrväg. Det var fascinerande att stå där och se tusentals myror springa fram och tillbaka. Och att alla de små myrfötterna hade trampat upp en hel liten stig. Det intressanta är att samma myrväg fortfarande finns kvar.

Det kommer mig att tänka på vad som hände i en annan myrstack för några år sedan. Där hade man fått en ny och ambitiös myrdrottning. Den stack hon tog över var rätt trevlig och hyfsat välfungerande. Men den nya drottningen såg att den inte var som hon önskade. Framför allt tyckte hon att den var för låg. Hon tyckte att det fanns en rad förbättringsåtgärder att göra. Vid kontroll visade det sig att de myror som arbetade på toppen arbetade olika snabbt och produktivt. Drottningen beslutade därför att topparbete enbart skulle få utföras av särskilda ”superbyggare”. De var de som var särskit produktiva som fick denna titel. De andra flyttades ner till botten på stacken och fick titeln ”basbyggare” eller ”barlast” då de så att säga arbetade i stackens köl. Detta var inledningsvis en effektiv arbetsfördelning. Men efter en tid uppstod problem. För det första började en del superbyggare tackla av och deras ork började tryta. Så de fick nedgraderas till basbyggare och flyttas ner. I början kunde man ersätta dem med uppgraderade basbyggare men det var bara en tillfällig lösning, då de ganska snabbt tog slut med tanke på manfallet bland superbyggare. För de andra började missnöje spridas bland basbyggarna och de som nedgraderas till detta. Arbetet på bottenplanen började gå dåligt och stacken blev liksom alltmer svampformad. Drottning och hennes ledningsgrupp försökte på olika sätt påverka detta genom att införa förändringar i arbetsformer. Man bestämde exempelvis införa mer byråkratiska regler kring barrinsamlingen. Barren som insamlades skulle först mätas och vägas innan de drogs in till stacken. De gjorde att barrinflödet minskade något. Men då alla barr som samlades in lades högst upp blev situationen alltmer ohållbar. En dag då det blåste lite välte hela den svampformade stacken och ”superbyggare” och ”basbyggare” hamnade om vartannat i en enda röra. Många myror krossades i fallet och hela samhället föll samman. Men drottningen som hade lite svårt att ta till sig verkligheten stod på ruinerna och sa ”jag har länge förordat en platt organisation”. Men då hade de flesta myrorna bestämt sig för att flytta till en annan plats i skogen eller var sjukskrivna.


Peter

God morgon vänner!

Jag har skaffat en ny app till min smarta telefon. Den heter Kvitteromaten. Med hjälp av den skall man kunna identifiera vilka fåglar som sjunger utanför ens fönster. Man bara riktar telefonens mikrofon mot fågeln och sedan talar telefonen om vilken art det är. Ibland kan man då bli förvånad. Man riktar den till exempel mot en fågel som man är säker på är en blåmes. Men när man kollar i telefonen visar sig att det är en rörhöna som förklätt sig till blåmes. Så då blir man lite osäker och gör om samma sak. Då visar sig att den förklädda rörhönan nu är en stjärtmes. Så plötsligt har de vardagliga fåglarna utanför mitt fönster som jag trodde var blåmesar, talgoxar och gråsparvar egentligen är riktiga rariteter. 

Jag och kamrat katten är ensamma denna helg. Så vi skall ha en mysig grabbhelg. Vi brukar ju försöka komma överens om att äta sådant som vi uppskattar bägge två. Som räkor, kyckling eller köttfärsrätter. Men idag funderar jag på att fira vårens ankomst med att göra inkokt lax. För det tycker jag är gott och det gör säkert min kompis också. Eventuellt tränar jag på att göra en hollandaise till. För jag gillar aldrig riktig de färdiga burkar som man kan köpa i affären. Eller ännu värre de påsar med pulver som det står hollandaise på men som består av citronsyra, torrmjölk och 78 konstiga ämnen med E-nummer. Men lite inkokt lax och lite sparris med hollandaise skulle vara gott.

Jag kom att tänka på husmorskurer. Ni vet sånt där som man gör fast man egentligen inte riktigt tror på det, för att bli frisk eller må bättre. En del hjälper ju faktiskt. Jag brukar dricka te gjort av ingefära, citron och honung när jag är förkyld och då känns det lite bättre. Eller gurgla med saltvatten när jag har ont i halsen. Ni som läser min blogg regelbundet minns kanske att jag hade ont i öronen för någon månad sedan. Då prövade jag att stoppa in en vitlöksklyfta i örat för det skulle visst hjälpa. Men det gjorde det inte. Det ända som hände var att mitt onda öra luktade salami några dagar. 

Kommer ni förresten ihåg att det en gång i tiden fanns en liten plastgrej som man körde upp i näsan när man var förkyld. Det stod Vick på den och det luktade mint eller något sådant om den. Sista gången jag såg en sådan grej var i filmerna om Jönssonligan. En av huvudpersonerna hette Vanheden och spelades av Ulf Brunberg och han hade en sådan där sak som han regelbundet körde upp i kran. Ni som kommer ihåg Vicksgrejen tycker jag nu skall sätta ett finger i näsan och räcka upp andra handen. Och nu ser ni minsann lite fåniga ut!

Nej nu skall jag ut en sväng. Kanske jag skriver några rader om vad jag fått uppleva under dagen i kväll. Vi får se.

Peter

God kväll vänner!

Jag hörde i kväll att författaren Torgny Lindgren har dött. Det tycker jag han borde låtit bli. För han var, enligt min mening, Sveriges i särklass bäste författare. Jag har ju haft svårt att läsa de sista åren. Men Torgny Lindgren har jag läst. För hans språk är som en bäck med klart vatten. Jag har läst hans böcker och sedan har jag hört honom läsa dem. För hans sätt att läsa sina böcker gjorde dem nästan ännu bättre. Men nu har han skrivit färdigt och gått och dött. Det borde han låtit bli, tycker jag. 

Men jag har bestämt att läsa om hans böcker i sommar. Numera behöver jag inte lyssna på när han läser för hans röst finns liksom i mitt huvud, så när jag läser hör jag liksom honom läsa. 

Jag har ibland känt avund mot Torgny Lindgren. För han hade orden. För han kunde sätta samman orden och välja det rätta ordet bland alla ord. För att han kunde skriva sådant som: ”Orden bära icke bojor, sade han. Orden, dem hava stormvindens kraft.” Han kunde fylla en hel roman med sådana meningar som är som dikter. 

Peter

Hej vänner!

Det är onsdag vilket oftast numera innebär att jag är ledig. Jag har precis kommit hem från en morgonpromenad. När jag gick på denna promenad kom jag plötsligt på att jag gick fort. Jag började försöka gå långsamt och märkte att det inte var helt lätt. Det var som arbetets stress följde med mig på min lediga dag och jag fick anstränga mig att slå av på takten. När jag var barn var jag en rätt långsam typ, som liksom strosade fram i lugn takt. Jag var liksom bra på att strosa runt och fundera. Men nu fick jag liksom anstränga mig för att komma i strosläge. Strosa är förresten en fint ord. 

Jag började titta på de andra som gick  längst havet som jag. Och då märkte jag att även de knallade på som de hade bråttom till något. Det är som allt går fortare till och med gångtakten. Som en vanlig promenad har blivit någon sorts träning. En del kommer halvspringande med en hundstackare i koppel som inte har en chans att ägna sig åt sådant som hundar gillar. Som att nosa runt i gamla löv eller rulla sig i sådant som luktar illa. 

Undra varför allt skall gå så fort. Vad är det för bra med det. Man planerar tydligen att bygga någon sorts snabbtåg, som skall åka fort som fan genom landet. Vad är det bra för? Kunde man inte förbättra tågtrafiken genom att istället satsa på fina resturangvagnar. Då kunde man sitta och titta ut medan man åt kalvstek med gräddsås och drack en öl. Kanske kom då en dam som hette Ann-Marie och frågade om hon kunde få sitta vid ens bord. Och Ann-Marie är nog på väg till sin lillasyster i Sundsvall för att fira hennes 70-års dag. Då kan man fråga om man inte kan få bjuda damen på ett glas portvin till kaffet. Och så gör man det och sitter och pratar till man skall kliva av. Och tåget har inte så bråttom, så man hinner i lugn och ro lasta av den cykel man har med sig. Sedan cyklar man de sista milen dit man är på väg. Så borde tågresor gå till. Snabbtåg är ju bara blaha, blaha jämfört med detta.

Men nu verkar folk ibland ha så bråttom så man kan undra om de är rädda att komma försent till sin egen begravning. Men det är ju rätt onödigt. För den lär man ju knappast missa. Inte än chans att att de börjar innan man är på plats. 

Nedan lite bilder från dagens prommis.

Peter

God kväll tidsresenärer!

Det är söndag kväll och i morgon är det måndag. Det tycker jag är lite onödigt. Ibland säger jag att jag funderar på pension. Men då brukar en del undra vad jag skulle göra då. De är nog oroliga för att jag skulle bli sittande nedstämd och oföretagsam. Fast jag tror nog att jag skulle kunna komma på lite att göra, trots allt. Till exempel skulle jag ju kunna skriva något till er i lugn och ro. Till exempel kunde jag resa till Bornholm och berätta hur det är att hälsa på där. Eller till Oslo och berätta hur det är där en tisdag i november. Nu kanske ni tycker att jag borde välja ett resmål som är mer spännande än Oslo. Men jag tycker mest det är jobbigt att resa långt. Så jag kommer nog att hålla mig i närområdet.

På Bornholm finns det förresten en tidning som heter Bornholms Tidende. Jag gick just in och kollande vad för spännande som hänt på denna ö. Det stod att Henrik Hommel hade blivit ny chef på det nya byggcentret i Rönne. Det står också att hans käresta heter Anne Sofie och är radiograf. Nu har jag ingen aning vad en radiograf arbetar med. Men jag är säker på att Henrik Hommel älskar Anne Sofie, trots att hon är radiograf. Det stod också att staren har kommit till Bornholm. Kul att veta att den är på väg till oss. Så staren är på väg och Henrik Hommel älskar sin Anne Sofie. Man får reda på mycket om man läser Bornholms Tidende. 

Sådant kunde skriva och berätta om, när jag blir pensionär. Om fåglar och deras ankomst samt kärlek skulle jag skriva mycket om. Vidare skulle jag skriva om svensk husmanskost och ta kort på det jag tillagar. Som sillbullar med korintsås eller dillkött. Och om jag är på Bornholm kommer jag skriva om de goda kex som tillverkas där och som heter Bornholmskex lustigt nog. 

Jag kan ju också skriva om små saker. Som myror och kvalster. Då måste jag först göra lite research. Men sedan kan jag skriva och berätta om dessa små vänner och deras göranden och låtanden. Jag skall då ta reda på så mycket jag kan om dessa djur och sedan skriva om vad jag kommit fram till. Till exempel om Henrik Hommel på Bornholm och hans Anne Sofie besväras av kvalster i sängen. Om så är fallet skall jag ta kontakt med ovanstående tidning och föreslå dem göra ett reportage om detta. 

På min arbetsplats besväras vi för närvarande av myror. Vi får lägga ut små dosor med gift för att döda myrorna. Men myrorna struntar fullkomligt i våra dosor har jag sett. De bara knallar förbi utan att bry sig det minsta. Vill man ta livet av en de små stackarna får man fånga den och pilla in dem dosan med handkraft. Mig stör de inte så mycket, men kanske radiografen Anne Sofie på Bornholm störs av myror på sin arbetsplats. När jag blir pensionär skall jag kolla detta. För då har jag tid. 

Peter

Hej!

Idag har det varit en fin och solig dag här i Visby. Nu värmer ju solen lite och det kommer nog bli vår på riktigt till slut.

Jag kom förresten att tänka på min släkting Sture Uddenberg. Han var ju, som ni vet, kyrkoherde

i Tranaryd som ligger en tre mil från Kalmar inåt landet. I slutet på 60-talet var han med om en intressant historia. 

Det hela började med att den sedermera välkände mytomanen och landsförrädaren Kurt Buske lämnade in ett brev till Sovjetunionens ambassad. Han påstod sig vara anställd av den militära säkerhetstjänsten och väl informerad om de förberedelser som Sverige gjort inför ett eventuellt krig. Mot en rejäl betalning lovade han ge Sovjet all information kring detta. På ambassaden var man först misstänksam. Men efter att Buske träffat kulturattachén och supit denne under bordet hade man trots allt börjat ta honom på allvar. Kulturattachén var ju som alla andra diplomater på den ambassaden egentligen spion och anställd av KGB. Han framförde att man nog kunde lita på Buske trots allt. Ty denna hade trots klar och påtaglig onykterhet hållit fast vid sin historia. Dessutom ville den ryske ”diplomaten” inte gärna att det skulle komma fram vad han sagt i fyllan och villa. Skulle definitivt inte vara bra för karriären.

Nåväl, Buske började alltså leverera information mot betalning. Han berättade bland annat att under flera av Upplands runstenar fanns luftvärnskanoner. Vidare att det både i Vänern och Vättern fanns ubåtar som kunde slå till i nästan hela mellansverige. Han berättade också att många kyrktorn egentligen var robotbaser. Så där höll han på och för detta fick han både pengar och rysk kaviar. Men så råkade han en dag antyda att han visste vart regering och riksdag skulle gömma sig i händelse av krig. Han sa att kungen och hovet nog skulle föras till samma plats om det värsta inträffade. Naturligtvis blev han pressad på detta av sina kontakter. Han lovade att berätta vad han visste. Men då ville han ha en större summa pengar. Efter en del förhandlande kom man överens och Buske såg hur pengarna sattes in på hans konto. Buske tog då upp sin fickalmanacka och pekade av en slump på just Tranaryd. 

Detta måste naturligtvis undersökas och två agenter utsågs att följa Buske till det hemliga gömstället i Smålands skogar. Man tog bil ner genom Sverige. Det var i oktober så man färdades genom ett grått och dimmigt land. När man kom fram till Tranaryd blev Buske först något orolig. Men när man passerade prästgården på väg in mot samhället sa Buske att man skulle stanna. Det var ingen hemma och för Sture var på ålderdomshemmet och hade sångstund. Vid prästgården fanns också en jordkällare dit Buske nu ledde de bägge agenterna. Han öppnade dörren och bad dessa kliva in. Så fort de gjort så smällde han igen och reglade dörren. Det var en mycket välgjord dörr som stängdes med stock mellan två järn. Sedan gick Buske iväg och tog bilen till Jönköping och tömde sitt konto på den stora summa han fått för att förråda landet. 

De stackars ryska agenterna ropade och bankade på dörren. Men det hjälpte inte för det var ingen i närheten som kunde höra deras rop. Dessutom var jordkällaren välbyggd och dörren byggd av halva stockar. Så även om någon passerat i närheten hade de nog knappast hört något. 

De stackars fångarna började treva runt i mörkret. Till sin glädje hittade de ett antal flaskor som de kunde släcka törsten med. Dessutom fanns det konservburkar med konserverade plommon. Flaskorna innehöll nattvardsvin som Sture behövde i tjänsten. Så de ryska agenterna hällde i sig det söta vinet och åt varsin burk konserverade plommon. Sedan somnade de. På natten vaknade de dock av att de var påtagligt oroliga i magen. Då hade den ensidiga plommonkosten börjat verka på ett katastrofalt sätt. Den ene agenten drog snabbt ner byxorna och märkte inte i mörkret att den plats han gjorde sitt behov på var den där den andre agenten satt. En olycklig historia. Och inte blev det bättre när hans nu stinkande kamrat tvingades göra sitt behov i ett annat hörn. Nu var i stort sätt hela golvet en röra av diarré, vinflaskor  och glasburkar. 

Som tur var var det lördag när detta inträffade och på söndag morgon gick Sture för att hämta nattvardsvin till söndagens högmässa. När han närmar sig dörren hör han konstiga ljud inifrån jordkällaren. Han ropar ”hallå” och möts då av ett bankande och skrikande på ett för honom okänt språk. Sture vågar inte utan sällskap öppna dörren så han ringer till konstapel Axel Gren vid polisen i Kalmar, som lovar komma så fort han kan. Men nu har kyrkobesökarna börjat dyka upp. Som vanligt var det mest ett antal damer mellan 70 och 80 som tänkte delta i högmässan. Men när prästen inte kommit gick man till prästgården för att se om det hänt Sture något. Denne stod fortfarande kvar utanför sin jordkällare och väntade på hjälp. Innanför för dörren hördes fortsatt vilda skrik och bankanden. Ibland lät det som någon sa något vädjande på ett okänt språk. Hemmansägare Lindahl sa att han trodde det var turkiska eller möjligtvis bulgariska. Det kunde ju också vara skånska men i så fall uttalat av fulla skåningar. Och så tillvida var det rätt, då de ryska agenterna blivit törstiga och druckit upp ytterligare några flaskor nattvardsvin och nu var rejält på kanelen. 

Då svänger polisbilen in och konstapel Gren kliver ur. Han ropar åt de församlade att  skingra sig och går fram till dörren. Där drar han sin pistol och lyfter regeln från dörren. Ut i ljuset kommer två varelser som uppenbarligen rullat sig i avföring och är så berusade att de måste stödja sig på varandra för att inte ramla omkull. Dessutom talar de ett helt obegripligt språk. 

Konstapel Gren vet inte vad han skall göra. Att ta med sig dessa individer i polisbilen är inte att tänka på. Ett tag funderar han på att låsa in dem i källaren igen. Men när han pekar på att han vill de skall gå in där faller de på knä och ropar gråtande på nåd. Till slut kommer man på att man kan spola av dem med trädgårdsslangen hos grannfrun Elsa Andersson-Knape. Så de bägge ryssarna beordras av konstapel Gren som fortfarande har pistolen i handen att klä av sig alla kläder. De får en tvål och spolas först med kallt vatten. Därefter får de tvåla in sig för att slutligen spolas av med slangen igen. De stackar frusna KGB-agenterna får därefter gå in i fru Andersson-Knapes hus för att värma sig. För att inte störa de damer som samlats  med sin nakenhet, får de gå in i sovrummet för att torka och värma upp sig innan transporten till Kalmar. 

När de bägge sovjetmedborgarna placerats i sovrummet så öppnar de garderoben. Där hänger ett antal klänningar och en blommig städrock. Fru Andersson-Knape är ju en kraftigt byggd kvinna, så de inte allt för stora ryssarna sätter på sig av kläderna i garderoben. Den ene tar en svart klänning och den andre den blommiga städrocken. De förstår att det som väntar är pinliga förhör och att allt det de varit med om den senaste tiden visar på den svenska säkerhetspolisens grymhet, så de bestämmer sig för att fly för sina liv. De hoppar ut genom fönstret och rusar iväg mot skogen. Så plötsligt ser konstapel Gren två damer flaxa iväg. När han förstår vilka som försvinner mellan granarna ropar han ”halt” och skjuter ett skott i luften. Sedan ger han fan i alltihop och sätter sig och dricker kaffe. 

Några dagar senare dyker två ovanligt fula käringar upp på två stulna cyklar utanför Sovjetunionens ambassad och ber att få komma in. Till slut känner vakterna igen dem och de får äntligen byta om. Redan samma kväll ber de om att bli förflyttade till ett lugnare land än Sverige vars kontraspionage inte bara är effektivt utan också utan medkänsla. De frågar om de skulle få komma till Libanon eller Syrien till exempel. 

Vad Buske tog vägen vet man inte riktigt. Men en del säger att han flyttade till USA och numera jobbar på CIA i Argentina. Han kallar sig visst Busch  och säger sig komma från Tyskland.

Peter

Hej vänner!

Det har blivit ett bakslag i vädret. Det kändes som våren var på väg. Men vintern kom tillbaka, vilket jag tycker var rätt onödigt. Snödropparna hade kommit och vintergäcken likaså. Den först tranan hade visst kommit till Hornborgasjön och talgoxarna i Visby filade på som tokiga så fort det blev sol. Men nu är det snö och vinter igen. Man vet ju egentligen att det varje år är likadant. Att bakslagen kommer när man tror att det håller på att ordna sig. Men ändå blir jag besviken varje gång.

Som ni kanske märkt har jag varit nedstämd de senaste månaden. Jag har känt mig tveksam om att det är lämpligt att skriva om bakgrunden till detta offentligt. Men nu har jag bestämt mig för att göra det. Orsaken är att min storasyster dog för lite mer än en månad sedan. I fredags var jag på hennes begravning. Något som jag innan hade oroat mig för. Och det var väldigt sorgligt, men ändå fint. Jag hade trott att det skulle kännas bättre efter begravningen och att det skulle bli ett avslut. Men så blev det inte, utan jag känner mig ledsen så fort jag tänker på att hon är borta.

På grund av detta har jag börjat tänka mycket på hur kort livet är. Men samtidigt på allt som hänt sedan jag föddes år 1954. Jag tittade häromdagen på en sådan där journalfilm som brukade visas på bio före föreställningen innan det fanns TV. Den var från mitt födelseår och när jag tittade på den kändes det som jag var hur gammal som helst. Bara sättet att prata om hur man skulle underlätta husmödrarnas arbete i hemmet kändes som stenålder. Och alla gubbar hade hatt. Vilket egentligen är rätt tufft. Om jag inte var lite blyg skulle jag minsann köpa en hatt. Dock skulle jag aldrig ha hatten på när jag körde bil. För min far varnade mig redan som barn för gubbar som hade hatten på vid bilkörning. Dessa var bland det farligaste man kunde möta i trafiken. Att ha hatten på inne i en bil var ett säkert tecken på att föraren var omdömeslös och en trafikfara. Numera har ju nästan ingen hatt på skallen. Så detta säkra tecken på farlig bilförare finns tyvärr inte kvar. 

Idag är det förresten den internationella kvinnodagen. Det är en viktig dag att uppmärksamma. För fortfarande är det ojämlikt och dumt i samhället. Visserligen är det väl ännu jävligare vad gäller detta i resten av världen men det kunde minsann bli bättre med jämställdheten även här. Själv är jag ju trots mitt kön radikalfeminist och blir jätteförbannad över alla orättvisor. Jag förstår faktiskt inte varför tjejerna inte går i storstrejk och kräver sin rätt. Inte heller förstår jag varför man inte låser in och sätter fotboja på alla tokiga och våldsamma män som trakasserar och förföljer kvinnor. Och läste ni om de där stolpskotten i Malmö som lät två små kriminella rötägg, som våldtagit en 14-årig flicka, gå kvar i flickans skola. När detta uppmärksammades i pressen blev man tydligen byxis och flyttade på otäckingarna till slut. Men om inte pressen skrivit om detta hade det väl fått fortsätta. Så jag säger bara, gör uppror tjejer!

Det är alltså onsdag och jag är ledig som ni vet. Kamrat katten sover på sängen och jag har inga planer för dagen. Ute är det kallt och blåsigt. Men jag går väl trots det ut en sväng. Funderar på att göra Boeuf Bourguignon. Denna maträtt kräver ju att man inköper en flaska rödvin. Och har man lite tur så blir det minsann ett glas eller två över, som man kan dricka upp medan man skär morötter och steker smålökar. Jag funderar på om jag skall hoppa över potatis och ris och bara servera ett gott bröd till. Vi får se.

Trevlig onsdag 

Peter

God morgon vänner!

Jag såg att skatorna mittemot har börjat jobba med sitt jättestora bo. De är där och fixar till det och kommer med en och annan pinne för att göra det ännu större. Som en del av er vet gillar jag verkligen dessa långstjärtade vänner. De bor alldeles bredvid oss utan att störa speciellt mycket. Visst kan det vara ett jävla kraxande från deras bostad på vårmornarna om man bor granne med dem, men mig stör det inte. Jag tycker bara det är trevligt. Men jag är ju rätt morgonpigg, så vi brukar ändå vakna samtidigt jag och de svart-vita vännerna.

Jag läste förresten på internet om en undersökning där det stod att morgontrötta människor är mer begåvade än morgonpigga dito. Så jag borde nog ligga lite lite lågt med att jag är morgonpigg. Eller egentligen är det nog fel att säga att jag är morgonpigg. För jag kan vara på ett ämligt humör när jag vaknar. Men vaknar gör jag likt förbannat. Så nu finns det tydligen forskning som tyder på att jag inte bara är rätt sur, utan även lite korkad när jag vaknar. Onödig forskning enligt min uppfattning. ”Just fake” som man säger i Amerika om forskning om klimatet.

Jag brukar alltid hälsa artigt på skator förresten. Förr i världen brukade man ju ta av sig hatten och hälsa när man mötte en skata. Men nu för tiden är det ju inte många som har hatt. Men man kan gott hälsa ändå. För artighet är en dygd.

Just nu är jag ju i Vasastan som har ett rikt djurliv. Till exempel är det ingen risk att råttorna utrotas. Om man går ut tidigt kan man se hur de sitter på gräsmattorna och ser tjocka och välnärda ut. Speciellt runt MacDonalds vid Sveavägen. Där äter råttorna så mycket rester efter våra måltider att de är klart överviktiga och behöver banta. Det föreligger en hög risk för hjärt- kärlsjukdomar hos råttorna som håller till där. En del är så feta att de knappt orkar röra sig när man går förbi. Dessa stackare är alltså en varning till oss alla att inte äta för mycket av hamburgare och pommes. Så om barn tjatar på att få gå till en sådan restaurang kan man säga: ”Nej, lilla vän. Du vill väl inte bli överviktig som en råtta i Observatorielunden”.

Jag tror att en förklaring till att antalet skator verkar öka i stan är att råttorna blivit så feta

att de inte är snabba nog att undvika bilarna längre. De blir överkörda och då kommer skatorna och käkar upp resterna. Ett klart ekologiskt samband alltså. Allt i naturen hänger ihop, som ni vet. I varje fall så begriper vissa av oss det. Andra tror att att vi kan utrota och förstöra hur som helst utan att det får några konsekvenser.

Jag körde till Västerås i torsdags för att hälsa på barn och barnbarn. På vägen såg jag fem överkörda grävlingar. Det känns lite ledsamt och onödigt. Om man har oturen att köra över en grävling kan man ju åtminstone stanna och ta reda på den. Då kan man ta fram gamle Hagdals kokbok och tillreda den. Här följer ett recept ur denna kokbok:

”Helstekt Gräfling

En ung gräfling, kryddor, smör. Då gräflingen är flådd, urtagen och putsad, lägges den i vatten, som på 24 timmar ombytes en gång. Det feta tranaktiga borttages. Hvarefter köttet förvälles två gånger och skummas; kokningen bör fortgå några minuter varje gång, så att lukt och smak av tran försvinner. Därefter lägges den i nytt vatten med kryddor, såsom salt, peppar, nejlikor, lagerblad, lök, enbär och något ättika, samt får koka tills köttet känns mört; spadet frånsilas, och gräflingen insättes i ugn, stekes hel med smör, öfvergjutes ofta med något af det frånsilade spadet och påspädes med grädde efter smak. Upplägges, serveras och är lika god varm som kall.”

Som sagt, glöm inte att ta bort ”det feta tranaktiga”. Lika god varm som kall, minsann.



Peter

Hej vänner!

När jag tittar ut genom fönstret ser jag att det är snöblandat regn och jämngrått. Ser tråkigt och ledsamt ut. Ett väder som passar för begravningar och jag skall ju på en sådan idag. Jag tycker det känns svårt att skriva om det, i detta offentliga forum. Så det tänker jag inte göra. Men samtidigt skulle jag skulle jag vilja ha ett forum där det kändes mer riktigt att göra så. För jag har mycket att berätta om hur det känns och skulle på ett sätt vilja dela med mig av dessa känslor. Men just nu känns det fel.

På radion sa det att en dator hade besegrat en rad professionella pokerspelare i just poker. Det var tydligen ett bra exempel på artificiell intelligens. Sedan var det ett inslag som handlade om någon sorts mässa som handlade om sådan artificiell intelligens. Själv måste jag säga att jag tycker det vore betydligt bättre att satsa på mänsklig intelligens än på artificiell sådan. För där verkar det finnas klara brister, som först borde åtgärdas innan man satsar på den artificiella varianten.

I Ordspråksboken i bibeln står det mycket klokt om klokskap. Där står till exempel: ”En klok man lyssnar på förmaningar,den som pratar strunt går det illa.” Och det tycker jag låter fint. Det står också: ”Dåren tycker sig handla rätt; klok den som lyssnar på råd.” Överhuvudtaget verkar den som skrivit dessa klokheter, betona vikten att lyssna på andras råd och förmaningar. Om jag trodde på gud skulle jag tycka att hans förstånd att utrusta oss med två öron men bara en mun, är en fingervisning man bör beakta. Men det förutsätter att man anstränger sig att även lyssna noga på de som har ett annat sätt att se på saker än det man själv har. Nu tycks ju många bara lyssna på de som håller med dem i deras egen uppfattning. Och det tillför ju inga nya tankar, utan gör ju bara att man ältar de man redan har. Det blir ju mest ett eko. Och ekot säger ju bara samma sak som man själv sagt.

Man bör vara rädd om orden och tänka på vad man säger. Men jag börjar bli rätt trött på de som utan eftertanke vräker ur sig vad som helst. Ofta den typen av människor som tycker att deras egen uppfattning är så enkel och lättförståelig att de inte kan begripa att inte alla delar den. Men det beror nog ofta på att de har svårt att begripa överhuvudtaget. Det låter elakt när jag skriver det. Men jag är som sagt vad väldigt trött på det. Det är alltså dags att för tredje gången denna månad citera filosofen Bertrand Russel. Jag förstår ni tycker jag är tjatig och lite tråkig. Men det står jag för. Bertrand sa alltså följande:

”Felet med världen är att de dumma är så tvärsäkra på allting - och de kloka så fulla av tvivel.” Och det håller jag verkligen med om.

Den store Marx säger ju i en av sina filmer ”Dessa är mina principer. Men om du inte gillar dem har jag andra.” Där kanske man kan tycka att Groucho går lite lång i sitt marxistiska tänkande. Men å andra sidan är det ju de extrema, oflexibla och principfasta som ställt till mest elände här i världen.

Trevlig helg

Peter

Hej vänner!

Som ni vet heter Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist. Han brukar vara på TV ibland och jag råkade få syn på honom i denna burk igår. Han besvarade en fråga från en folkpartist som visst är detta partis försvarspolitiska talesman. Peter Hultqvist är en lite fyrkantig gubbe som helt klart kommer från Dalarna. Han ser trevlig ut på alla sätt, men är definitivt inte en urbild av manlig skönhet. Inte heller är han väldigt karismatisk eller en stor retoriker. Han svarade på den fråga han fick genom att berätta om fakta och regeringens planering på ett rätt torrt sätt. Och folkpartisten log och tackade för svaret artigt och sedan tog de varandra i hand och viskade något i varandras öron. Rätt gulligt och fint på något sätt. De skulle säkert kunna kompromissa fram till något förståndigt, tänkte jag. Och det är ju det som demokratins storhet. Extremism och kompromisslöshet är ju dess hundskitstinkande motsats.

Så nu gillar jag försvarsminister Peter Hultqvist. För jag är trött på alla skrytsamma och självförhärligande politiker som verkar uppträda som tjädrar under ett tjäderspel. En del tjädrar blir ju förresten spelgalna och aggressiva och ger sig på folk. Men om Peter Hultqvist skulle bli en tjäder skulle han säkert behålla sitt lugn. Han kanske är en annan person privat, än i offentligheten. Men man får i alla fall intrycket att han är en kille på vars handslag man kan lita på. Och det tycker jag är att göra ett gott intryck.

USA: s försvarsminister heter förresten James ”Mad Dog” Mattis. Det namnet tycker jag inte gör något vidare intryck. Varför han fått tillnamnet Mad Dog vet jag inte. Men det känns lite oroligt att försvarsministern i detta stora land kallas så. Man skulle ju aldrig tycka att Peter Hultqvist skulle ha ett sådant mellannamn. Men han kunde få heta Peter ”Igelkotten” Hultqvist.

Jag har inga planer vad jag skall använda denna dag till. Jag försöker komma ur en tråkig passivitet som drabbat mig, men det går dåligt. Har egentligen ingen lust att göra någonting utan måste liksom anstränga mig för att inte bli sittande. Jag tänker på att jag nog borde resa till Grönland eller Patagonien. Men har liksom svårt att ta första steget. För jag har just nu ta mig fan svårt att ta första steget till Vasaparken och då är det jävligt långt till Patagonien!

Peter