Hej vänner!

Ibland tänker jag på stämningar. Ni vet den allomfattande känslan som är förbunden med en plats eller en tid. En del stämningar kommer aldrig tillbaka för de är minnen man tänker tillbaka på och minns som känslor och dofter. 

Som hur det kändes en morgon när jag var barn och det var lördag och jag låg kvar i sängen och hörde frukostklubben med Sigge Fürst från köket. Det måste varit innan jag började skolan. För man gick i skolan på lördagarna när jag var barn. Konstigt nog minns jag än denna morgon i mitt liv, fast det var en helt vanlig morgon. Jag vet inte varför jag minns denna morgon fortfarande. Det har gått så där 58 år sedan dess. Sedan Sigge Fürst sjöng: ”God morgon, god morgon. Hör fåglar sjunga glatt”, eller något sånt. Fast det gjorde han ju varje lördagmorgon när jag var barn. Men just denna morgon innehöll en speciell stämning som jag minns.

Andra stämningar återkommer. Som den där känslan runt tre på eftermiddagen på sensommaren, då allt plötsligt blir stilla och mörkgrönt en stund. Jag brukar liksom stanna upp och stillna jag med. Sedan är det över och livet börjar på nytt. Vinden rör löven och fåglarna börjar pipa lite försiktigt. Det känns som något passerat och gått förbi. 

Så är det för mig. Jag vet inte hur det är för andra och om jag är lite konstig. För ibland minns jag stämningar bättre än konkreta händelser. Som när man älskat och det är höst och stilla regn utanför och man öppnar fönstret och lyssnar på regnet. Jag vet precis hur det känns. Men be mig inte förklara. För det kan jag inte med ord. Iallafall inte med prosa så jag får väl försöka med dikt:

Så minns jag nu 

i natten doften av

ditt hår

Jag minns precis den 

kvällen efter alla

dessa år

Och allt var ju 

som vanligt och 

inget hade hänt

Jag öppnade ett

fönster och ställde det

på glänt

Och plötsligt 

såg jag alltet

för en kort sekund

Och jag kommer

aldrig glömma

just denna korta stund

Peter