Hej!

Idag har det varit en fin och solig dag här i Visby. Nu värmer ju solen lite och det kommer nog bli vår på riktigt till slut.

Jag kom förresten att tänka på min släkting Sture Uddenberg. Han var ju, som ni vet, kyrkoherde

i Tranaryd som ligger en tre mil från Kalmar inåt landet. I slutet på 60-talet var han med om en intressant historia. 

Det hela började med att den sedermera välkände mytomanen och landsförrädaren Kurt Buske lämnade in ett brev till Sovjetunionens ambassad. Han påstod sig vara anställd av den militära säkerhetstjänsten och väl informerad om de förberedelser som Sverige gjort inför ett eventuellt krig. Mot en rejäl betalning lovade han ge Sovjet all information kring detta. På ambassaden var man först misstänksam. Men efter att Buske träffat kulturattachén och supit denne under bordet hade man trots allt börjat ta honom på allvar. Kulturattachén var ju som alla andra diplomater på den ambassaden egentligen spion och anställd av KGB. Han framförde att man nog kunde lita på Buske trots allt. Ty denna hade trots klar och påtaglig onykterhet hållit fast vid sin historia. Dessutom ville den ryske ”diplomaten” inte gärna att det skulle komma fram vad han sagt i fyllan och villa. Skulle definitivt inte vara bra för karriären.

Nåväl, Buske började alltså leverera information mot betalning. Han berättade bland annat att under flera av Upplands runstenar fanns luftvärnskanoner. Vidare att det både i Vänern och Vättern fanns ubåtar som kunde slå till i nästan hela mellansverige. Han berättade också att många kyrktorn egentligen var robotbaser. Så där höll han på och för detta fick han både pengar och rysk kaviar. Men så råkade han en dag antyda att han visste vart regering och riksdag skulle gömma sig i händelse av krig. Han sa att kungen och hovet nog skulle föras till samma plats om det värsta inträffade. Naturligtvis blev han pressad på detta av sina kontakter. Han lovade att berätta vad han visste. Men då ville han ha en större summa pengar. Efter en del förhandlande kom man överens och Buske såg hur pengarna sattes in på hans konto. Buske tog då upp sin fickalmanacka och pekade av en slump på just Tranaryd. 

Detta måste naturligtvis undersökas och två agenter utsågs att följa Buske till det hemliga gömstället i Smålands skogar. Man tog bil ner genom Sverige. Det var i oktober så man färdades genom ett grått och dimmigt land. När man kom fram till Tranaryd blev Buske först något orolig. Men när man passerade prästgården på väg in mot samhället sa Buske att man skulle stanna. Det var ingen hemma och för Sture var på ålderdomshemmet och hade sångstund. Vid prästgården fanns också en jordkällare dit Buske nu ledde de bägge agenterna. Han öppnade dörren och bad dessa kliva in. Så fort de gjort så smällde han igen och reglade dörren. Det var en mycket välgjord dörr som stängdes med stock mellan två järn. Sedan gick Buske iväg och tog bilen till Jönköping och tömde sitt konto på den stora summa han fått för att förråda landet. 

De stackars ryska agenterna ropade och bankade på dörren. Men det hjälpte inte för det var ingen i närheten som kunde höra deras rop. Dessutom var jordkällaren välbyggd och dörren byggd av halva stockar. Så även om någon passerat i närheten hade de nog knappast hört något. 

De stackars fångarna började treva runt i mörkret. Till sin glädje hittade de ett antal flaskor som de kunde släcka törsten med. Dessutom fanns det konservburkar med konserverade plommon. Flaskorna innehöll nattvardsvin som Sture behövde i tjänsten. Så de ryska agenterna hällde i sig det söta vinet och åt varsin burk konserverade plommon. Sedan somnade de. På natten vaknade de dock av att de var påtagligt oroliga i magen. Då hade den ensidiga plommonkosten börjat verka på ett katastrofalt sätt. Den ene agenten drog snabbt ner byxorna och märkte inte i mörkret att den plats han gjorde sitt behov på var den där den andre agenten satt. En olycklig historia. Och inte blev det bättre när hans nu stinkande kamrat tvingades göra sitt behov i ett annat hörn. Nu var i stort sätt hela golvet en röra av diarré, vinflaskor  och glasburkar. 

Som tur var var det lördag när detta inträffade och på söndag morgon gick Sture för att hämta nattvardsvin till söndagens högmässa. När han närmar sig dörren hör han konstiga ljud inifrån jordkällaren. Han ropar ”hallå” och möts då av ett bankande och skrikande på ett för honom okänt språk. Sture vågar inte utan sällskap öppna dörren så han ringer till konstapel Axel Gren vid polisen i Kalmar, som lovar komma så fort han kan. Men nu har kyrkobesökarna börjat dyka upp. Som vanligt var det mest ett antal damer mellan 70 och 80 som tänkte delta i högmässan. Men när prästen inte kommit gick man till prästgården för att se om det hänt Sture något. Denne stod fortfarande kvar utanför sin jordkällare och väntade på hjälp. Innanför för dörren hördes fortsatt vilda skrik och bankanden. Ibland lät det som någon sa något vädjande på ett okänt språk. Hemmansägare Lindahl sa att han trodde det var turkiska eller möjligtvis bulgariska. Det kunde ju också vara skånska men i så fall uttalat av fulla skåningar. Och så tillvida var det rätt, då de ryska agenterna blivit törstiga och druckit upp ytterligare några flaskor nattvardsvin och nu var rejält på kanelen. 

Då svänger polisbilen in och konstapel Gren kliver ur. Han ropar åt de församlade att  skingra sig och går fram till dörren. Där drar han sin pistol och lyfter regeln från dörren. Ut i ljuset kommer två varelser som uppenbarligen rullat sig i avföring och är så berusade att de måste stödja sig på varandra för att inte ramla omkull. Dessutom talar de ett helt obegripligt språk. 

Konstapel Gren vet inte vad han skall göra. Att ta med sig dessa individer i polisbilen är inte att tänka på. Ett tag funderar han på att låsa in dem i källaren igen. Men när han pekar på att han vill de skall gå in där faller de på knä och ropar gråtande på nåd. Till slut kommer man på att man kan spola av dem med trädgårdsslangen hos grannfrun Elsa Andersson-Knape. Så de bägge ryssarna beordras av konstapel Gren som fortfarande har pistolen i handen att klä av sig alla kläder. De får en tvål och spolas först med kallt vatten. Därefter får de tvåla in sig för att slutligen spolas av med slangen igen. De stackar frusna KGB-agenterna får därefter gå in i fru Andersson-Knapes hus för att värma sig. För att inte störa de damer som samlats  med sin nakenhet, får de gå in i sovrummet för att torka och värma upp sig innan transporten till Kalmar. 

När de bägge sovjetmedborgarna placerats i sovrummet så öppnar de garderoben. Där hänger ett antal klänningar och en blommig städrock. Fru Andersson-Knape är ju en kraftigt byggd kvinna, så de inte allt för stora ryssarna sätter på sig av kläderna i garderoben. Den ene tar en svart klänning och den andre den blommiga städrocken. De förstår att det som väntar är pinliga förhör och att allt det de varit med om den senaste tiden visar på den svenska säkerhetspolisens grymhet, så de bestämmer sig för att fly för sina liv. De hoppar ut genom fönstret och rusar iväg mot skogen. Så plötsligt ser konstapel Gren två damer flaxa iväg. När han förstår vilka som försvinner mellan granarna ropar han ”halt” och skjuter ett skott i luften. Sedan ger han fan i alltihop och sätter sig och dricker kaffe. 

Några dagar senare dyker två ovanligt fula käringar upp på två stulna cyklar utanför Sovjetunionens ambassad och ber att få komma in. Till slut känner vakterna igen dem och de får äntligen byta om. Redan samma kväll ber de om att bli förflyttade till ett lugnare land än Sverige vars kontraspionage inte bara är effektivt utan också utan medkänsla. De frågar om de skulle få komma till Libanon eller Syrien till exempel. 

Vad Buske tog vägen vet man inte riktigt. Men en del säger att han flyttade till USA och numera jobbar på CIA i Argentina. Han kallar sig visst Busch  och säger sig komma från Tyskland.

Peter