Hej vänner!

Det har blivit ett bakslag i vädret. Det kändes som våren var på väg. Men vintern kom tillbaka, vilket jag tycker var rätt onödigt. Snödropparna hade kommit och vintergäcken likaså. Den först tranan hade visst kommit till Hornborgasjön och talgoxarna i Visby filade på som tokiga så fort det blev sol. Men nu är det snö och vinter igen. Man vet ju egentligen att det varje år är likadant. Att bakslagen kommer när man tror att det håller på att ordna sig. Men ändå blir jag besviken varje gång.

Som ni kanske märkt har jag varit nedstämd de senaste månaden. Jag har känt mig tveksam om att det är lämpligt att skriva om bakgrunden till detta offentligt. Men nu har jag bestämt mig för att göra det. Orsaken är att min storasyster dog för lite mer än en månad sedan. I fredags var jag på hennes begravning. Något som jag innan hade oroat mig för. Och det var väldigt sorgligt, men ändå fint. Jag hade trott att det skulle kännas bättre efter begravningen och att det skulle bli ett avslut. Men så blev det inte, utan jag känner mig ledsen så fort jag tänker på att hon är borta.

På grund av detta har jag börjat tänka mycket på hur kort livet är. Men samtidigt på allt som hänt sedan jag föddes år 1954. Jag tittade häromdagen på en sådan där journalfilm som brukade visas på bio före föreställningen innan det fanns TV. Den var från mitt födelseår och när jag tittade på den kändes det som jag var hur gammal som helst. Bara sättet att prata om hur man skulle underlätta husmödrarnas arbete i hemmet kändes som stenålder. Och alla gubbar hade hatt. Vilket egentligen är rätt tufft. Om jag inte var lite blyg skulle jag minsann köpa en hatt. Dock skulle jag aldrig ha hatten på när jag körde bil. För min far varnade mig redan som barn för gubbar som hade hatten på vid bilkörning. Dessa var bland det farligaste man kunde möta i trafiken. Att ha hatten på inne i en bil var ett säkert tecken på att föraren var omdömeslös och en trafikfara. Numera har ju nästan ingen hatt på skallen. Så detta säkra tecken på farlig bilförare finns tyvärr inte kvar. 

Idag är det förresten den internationella kvinnodagen. Det är en viktig dag att uppmärksamma. För fortfarande är det ojämlikt och dumt i samhället. Visserligen är det väl ännu jävligare vad gäller detta i resten av världen men det kunde minsann bli bättre med jämställdheten även här. Själv är jag ju trots mitt kön radikalfeminist och blir jätteförbannad över alla orättvisor. Jag förstår faktiskt inte varför tjejerna inte går i storstrejk och kräver sin rätt. Inte heller förstår jag varför man inte låser in och sätter fotboja på alla tokiga och våldsamma män som trakasserar och förföljer kvinnor. Och läste ni om de där stolpskotten i Malmö som lät två små kriminella rötägg, som våldtagit en 14-årig flicka, gå kvar i flickans skola. När detta uppmärksammades i pressen blev man tydligen byxis och flyttade på otäckingarna till slut. Men om inte pressen skrivit om detta hade det väl fått fortsätta. Så jag säger bara, gör uppror tjejer!

Det är alltså onsdag och jag är ledig som ni vet. Kamrat katten sover på sängen och jag har inga planer för dagen. Ute är det kallt och blåsigt. Men jag går väl trots det ut en sväng. Funderar på att göra Boeuf Bourguignon. Denna maträtt kräver ju att man inköper en flaska rödvin. Och har man lite tur så blir det minsann ett glas eller två över, som man kan dricka upp medan man skär morötter och steker smålökar. Jag funderar på om jag skall hoppa över potatis och ris och bara servera ett gott bröd till. Vi får se.

Trevlig onsdag 

Peter