God morgon vänner!

Så är det då Valborgmässoafton. Vi får väl som vanligt hoppas på regn. Så ungdomarna håller sig inne och inte super skallen av sig och hamnar på akuten. Det är både farligt och tråkigt. Så regn och kyla så de går hem tidigt vore bra. Jag tror inte jag går och tittar på någon brasa i kväll. Fast jag vet inte. Har man tur finns det en herrkör någonstans som sjunger: ”sköna maj välkommen”. Och någon som håller ett spirituellt tal till våren. Jag tror banne mig jag skall skriva ett själv.

Tal till våren
Kära vänner nu har vi samlats här för att åter fira kärlekens och hoppets årstid. Blommor slår ut och djuren fortplantar sig så det står härliga till. Även vi människor känner liksom saven stiga i våra kroppar och sätta fart på våra hormoner. Så alla ni damer som nu samlats här skall veta att nu har vi vår i luften och ivrigt frågar: var har ni er? (Herre gud nu får jag skärpa mig. Talet börjar spåra ur.) Men i denna spirandets och förälskelsens tid bör vi ta vara på varandra och jorden. Visst finns det mycket att gråta över. Men vi skall låta våra tårar falla i bördig jord av medkänsla och ge till andra av vårt överflöd, om vi har något. Vi skall inte vara snåla och jävliga. Nu tycker jag att vi som de förståndiga människor vi är, snart går hem till en liten vickning Till det tycker jag vi dricker något som bubblar så vi blir lite glada i hatten eller studentmössan. För denna kväll glömmer vi för en sekund alla sorger och allt elände. Och det kräver ta mig fan en flaska champagne och några nubbar. Samt en hård macka med gravad lax och lite Janssons frestelse.

Hoppas ni får en trevlig Valborg

Peter

God kväll!

Jaha, nu är vi inne i den tiden när fåglarna sjunger och det ligger överkörda igelkottar på vägen. Det senare är mycket sorgligt då jag tycker mycket om igelkottar. Här på Gotland kallar man igelkottar för ”pinnsvein”. Igelkotten är förresten Gotlands landskapsdjur. Men det hjälper den inte utan den körs över och blir platt, stup i kvarten. Men i år har jag inte sett en enda igelkott. Varken levande eller tillplattad. Kanske har de blivit överkörda allihop och har utrotats. Skulle inte förvåna mig ty vi lever i en sorglig tid utan mycket hopp och glädje. Vi lever i de tillplattade igelkottarnas tid. Fåglarna må sjunga och solen skina i denna sorgligt igelkottsbefriade värld. Nu är det ju så att våra sångfåglar är så oerhört obegåvade att de sjunger, trots att de borde hålla käften. Möjligtvis kunde de ju pipa fram ett jävla requim över världens elände, om de nu så nödvändigtvis måste sjunga. En dödsmässa för alla överkörda igelkottar samt för mänskligheten. Men det där glädjerika skrålandet varje morgon är ju helt fel i denna tid.

Peter

Hej vänner

Som ni säkert märkt har jag inte skrivit något på länge. Jag har liksom inte haft lust. Det finns liksom för mycket elände i världen för och jag har tappat lusten. I detta lustlösa tillstånd cyklar jag nu runt på denna baltiska ö och känner mig nedstämd. Detta trots att vitsipporna fyller skogar och ängar med sina blommor. Det ser nästan ut som snön ligger kvar på sina ställen. Det är konstigt att plötsligt är naturen fylld med vitsippor, men om några veckor är de borta igen. Och då ägnar man inte en inte en tanke åt att dessa blommor nyss fyllde hela skogar med sina fina blommor. Sextioen gånger har jag varit med om detta, att vitsipporna kommer som en snöstorm för att plötsligt vara borta igen. Jag tycks nu nått en ålder då funderandet över livet och dess korthet tar en del plats i huvudknoppen. Det är som ni sett fullt med nedgående solar i mina bilder. Och nu skriver jag om vitsippors korta levnad. Men solen stiger ju öster varje morgon och vitsipporna kommer åter varje år. Fast det är ju klart det är ju inte samma vitsippor som återkommer utan nya. Men solen är samma gamla vanliga sol. Själv är man ju mera som en vitsippa. 

Jag kommer nog återgå till att både skriva på Facebook och sedan även klistra in detta på min blogg. Den har förresten inte blivit någon succé. Men jag har kvar den ett tag till för jag har konstigt nog läsare på alla möjliga platser i världen. Inte så många men ändå är det lite kul. 

Peter

God kväll kamrater

Idag har jag varit i Paviken som ligger söder om Visby. Som vanligt var det massor med grågäss där som kacklade och verkade sura över att jag kom förbi och störde. Gäss är som ni vet högljudda fåglar. Grågässens när släkting tamgåsen är förresten högljudd den med. Ni har väl hört talas om de kapitolinska gässen som vaktade Capitolium och en gång räddade Rom när staden ockuperats av gallerna 390 f. kr. Gallerna hade hittat en väg uppför kullen och var just på väg att smyga sig på försvararna. Men då började gässen kackla som fan och varnade på så sätt försvararna. 

Det kommer mig att tänka på Rutger von Swerin. Han hade en gång varit konfirmand hos min släkting pastor Vilgot Uddenberg. Enligt Vilgot var han en ovanligt obegåvad konfirmand. På själv förhöret hade han fått en fråga om vem som blivit uppäten av en valfisk i bibeln och svarat att han trodde det var antingen Moses eller möjligtvis Petrus. För de var de två namn han skrivit i handen för att vara beredd.

Nåväl, Rutger var adlig. Visserligen bara lågtysk knapadel, men ändå adlig. Nu vet jag inte vad lågtysk knapadel är för något. Men jag har förstått att det inte är så fint. Som adelsman på 20-talet var det mycket populärt att bli officer. Så det bestämde sig Rutger för att bli. På den här tiden var det lätt att komma in på Karlberg, för efter första världskriget var det ingen vettig människa som ville bli officer. Man fick ta vad som bjöds och till och med Rutger fick börja där, även om man var tveksam. Hans betyg var inte så mycket att hurra för och han fick snart smeknamnet Sven Duva. Ni vet: ”Ty visst var tanken", mente man, "hos Duva knapp till mått; Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott." Men det var fel för till skillnad från Sven Duva var det lika illa med både tanke och hjärta hos Rutger,

Rutger lämnade Karlberg med mycket dåliga vitsord. Alla var glada att bli av med honom för han var elak och dum som ett spån. För att han inte skulle ställa till för mycket skada placerades han på Smålands husarer. För man hade redan insett att vid nästa krig skulle hästar var rätt oväsentliga för utgången. Rutger blev kvar där och blev kapten. 

Under trettiotalets början början blev Rutger alltmer tyskvänlig. Han var en stor beundrare av det nya Tyskland under Hitler som började ta form. Han åkte också till Tyskland och erbjöd sig att stödja framväxten av detta tredje rike, på alla de sätt han kunde hjälpa till. Han erbjöd sig till och med att berätta vad han visste om Sveriges försvar. I två dagar blev han intervjuad av den tyska säkerhetspolisen kring var han hade att berätta. Men när han tjatat om havre och hästskötsel i dessa två dagar insåg man att Rutger inte visste något om svenskt försvar, trots att han var officer.  

Rutger hade också hört om gässen på Capitolium och hur de hade räddat Rom. Så han föreslog att man skulle bevaka flygplanshangarer och hamnar med speciellt utbildade gäss. De varnar ju inte bara högljutt om någon närmar sig utan är ju också påtagligt aggressiva fåglar. Genom att välja ut ovanligt aggressiva exemplar och träna dessa, som man gör med vakthundar skulle man ju få ett billigt och bra alternativ till hundar. Dessa är ju dyra att utbilda och kostar mycket i foder. Dessutom kan ju hundar ibland mutas med falukorv. På det sättet är gäss pålitligare. Så Rutger startade ett gässprojekt. Han fick till och med pengar till inköp av gäss under förutsättning att han höll dessa på sin gård. Rutger for sedan runt i Småland och Skåne och inköpte de elakaste och aggressivaste gäss han kunde hitta. 

Av de tyska nazistledarna beundrade Rutger mest flygaren och blivande krigsförbrytaren Herrman Göring. Denne var ju en stor vän av Sverige och hade ju varit gift med en svenska. Nu hade Herman Göring blivit inbjuden till jakt och fiske i Småland. Det var formellt den svenske upptäcksresaren Sven Hedin som bjöd in. Fast egentligen var det med stöd av regeringen som ville hålla sig väl med Tyskland.

Rutger erbjöd sig nu att stå som värd för jakten på det Swerinska godset. Detta bestod av en större mangårdsbyggnad och ett stall samt en större ladugård där Rutger höll sina gäss. Dessa var nämligen så aggressiva att de var svåra att ha gående ute på gården. 

När den tyska legationen kom med den överviktige blivande krigsförbrytaren Göring i spetsen stod Rutger överlycklig och tog emot. Man åt därefter en rejäl middag och drack goda drycker till detta. Efter kaffet och cigarrerna antydde den tyska hedersgästen att han behövde uppsöka toaletten. På den här tiden hade man på svensk landsbygd inte så ofta vattentoaletter. Så Herman Göring blev som alla andra hänvisad till hemlighuset som låg bredvid ladugården. Den överviktige krigsförbrytaren gick först fram till ett stort hus och tittade in. Men han stängde snabbt då han såg massa arga gäss närma sig. Däremot glömde han att sätta på haspen. Efter lite letande hittade han huset med hjärtat på, som han letat efter. Där slog han sig ner som man brukar. När han var klar så tänkte han böja sig ner för och dra upp byxorna. Stor som han var, var det svårt i det trånga utrymmet. Så han öppnade dörren för att för att få bättre plats. När han böjer sig ner är det någon som tar tag i hans öra och drar ut honom så han blir liggande med byxorna fortfarande sittande runt anklarna. Samtidigt hör han ett våldsamt kacklande. Hundra mycket aggressiva gäss kastar sig över honom och börjar nypa honom med sina starka näbbar var de kommer åt. Då han inte har några byxor som skyddar är det mest i de nedre regionerna som nypen tar värst. Ju mer Herman Göring skriker ju aggressivare blir gässen. Som tur är uppmärksammas det inträffade av de övriga gästerna som kommer springande. Det utbryter ett våldsamt slagsmål mellan människor och gäss. Då gässen blir upptagna med de övriga gästerna så passar den blivande krigsförbrytaren Herman Göring på att resa sig. Just då kommer en av gässen springande och tar ett rejält tag i den dinglande saken fram på Herman Göring. I den drar han och Herman Göring skriker. Rutger kommer då rusande med en kniv och försöker med den bända upp angriparens näbb. Det gör han dock så oskickligt att han lyckas omskära Herman Göring. Något som var lite känsligt i de kretsar som Hermann vanligen brukade umgås i. Så där stod nu flygaren och blivande krigsförbrytaren halvnaken med blånupen och blödande stjärt samt omskuren. När han plåstrats om så lades han upp på en lastbil, för sitta kunde han inte. På det sättet forslades han hem för vidare vård på sitt tyska slott Karinhall.

Det var på grund av denna händelse som Herrman Göring återföll i sitt morfinmissbruk. Vidare var det en av orsakerna till att Hitler alltid var lite misstänksam mot Hermann. Någon hade nämligen sett honom naken och berättat för Hitler att Hermann nog egentligen var jude. Omskuren som han var.

Rutger blev konstigt nog inte avskedad. Han blev istället upphöjd till hovmarskalk. För som hans chef sa, ”Säga vad man vill om Rutger, men han är en jävel på gäss. Så nu kanske han kommer rätt.”

Peter

God kväll vänner!

Som ni vet är det synd om mig för jag är förkyld igen. Nu tänker nog ni: ”det var då ett jävla tjat. Har han inget annat att skriva om.” När man är förkyld så kan man ta ett glas konjak i medicinskt syfte. Det brukar hjälpa, så man mår lite bättre. Men jag har ingen konjak, så jag får fortsätta plågas utan hopp om förbättring på flera timmar. Men hade jag en flaska Grönstedts konjak så skulle jag gärna ta ett glas för halsen. Det är lite konstigt att det finns en konjak som Grönstedt. Men det beror på att det på 1800-talet fanns en vinhandlare som hette Johan Daniel Grönstedt. Han importerade konjak på fat och sedan tappade den på flaskor som han sedan sålde under eget namn. När det blev monopol på spritimporten och bara Vin & Spritcentralen fick importera så fortsatte de att kalla den konjak som de själva tappade upp på flaskor för Grönstedt. Jag har hört att gubbarna som jobbade på Vin & Sprit på Reimers holme brukade be att få trätunnorna som konjaken kom i för att ha i trädgården. När de kom hem så ställde de tunnan i solen så trät började dra ihop sig. Då pressades den konjak som sugits upp av trät ut och man kunde få ut flera liter konjak på det sättet. 

Ett annat konstigt namn på en spritdryck är portvinet Grådask. Även det vinet importerades först av   Johan  Daniel Grönstedt. Anledningen till det konstiga namnet är att vinet hette Very Old Superior Red Portwine. Då folk under 1800-talet ofta var rätt kryckiga på engelska så kom man på att kalla detta utmärkta portvin för Grådask, för att flaskorna hade en grå och tråkig etikett.

Ett tredje ovanligt namn på spritsorter är ”en halv böj”. Det betyder ju en kvarting renat. Att det kallades en halv böj berodde på att denna av många kunder omtyckta vara, förvarades under disken innan Systemet fick självbetjäning. Nära och bra för expediten. Det var bara att böja sig lite för att ta fram flaskan. Alltså göra en halv böj.

Men som sagt själv har jag inte tillgång till någon av ovanstående drycker trots min förkylning. Så det får väl bli en kopp te med honung. 

Peter

God kväll vänner!

Har jag berättat för er om min släkting Lorenz Uddenberg född 1723. Som många andra ur släkten Uddenberg var han präst i Kalmar stift. Som ung präst blev han placerad i Stenbrohults församling där prästen dött några månader tidigare. Detta var lite oväntat då den prästen bara hade varit i trettiofemårsåldern och hade varit frisk till han plötsligt avlidit. Hans änka var 52 är och alltså betydligt äldre. Det berodde på att man på den tiden ofta ”konserverade prästfrun” när prästen dog. Det betydde att den nytillträdande prästen gifte sig med sin föregångares fru. När nu Lorenz kom till församlingen föreslog man att han också skulle gifta sig med sin företrädares änka. På det sättet skulle ju församlingen spara en del pengar och änkan kunde bo kvar i prästgården och fortsätta sitt uppskattade arbete. Lorenz var väl inte helt positiv till det arrangemanget men blev övertalad att gifta sig med änkan. Hon såg för övrigt mycket bra ut och hade andra fördelar som Lorenz blev varse på bröllopsnatten. Lorenz nya fru hette för övrigt Klara. Hon var nu alltså inne på sin tredje präst och trivdes bra som prästfru. 

Men skam till sägandes var väl inte Lorenz något vidare som präst. Han drack väl inte så mycket mer än andra på den tiden. På morgonen tog han en morgonsup och något senare en förmiddagssup. Sedan drack han några supar till middagsmålet och till middagen. Till kvällen tog han sig en kvällssup. Alltså en högst måttlig konsumtion för att vara på 1700-talet. Men Lorenz tålde spriten dåligt. Han blev sur och irriterad. Dessutom somnade han tidigt och snarkade så stackars Klara fick svårt att sova. Till slut fick hon lägga sig i ett annat rum för att få någon sömn alls. Så hon låg där i sin ensam i sin säng medan hennes man låg som ett åbäke och snarkade utan att göra någon som helst nytta. 

Redan efter något år i församlingen blev Lorenz sjuk. Han fick kramp i magen och fick ställa in högmässan flera gånger efter varandra. När han låg där i sin säng började han fundera. Han började tänka på sina företrädares öde. Bägge två hade ju dött i tidig ålder. Så han gick upp och läste i församlingsboken vad de dött av. De hade bägge två dött i magåkommor som påminde om hans symtom. Nu blev Lorenz misstänksam och rädd. För han började misstänka att Klara förgiftade honom. Han slutade äta helt i hemmet och intog alla sina måltider på ett värdshus i närheten. Något som hela församlingen tyckte var konstigt. Dessutom började han låsa sin dörr  om kvällarna och vägra släppa i Klara i sitt rum. Klara tog då kontakt med biskopen i Kalmar och bad om att få skiljas från sin man då han vägrade att uppfylla sina äktenskapliga plikter samt ägnade sig åt ett omfattande fylleri. Han hade, enligt Klara, varit så bakfull att han vid ett flertal tillfällen fått ställa in högmässan, något som också kyrkvärdarna kunde intyga. Dessutom var han våldsam och missbrukade herrens namn. Biskopen lovade att undersöka saken kommande fredag.

När Klara kom hem från sitt besök i Kalmar var hon på strålande humör. Hon sa att hon besökt sin mor och av henne fått den griskulting hon hade med sig. På torsdag kväll när Lorenz skulle gå och lägga sig var nyckeln till hans rum borta. Han letade överallt men utan resultat. Så han fick till slut gå och lägga sig utan att låsa. Men när han började snarka var det någon som öppnade dörren och släppte in en griskulting och två hönor i rummet och låste dörren. Så Lorenz vaknade av en nervös gris, som uppenbarligen hade ätit något olämpligt for runt och sket ner hela rummet medan två skräckslagna hönor flaxade runt så  fjädrarna for och sket ner de med. Lorenz bankade på dörren och ville ut men ingen öppnade. Så han gick fram till fönstret och ropade på hjälp medan kalabaliken fortsatte bakom honom. Klockaren som bodde i granngården kom rusande och undrade vad som stod på. Prästen stod och skrek och hönor kacklade och grisen skrek. Det var helt enkelt ett jävla liv. Klara kom ut och sa till klockaren att hennes man blivit tokig och tagit med sig en gris och två hönor i sängkammaren. ”Och gud vet vad han gjort med dem”, som hon sa. 

När det öppnade in till Lorenz stod han i nattskjortan och såg galen ut. Hönsen var döda och grisen for ut som en pil och rusade nerför trappan. När de försökte tala med Lorenz sa han bara: ”Hon försöker förgifta mig” . Varför han hade tagit med sig de stackars djuren till sängkammaren kunde han inte förklara. Nästa dag kom biskopen och klockaren förklarade vad som hänt under natten och att han numera sov med en sabel under kudden för säkerhets skull. För prästen var ju uppenbarligen galen.

Lorenz fick omedelbart lämna sin tjänst och hans prästkrage togs ifrån honom. Han flyttade till Stockholm och bytte namn till Mollberg för att inte bli igenkänd. Hans spritproblem blev allt värre och han kom att ingå i den krets av personer som Carl-Michael Bellman skriver om.

Klara blev tröstad av biskopen som lovade att det skulle komma en ny präst till församlingen. Det gjorde det också och det var en bra karl som även han gifte sig med Klara. Men han var noga med att sköta sig och sina plikter. Och han var alltid snäll mot Klara. ”fjärde gången gillt”, brukade Klara säga.

Peter

Kära församling!

På så där år 700 före Kristus fanns det i Grekland en poet som hette Hesiodos. Han skrev visst dikter om olika naturväsen och gudar. Hesiodos kom fram till att det fanns ungefär trettiotusen gudar, vilket måste sägas vara rätt många. Numera är det ju ingen som tror på så många gudar. Vad jag förstår tror de flesta religiösa personer bara på en gud. Vilket, enligt min uppfattning, är en för mycket. För på något sätt har folk som tror på just denne gud en förmåga att koppla bort medmänsklighet och förnuft, mer än andra. Dessutom skall man av någon gåtfull anledning respektera deras ideér. Varför det? Om någon säger sig tro på tomten så skulle vi nog gärna vilja höra hans argument och bevis för tomtens existens. Och skulle han säga att han saknade bevis, men bara trodde på tomten så skulle vi nog tycka att personen i fråga själv var en jävla tomte. Men om någon säger sig tro på Jahve eller Allah skall vi plötsligt respektera detta. Detta trots att det är den typen av ideér är det som ställer till mest jävelskap och elakhet av alla nu för tiden.

Förr kunde jag tänka att den religiösa dyn skulle upplösas av sig själv. Att vetenskap, kunskap och förnuft skulle göra att de religösa vanföreställningarna skulle lösas upp som dimma. Men det verkar inte som det fungerar på det sättet. För runt om i världen mördas det och jävlas värre än vanligt i religionens namn. Och jag läste i tidningen idag att ett helt gäng pingstpastorer skrivit att homosexuella människor syndar genom kära ner sig i folk av samma kön. En reporter fråga en av undertecknarna som heter Tommy Dahlman om det betyder att homosexuella kommer till helvetet. Och på det svarar denne pingstpastor och riksdagskandidat för kristdemokraterna:

”Ja, så måste det vara. Det finns en dubbel utgång. Man kan gå förlorad. Och kommer man inte till himlen kommer man till helvetet. Vårt uppdrag är att berätta det för människor.”

Religiösa människor har en jävla förmåga att hota med helvetet. Där kan man tydligen hamna om man inte tror på gud, om man tror på fel gud, om man är sunni, om man är shia eller om man kärar ner i folk av samma kön som man själv har. Nu tror jag inte på helvetet. Men jag är inte så rädd för att komma dit. För där är det så jävla fullt med religiösa fanatiker och pingstpastorer, att det nog inte finns plats för en gudsförnekare som mig. Sankte Per kommer säga: ”Där nere är det knökfullt. Så du får väl komma in fast du syndat båda tanke och handling. Men jämfört med dem där nere är det ju ingenting.”

Peter

Hej vänner!

Ute skiner solen från en blå himmel. Men jag ligger mest på sängen och känner mig sjuk för jag är förkyld igen. Det är andra gången den här våren om jag minns rätt. Jag är jättesur för jag hade tänkt cykla och vara ute i naturen hela helgen. Det känns som jag är förkyld ofta. Men jag har läst att det är normalt att vara förkyld fem gånger om året minst, så det kanske inte är så konstigt. Dessutom träffar ju jag småungar stup i kvarten på mitt jobb och de är ju som giftormar. De går ju i förskolor där de går runt och delar sina otäcka virus med varandra hela dagarna. Sedan bär de iväg de värsta till barnhabiliteringen för att smitta ner mig. Annars är de ju rätt kul att träffa dem faktiskt. Fast de är små och smittsamma.

Som ni vet tycker jag om ormar. På sommaren brukar jag ju bo på en ö i Bottenhavet där det bor en hel del ormar. Vi är liksom grannar och har en respektfull och god relation. Oftast är det ju huggormar man träffar på när man är ute och går. Jag hälsar alltid artigt på dessa korvformade kamrater. Jag böjer liksom på nacken och säger: ”God dag herr Orm”. Nu är jag inte så bra på att se skillnad på herrar och damer vad gäller ormar. Så ibland blir det väl lite tokigt. Men ormarna uppskattar min artighet och jag deras. Nu är det bara huggormar som jag är så där artig emot. Om jag träffar på en snok så säger jag bara: ”tjena snok, läget”. För snokar kräver inte samma respekt som huggormar. Med dem är man liksom kompis. 

Peter

Hej vänner!

Jag bor, som ni vet, i Visby. Det är en fin stad som jag trivs bra att bo i. Men när jag besöker Stockholm och Vasastan kan jag ibland tycka att jag vill bo där. Kanske för jag bodde där så länge. Men helst vill jag bo i ett litet hus på ett berg med en sjö nedanför och med skogen runt omkring. Men det har jag ju berättar för er om tidigare. 

Men i Visby och i Vasastan är jag alltså hemma på något vis. På resten av jorden är jag borta. När jag var barn flyttade vi ofta. Så jag var ofta på väg någonstans bort, när jag var hemma. Hemma var liksom tillfälligt. För snart skulle vi flytta och då skulle borta bli hemma. Då skulle man börja i en ny skola, vilket alltid kändes jobbigt. 

 Nomader flyttar ju hela tiden, men de är nog hemma i sitt universum. Jag menar om en nomad på mongoliska stäppen skulle flytta till New York skulle han nog känna sig borta. För han är hemma på denna oändliga stäpp, fast han flyttar runt just där. Skulle man fråga honom om var han bor och är hemma skulle han nog peka runt sig och säga ”här, under just dessa stjärnor”. 

Jag undrar hur alla flyttfåglar tänker om sitt flyttande. Nu är det ju svårt att fråga dem om just detta. Men om man kunde skulle man fråga. Man kunde exempelvis fråga en trana om han kände sig mest hemma på sommaren på en norrländsk myr eller på ett spanskt fält. Jag tror han skulle säga att den norrländska myren är mest hemma för honom. Där går han runt med sina långa ben på det där värdiga sätt som tranor går runt. Ibland ropar han ut ett vårskrik som Ronja Rövardotter. Men om några veckor blir tranorna tysta och försiktiga, för då har de små ungar som snubblar runt bland tuvorna. Då gäller det att inte synas eller märkas, för då kanske räven hittar dessa små ungar.

Apropå ingenting så har jag tänkt på ett konstigt utryck som jag tror håller på att försvinna. När jag var yngre brukade man säga att man väntade ”främmande” när man väntade gäster. De sa man även om det var bekanta som skulle komma på besök. Konstigt, främmande för vad? För ens bostad kanske. ”Välkomna kära vänner och känn er som främmande i mitt hus.” Själv känner jag mig lite främmande både i Visby och Vasastan och överallt nu för tiden.  Som poeten Gunnar Ekelöf skriver:

”Jag är en främling i detta land

men detta land är ingen främling i mig!

Jag är inte hemma i detta land

men detta land beter sig som hemma i mig!”

Peter

Hej kamrater!

Idag skiner solen över Visby. Men jag måste tyvärr sitta inne med neddragna persienner på jobbet. För mitt rum ligger i solen på eftermiddagarna och blir väldigt varmt när solen ligger på. Jag tänkte passa på att skriva några rader till er nu när jag fått några minuter över. 

Egentligen borde man inte jobba när solen skiner. När min mamma var barn och bodde på Brändön utanför Luleå så brukade barnen samlas utanför frökens fönster när solen sken. För fröken bodde i skolan om jag förstått det hela rätt. Sedan skrek alla ungar i kör: ”Vi vill ha solskenslov, vi vill ha solskenslov”. Och om fröken var på bra humör så fick de det och kunde ägna resten av dagen åt att leka i solens sken. Det var ett bra system som säkert gjorde att de små norrbottniska barnen fick i sig lite extra D-vitamin efter vinterns mörker. Säkert blev de glada och orkade med skolarbetet bättre nästa dag. Nu skulle väl skolverket och andra byråkrater ingripa om någon fick för sig att skicka hem ungarna för solen skiner. Men på 20-talet var det väl inte så jävla noga med sådant. Hade man överlevt vintern så var det inte mer än rätt att man fick ledigt några timmar. Själv tycker jag man bara borde jobba när det är mulet, regnigt och kallt och man inte har något bättre för sig. Men när solen skiner och fåglarna sjunger då skall man ut i naturen. Gärna med en termos och mackor. 

Peter

Hejsan hoppsan!

Idag är det en sådan där grå stilla dag i Vasastan. Nyss snöade det ordentligt. Men nu är det bara en och annan snöflinga i luften. En och annan duva flyger utanför och nyss flög en lagom tjock man i sina bästa år förbi med en propeller snurrande på ryggen. Förr kunde man ibland träffa på Astrid Lindgren när hon gick och handlade. Men nu är hon i Nangijala. Men Karlsson snurrar runt i Vasastan som förr. 

I Ryssland är Karlsson jättepoppis. Det har han varit länge. Jag tror att det beror på att de stackars ryska barnen blev glada av att träffa denna egoistiska, odrägliga lilla tjocka farbror för att de annars bara fick läsa om perfekta tråkmånsar. Ni vet sådana där små välkammade saker som jobbar så hårt på kolchosen att de belönas med medalj med Lenin på. Fy fan vad tråkigt. Den socialistiska realismen skulle ju genomsyra även litteraturen. Men hur det kom sig att man släppte fram Karlsson förstår jag inte. Men det var nog tack vare detta hela Sovjetunionen rasade samman. Nu har man ju en ny tråkmåns vid makten. Homofobisk och nationalistiskt elak. Släpp lös Karlsson säger jag bara!

Astrid Lindgren blev ju faktiskt väldigt kritiserad för sina böcker av etablissemanget. Först hade folk massa kritiska synpunkter på Pippi för att hon var ouppfostrad och ljög som en borstbindare. Man oroade sig för att barnen skulle ta efter detta onaturliga barn. Säkert var de massa ungar som började sova med fötterna på huvudkudden, för att få vara som Pippi. Det gjorde de rätt i. Men ju bättre Astrids böcker sålde desto surare blev hennes författarkollegor i Svenska akademin. Surast av de sura var en surgubbe som hette Artur Lundkvist. Han kritiserade Astrid för allt möjligt och tyckte att barn skulle läsa förenklade versioner av de litterära klassikerna istället för hennes berättelser. Han sa också att det var dålig svenska att skriva ”att benen blir fulla av spring”. Han menade att ingen människa säger sådant. Vilket bevisar att han inte hade träffat några barn och inte hade kontakt med barnet inom sig. Vad jag förstått var det tack vare denne surgubbe som Astrid inte fick nobelpriset. Nå väl, nu är denne sura gubbe i stort sätt bortglömd. Enda orsaken till att en del kommer ihåg honom är att man minns att han gjorde så Astrid Lindgren aldrig fick nobelpriset. Men hans böcker är bortglömda och på väg ner i ett dammigt magasin. Men Astrids böcker lånas fortfarande ut som bara den. Så kan det gå.

Jag är orolig för att föräldrar tydligen slutat läsa för sina barn. För det är viktigt. Man skall läsa för sina barn varje kväll. Om man inte gör det har man inte skött sig. Man kan läsa för barn vid andra tillfällen också. Själv har jag ju inga barn att läsa för längre, vilket är tråkigt. För det är kul att läsa för barn. Speciellt om man läser något kul så man får skratta tillsammans. Som när man läser om Pettson och Pannkakstårtan. 

Peter

God morgon vänner!

Jag sitter i Vasastan och tittar ut på en innergård. Det snöar faktiskt lite där utanför och solen lyser precis igenom molnen så man ser var den är. Igår var jag i Sörmland utanför Malmköping. Våren hade inte alls kommit lika långt där som på Gotland. Blåsipporna hade inte stuckit upp alls. På Gotland har de redan blommat i flera veckor. Tranorna hade kommit och trumpetade som tokiga för att tala om det. Och högt över mig flög en enkelbeckasin runt och gnäggade. Ni vet väl att det där konstiga ljudet uppstår när enkelbeckasinen dyker med utspända stjärtfjädrar. Det där gnäggande ljudet gjorde att man förr kallade enkelbeckasinen ”vårget”. Enkelbeckasinen har en nära släkting som heter dubbelbecksin som numera nästan är utrotad. På 1800-talet var den en vanlig fågel men nu är den nästan helt borta och finns bara i fjällkedjan. Att den försvann beror nog på att den jagades så flitigt att nu knappt finns kvar. En konstig sak är att danskarna kalla enkelbeckasinen för dobbeltbekkasin. Därför bör man aldrig prata med danskar om beckasiner för man vet aldrig vad man pratar om. Dubbelbeckasinen heter förresten tredækker på danska. 

Danskarnas oförmåga att hålla reda på beckasiner kommer mig förresten att tänka på språk. Tänk om alla människor på jorden pratade samma språk. Det skulle ju vara mycket enklare. Nu blir det ju bara massa krångel i utlandet, när man inte förstår vad folk säger. Man kan ju för fan inte prata med grannfolken om beckasiner utan att det kör ihop sig. Skulle man vilja prata med en gubbe från Nya Guinea om beckasiner skulle det ju vara ännu värre. För på Nya Guinea finns det 850 språk har jag hört. Där kan folk som bor i dal i bergen inte snacka med de som bor i dalen bredvid. Själv pratar jag bara två språk. Svenska pratar jag flytande och förstår också de flesta av dess dialekter. Älvdalsmål och Skellefteåbondska förstår jag inte. Norska kan jag oftast förstå ungefär. Danska är däremot svårt att förstå. Jag tror vi skäms lite över att vi inte förstår danska. Ofta försöker man ju kommunicera med danskar på deras eget grötiga tungomål. Men så får man ge upp och övergå till engelska. Engelska pratar jag hyggligt. På puben nästan flytande annars halvdant.

Från början talade ju alla människor på jorden samma språk och kunde utan problem prata med varandra. Och när människor pratar med varandra och lär av varandra fungerar det oftast rätt bra. Men gud tyckte att mänskligheten började bli lite väl kaxig och tänkte att detta borde förhindras. ”Om man gör så de inte kan snacka med varandra så blir de säkert osams och oense. Och sådant leder till konflikter och elände. Så skall de ha det, så de lär sig veta hut”, tänkte gud. Så han gjorde som det står i bibeln:

”Då steg Herren ner för att se staden och tornet som människorna byggde. Herren sade: ”De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig. Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger.” Och Herren skingrade dem från denna plats ut över hela jorden, och de slutade att bygga på staden. Därför kallas den Babel, ty där skapade Herren språkförbistringen på jorden, och därifrån skingrade han människorna ut över hela jorden.”

Så orsaken till att vi inte kan förstå varandra beror på att gud ville försvåra samarbete och göra denna världen mer omöjlig. Och på den punkten har gud minsann lyckats över förväntan. Men varför han ville ställa till det på det sättet är ju omöjligt att begripa. Likaså varför staden kallades för Babel på grund av detta elände. 

Peter

God kväll kamrater!

Idag är det första april. Då är det ju tradition att lura sina medmänniskor. Men jag tänker inte lura någon. Jag kommer liksom inte på vad som skulle vara rolig att luras om. Jag tycker världen börjar bli så jävla konstig att snart kan vilket lur som helst bli sanning efter några dagar. Dessutom känner jag inte för att lura någon idag bara för det är första april.

Den engelske poeten T. S. Elliot skrev ju att april var den grymmaste av månaderna. Jag har läst denna dikt men förstår inte varför just april skulle vara grymmare än andra månader. Lite växlande vädermässigt och dum på det viset, men knappast grym. Idag lyser till exempel solen över Gotland och då är april en riktigt trevlig månad. I Paris lär april också vara en fin månad om jag förstått det hela rätt. Det finns ju exempelvis en sång som heter ”April in Paris”. 

Den här veckan är ju ”Stilla veckan”. Idag är det dymmelonsdag. Den heter så för att man förr i världen ersatte kläpparna i kyrkorna med någon sorts träklubbor som kallades dymmlar. En del säger att den här onsdagen är askonsdagen. Men jag har lärt mig att det är en missuppfattning och att det egentligen är någon annan dag. I morgon är det i alla fall helt säkert skärtorsdag. Jag vet inte riktigt varför det heter skärtorsdag. Den torsdagen är väl inte så mycket skärare än andra torsdagar. Men det är i alla fall då häxorna far till Blåkulla för att roa sig.

 En del säger ju att ön Blå Jungfrun i Kalmar sund är Blåkulla. Så gotlandshäxorna har ju ganska nära. De hinner ju knappast starta kvasten förrän det är dax att landa igen. Vad jag har förstått är det en riktig fest på Blå Jungfrun natten igenom. Så för häxornas del är långfredagen extra lång, för de är nog väldigt bakis. Numera märks det ju knappt att det är långfredag förresten. Allt är ju som en vanlig fredag och biograferna är öppna. När jag var barn slog man minsann igen butiker, biografer och dansställen på långfredagen. Allt var liksom sorgligt och tråkigt. Det var bra tycker jag. Jag är inte speciellt religiös som ni vet, men långfredagen skall vara lång och tråkig. Det håller jag på. 

Apropå lång så fanns det förr en sorts filmjölk som hette långfil. Den var liksom seg på något sätt. Jag har för mig att den var rätt god. Men den har försvunnit ur butikerna. Undra varför. Har långfils-korna dött ut eller vad är det frågan om. 

Långfredagen har alltså blivit en vanlig fredag och långfilen har försvunnit. Men påsken infaller som vanligt på något konstigt sätt som jag aldrig kommer ihåg när. Det har något med andra söndagen efter andra måndagen efter trefaldighet efter fjärde torsdagen i fastan att göra.

Ni som har läst vad jag skrivit tidigare, kommer säkert ihåg att jag förra året skrev att jag tyckte påsken var en konstig bipolär högtid. Först skall man vara ledsen över korsfästelsen sedan skall man bli glad igen efter någon dag, när Jesus uppstått från de döda. Det är jobbigt med dessa upp och nergångar i känslolivet. Speciellt nergångarna har sina sidor. Men nu slipper vi ju det för långfredagen är avskaffad. Så nu kan vi vara maniska och uppvarvade hela påsken. Och så mycket socker i form av smågodis som vi smäller i oss är det inte konstigt att vi far runt som Duracell-kaniner. Speciellt ungarna som får påskägg stora som basketbollar blir ju helt ohanterliga av allt godis. Vi vuxna kan ju i alla fall ta något nervlugnande till sillen. Men ungarna är det synd om, som först skall bli socker-chockade för att avsluta med att få ont i magen och kräkas. Men som sagt: ”April is the is the cruellest month”.

Här på Gotland har svalörten börjat blomma. Det är ju en gul blomma. Vilket kommer mig att tänka på en dikt om april av den just bortgångne Tomas Tranströmer:

APRIL OCH TYSTNAD

Våren ligger öde.

Det sammetsmörka diket

krälar vid min sida

utan spegelbilder.

Det enda som lyser

är gula blommor.

Jag bärs i min skugga

som en fiol

i sin svarta låda.

Det enda jag vill säga

glimmar utom räckhåll

som silvret

hos pantlånaren.

Peter