God kväll vänner!

Har jag berättat för er om min släkting Lorenz Uddenberg född 1723. Som många andra ur släkten Uddenberg var han präst i Kalmar stift. Som ung präst blev han placerad i Stenbrohults församling där prästen dött några månader tidigare. Detta var lite oväntat då den prästen bara hade varit i trettiofemårsåldern och hade varit frisk till han plötsligt avlidit. Hans änka var 52 är och alltså betydligt äldre. Det berodde på att man på den tiden ofta ”konserverade prästfrun” när prästen dog. Det betydde att den nytillträdande prästen gifte sig med sin föregångares fru. När nu Lorenz kom till församlingen föreslog man att han också skulle gifta sig med sin företrädares änka. På det sättet skulle ju församlingen spara en del pengar och änkan kunde bo kvar i prästgården och fortsätta sitt uppskattade arbete. Lorenz var väl inte helt positiv till det arrangemanget men blev övertalad att gifta sig med änkan. Hon såg för övrigt mycket bra ut och hade andra fördelar som Lorenz blev varse på bröllopsnatten. Lorenz nya fru hette för övrigt Klara. Hon var nu alltså inne på sin tredje präst och trivdes bra som prästfru. 

Men skam till sägandes var väl inte Lorenz något vidare som präst. Han drack väl inte så mycket mer än andra på den tiden. På morgonen tog han en morgonsup och något senare en förmiddagssup. Sedan drack han några supar till middagsmålet och till middagen. Till kvällen tog han sig en kvällssup. Alltså en högst måttlig konsumtion för att vara på 1700-talet. Men Lorenz tålde spriten dåligt. Han blev sur och irriterad. Dessutom somnade han tidigt och snarkade så stackars Klara fick svårt att sova. Till slut fick hon lägga sig i ett annat rum för att få någon sömn alls. Så hon låg där i sin ensam i sin säng medan hennes man låg som ett åbäke och snarkade utan att göra någon som helst nytta. 

Redan efter något år i församlingen blev Lorenz sjuk. Han fick kramp i magen och fick ställa in högmässan flera gånger efter varandra. När han låg där i sin säng började han fundera. Han började tänka på sina företrädares öde. Bägge två hade ju dött i tidig ålder. Så han gick upp och läste i församlingsboken vad de dött av. De hade bägge två dött i magåkommor som påminde om hans symtom. Nu blev Lorenz misstänksam och rädd. För han började misstänka att Klara förgiftade honom. Han slutade äta helt i hemmet och intog alla sina måltider på ett värdshus i närheten. Något som hela församlingen tyckte var konstigt. Dessutom började han låsa sin dörr  om kvällarna och vägra släppa i Klara i sitt rum. Klara tog då kontakt med biskopen i Kalmar och bad om att få skiljas från sin man då han vägrade att uppfylla sina äktenskapliga plikter samt ägnade sig åt ett omfattande fylleri. Han hade, enligt Klara, varit så bakfull att han vid ett flertal tillfällen fått ställa in högmässan, något som också kyrkvärdarna kunde intyga. Dessutom var han våldsam och missbrukade herrens namn. Biskopen lovade att undersöka saken kommande fredag.

När Klara kom hem från sitt besök i Kalmar var hon på strålande humör. Hon sa att hon besökt sin mor och av henne fått den griskulting hon hade med sig. På torsdag kväll när Lorenz skulle gå och lägga sig var nyckeln till hans rum borta. Han letade överallt men utan resultat. Så han fick till slut gå och lägga sig utan att låsa. Men när han började snarka var det någon som öppnade dörren och släppte in en griskulting och två hönor i rummet och låste dörren. Så Lorenz vaknade av en nervös gris, som uppenbarligen hade ätit något olämpligt for runt och sket ner hela rummet medan två skräckslagna hönor flaxade runt så  fjädrarna for och sket ner de med. Lorenz bankade på dörren och ville ut men ingen öppnade. Så han gick fram till fönstret och ropade på hjälp medan kalabaliken fortsatte bakom honom. Klockaren som bodde i granngården kom rusande och undrade vad som stod på. Prästen stod och skrek och hönor kacklade och grisen skrek. Det var helt enkelt ett jävla liv. Klara kom ut och sa till klockaren att hennes man blivit tokig och tagit med sig en gris och två hönor i sängkammaren. ”Och gud vet vad han gjort med dem”, som hon sa. 

När det öppnade in till Lorenz stod han i nattskjortan och såg galen ut. Hönsen var döda och grisen for ut som en pil och rusade nerför trappan. När de försökte tala med Lorenz sa han bara: ”Hon försöker förgifta mig” . Varför han hade tagit med sig de stackars djuren till sängkammaren kunde han inte förklara. Nästa dag kom biskopen och klockaren förklarade vad som hänt under natten och att han numera sov med en sabel under kudden för säkerhets skull. För prästen var ju uppenbarligen galen.

Lorenz fick omedelbart lämna sin tjänst och hans prästkrage togs ifrån honom. Han flyttade till Stockholm och bytte namn till Mollberg för att inte bli igenkänd. Hans spritproblem blev allt värre och han kom att ingå i den krets av personer som Carl-Michael Bellman skriver om.

Klara blev tröstad av biskopen som lovade att det skulle komma en ny präst till församlingen. Det gjorde det också och det var en bra karl som även han gifte sig med Klara. Men han var noga med att sköta sig och sina plikter. Och han var alltid snäll mot Klara. ”fjärde gången gillt”, brukade Klara säga.

Peter