Hej vänner

Som ni säkert märkt har jag inte skrivit något på länge. Jag har liksom inte haft lust. Det finns liksom för mycket elände i världen för och jag har tappat lusten. I detta lustlösa tillstånd cyklar jag nu runt på denna baltiska ö och känner mig nedstämd. Detta trots att vitsipporna fyller skogar och ängar med sina blommor. Det ser nästan ut som snön ligger kvar på sina ställen. Det är konstigt att plötsligt är naturen fylld med vitsippor, men om några veckor är de borta igen. Och då ägnar man inte en inte en tanke åt att dessa blommor nyss fyllde hela skogar med sina fina blommor. Sextioen gånger har jag varit med om detta, att vitsipporna kommer som en snöstorm för att plötsligt vara borta igen. Jag tycks nu nått en ålder då funderandet över livet och dess korthet tar en del plats i huvudknoppen. Det är som ni sett fullt med nedgående solar i mina bilder. Och nu skriver jag om vitsippors korta levnad. Men solen stiger ju öster varje morgon och vitsipporna kommer åter varje år. Fast det är ju klart det är ju inte samma vitsippor som återkommer utan nya. Men solen är samma gamla vanliga sol. Själv är man ju mera som en vitsippa. 

Jag kommer nog återgå till att både skriva på Facebook och sedan även klistra in detta på min blogg. Den har förresten inte blivit någon succé. Men jag har kvar den ett tag till för jag har konstigt nog läsare på alla möjliga platser i världen. Inte så många men ändå är det lite kul. 

Peter