Hej vänner!

Jag bor, som ni vet, i Visby. Det är en fin stad som jag trivs bra att bo i. Men när jag besöker Stockholm och Vasastan kan jag ibland tycka att jag vill bo där. Kanske för jag bodde där så länge. Men helst vill jag bo i ett litet hus på ett berg med en sjö nedanför och med skogen runt omkring. Men det har jag ju berättar för er om tidigare. 

Men i Visby och i Vasastan är jag alltså hemma på något vis. På resten av jorden är jag borta. När jag var barn flyttade vi ofta. Så jag var ofta på väg någonstans bort, när jag var hemma. Hemma var liksom tillfälligt. För snart skulle vi flytta och då skulle borta bli hemma. Då skulle man börja i en ny skola, vilket alltid kändes jobbigt. 

 Nomader flyttar ju hela tiden, men de är nog hemma i sitt universum. Jag menar om en nomad på mongoliska stäppen skulle flytta till New York skulle han nog känna sig borta. För han är hemma på denna oändliga stäpp, fast han flyttar runt just där. Skulle man fråga honom om var han bor och är hemma skulle han nog peka runt sig och säga ”här, under just dessa stjärnor”. 

Jag undrar hur alla flyttfåglar tänker om sitt flyttande. Nu är det ju svårt att fråga dem om just detta. Men om man kunde skulle man fråga. Man kunde exempelvis fråga en trana om han kände sig mest hemma på sommaren på en norrländsk myr eller på ett spanskt fält. Jag tror han skulle säga att den norrländska myren är mest hemma för honom. Där går han runt med sina långa ben på det där värdiga sätt som tranor går runt. Ibland ropar han ut ett vårskrik som Ronja Rövardotter. Men om några veckor blir tranorna tysta och försiktiga, för då har de små ungar som snubblar runt bland tuvorna. Då gäller det att inte synas eller märkas, för då kanske räven hittar dessa små ungar.

Apropå ingenting så har jag tänkt på ett konstigt utryck som jag tror håller på att försvinna. När jag var yngre brukade man säga att man väntade ”främmande” när man väntade gäster. De sa man även om det var bekanta som skulle komma på besök. Konstigt, främmande för vad? För ens bostad kanske. ”Välkomna kära vänner och känn er som främmande i mitt hus.” Själv känner jag mig lite främmande både i Visby och Vasastan och överallt nu för tiden.  Som poeten Gunnar Ekelöf skriver:

”Jag är en främling i detta land

men detta land är ingen främling i mig!

Jag är inte hemma i detta land

men detta land beter sig som hemma i mig!”

Peter