Hej vänner!

Jag har ovanan att ta del av nyheterna på morgonen, fast jag vet att jag kommer bli ledsen av det och kommer känna hopplöshet. Det är dumt. Men samtidigt är jag ju lite nyfiken, på vad som hänt medan jag sov. Innerst inne vet jag ju att det som hänt, kommer göra mig ledsen och ibland förtvivlad. För så ser ju världen ut. Det finns ju egentligen ingen större anledning att förvänta sig annat än krig, mord, förtryck, sprängningar och skjutningar. Så även om man kan vara lite glad på det privata planet, så är ju det mesta åt helvete och får en att tappa hoppet.

En jobbig sak med att tappa hoppet är ju att det alltid dyker upp någon som säger att det är förbjudet. Som säger: ”du får inte tappa hoppet”. Vilket bara känns som ytterligare ett krav, utöver alla andra man har i livet. Man får liksom lust att skrika: ”lämna mig ifred, för jag orkar ta mig fan inte känna något hopp i denna jävligt hopplösa tid.” Det handlar ju inte om att vara positiv eller negativ, utan om att vara realist. Världen är för jävlig och det mycket lite som talar för att den skall bli bättre. Det konstiga är inte att jag känner mig deppad, utan att det finns folk som inte är det. Kul för dem. Men samtidigt, tycker jag, en brist på klarsyn.

Så ligger hopplösheten som en grå dimma åt alla håll man ser. Som en dimmig dagen efter alla helgons dag i november. Man ser ut över en kyrkogård i grått töcken, där några få ljus ännu brinner, för att därefter slockna ett efter ett. Små döende lågor i dimman av hopplöshet, i novemberdagens tilltagande mörker. Så står man där och fryser och tänker:”bara nu ingen jävel kommer och säger att man inte får tappa hoppet”. För då måste man skämmas över att man tappat det och inte kan hitta det, hur fan man än letar.

I det antika Grekland hette hoppets gudinna Elpis. Det var ju hon som blev kvar i Pandoras ask när den dumma tjejen öppnade asken, hon blivit tillsagd att absolut inte öppna och därmed släppte ut allt elände, som sedan dess plågat mänskligheten. Men Elpis blev kvar. Men nu har även hon hoppat ur asken och fan vet var hon tog vägen. Här är hon i varje fall inte.

Nyfikna tjejer har överhuvudtaget en förmåga att ställa till det. Eva kunde ju inte låta bli att äta frukt från det enda träd, hon hade blivit tillsagd att ge fan i. Vilket gjorde gud så förbannad, att han körde ut både henne och Adam ur paradiset. Varför han var så hård förstår jag inte. För att hon bitit lite i kunskapens frukt och förstått att hon och Adam var nakna. Själv har jag ju bitit i det äpplet ett antal gånger och alltid tyckt det smakade förträffligt. Kanske inte gett så mycket hopp på sikt. Men en tröst för tillfället, trots allt.

Peter

 

 

Hej vänner! 

Ibland kan jag
känna som jag
inte är hemma
här.

Hemlös i universum,
hemlös i landet,
hemlös på stadens
gator.

Som när man
stiger av planet,
i ett annat
land.

Där värmen slår
emot en och det
luktar oro och
främlingskap.

Där man tänker
”vad fan gör jag här”
och letar efter en
plats bland minnen.

Minnen av en annan
tid i ett annat land.

Kanske en kväll
i skogen, när
solen går ner.

Tallstammarna röda
och en trast sjunger
in natten.

Morkullan kommer
tjirpande trygghet
över mig och
berättar om min plats i
alltet.

Det finns kvar,
jag tror det finns
kvar.

Någonstans finns
det kvar.

Men jag går runt
i främlingstiden
och undrar vad fan som
hänt.

 

Hej vänner!

 

På Gazaremsan fortsätter Israel förvandla denna lilla remsa till ett jävla koncentrationsläger, där helt oskyldiga civila och inte minst barn dödas, skadas och svälter, medan världen tittar på. I Ukraina terroriseras städer med drönare och robotar natt efter natt, i syfte att knäcka motståndet mot ockupanterna och deras mordiska führer. I Södertälje sprängde någon i natt en bomb som inte dödade någon, men krossade ett antal fönster och flera personer fick föras till sjukhus med skador från glassplitter. Så många vuxna och barn där kommer sova dåligt ett bra tag och känna sig hotade i sin grundtrygghet. I USA hotar den så kallade presidenten och mutkolven, att hämnas på Bruce Springsteen för att denne kritiserat honom och hans dumma jävla idéer. Den jävla idioten kallade The Boss för talanglös och kritiserade hans utseende. Nu planerar han visst också införa tullar på 50 % mot länderna i EU. Antagligen för att försämra dessa länders ekonomi och minska deras möjligheter att stödja Ukraina. Detta för att hjälpa sin ryska idol och samarbetspartner.

 

I en visa av Evert Taube sjunger han att det är ”krig och politik” som fördärvat vår värld. Många håller nog med om att krig, är något som förstör världen. Men tycker att politik är ett bra verktyg, till att förbättra den. Det funderar jag på om man inte borde diskutera. För inte minst nu, så verkar det ibland som politik bygger på att skapa konflikter och motsättningar, för att segra över motståndaren. Där man letar efter frågor där man inte är överens och där varje tecken på att man tycker regeringen eller oppositionen gör något som är bra, blir ett tecken på svaghet. Där man gläds över att motståndaren misslyckas, då det ökar chansen att man själv når framgång. Där man aldrig i helvete vågar säga att man tidigare begått misstag eller gjort fel, då detta skulle undergräva förtroendet för en som ofelbar. Där lojalitet är viktigare än rätt och fel. Iallafall till någon riskerar skada de egna maktambitionerna. En verksamhet där ditt misslyckande, är min framgång och något att glädjas över. På något sätt kan jag ibland känna att det är något omoraliskt med verksamheten. Men jag inser att jag är naiv och lite dum i min önskan, att människan så i grunden vore medkännande, hjälpsam och empatisk att all politik handlade om att hjälpa och stödja varandra till ett gott liv. Fan, jag är ju 70 år och borde veta bättre. 

 

Det måste kanske vara på det sättet och är kanske ett utslag av människans sätt att vara. En del av vår konstruktion. En aggressiv apa som slår vakt om den egna flocken och dess revir. Som böjer sig för den starkaste med störst tänder och gärna plockar löss ur ledarens päls, för att slippa hamna längs ner i hackordningen och bli slagen och biten av alla andra i flocken. Kanske är politik i sig något som, hur den än uttrycker  sådant som medkänsla och solidaritet, i sig bär med sig en maktordning, där gemenskap, empati, samarbete och kärlek inte uppmuntras. 

 

Jag läste att en EU-parlamentariker, som heter Teodorescu Måve och en tjänsteman från vänsterpartiet rykt ihop och gått till handgripligheter mot varandra. Bägge anklagar varandra för att startat detta bråk och polisanmäler varandra. Som tur är filmades alltihop och vad som hände finns alltså dokumenterat och fakta kommer väl att visa vad som hände. Jag gillar inte EU-parlamentarikern i fråga något vidare. Men att börja bråka och slåss för man inte gillar någon i ett parlament är ju jävligt dåligt. Ännu sämre är att ta ställning för den ena eller andra parten i detta bråk, utifrån ens politiska sympatier utan att ta reda på fakta. Det är ju rätt svagt i mina ögon och lite typiskt. ”Hon står på vår sida och har säkert rätt” är ett dåligt argument. Som talar för att jag har lite rätt i det jag skriver ovan om rätt och fel och politik. 

 

Nu skall jag och taxen Stefan snart gå ut en sväng i Hagaparken. För jag är i Stockholm. Men då kommer jag gå förbi Stallmästargården och bli lite ledsen. För där har man börjat bygga på det jävla åbäke till kåk som arkitekten Gert Wingårdh ritat, för att förfula miljön. Detta i samarbete med de politiker i Solna som likt sina kollegor i Stockholm visar total brist på sitt ansvar, att värna kulturmiljön och dess skönhet. Varför har jag aldrig begripit. Så får väl inse att människor är olika och att sådana som jag är rätt maktlösa och att det är som att kämpa emot väderkvarnar, att försöka stoppa de som har makt att riva och förstöra. Don Quijote var ju rätt fånig och det är väl antagligen jag också. Gammal, gråtmild, konservativ och rätt tråkig. Tur man inte behöver skriva en kontaktannons eller gå med på Tinder. 

 

Peter, leg surkart

 

 

 

Hej vänner!

Så slår vemodets vågor
mot minnenas
strand.

Och jag går förvirrad
i främmande
land.

Fryser av kylan
i tomhetens tid.

Rätt ensam på heden,
och ingen bredvid.

Jag vill inte störa
med tårar och
sorg.

Så jag stänger in mig,
i tomhetens
borg.

Och allt som man
hör är ondska
och mord.

Så går jag ensam
på denna
jord.

Men trösta mig inte,
låt mig bära det
själv.

För allt flyter bort
i tidernas
älv.

Så glömmer man
kanske det onda
till slut.

Och då är det över,
då hittar man
ut.

 

 

 

Hej vänner!

Jag lyssnade på det svenska bidraget till schlagerfestivalen. Det var riktigt bra på något sätt. Iallafall blev jag glad av dessa glada toner och sången på en fin finlandssvensk dialekt från Österbotten. I denna skrämmande och sorgliga tid, känns det bra, med något som inte är allvarligt och står emot mörkret. Som tre finlandssvenska killar från Vörå, som inte sjunger om världens ondska eller olycklig kärlek, utan om värme och njutning. Passar mig bra och gör mig lite glad på något sätt. 

 

Jag hade ju också tänkt försöka skriva om annat, än allt som gör mig ledsen i Sverige och världen. Inte tjata om organiserad brottslighet och dess inflytande. Inte om diverse otäcka psykopatpresidenter, onda som satan själv. Men det är svårt att låta bli att skriva om detta, när det uppfyller mina tankar i så hög grad. Dessutom blir man ju påmind om eländet, varje gång man råkar höra nyheterna på morgonen och sedan är den dagen förstörd. Man behöver ju för fan traumabehandling efteråt. 

 

Taxen Stefan är dålig i magen. Han väckte mig 2:00 i natt och berättade att han behövde gå ut en sväng. Vilket var en helt riktig bedömning. Så nu blir det till att vila magen sex timmar och sedan blir det dietkäk några dagar. Kokt ris med lite kokt fisk eller med lite kokt kyckling. Vilket kommer medföra att jag, förutom alla andra bekymmer, kommer ha en jävligt sur och besviken tax att ta hand om. Som kommer titta på mig med ögon som en ledsen cockerspaniel. ”Du älskar mig väl inte längre, som ger mig sådan tråkig och oätlig mat” kommer dessa besvikna ögon säga. Om det inte blir bättre får vi väl gå till dyrlægen som det heter på danska. Att jag vet att veterinär heter dyrlæge på danska, är för att det finns ett smörrebröd som heter ”Dyrlægens Natmad”. En mäktig macka som alla danska veterinärer är skyldiga att äta varje kväll, för att få behålla sin legitimation. Samt dricka en Tuborg till. Det visste ni inte. Men så är danska veterinärer erkänt duktiga också.

 

Jag lever sålunda ett besvärligt liv i en ond och besvärligt tid. Dessutom i en tid fylld av moderniteter som jag ogillar. Som Internet, datorer, smarta telefoner, rap-musik och artificiell intelligens. Saker som jag tror förstör oss och vårt tänkande. Visst gör det mycket enkelt och praktiskt. Men är det egentligen så bra? Men jag levde ju en stor del av mitt liv utan sådana saker och som jag minns det fungerade det rätt bra. Man fick gå till postkontoret, köpa lp-skivor, slå upp saker i uppslagsböcker och använda sin egen bristande oartificiella intelligens. Var väl inte alltid så effektivt, men det fungerade. Nu går jag runt och känner mig alienerad, i ett land som jag inte riktigt längre begriper mig på.

 

Jag börjar bli som riksdagsman Leonard Fredrik Rääf (1786 -1872). Han var ju motståndare till utbyggnad av järnvägen och tyckte ångbåtar var en onödig modernitet. Sådana onödiga saker skulle göra folk dummare, svagare och fattigare. En förebild för gubbar som mig . Som tycker illa om nästan allt, som kommit till sedan 70-talet. En konservativ och rätt bedrövlig gubbe. En sådan som jag en gång lovade att inte bli. Skulle liksom stanna ”forever young” som Bob Dylan sjöng. Det gick år helvete, som så mycket annat. Ibland känns det som jag vill stoppa världen och hoppa av, för att travestera en annan låt. 

 

Det var visst partiledardebatt för någon vecka sedan. Jag såg inte denna föreställning. En sak som skulle vara lite spännande, vore om partiledarna fick i uppgift att redogöra för motståndarnas argument och deras bevekelsegrunder för dessa. Detta enda till motståndaren säger ”det var precis så jag menade, du förstår precis”. När man har kommit så långt i debatten, så är det dags att komma med sina egna argument. Utan att framställa motståndaren som en idiot eller gå till personangrepp. För är motståndarens argument riktig dumma, kommer det ju bli tydligt ändå. Utan att man kallar honom en idiot. Men det ger ju också chansen att lära sig något och gör en mer ödmjuk. När man kan säga: ”som du märker förstår jag hur du tänker, men jag håller inte med dig”. Men tyvärr är världen full av extremister, som är så övertygade att de har rätt, att de inte är mottagliga för fakta eller medmänsklighet. 

 

Så sitter man här i en ond värld, med en tax som är dålig i magen. Inte konstigt om man undrar vad som är meningen med livet. Som filosofen Arne Anka så riktigt påpekade: ”Framtiden är som en babianröv, färgglad och full av skit”

 

Peter

 

 

 

 

Hej vänner!

Idag verkar det bli en fin vårdag här i Visby. Kanske lite varmare än det varit tidigare i maj. För det har varit kall och torr vår, här på Gotland. Det råder, som vanligt, redan bevattningsförbud. Det kommer mig att tänka på dikten ”Klagevisa över denna torra och kalla vår” eller som den skrevs från början: Klage-Wijsa, Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr ”. För på 1600-talet stavade man rätt annorlunda. Tror inte heller det fanns några riktiga skrivregler, utan man stavade som man själv tyckte var bäst. Det gjorde säkert iallafall skojaren, bedragaren och poeten Lars Wivallius som skrev denna dikt, när han satt i fängelse i Finland, om jag minns rätt. Han hade ju ovanan att fara runt i Europa och kalla sig friherre Erik Gyllenstierna och lura sina medmänniskor. Han var också rätt klåfingrig och satt visst i fängelse något år, för att ha snott saker. Men när han var på väg hem efter att har blivit utsläppt, så for han genom Danmark. Där träffade han en dam från den dansk-skånska adelsätten Grip. Henne lyckades han förföra och gifta sig med under sitt ”adliga” namn Gyllenstierna. När det avslöjades att han egentligen hette Wivallius och att hans farsa hette Nilsson, så blev väl nya frugan rätt sur. Så det blev skilsmässa och rättegång för bedrägeri. En jävla skandal helt enkelt och det var därför han blev inlåst i Finland. Detta för att få tid att tänka över sina synder. Då dessa var rätt många, fick han sitta inlåst i sju år. Så kan det gå om man är dum mot högadliga damer. Vad jag förstår var det när han satt inlåst, som han skrev ovanstående klagovisa.

Lars Wivallius var sålunda en rätt opålitlig kille. Som nog inte riktigt passade in i 1600-talets samhälle. Han försökte göra en klassresa genom att adla sig själv och måste varit duktig på att spela något, han inte var. Vilket straffade sig. Men jag kommer att tänka på andra ”entreprenörer” som jag träffat på under mitt nu rätt långa liv. Sådana som till exempel bebodde industriområdet ”Lugnet”,  där nu Hammarby sjöstad nu ligger. Jag var där någon gång med en kompis och handlade plasttunnor och lite andra grejer, som denna kompis behövde. Det var liksom betalning kontant och utan kvitto, som gällde vid de affärerna. Det var nog inte så att killarna som jobbade i Lugnet ägnade sig åt kreativ bokföring precis. Många av dem ägnade sig nog inte åt bokföring alls, gissar jag. Jag undrar vart de tog vägen när de inte fick vara kvar i lugnet på Lugnet. Det gick nog dåligt för många av dessa affärsmän, som levde lite vid sidan av det ordnade samhälle. De passade liksom inte in och hade säkert aldrig gjort så. Men de hade väl inte legat samhället till last precis, utan kämpat på med sina liv, vid sidan av samhällets krav och normer. Jag gissar att de gick till sina jobb varje dag. För att på fredagen tömma kassan, stänga tidigt och ta helg. Jag känner alltid lite sympati med dessa gubbar. För jag har också alltid känt mig lite, som jag inte passar in i det samhälle jag lever i. Även om jag sannolikt varit en betydligt mer regelbunden skattebetalare, än vad en del av dessa kamrater var.

Jag brukade ju cykla långt varje vår. Men det har jag inte gjort den här våren. Jag har istället gått promenader med taxen Stefan. Men jag har en cykelkorg till honom och när det blir varmt skall vi minsann dra iväg. Han tycker det är kul att åka med. Iallafall tyckte han det när vi cyklade förra sommaren.

Jag kan alltså cykla. Det lärde jag mig när jag var sex år och jag har inte glömt hur man gör. Det är väl sådant man lär sig och inte glömmer, om man inte får något rejält fel på huvudknoppen. Men när man är barn, måste man lära sig hur det går till. Först kan man inte och sedan kan man. Det går liksom inte att lära sig det i teorin först och därefter ta itu med det i praktiken. Men när man lärt sig cykelkonsten, kan man heller inte glömma bort hur man gör. Numera kan väl de flesta människor i Sverige cykla om de är över sex år. Men för sådär 150 år sedan var de rätt få som behärskade cyklande.

Det är ju likadant med läsande. Först kan man inte. Sedan kan man lite och får ihop tre bokstäver till SOL eller MOR. Om man tränar lite till så släpper det plötsligt och man kan läsa och bokstäverna blir bilder av ord och inte bara krumelurer. När man kommit så långt glömmer man inte bort det. Även om man i början bruka stava lite ljudenligt. Men läsandet är ju en rätt kort historia i mänsklighetens historia. För i 100 000-tals år kunde ingen läsa. Men för några tusen år sedan kunde några få utvalda lära sig det. Men det är väl egentligen bara de 200 sista åren som det har blivit en konst som många behärskar.

Så är det väl med det mycket i livet. Det finns alltså det man lär sig och sedan aldrig glömmer. Som att cykla och läsa. Bra att kunna och till stor glädje. Men i grunden inte livsnödvändigt. För ställt i relation till mänsklighetens historia, är dessa kunskaper precis nyupptäckta. Lars Wivallius lärde sig aldrig cykla. För när han levde fanns inga cyklar. Men han kunde luras och förföra damer. Det är ju också bra att kunna och kan vara till stor nytta i livet. Nästan lika bra att kunna som att cykla. Det kommer mig att tänka på en visa som jag brukade sjunga vid högtidliga tillfällen förr i världen:

”Man cyklar för lite,
och man fan så liberal
vad gäller maten och spriten.

Men denna sup är så liten.

Vad tjänar att hyckla
tids nog får man cykla!”

För övrigt är det min uppfattning att alla diktatorer och blivande diktatorer, gärna kunde ramla ner från sina piedestaler och bryta nacken. De skulle därmed göra mänskligheten en stor tjänst.

 

Peter

 

 

 

Hej vänner!

 

På svenska kan ju ”dum” betyda två saker. Det kan ju beskriva en person som har svårt att lära sig saker eller behöver längre tid än det flesta att lära sig något. Men det kan ju också betyda att man är elak och har bristande moral. Detta har alltid retat mig. För jag har ju i mitt yrke träffat många barn och ungdomar som har inlärningssvårigheter, men är snälla, trevliga och väluppfostrade på alla sätt och vis. Men jag har också träffat högt begåvade typer som använder sin begåvning till samvetslöst och elakt jävlas med andra människor. Det har ju inget med varandra att göra och att ha ett sammanfattande begrepp för två helt olika saker, är ju bara just dumt. 

 

Jag hörde precis om prästen och motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer som avrättades av nazisterna 1945. Han menade att dumhet är farligare än ondska. För det onda kan man bekämpa och göra motstånd mot och bemöta med argument. Men i kombination med dumhet är ondskan värre. För är den helt oemottaglig för logik och rationalitet. Så länge folk har kvar sitt förnuft, kan de onda inte få med sig så många. Men med dumheten följer, att man tror på argument som inte är förenliga med fakta, men känns bra att tro på. Det spelar liksom ingen roll hur mycket man påpekar att något inte stämmer. För de dumma blir bara arga över att någon säger och visar att de har fel. Eller så rycker de bara på axlarna och säger ”vem bryr sig” eller något sådant korkat. Så de som utnyttjar dumheten kan ta nya steg mot makt, grymhet och diktatur och få stöd av dumhet eller likgiltighet.

 

Men även begåvade människor kan vara dumma. För dumhet är inte i sig en brist på begåvning, utan lika mycket en brist på moral. Som i Tyskland för sådär 90 år sedan, när många begåvade och intellektuella människor blev lojala, med en ideologi som var ond och grym. De trodde att de ställde upp på framtidens och maktens sida, i ett rike som skulle vara i tusen år. Så det var väl lika bra att lägga förnuft och moral åt sidan och tro på det ledaren framförde, även om det inte bara var grymt och ologiskt, men också jävligt dumt.

Nu händer ju samma sak i USA och de som tror att det borde gå att bemöta galenskapen med fakta, logik och förnuft har nog fel. För där leder en president och ett parti som inte bryr sig om sådant. För problemet är inte deras ondska, utan deras förmåga att utnyttja människors dumhet. Många tyskarna förstod först att de var lurade, när deras führer sköt sig själv i en bunker och hela deras land låg i ruiner. De som nyss jublat när det gick bra, fick därefter leva i livslång skam över sin dumhet. Men nu har det gått 80 år och det som när jag var barn var ganska nyss, börjar bli minnen från länge sedan. Som 30-åriga kriget eller slaget vid Somme. Något som finns i historieböckerna, men inte är särskilt aktuellt. Så det är på nytt dags att låta dumheten strömma över världen och utnyttja den för att få makt och inflytande. Vilket verkar fungera över förväntan. Som Albert Einstein så riktigt sa: ”Bara två saker är oändliga: universum och mänsklig dumhet, men jag är inte helt säker på universum.”

 

Det har valts en ny påve hörde jag precis. Han är från USA men är peruansk medborgare och heter Robert Francis Prevost privat. Som påve har han tagit sig namnet Leo XIV. Jag vet inget om honom och hoppas han blir en bra påve. Men jag gillar ju, som ni vet, inte katolska kyrkan. Utan tycker det är en rätt otäck institution som gjort och gör mycket ont i världen. Men det skrev jag ju om för några dagar sedan. Så idag skall jag inte bråka om detta. 

 

En tråkig sak som jag läste, var att USA:s nuvarande så kallade president, var glad över att ha fått en kille från Chicago som påve. Det var tråkigt. För jag tycker allt som gör den gubben glad, är tråkigt. Men jag hörde att den nya påven, inte gillar det jävla kräkmedlet. Så hans viktigaste uppgift borde vara att göra det vidriga stolpskottet och hans näriga kompisar arga och besvikna. Vilket han kommer göra om han arbetar i Jesus efterföljd och ber de otäcka typerna fara åt det helvete, där de hör hemma. Han drev ju en gång ut sådana otäckingar ur templet och sa att de gjort det till ett rövarnäste. Om han mot förmodan kommer tillbaks, kommer han väl göra samma sak med typer som Musk, Zuckerberg och Bezoz. Driva ut dem så långt bort dem från hederligt folk som går och in genom den port över vilken det står: ”I som här inträden, låten hoppet fara”.  

 

”Hur har du det annars”, kanske ni undrar. Då får jag väl ärligt svara att det växlar. I perioder tänker jag på de jävla krigen och deras onda vansinne. Ibland på samhällsutvecklingen i Sverige. När jag tänker på sådant, blir jag faktiskt riktigt ledsen. Känner mig ibland uppgiven och maktlös. Jag har svårt att hålla detta jävla mörker ifrån mig. Jag trivs inte något vidare i världen. Tycker den blivit ett otäckt ställe, i vilket jag går runt som en främling. Som när man går runt i en främmande storstad och plötsligt upptäcker att man hamnat i kvarter, som man nog borde undvika. 

 

Idag verkar det bli en grå och regnig dag här i Visby. Men trots det måste jag ut och med taxen Stefan några gånger. Vilket jag måste varje dag oavsett väder. Det är ju bra. För annars hade jag väl helt säckat ihop. Det är intressant att gå runt med Stefan. För man förstår att det finns en värld av dofter och lukter som vi, med våran bristande näsa, inte har tillgång till. Men som för taxar är viktigare än synen. Vi brukar dela upp promenaderna så att först bestämmer Stefan en stund. När han pinkat och gjort det han ska, bestämmer jag vart och i vilken takt vi skall gå, Sedan får han nosa runt på vägen hem och pinka i vartenda hörn igen. En bra och rättvist fördelning tycker jag. Stefan verkar också rätt nöjd med detta. Jag förstår att det finns andra budskap som jag inte begriper riktigt. För oftast går det bra när vi träffar på andra hundar. Stefan knallar på och verkar inte bry sig om det inte är en kompis som han känner. Då vill han gärna nosa och morsa innan vi går vidare. Annars håller vi helst avstånd till andra hundar, om det går. För Steffe är lite skraj för sådana han inte känner. Men på morgonen går vi och träffar ett helt gäng kompisar och dom litar han på och han tycker bara att det är kul att träffa dom.

 

I meningen ovan skrev jag ”dom”. Det brukar jag ju aldrig göra annars. För det känns oftast lite fel för mig. Jag brukar skriva ”de” och ”dem” och hoppas det blir rätt. Men nu funderar jag på om jag inte skall börja skriva ”dom” lite oftare och inte dra mig för det. Men ”mej” och ”dej” kommer jag nog även i fortsättningen ha svårt att skriva. För då kommer min inre skolfröken komma med rödpennan och dra streck över och titta strängt på mig. Som fröknarna brukade göra när jag gick i skolan. För jag hade ordentliga fröknar som minsann kunde skilja på talspråk och skriftspråk och aldrig i världen skulle skrivit ”dom”. Min inre skolfröken heter förresten fröken Melander och var min lärare i svenska på högstadiet. En snäll dam, men en virtuos på rödpenna. 

 

Peter

 

Hej vänner

Det finns en meteorolog som brukar läsa sjörapporten och väderrapporten för mig på morgonen. Jag är faktiskt lite förtjust i denna meteorolog. Hon har det för meteorologer passande namnet Lisa Frost och har jobbat länge på SMHI. För jag vet att jag redan när jag började skriva i denna blogg, skrev om hennes vackra röst. När hon berättar om hur sikten är och hur det blåser på Östersjön, är det ju nästan en lite erotisk upplevelse. Likaså när hon går igenom alla kuststationer längs kusten. Från Nordkoster och till Storön. Idag var det hon som berättade om vädret för mig och det gjorde att denna dag började bra. 

Det finns ytterligare en orsak till att jag är lite platonsk småkär i Lisa Frost. För en morgon för några år sedan förklarade hon att orsaken till att hon snörvlade och hade lite svårt att berätta om vädret, var att hon just fått höra att hennes farmor gått bort. Men hon genomförde sitt jobb, även om rösten bröts ibland och man hörde hur hon grät. Det var sorgligt, men samtidigt vackert på något sätt. Man förstod att hon hade älskat sin farmor. För bara den som älskat, kan sörja så.

Nu vet jag inte så mycket mer om Lisa Frost än att hon har en vacker röst och är en människa som har älskat sin farmor. Hur hon ser ut har jag ingen aning om och jag tror inte jag vill veta det. Hon är ändå en vacker människa i mina ögon och jag blir alltid lite glad när det är hon som läser sjörapporten för mig på morgonen.

När jag var ung hette det förresten ”Väderleksrapporten”. När försvann leken? Det var väl någon gång på 70-talet gissar jag. När detta årtionde börjar, går jag i nionde klass för andra gången. Det var inte roligare än första gången. Jag var också riktigt jävla kär för första gången i mitt liv. Dessutom i en tjej som var kär i mig. Men hon slutade vara kär några år senare. Eller rättare sagt hon fortsatte vara kär. Dock inte i mig, utan i en annan kille. Vilket inte var så kul. Det var som sagt ingen lek.

Iliaden börjar ju: ”Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos Peliden Akilles. olycksdiger, till tusende kval för achaiernas söner.” Orsaken till att Akilles var så förbannad, var ju att hans kompis Agamemnon snott hans tjej. Hon var ju slavinna och krigsbyte och hade ju inte så mycket att säga till om. Men Akilles blev jävligt svartsjuk och arg. Så han vägrade delta i kriget. Då grekerna inte längre hade tillgång till detta massförstörelsevapen, så gick det dåligt för dem. Det fortsatte det göra så länge Akilles vägrade delta. Men så dödades en kompis till Akilles och då blev han förbannad över det och for fram som en slåttermaskin bland trojanerna. Så redan då förstod man att svartsjuka, är något som kan förlama en för en tid. Men det går över till slut, om man får något annat eller någon annan att tänka på. Men Agamemnons fruga var tydligen jävligt arg på honom, så när han kom hem mördade hon honom tillsammans med sin älskare. Agamemnon verkar vara en kille som ställer till det för sig. Har en förmåga att bli osams med både vänner och kvinnor. Ett klart tecken på dåligt omdöme.

Även om Lisa Frost har en vacker röst, så är hon sannolikt ingen gudinna. Men riktigt säker kan man inte vara. För som Hjalmar Gullberg skriver i sin dikt Förklädd gud: ”Den regeln har ej blivit överträdd: är Gud på jorden, vandrar han förklädd.” Det gäller säkert även för gudinnor. Så kanske är Lisa Frost en förklädd gudinna. ”Sjung o gudinna om vädret som var, om våren i landet”.

Förklädd gud är ju också ett vackert musikstycke av Lars-Erik Larsson som jag tycker ni skall lyssna på: https://youtu.be/3OtKlRUqvuk?si=mbiLs73qIvCZboPx

Peter

 

Hej vänner!

Det finns ett psykologiskt fenomen som kallas Dunning-Kruger effekten efter de som först beskrev detta fenomen. Detta kan kort sammanfattas så att folk som har har kognitiva brister, som visar sig när de ställs inför en uppgift, ofta har en orealistiskt hög uppfattning om sin egen kompetens av samma skäl. Det har gjorts en rad experiment som belyser detta. De brukar vara utformade så att man ber deltagarna, innan de får genomföra en uppgift, bedöma hur de tror de kommer lyckas lösa den. Det visar sig då att de som har en överdriven tro på sin kompetens, oftast lyckas sämre än de som bedömer sin kompetens mer realistiskt eller lågt. De senare lyckas faktiskt oftast bäst. 

Det visar sig inte minst nu när vi lever i en tid där folk med stora begränsningar i sitt vetande, ofta uttalar sig som om de vore experter, inom en massa områden. Folk som alltså just saknar en realistisk bild av sin kunskapsnivå, men just på grund av denna kognitiva brist, inte inser att de säger dumheter. Det är väl det den engelska filosofen Bertrand Russel så väl beskriver i det berömda citat, som jag envisas med att upprepa i denna blogg: ” The whole problem with the world is that fools and fanatics are always so certain of themselves, but wiser people so full of doubts.” Ett citat som känns bra, om man som jag, ofta är så full av just tvivel. Får mig att känna mig lite smart och förbättrar mitt ibland rätt taskiga självförtroende och bristande tro på min kompetens. Då kan jag tänka att Bertrand Russel tyckte att sådana osäkra tvivlare som jag, kanske inte är så jävla dumma ändå.

Det finns ett citat av Sokrates där han säger ”Den enda sanna visdomen ligger i att veta att du inte vet någonting”. Det låter ju lite konstigt. Men jag tror han menar att de som är riktigt visa, inser att det de vet, alltid är oändligt mycket mindre än det vi inte har kunskap om. En insikt som gör en rätt ödmjuk och får en att se begränsningar i sin kompetens och i bästa fall få en realistisk bedömning av denna. Gör en helt enkelt mer förståndig, men mindre säker på sin sak.

Erik Johan Stagnelius har ju skrivit en dikt som börjar: ”Vän i förödelsens stund”. De sista raderna i den dikten låter:
”Därföre gläds, o vän! och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor, Chaos är granne med Gud.

Dramatikern Lars Norén snodde ju den sista raden när han namngav några av sina jobbiga pjäser. Jag vet inte riktigt varför kaos skulle vara granne med gud. Men jag tror att det på något sätt kan handla om att gud är ordning och att motsatsen då är just kaos. Iallafall tolkar jag det så. Men mellan dessa ytterligheter finns ju det som är komplext. Där finns ju en ordning, som inte är enkel och ger enkla svar. Men då en del är så rädda för allt som är komplext och svårtolkat och tror att det som är på det sättet, i sig är hotfullt och riskerar leda till just upplösning av all ordning och till kaos. En rädsla som gör att man söker enkla svar på svåra frågor. Även om dessa svar är förenklade lögner. Lögner som ger sådan information man vill höra och som är begriplig, även om man har en begränsad kunskapsnivå. Det värsta är att sådana lögnaktiga förenklingar, kan leda till grymhet och våld. Vilket vi kan konstatera är fallet just nu i världen. Där de dumhuvuden som leder två stora stormakter ljuger och hittar på och massa människor stödjer dem i detta och fortsätter göra så, även när deras lögner avslöjas. Vilket faktiskt är just dumt.

Trump lovade att han kunde få fred i Ukraina på en dag, om han blev vald. Han lovade att priserna skulle sjunka samma dag, han klev in i Vita huset. Han lovade att han skulle leda USA in i en ekonomisk guldålder. Sedan genomförde han en massa åtgärder, som ekonomiska experter varnade för att det skulle leda till stagnation och depression. Det är väl ett tydligt exempel på just hur en överdriven tro på sin egen kompetens orsakad av kognitiva brister, kan leda till en katastrof, om den som besitter denna kombination får makten. Vilket är risken om de som är väljare, besitter samma brister och därför tycker att ren dumhet låter förståndigt. ”Han talar så vi förstår och därför måste han ha rätt” eller hur fan man tänker.

Det är inte heller så att intellektuell begåvning i sig leder till förståndiga beslut. Tvärtom har det tydligen visat sig. Intellektuellt mycket begåvade människor, som har just en överdriven tro på sin egen kompetens, fattar minst lika dumma beslut som oss andra. Jag läste att just det faktum att de ofta haft rätt tidigare, gör att en del brister i den ödmjukhet, som leder till analys och eftertänksamhet. Vilket ju faktiskt är dumt.

Läste ni om den ukrainska journalisten Viktorija Rosjtjyna. Hon hade rapporterat om förhållandena i de ockuperade områdena i Ukraina. Hon försvann 2023 och de ryska myndigheterna bekräftade 2024 att hölls fången och senare samma år att hon dött i sin fångenskap utan att man berättade varför. I februari återlämnade Ryssland ett antal döda ukrainska kroppar till Ukraina. Bland annat en kropp som sades tillhöra en oidentifierad man. Men DNA visade att det var Viktorija Rosjtjynas kropp. När hon återlämnades saknades hjärnan, ögonen och luftstrupen. Kroppen bar också tecken på tortyr med brännmarken och strypning. Enligt Ukrainska myndigheter hade antagligen organ plockats bort för att dölja vad Viktorija Rosjtjyna hade utsatts för. Hon blev bara 27 år.

Jag läser ibland om de som antyder förståelse för Ryssland och att stater som tidigare var ockuperade, inte skulle tillåtits bli medlemmar i NATO. Eller att det är överdriven oro att lägga ner så mycket pengar på försvaret här och i Europa. Men jag tycker att Viktorija Rosjtjyna öde säger mycket om vilka som styr i Ryssland och att det är människor som är totalt samvetslösa och bara tycks uppfatta diplomati och förhandlingar som svaghet. Så det är nog bara att försöka stå diktaturen och ondskan emot så länge det går. För Viktorija Rosjtjyna visar ju tydligt vad alternativet är och det är inte fred och frihet utan barbari och förtryck.

Peter

 

 

 

Käraste bröder, systrar och vänner!

 

Idag börjar jag minsann lite bellmanskt för omväxlings skull. Det är Valborgsmäss och björkarna har börjat slå ut. Här i Visby skiner solen och det kommer bli en fin vårdag. Jag skulle kunna vara på fint humör. Men det är jag inte. För i Uppsala har det mördats och för några dagar sedan kastade någon in en handgranat i en bostad i Tumba, som skadade en mamma och hennes fyraåriga dotter. Mamman allvarligt och den lilla flickan får väl men för livet, gissar jag. Jag läste också att det är många med affärsidéer, som väljer att inte starta företag. Detta då de är rädda för att kriminella kommer hota dem. Så trots att det är vår och toppenväder, är jag inte glad. Går runt och tänker ”hur fan blev det så här”. Dessutom fortsätter Putinjäveln sitt jävla mördande i Ukraina och Trump fortsätter vara lika lögnaktig, korkad och galen som vanligt. Det är som man lever i en jävla mardröm.

 

I morgon är det första maj. En dag då det marscheras, sjungs Internationalen och demonstreras för rättvisa, jämlikhet och solidaritet. Det har det väl gjorts i över 100 år nu. Men personligen känner jag sådan maktlöshet och sorg, inför samhällsutvecklingen, att jag inte riktigt orkar bry mig för närvarande. När det blir ett år utan skjutningar, mord och sprängningar, skall jag fundera på saken. Speciellt om någon ställer sig upp och tar ansvar för denna jävla utveckling och säger som det är: ”Vi ville väl, men det sket sig. Det var inte meningen, förlåt.” Att det skall vara så jävla svårt att erkänna att man hade fel, vad det än handlar om. Om privatisering, integration eller samhällsplanering, där man rättvist kan dela på misslyckandena. Själv har jag vid flera tillfällen fått erkänna, att jag hade fel. Inte så kul precis. Men så jävla ont gör det inte heller, att man bör låta bli. Monika Z frågar ju en sång ”vad blev ni av ljuva drömmar om en rimligare jord”. I himlen sitter väl en ledsen mäster Palm och undrar samma sak, gissar jag.

 

Det finns en scen i Lars Ahlins bok ”Tåbb med manifestet” som jag skrev om för några år sedan. Men det har ni säkert glömt bort. Så jag kör det en gång till. Det är första maj och Tåbb går med i förstamajtåget och sjunger med i Internationalen. När man kommer till raden ”internationalen, till alla lycka bär”, så blir Tåbb orolig och betänksam. För han vet ju, att lycka inte fungerar på det viset och att det inte kan vara sant. Att han går och sjunger om löften, som aldrig kommer bli sanna och hållas. Han som varit så övertygad, börjar plötsligt tvivla på att det som han trodde skulle leda till lycka och frihet, verkligen skulle göra det eller om det bara var tomma ord och löften. Så han mår inte bra. Den där scenen har liksom fastnat i mitt huvud och där sitter det kvar. Tvivlet har liksom blivit min arvedel. Vare sig det handlar om politik eller religion. Lite jobbigt att bära. Men sådan är jag efter 70 bast och då får det väl vara på det viset. Dessutom börjar jag bli rätt trött på alltihop. Världen ser inte ut som jag vill. Det är synd. För om jag fått bestämma, hade den varit betydligt bättre. Vilket är lätt att lova, för jävligare kan det ju knappast bli på planeten.

Sålunda har den gud jag inte tror på övergivit oss och lämnat oss åt vårt öde. Hans fallna ängel med horn och bockfot, är dock kvar på jorden och jävligt aktiv. Far runt som en överförfriskad bäver och ställer till ett helvete överallt. Vill väl att det skall kännas som hemma gissar jag. 

 

Ovanstående skrev jag igår. Nu är det första maj och utanför fönstret skiner solen och jag skall snart gå ut med taxen Stefan. Vi brukar nästan varje dag gå och träffa hans kompisar. Det tycker han är kul. För han har alltid väldigt bråttom dit. Ger sig knappast tid att pinka på vägen. Bara en tre fyra skvättar i farten. Men han gör inte så mycket när han kommer fram. Sitter mest och kollar vad de andra gör för bus och verkar nöjd med det. Han gillar överhuvudtaget att sitta och kolla in omgivningen och fundera. Bland det bästa han vet är att sitta på en parkbänk och meditera. Så han lägger alltid in en sådan stund, vid varje promenad. Sitter väl där och funderar på meningen med livet gissar jag. 

 

Igår mötte jag förresten två ungdomar när jag var ute på min eftermiddagsprommis med Stefan. De såg ut att vara sådär en 15 år. En tjej och en kille som gick och höll varandra i handen och såg nyförälskade ut. På något sätt blev jag lite rörd över att se denna unga kärlek, i en tid som annars känns så, på många sätt, otäck. Jag tänkte: ”Den här stunden och dagen kommer ni bära med er hela livet, som ett minne. Hur fan det än slutar, kommer ni minnas den här dagen på jorden.”

 

Peter