Hej vänner!

Så slår vemodets vågor
mot minnenas
strand.

Och jag går förvirrad
i främmande
land.

Fryser av kylan
i tomhetens tid.

Rätt ensam på heden,
och ingen bredvid.

Jag vill inte störa
med tårar och
sorg.

Så jag stänger in mig,
i tomhetens
borg.

Och allt som man
hör är ondska
och mord.

Så går jag ensam
på denna
jord.

Men trösta mig inte,
låt mig bära det
själv.

För allt flyter bort
i tidernas
älv.

Så glömmer man
kanske det onda
till slut.

Och då är det över,
då hittar man
ut.