Hej vänner!

Så är påve Franciskus begravd i kyrkan Santa Maria Maggiore. En kyrka som jag faktiskt varit inne i en gång. Men första gången jag var i Rom var jag väl sådär 24 år. Jag hade tågluffat med en kompis som heter Robert och vi hade kommit till Rom. Natten hade vi tillbringat på ett vandrarhem av typen sovsal med våningssängar. Ett rätt bedrövligt ställe, som jag minns det. Nu gick vi runt lite planlöst i den stad som under antiken kallades ”urbs aeterna”, den eviga staden. Så kom vi fram till ett torg som heter Piazza Farnese. På en av kåkarna där stod på svenska ”här bodde den heliga Birgitta" och så stod det några årtal på 1300-talet som jag glömt bort. Spännande tyckte vi och ringde på. En av systrarna kom och öppnade. Hon sa att man höll på med morgonbestyren och var lite upptagna med böner och sådant. Men att vi var välkomna om vi kom tillbaka efter en timme eller så. Så vi tog en sväng på stan och återvände en timme som avtalat. Så fick vi följa med upp på Birgittas sovrum, där hon sov på 1300-talet. Som jag minns det ett rätt litet och mörkt rum med säng och skrivbord. Jag gissar att hon ibland satt där och skrev ner sina uppenbarelser. Om det var vanföreställningar eller bara påhitt, vet jag inte. Men att tanten var lite tokig, är det väl inget tvivel om.

När vi sett på Birgittas bostad fick vi frågan om vi ville gå på Påvens audiens nästa dag. Det ville vi och fick biljetter till denna föreställning. Påven var Johannes Paulus som jag faktiskt tycker  rätt bra om, för han stöttade sina polska landsmän, när de genom fackföreningen Solidaritet, befriade sig från den sovjetryska diktaturens förtryck. Han fördömde också apartheidregimen i Sydafrika. Men annars var han visst en konservativ gubbe.

Så nästa dag stod jag och Robert i en lång kö i Vatikanen och väntade på att bli insläppta. För det var ingen privat audiens precis. Så kom en kille från schweizergardet (stavas det så?) och släppte in oss. En guide som jag en gång senare gick med  berättade förresten att de som tjänstgjort i detta garde, efteråt brukade hoppa av och ta avstånd från katolska kyrkan. Jag vet inte om det stämmer. Nåväl, vi leddes till en stor fin sal med mycket guld på väggarna. Där fick vi stå på varsin sida om en gång, där påven skulle komma. Jag och Robert stod precis där påven skulle gå förbi.Vi fick vänta rätt länge, som jag minns det. Framför oss stod ett gäng irländska damer, som såg tråkiga och religiösa ut. En liten flicka som jag gissar var sådär åtta år, försökte tränga sig förbi dessa damer, för att komma riktigt nära påven. Men surkärringarna ville inte släppa fram henne. De hade väl inte läst om att ”himmelriket hör sådana till”, som högste chefen för alltihop en gång sa. Men jag som minsann kunde min bibel lite bättre, lyfte över tjejen och hon fick stå framför mig. Så kom påven och alla trängde på som flugor på en sockerbit och sträckte fram händerna för att påven skulle hälsa på dem. Men jag höll den lilla tjejen över kanten på gången så hon kunde morsa på honom. Vilket hon också fick och blev jätteglad över detta. Hon tittade på en gammal tant klädd i svart, som nog var hennes mormor eller farmor och nickade mot henne och bägge var glada som de vunnit högsta vinsten. När vi gick därifrån tackade gumman oss och frågade var vi kom ifrån. Så vi gjorde verkligen en insats för fosterlandet. Någonstans i någon liten by i Italien, finns det kanske någon som fortfarande berättar för sina barn, att svenskar inte är så dumma och tråkiga som man säger. Så berättar hon om att hon en gång hölls av svenska armar, så hon kunde morsa på påven Johannes Paulus. Jag hoppas det.

Peter

 

 

 

Hej vänner!
Så har påven Franciskus dött. Vad jag hört var han för att vara påve en rätt bra karl. Men den organisation han ledde var trots det väldigt otäck. Dess historia är ju bara en lång räcka av förtryck, mord, tortyr och hyckleri. Fortfarande orsakar dess inflytande att 10 000-tals flickor och kvinnor dör och att över en miljon skadas för livet, i olagliga aborter. Överallt har ju också dess pedofila prästerskap förgripit sig på barn och dess kardinaler gjort sitt bästa, för att dölja och tysta ner dessa brott.

 

Från korstågen, judeförföljelserna, inkvisitionen, tortyren av Galileo, Huss på bålet, Magdalenahemmen, fram till dagens förbud mot aborter och preventivmedel, är ju allt en lång historia av förtryck, mord och hyckleri. Om jag förstått rätt, så tyckte killen som startade alltihop rejält illa om fariséer och hycklare. Så han skulle säkert tycka rejält illa om katolska kyrkan om han kom tillbaka för att döma levande och döda. Som han så riktigt påpekar varnar: ”Tagen eder till vara för falska profeter, som komma till eder i fårakläder, men invärtes äro glupande ulvar.” 

 

Vad jag förstår finns ingen frälsning för oss, som står utanför katolska kyrkan. Så enligt den, skall jag hamna på en plats, där jag läggs på grillen och plågas i evigheters evighet. Vilket är rätt taskigt gjort, av den kärleksfulle guden, att utsätta mig för. Inte för jag alltid varit guds bästa barn. Men det är väl ändå att ta i. Men matskribenten Edward Blom är ju katolik och därför välkommen till paradiset. Fast då får man väl bredda pärleporten en del, för att få in in honom.

 

Jag är kvar i Stockholm, som för närvarande är ett rätt grått och kallt ställe. Vilket är rätt trist. Jag läste att alla större assistansbolag har kopplingar till organiserad brottslighet. Vilket inte gjorde mig gladare precis. Redan när jag började skriva i denna blogg varnade jag för att maffian, precis som Italien, till slut skulle få inflytande överallt. Jag tycker det är jävligt jobbigt att jag ofta ser en utveckling, som andra inte riktigt verkar se allvaret i. Inte ens de som borde ha tillgång till mer information, än den jag har. Som justitieministrar och höga politiker. Det är lite likadant med Trumpjäveln  känns det som. En del tyckte nog att jag var lite överdrivet upptagen med honom och hans lögner och skitprat. Att det nog var för dumt att på riktigt ta på allvar. Men nu känns det som jag får rätt även vad gäller detta. Att min oro var helt befogad. Så jag börjar bli rädd för att tänka på framtiden. För det gör mig bara deprimerad och orolig. För jag vill inte få rätt fler gånger. 

 

Och de förbannade krigen bara fortsätter och fortsätter. Jag börjar bli så förbannat trött och uppgiven på alltihop. Det är svårt att se någon ljusning i tunneln. Om man ser ett ljus i denna tunnels mörker, kan man ge sig fan på att det är ljuset från ett inkommande godståg. Tjugosju vagnar lastade med ton av våld och hat. I loket sitter ett antal presidenter, extremister och deras kriminella kompisar och styr. Glada att se Peter komma gående på spåret. ”En till liten fånig människa, som står i vägen att krossa”, tänker de nog.

Det är vår och då tänker jag lite på ”Frida i vårstädningen”. Ni vet visan som börjar ”Något ljuvt och änglaaktigt om kring Fridas huvud medge det”. Det kommer väl knappast vara något ljuvt och änglaaktigt, som omger mitt huvud när jag tar fram dammsugaren. Det gör det ytterst sällan när jag städar. Vilket är en av orsakerna att det inte sker varje dag precis. Speciellt inte när jag dessutom bör ta itu med fönstren. Det är då man upptäcker att det oftast sitter på andra sidan. Den man trodde man var klar med. Men Frida är duktig hon:

https://youtu.be/a5JGazOHhbo?si=IRi6ns6K-U9YGRCt

 

Peter

 En dikt om läget

Utanför mitt fönster,
grå och regnig
vår.

Här sitter jag
och känner mig
trött och lite svår.

Så blev jag då en
främling i denna
onda tid.

Instängd i mitt
eget, fast världen
är så vid.

Och regnet droppar
tårar över land
och stad.

Så det är lögn
i helvete att
vara lite glad.

Men hoppet
ligger kvar där
i Pandoras ask.

Fast vi sitter fast
i tiden, som en 
krokad mask.

En tid när ondskans
satar drar fram
i våld och mord.

Där lögnen blir
sanning och sanning
bara ord.

Så sitter där två jävlar
i varsin huvudstad.

Men till slut kommer
de att falla och den
dagen blir jag glad.

 

Peter 

 

Hej vänner!

En jobbig sak med fascismen är att den förutom att vara en grym och omänsklig ideologi, är att den är så förbannat elak, dum och tråkig. Vilket avspeglar sig på dess företrädare genom att göra dessa till totalt humorlösa idioter. Ibland tror de att de är roliga när de säger något elakt om någon som inte håller med dem i deras grymma galenskap för att deras genomkorkade anhängare skrattar med i elakheten. Men roliga är de inte lik förbannat. Som det nuvarande mänskliga avskräde som styr i Moskva och Washington. Grymma, omänskliga och dessutom jävligt tråkiga och totalt utan humor. Att en rysk tyrann är på det sättet är ju som vanligt. Det landet har ju alltid styrts av den typen grymma diktatorer, charmiga som tyrannosaurus rex. Men när USA styrdes av en president som Obama och inte av en dum knäppgök som nu, kunde man ibland få höra något kul från det ovala rummet. Men nu är det ju bara ren galenskap man hör därifrån.

 

Det finns saker som avslöjar vem en människa är. Jag glömmer aldrig när Trump härmade en reporter, som skrivit något om honom, som han inte gillade. Den som skrev var tydligen en kille med en cp-skada, som gjorde att han hade spasmer. Dessa härmade den mobbande jävla idioten och församlingen framför honom jublade och skrattade. En människa som gör på det sättet och visar ett sådant fascistiskt förakt för svaghet, är ju helt igenom ond. Hur fan någon kan rösta på en sådan och jubla åt hans grymma dumhet är ju, för mig, helt obegripligt.

 

Nu har jag på nytt skrivit om de förbannade knäppgökar som jag egentligen tänkt sluta skriva om. För jag har ju inte mycket att tillägga i min avsky för dessa obehagliga typer. Men de ställer alltid till något nytt jävelskap som gör en förbannad och trött på alltihop. Så det är kanske lika bra att sluta kämpa emot och skriva av sig lite av sin frustration fast det gör denna blogg till en tråkig jeremiad och gnällig litania. Som inte gör någon vettig människa glad och ingen borde läsa. 

 

Jag är förresten inte så jävla kul själv nu för tiden. Har blivit en trött och rätt sur jävel. Är inte längre den skojiga och glada vardagsneurotiker, jag en gång var. Fast det är klart jag kan ju fortfarande skratta åt mina egna dumheter och svagheter och det är ju trots allt ett tecken på att jag kanske kommer igen. Jag har funderat rätt mycket på livet sista tiden och hur det blev så här. Vilket är en rätt meningslös sysselsättning att ägna tid åt. Men jag har kommit fram till att jag nog måste göra något nytt och förändra det som är. För att gå här och älta sig in i evigheten, skulle vara för jävla tråkigt. Som Kirkegaard så riktigt påpekade: ”Att våga är att förlora fotfästet för en en stund. Att inte våga är att förlora sig själv”. Fast Sören själv fick ju kalla fötter när han skulle gifta sig med Regine Olsen och hoppade av. Varför vet jag inte. Kanske kom han på att han inte ville ligga med en kvinna och det skulle bli jobbigt att gifta sig med en sådan och då känna sig tvungen att göra så. Eller så kom han på att han ville ligga med många kvinnor och att det var något som inte var förenligt med äktenskaplig trohet. För han fortsatte visst vara kär i Regine även sedan han förlorat fotfäste och slagit upp förlovningen. Den kärleken, den kärleken.

 

Jag är förresten en lite dålig människa, jag också. För jag hittade en bok i en låda med böcker som stod i källaren som jag tydligen lånat på stadsbiblioteket och inte lämnat tillbaks. Den snodde jag tydligen någon gång på sjuttiotalet och nu funderar jag på om jag inte borde lämna tillbaks den. Fast jag tror aldrig jag fått någon påminnelse om att göra så på de senaste 50 åren. Vilket är lite slarvigt av Stadsbiblioteket. Jag hoppas det finns någon sorts maxavgift för böter för att vara sen med återlämnandet av låneböcker. För annars lär det bli jävligt dyrt att lämna tillbaks denna bok. Fast kanske är det värt det. För jag skäms över att slarvat och därvid snott något som inte är mitt. Det är dålig stil för är det något vi bör vara rädda om så är det våra bibliotek. En plats där man gratis kan gå och låna böcker. Det spelar ingen roll om du är rik eller fattig. Alla är välkomna och får låna vad fan de vill. En närmast frihetligt socialistisk institution, i detta materialistiska samhälle. Som jag genom mitt slarv lite undergrävt. Fy mig!

 

Läste ni förresten om de jobbiga typer som klättrat ombord på Vasaskeppet och hållit upp någon jävla banderoll om att ”bevara våtmarkerna”. De är tydligen någon konstig organisation, som tror att de genom att göra sina medmänniskor ledsna och förbannade, kommer göra dessa mer angelägna att bevara våtmarker. Vilket förefaller rätt improduktivt. För vi som vill bevara våtmarker kan ju inte längre säga det, utan att riskera förknippas med dessa självupptagna narcissistiska knäppgökar. Som verkar så överspända av sin egen viktighet, att de borde tvångsmatas med något kramplösande.

 

En sista liten grej. Jag såg att LO planeras ett möte vid minnesstatyn över de frivilliga som åkte till Spanien för att slåss mot fascismen. Det är ju bra. Men samtidigt är det kanske bra att påminna om, att många av de som for var syndikalister och en anledning att det gick som det gick var att de stalintrogna kommunisterna till slut förbjöd och anföll sina anarkosyndikalistiska vapenbröder. Vilket även de svenska kommunisterna tyckte var bra gjort, gissar jag. Om det kan ni läsa i boken ”Hyllning till Katalonien” av Orwell. Men vad jag vet har ju inte heller LO varit så överdrivet positiva till syndikalister. Men det är ju bra att de nu hyllas på första maj. 

 

Peter

 

 

Hej vänner!

Vår värld är sålunda galen och ofta en ond plats att vistas på. Vilket känns jobbigt att tänka på. Men att förneka att så är fallet, skulle för mig kännas som en livslögn. Som att fegt inte våga se verkligheten i ögonen. Som jag skulle bli som en sådan där som av rädsla för döden, förnekar att den är slutet och säger sig tro på evigt liv. Men ofta ändå är lika rädd för döden, som vi som tvingas konfronteras med den utan hopp.

Jag läste förresten en artikel om mänskligt våld genom historien. Det visade sig att folk slagit ihjäl sina medmänniskor, så länge som vi funnits på jorden. Redan i tidig jägar- och samlarstenålder hittar arkeologer skelett med tydliga skador efter strider. Det är krossade skallar, avhuggna huvuden och lemmar om vartannat. Det känns jobbigt att tänka på att människan alltid tycks vara en jävla mördarapa, även om det inte direkt förvånar en. Så var det på stenåldern och så är det nu. Vilket gör mig ledsen i perioder.

I USA fortsätter tokerierna. I Ukraina och Gaza fortsätter dödandet. Jag orkar nästan inte skriva om det längre. Ett kombination av ondska och galenskap utan slut. Fan vet hur det kommer gå. Det gäller väl ändå på något sätt stå ut och göra motstånd. Men också komma ihåg vad historien lärt oss. Jag tänker ibland på Winston Churchill som efter Dunkirk, när allt verkade hopplöst och hela Västeuropa hade ockuperats av nazisterna sa: We shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills; we shall never surrender. Det fanns de som tyckte att England, som då stod ensamt, skulle söka fred med nazisterna. Men Churchill menade att fred utan frihet, är rätt värdelöst. För de som tycker fred i sig är så positivt, att man bör böja sig för den totalitära makten för att uppnå den, bör tänka på att fred då innebär att de som gör motstånd, hämtas om natten i svarta bilar och skjuts med nackskott. Det är det som väntar i Ukraina om Putin vinner kriget. Fred till priset av utplåningen av ett land, ett folk och en kultur. De som vill ha en sådan fred och säger att motstånd är meningslöst, stödjer Putin och sviker inte bara Ukraina, utan också Sverige och andra demokratier. 

Nu såg jag att det i USA var stora demonstrationer med 100 000-tals deltagare, som protesterade mot galenskapen. Här kunde jag skriva om tullar som höjs och sänks om vart annat. Med argument som tydligen inte längre är aktuella, när de ekonomiska konsekvenserna går mot katastrof. Men jag orkar inte. Det är väl någon sorts taktik att översvämma nyheterna med ständigt nya vansinnigheter, för att trötta ut folk och få dem att börja tvivla på sitt förstånd. Men det planeras visst nya demonstrationer och Bernie Sanders, drar massa människor till sina möten. Så det finns hopp och att demokratin och värdigheten till slut återkommer i USA. Om inte förr så när den patologiska lögnhalsen, avslöjas i hela sin onda narcissistiska tomhet. Någon kommer väl till slut säga: ”kejsaren är naken” och då kommer väl alltihop falla ihop. 

Putin lovade stabilitet och trygghet, efter år av kaos och att Sovjetunionen skulle återupprättas, efter sitt fall i skam och förnedring. Trump lovade att allt skall bli som förr. Då när amerikanska bilar drog tre liter bensin per mil och det nästan inte fanns några fordon från Sverige och Korea, på gatorna i USA. Då, när det bröts och eldades med kol och ingen brydde sig miljön. När TV-apparater och kylskåp, inte kom från Asien. När det var okej att jävlas med och trakassera bögar och transor och andra avvikare. När ingen pratade om slaveriet och rasism eller om folkmordet på ursprungsbefolkningen offentligt. När John Wayne visade vart skåpet skulle stå i vilda västern och i resten av världen. När man kunde skicka några kanonbåtar, om kineserna bråkade. Nog för att de otäcka stolpskott och rötägg, som hittar på alla dessa nostalgiska drömmar om en tidigare guldålder, är korkade. Men fan vet om inte de som röstar på galningarna, är ännu tommare i kartongen.

 

”Hur är det annars”, kanske ni undrar. Inte för jag tror att ni undrar det. Men jag kommer ändå informera er om det. Ömsom vin och ömsom vatten, som man brukar säga. En sak med att vara 70 år som är lite jobbigt är att man börjar få krämpor. Inget dödligt men lite tråkigt. Jag har till exempel två fötter som ibland jävlas en del. På morgonen gör de ont och är stela. Men när jag knallat runt en stund är det rätt okej. Samma sak med knäna. Men tack vare taxen Stefan är jag ju tvungen att gå en längre promenad varje dag och några kortare. Vilket går bra när morgonens stelhet släpper. På TV gör folk reklam för något sorts preparat som skall vara bra för leder och muskler. Folk hoppar runt som stengetter, så fort de prenumererat på detta preparat. Men jag tror det bara är påhitt. För vore det så bra som de säger skulle det väl säljas på apotek, som andra kosttillskott och inte genom någon sorts lurig prenumeration som antagligen är svår att säga upp, när man förstår att man är blåst.

 

En annan sak som är lite jobbigt är att jag ibland fått svårt att plocka fram ett ord ur minnet. I natt drömde jag att jag satt med mina kollektivkompisar, som jag bodde med som ung. Jag ville berätta för dem om en kille som vi då bodde med som heter Robert. Jag kunde inte för mitt liv komma på vad han hette i drömmen, vilket förvandlade denna dröm till en mardröm. Så mitt undermedvetna oroar sig nog för att mina framplockningsproblem skall sluta med att jag inte kommer ihåg något alls till slut. Men så länge man bara glömmer dra upp gylfen ibland, är det väl rätt okej. Det är när man glömmer dra ner den, det blir för jävligt. 

 

Idag kommer det bli en toppendag. Solen skiner och det kommer bli hyggligt varmt. Skogen är full av sippor och ur mammakorvarna kommer fram en massa snygga tjejer. Taxen Stefan kommer bli lycklig och glad som en lärka och säkert hitta ett kaninhål att nosa i.

Idag är jag förresten 70 år, 7 månader och 10 dagar gammal. Något att fira kanske!

Peter

 Hej vänner!

Nyss snöade det här utanför mitt fönster och det är kallt och blåsigt. Men bara för några dagar sedan var det nästan sommar. Typiskt aprilväder alltså. Men ändå är det på rätt väg och våren är ordentligt på gång. Blåsipporna blommar, talgoxarna filar på och en del flyttfåglar har redan kommit.

Det finns en lång dikt av poeten T.S. Eliot som heter ”The Waste Land”. Det har inget med sopor att göra, för ”waste land” betyder tydligen ungefär ödemark på engelska. Denna för mig rätt svåra dikt börjar:

April is the cruellest month, breeding
Lilacs out of the dead land, mixing
Memory and desire, stirring
Dull roots with spring rain.

Varför april skulle vara grymmare än andra månader, förstår jag inte. Men lite jobbig är ju denna månad, då man ju ofta är felklädd. Man har på sig vinterjackan och är genomsvettig efter en stund. Så nästa dag sätter man på sig vårjackan och går runt och fryser som fan.

Den där dikten ”The Waste Land” är visst viktig på något sätt och en av anledningarna till att dess författare fick Nobelpriset 1948. Men det är en dunkel krånglig historia som jag minsann läst, men inte förstått. Det finns ju den typen av litteratur som bara några få läst och som ändå anses väldigt viktig. Som romanen Ulysses av James Joyce, som jag också försökt läsa, utan att komma mer än några sidor. Dunkel är är här bara förnamnet. Jag brukar ju säga att ”det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.” Men det är nog mest för att dölja att de kognitiva brister, som gör att jag har svårt att förstå mycket som andra, som vet bättre, förstått storheten i. Det är ju likadant med mycket modern konstmusik, som jag bara inte begriper. Säkert inget fel på musiken, utan på mottagaren.

Jag sitter och funderar på vad jag skulle göra om jag var rysk agent och president. Jag skulle väl börja med att försöka splittra NATO. Sedan skulle jag hota att med våld, ändra mitt lands gränser till andra länder. Det skulle ju göra det mer rätt att göra så, även för min uppdragsgivare. Därefter skulle jag ta itu med att förstöra så mycket av det fria utbytet av varor och tjänster som möjligt genom att införa höga tullar. Helst så höga, att de dessutom gör att de västliga demokratierna, drabbas av depression och regression. Sådant har ju alltid lett till omfattande sociala problem, som gynnat extremister och ökat motsättningar. När jag kommit så långt och fått beröm och kanske medalj av Putin, så kan jag bara sätta mig och vänta på att demokratierna faller ihop och diktatorer kan ta makten. Så skulle jag göra om jag var rysk agent och ville bli framgångsrik.

Jag har förresten varit riktig dålig några dagar. Förkyld och eländig värre. Det har sålunda varit väldigt synd om mig. Men kvinnor har en tendens att inte ta manliga förkylningar på det allvar som dessa kräver. Som att förkylda gubbar mest är överdrivet gnälliga och sjåpiga. Men jag har minsann läst att män blir sjukare vid infektionssjukdomar. Det har något med hormonerna att göra. Så vi är alltså i större behov av uppmuntran och omsorg än kvinnor, när ett förkylningsvirus slår till och sänker oss. Då behöver vi te med honung, en påse Polly och gärna en liten Grönsteds, för att ha en chans att bli bra igen. Ni som inte tror mig kan läsa här: https://lakartidningen.se/aktuellt/nyheter/2017/12/studie-mansforkylning-kan-vara-verklig-plaga/

Jag tror att vi går in i en farlig tid. Det är en tid när jag tror att det är viktigt med samarbete och solidaritet. Då individualismen inte får leda till girighet och egoism. Då man kanske måste offra en del av sin personliga välfärd för det allmännas bästa. Jag har ju aldrig riktigt gillat allt jävla privatiserande, av det som tidigare var en del av stat och kommun. Jag tycker skolan skall vara statlig verksamhet. Som det var innan en sörmländsk godsägare kommunaliserade den. Det borde förresten vård och omsorg också vara och fördelas efter behov. Det skall liksom inte spela någon roll om du är rik eller fattig, om du behöver fixa ett ljumskbråck eller gråstarr. För det är orättvist. Förresten kan man gott införa apoteksmonopol, förstatliga bilprovningen samt göra underhåll av järnvägen statlig med egen personal, som förr i världen. Så tycker jag. Men så är jag gammal och konservativ också. Samt lite anarkistisk!

Peter