Käraste bröder, systrar och vänner!

 

Idag börjar jag minsann lite bellmanskt för omväxlings skull. Det är Valborgsmäss och björkarna har börjat slå ut. Här i Visby skiner solen och det kommer bli en fin vårdag. Jag skulle kunna vara på fint humör. Men det är jag inte. För i Uppsala har det mördats och för några dagar sedan kastade någon in en handgranat i en bostad i Tumba, som skadade en mamma och hennes fyraåriga dotter. Mamman allvarligt och den lilla flickan får väl men för livet, gissar jag. Jag läste också att det är många med affärsidéer, som väljer att inte starta företag. Detta då de är rädda för att kriminella kommer hota dem. Så trots att det är vår och toppenväder, är jag inte glad. Går runt och tänker ”hur fan blev det så här”. Dessutom fortsätter Putinjäveln sitt jävla mördande i Ukraina och Trump fortsätter vara lika lögnaktig, korkad och galen som vanligt. Det är som man lever i en jävla mardröm.

 

I morgon är det första maj. En dag då det marscheras, sjungs Internationalen och demonstreras för rättvisa, jämlikhet och solidaritet. Det har det väl gjorts i över 100 år nu. Men personligen känner jag sådan maktlöshet och sorg, inför samhällsutvecklingen, att jag inte riktigt orkar bry mig för närvarande. När det blir ett år utan skjutningar, mord och sprängningar, skall jag fundera på saken. Speciellt om någon ställer sig upp och tar ansvar för denna jävla utveckling och säger som det är: ”Vi ville väl, men det sket sig. Det var inte meningen, förlåt.” Att det skall vara så jävla svårt att erkänna att man hade fel, vad det än handlar om. Om privatisering, integration eller samhällsplanering, där man rättvist kan dela på misslyckandena. Själv har jag vid flera tillfällen fått erkänna, att jag hade fel. Inte så kul precis. Men så jävla ont gör det inte heller, att man bör låta bli. Monika Z frågar ju en sång ”vad blev ni av ljuva drömmar om en rimligare jord”. I himlen sitter väl en ledsen mäster Palm och undrar samma sak, gissar jag.

 

Det finns en scen i Lars Ahlins bok ”Tåbb med manifestet” som jag skrev om för några år sedan. Men det har ni säkert glömt bort. Så jag kör det en gång till. Det är första maj och Tåbb går med i förstamajtåget och sjunger med i Internationalen. När man kommer till raden ”internationalen, till alla lycka bär”, så blir Tåbb orolig och betänksam. För han vet ju, att lycka inte fungerar på det viset och att det inte kan vara sant. Att han går och sjunger om löften, som aldrig kommer bli sanna och hållas. Han som varit så övertygad, börjar plötsligt tvivla på att det som han trodde skulle leda till lycka och frihet, verkligen skulle göra det eller om det bara var tomma ord och löften. Så han mår inte bra. Den där scenen har liksom fastnat i mitt huvud och där sitter det kvar. Tvivlet har liksom blivit min arvedel. Vare sig det handlar om politik eller religion. Lite jobbigt att bära. Men sådan är jag efter 70 bast och då får det väl vara på det viset. Dessutom börjar jag bli rätt trött på alltihop. Världen ser inte ut som jag vill. Det är synd. För om jag fått bestämma, hade den varit betydligt bättre. Vilket är lätt att lova, för jävligare kan det ju knappast bli på planeten.

Sålunda har den gud jag inte tror på övergivit oss och lämnat oss åt vårt öde. Hans fallna ängel med horn och bockfot, är dock kvar på jorden och jävligt aktiv. Far runt som en överförfriskad bäver och ställer till ett helvete överallt. Vill väl att det skall kännas som hemma gissar jag. 

 

Ovanstående skrev jag igår. Nu är det första maj och utanför fönstret skiner solen och jag skall snart gå ut med taxen Stefan. Vi brukar nästan varje dag gå och träffa hans kompisar. Det tycker han är kul. För han har alltid väldigt bråttom dit. Ger sig knappast tid att pinka på vägen. Bara en tre fyra skvättar i farten. Men han gör inte så mycket när han kommer fram. Sitter mest och kollar vad de andra gör för bus och verkar nöjd med det. Han gillar överhuvudtaget att sitta och kolla in omgivningen och fundera. Bland det bästa han vet är att sitta på en parkbänk och meditera. Så han lägger alltid in en sådan stund, vid varje promenad. Sitter väl där och funderar på meningen med livet gissar jag. 

 

Igår mötte jag förresten två ungdomar när jag var ute på min eftermiddagsprommis med Stefan. De såg ut att vara sådär en 15 år. En tjej och en kille som gick och höll varandra i handen och såg nyförälskade ut. På något sätt blev jag lite rörd över att se denna unga kärlek, i en tid som annars känns så, på många sätt, otäck. Jag tänkte: ”Den här stunden och dagen kommer ni bära med er hela livet, som ett minne. Hur fan det än slutar, kommer ni minnas den här dagen på jorden.”

 

Peter