Hej vänner!

Jag har sällan känt så starkt som nu att det i världen pågår en kamp mellan ont och gott. Mellan humanism och barbari. I Ukraina slåss ett folk för sin rätt att själv styra sitt land och själv välja sin framtid. Detta mot en mordisk kriminell tyrann, av samma sort som Tengil och Sauron, som vill utplåna ett annat land och dess demokrati. Hans bästa kompis är det äckliga narcissistiska svin, som vill bli USA:s nästa president och är beredd att svika Ukrainas kämpande folk, för att göra sin förbannade diktatorkompis lycklig. Fan vad jag hatar dessa otäcka gubbar. Det värsta är, att en massa människor stödjer de förbannade djävlarna. En del av skräck och andra av ren dumhet. Inför allt detta är jag maktlös och ibland rejält rädd. Likaså inför samhällsutvecklingen i vårt eget lilla land som nu, liksom jag, går in i höstens mörker.

Jag har ju under mitt yrkesliv utöver min yrkestitel, också varit tjänsteman. Med det följer en rad skyldigheter och regler. Som i mitt fall att anmäla till socialtjänsten, om jag känner oro för ett barns hemförhållanden eller att det far illa på något sätt. Det på ”blotta misstanken” att det kan förhålla sig på det sättet. Jag har också gjort ett stort antal sådana socialtjänstanmälningar. Vilket ibland kan vara jobbigt och kan göra föräldrar och familjer ledsna och arga. Inte minst om man har en fasad av fungerande att upprätthålla, bakom en ekdörr i Djursholm. Men på något sätt har det ändå inte varit så svårt, för det har varit min skyldighet som tjänsteman. Jag har varit skyldig att följa lagen och haft lagen på min sida. Jag har inte heller hamnat i en situation där min personliga uppfattning varit i strid mot mina lagliga skyldigheter. Hamnar man där, får man byta jobb. För lagen står liksom över min personliga uppfattning och skall gälla lika för alla i en demokrati.

Nu läste jag i tidningen om en tjänsteman som råkade illa ut på grund av att hon gjorde sitt jobb. Det var i Södertälje, där hon började misstänka att en familj som fick pengar för att vårda fadern i familjen, inte alls gjorde så. Utan bara stal pengarna utan att överhuvudtaget delta i vården. Hon började undersöka saken och förstod att något inte stod rätt till. Vilket flera av hennes kollegor inte uppskattade, utan de började ifrågasätta henne och hennes kompetens. Bland annat hade folk kommit in på hennes rum och sagt att hennes misstankar var helt ogrundade och att de kände familjen och visste att de var välutbildade och ordentliga människor. Så hon skulle inte lägga sig i. Det hade gått så långt att någon lagt en blankett om uppsägning på hennes skrivbord. Vilka som mobbat henne och velat stoppa henne, stod det inget om. Men till slut började man undersöka saken och det visade sig att hon hade helt rätt och att familjen stulit det allmänna, på minst sex miljoner kronor. Antagligen mer, men det var redan preskriberat. Så stod det i varje fall i tidningen. Denna tjänsteman jobbade nu i en annan kommun. Vad jag förstod hade hon varken fått någon ursäkt eller belöning från Södertälje kommun och dess ledning. Det kan var tungt att vara visselblåsare och kan kräva mod att stå upp för det som rätt är.

Själv har jag väl i början av min yrkeskarriär fått lite känna på detta, när jag jobbade på PBU i Stockholm och ifrågasatte, den psykodynamiska och familjeterapeutiska synen på autism och ADHD (då ofta kallat DAMP) och hur dessa tillstånd borde behandlas. Då fick jag känna hur det är, att av vissa bli illa omtyckt. Det var faktiskt rätt tungt. Tyngre än jag tidigare velat erkänna. Visst har tiden gett mig upprättelse. Men det är en bitter tagg jag bär med mig.

 Nu läste jag om att Stockholms landshövding Anna Kinberg Batra fått sparken. Hon hade inte genomfört nyanställningar på ett opartiskt sätt, utifrån meriter. Istället hade hon gett jobb till kompisar. Vilket naturligtvis inte är något annat än korruption. För hon är också tjänsteman och skall vara opartisk och naturligtvis inte delta anställningsförfaranden, om någon kompis söker jobbet. Vilket man tycker hon borde begripit. Fast samtidigt är det ju ofta före detta höga politiker får avsluta karriären som landshövdingar. Som någon sorts belöning och inte utifrån kompetens. Men de flesta har trots allt förstånd, att förstå de krav som den nya rollen kräver. Men tydligen inte alla. För några år sedan var det en landshövding här på Gotland, som tyckte att de med förmögenhet skulle ha andra regler än oss dödliga. Men hon fick också en välförtjänt spark i arslet och fick ta båten hem till fastlandet. Hon var också före detta minister om jag minns rätt.

En sak som jag tycker är konstig är att många politiskt engagerade människor verkar känna någon sorts solidaritet med de som är medlemmar i samma parti, som de själva. Hur fan de än uppför sig. Som när det avslöjades hur socialdemokraterna lurat på äldre förvirrade medborgare någon sort jävla prenumeration på lotter genom rena lögner. Visserligen var även många av de som var engagerade i det partiet upprörda. Men snart kom liksom ursäkter av typen ”andra har minsann uppfört sig illa de med, så de skall inte kasta sten i glashus.” Som den egna skulden skulle minska, för att andra också lurat äldre medborgare att köpa saker de inte behöver. Konstigt sätt att tänka om rätt och fel. Som det blir lite mer rätt om Moderaterna också säljer lotter och om Telia och Tele2 anlitat samma skurkar. Så oerhört barnsligt. Som en liten skitunge som säger: ”Pelle var också dum mot Lisa, Det var inte bara jag”! Nu har Kindberg-Batras chef avskedat henne, trots att hon har bakgrund som partiordförande i hans parti. Men hon fick visst en nytt jobb och fick behålla sin tidigare lön. Det fick visst också de som satt i styrelsen för sossarna jävla lotteri. De fick sparken och på en gång ett nytt jobb inom samma kotteri, trots sitt uppförande.

Jag har helt kommit i otakt med sömnen. För jag har svårt att somna på kvällen och ligger och grubblar. Vilket gör att jag ofta är trött och somnar på dagen, i fåtöljen eller på sängen. Vilket gör att jag får svårt att somna på kvällen osv. osv. Det gör ju egentligen inte så mycket. För jag har ju inget jobb att gå till längre. Men det är mest tråkigt att ligga på natten i mörkret och fundera. Som många gubbar i min ålder måste jag också upp och pissa flera gånger per natt. Vilket är jävligt irriterande. Dikt på det.

Det kallas vemod
och det har sitt
pris.

Och höstens himmel
hög mot evighet och dagen
klar som is.

Om kvällen
ljus på gravarna,
mot mörkret utanför.

En koltrast prasslar
ibland löv och det
allt jag hör.

En väntans tid
i tystnad, medan
blommor vissnar ner.

Så tänker jag på
de som var och
inte är här mer.

Peter

 

Hej vänner!

Jag mår rätt bra och har fått tillbaka doft och smak. Vilket är skönt då jag ett tag trodde att det var borta för alltid. Men nu känner jag vad käk smakar igen. Oftast gott när jag lagar den. För jag är faktiskt rätt bra på att laga mat och tycker det roligt. Ibland blir det bra, men ibland mindre bra.

Idag var jag på mitt sista jobb och lämnade tillbaks tjänstetelefon och nyckel. Det kändes lite vemodigt. Hade jag inte drabbats av den jävla åkomma, som ställt till en del sista åren. Som jag i sommar avslutade med strålning och håravfall, hade jag kanske fortsatt något år till. För det finns mycket som är kul med att jobba. Däremot vet jag inte om jag vill fortsätta skriva långa utlåtanden varje vecka. Vilket varit en viktig del i mitt yrkesliv. När jag väl kom igång, var också det ganska kul. Men det kändes ibland lite motigt innan. Kanske finns det någon annan arbetsuppgift att ta itu med, när jag är helt återställd efter sommarens övningar. Vi får se.

För övrigt är allt åt helvete i världen och det gör mig ofta rätt ledsen. Krig och ondska överallt. En tokig samvetslös president och en lika tokig, som vill bli president. Bomber, terror och mord utan slut. Och i Sverige en organiserad kriminalitet som tränger in överallt. Jag läste att man nu på Island är orolig över att svenska kriminella kommer dit och begår allvarliga brott, i samarbete med mer lokala förmågor. Jag tycker islänningarna skall införa visumtvång för svenskar, så de åtminstone kan stoppa de rötägg som är dömda tidigare. Alltså utdrag ur belastningsregistret. Så islänningarna slipper undan denna utveckling, som redan drabbat våra andra grannländer. Det är för sorgligt.

Och nu till något helt annat.

Den 6 april 1327 såg Francesco Petrarca en tjej som hette Laura och under resten av sitt liv skrev han dikter om henne. Hon var visst redan gift med någon gubbe. Men det hjälpte inte, för Petrarca blev där och då förälskad i henne, sitt livs kärlek. Vad det var hos Laura som gjorde att han aldrig kunde glömma henne vet jag inte. Det är nog svårt för oss att förstå. För vi har nog oftast en annan syn på kärlek, än man hade på 1300-talet. Kanske för livet då var så bräckligt. Laura dog i pesten 1348, alltså i den stora pest som vi kallar digerdöden. Men Petrarca fortsatte älska henne till sin egen död 1374 och fortsatte skriva dikter, om denna sin stora kärlek. Själv kan jag ju inte italienska utan får läsa om Laura i översättning, om jag vill läsa om Petrarcas livslånga kärlek:

”Välsignad dagen, månaden och året
årstiden, veckan, timmen och minuten
det sköna land, den plats där pilen skjuten
från Amors båge, tillfogade såret

som jag i hjärtat bär – välsignad stunden
då han den ljuva plågan först mig gav
och gjorde mig till denna kvinnas slav,
av hennes sköna ögon evigt bunden. ”

Nu förstår jag inte varför han välsignar dagen han sårades av Amors båge. Det verkar ju mest jobbigt, att gå där och längta och tråna år efter år. Vad fan det är för ljuvt med den plågan, är svårt att begripa. Men så kan det tydligen gå om man träffar på en Laura när man är ung. Man blir liksom lite fnoskig och det går aldrig över. Så var det i varje fall på 1300-talet tydligen. Ett jävla århundrade förresten, med pest, krig i hundra år och Petrarca som aldrig fick sin Laura. Något blev fel och gick inte att rätta till. Egentligen borde ju Laura och Petrarca fått ihop det och levt lyckliga i kärlek.

Ni vet fjärilseffekten. Det där att en fjärilsvinge, som gör en mikroskopisk påverkan på luftströmmen, kan vara det som till slut orsakar en orkan på andra sidan jorden. Alltså att små händelser på sikt kan få stora konsekvenser. Kanske var det att Petrarca aldrig fick sin Laura, det som orsakat det elände som vi nu lever i. Inte för att det är så sannolikt. Men enligt kaosteorin är det inte helt omöjligt. Det blev liksom fel i världen, när de aldrig fick träffas ensamma och kramas. Sedan blev allt för sent och tiden blev ur led och världen gick liksom lite sönder.

Dante Aligheri, han som skrev Den gudomliga komedin, ni vet, var ju också olyckligt kär i en tjej som hette Beatrice Portinari. Men det slutade också olyckligt, för hon dog när hon var 24 år. Men han skrev en dikt om henne som heter ”I livets vår”. Den har jag inte läst. Men den handlar visst om hans unga kärlek till henne. Det var tydligen inte lätt att vara ung kille på 1300-talet. Mest en jävla längtan och trånande. Svårt att få till en date och bjuda hem någon på en kopp te, om man säger så. Dikt om Petraca och Laura:

Det var den 6 april 1327
då du kom till
midnattsmässan.

Du mötte min
blick, log och
jag förlorad.

Jag har hört
att du ler åt mina
dikter och min kärlek.

Så jag bad om att
få glömma, men
gud svek mig.

Jag försökte skriva
bort dig ur mitt liv,
men pilen hade hullingar
och gick inte att dra ut.

Så är du mitt öde,
en blick och jag
förlorad.

 

Peter

 

Hej vänner!

Det har varit en varm början på september. Mera som sommar än höst även om löven börjat falla från träden. Men i morgon skall det tydligen bli ett omslag och bli mer höst på riktigt. Så idag är väl den sista sommardagen för i år.

Tiden går alltså mot kyla och mörker. Jag är en gnällig jävel. När det är värmebölja och jättevarmt gnäller jag över det och när det blir kallt och mörker gnäller jag över det. Så jag är en ”grumpy old man” som man säger på engelska. Efter denna sommars äventyr dessutom rätt hårlös och med knölig skalle. Tur man slipper visa upp sig på Tinder eller vad det heter. Där hade man väl blivit portad direkt från att få delta.

Jag har ett problem. Det är att jag gärna vill skriva om annat än världens ondska och elände, samt de onda idioter som orsakar detta. För jag tycker själv att denna blogg blivit en rätt hopplös jerimiad av eländesbeskrivningar. Fan vet om inte Jeremias i bibeln är en riktig lustigkurre jämfört med mig förresten. Men hans gud är inte snäll alls. Vill mest straffa och förgöra folk för att de är syndiga och lever loppan, när de borde tillbe honom med stort H. Men det är väl med Jeremia som med mig att vi har fastnat i tankar på världens ondska och dumhet. Man får liksom lust att straffa de otäcka onda figurer som ställt till det på det sättet. Tänk om gamla testamentets mest hämndlystna gud kunde komma och ta Putin, Trump och andra idioter och placera dem på den låsta avdelning, där de hör hemma. Skulle ta mig fan göra mig troende.

Jag är förresten hundvakt åt taxen Stefan. Vilket faktiskt är kul. För det är mycket roligare att gå en promenad när man har sällskap. Taxar har ju en lite speciell personlighet. Envisa och bestämda. Men samtidigt är Stefan bra på att lära sig saker. Han kan en hel del kommandon som han är duktig på att följa, om han inte har något viktigare för sig. Det bästa han vet är att sitta bredvid mig på en bänk och kolla på de som går förbi. Speciellt om det kommer andra hundar. För då får han för omväxlings skull se ner på dessa och känna sig lite stor.

Jag har låg pension. Det beror på att denna bestäms på hur mycket man tjänar under livet. Jag började min utbildning när jag var 27 år och den tog 5 år plus ett års praktik. Innan dess hade jag diverse ströjobb och pluggade lite löst, för jag visste inte vad jag ville göra med mitt liv. Dessutom var lönen låg när jag var klar med min utbildning. Delvis på grund av att den fackförening som skulle företräda mig, inte drev lönefrågor på den tiden. Vad jag förstått hade man inställningen att yrket var ett kall och dessutom hade man i jämlikhetens namn, svårt att motivera att man skulle tjäna mer än andra arbetare. Min första lön var 10500 kronor, vilket var lågt redan då. När jag hittade ett nytt jobb, så ville min dåvarande arbetsgivare, ge mig ytterligare någon tusenlapp i lön, så jag skulle stanna kvar. Men då hörde Psykologförbundet av sig och sa att de inte kunde acceptera detta, då jag då skulle få högre lön än kollegor som jobbat längre. Det är faktiskt helt sant. Detta jävla förbund har jag faktiskt aldrig haft någon större nytta av. Lik förbannat har jag snällt betalat mig fackavgift, dum som jag är. Hade jag fått pension grundad på de tio bästa åren hade den nog varit okej. Men nu är den sådan att jag nästan skäms att berätta vad jag får varje månad, sedan jag nu sedan jag blev 70 bara lever på folkpension. Jag tror inte ni skulle tro mig om jag berättade detta. På något sätt känner jag mig lurad, även om jag själv genom livet fattat mindre genomtänkta beslut som fått dessa ekonomiska följder. Fan ta alltihop.

Det känns alltså som någon lurade mig. Men jag vet inte riktigt vem. Det är klart att den som tjänar pengar på att lura åldringar att prenumerera på lotter är jävligt misstänkt. Först lät det som det var ett olycksfall i arbetet att man anlitat ett skurkföretag i Spanien att genomföra dessa oetiska metoder. Men nu har jag i Dagens Nyheter läst att man var väl medveten om hur manus till bedrägerierna såg ut och flera gånger besökt skurkarna och uppmuntrat dem, att lura flera förvirrade åldringar på deras pensionspengar. Någon gång har jag själv fått en sådan där tjatgubbe i luren och förstår att om man är lite trött och förvirrad kan bli lurad. Men då jag sällan svarar på okända telefonnummer, har jag klarat mig undan de mesta av sådant. Dessutom blir jag alltid förbannad när någon ringer och börjar snacka med mig som vi var gamla kompisar och börjar samtalet med att säga ”hej Peter”. Men samtidigt är det synd om de stackars unga människor som lurats in i verksamheten, som kanske fått det som sitt första jobb. Nu hörde jag att Vänsterpartiet vill att all telefonförsäljning skall förbjudas. Vilket jag tycker är ett utmärkt förslag.

Livet är som en jävla roulette. I slutändan vinner alltid kasinot. Det kan vara banken man anlitar eller partiet man röstar på. Men till er som betalar er skatt varje månad och sköter er vill jag säga tack. För tack vare er och att ni kostat på mig en mycket dyr behandling, sitter jag här och mår rätt bra. Tack för det. Själv har jag ju också jobbat rätt hårt under livet och betalat in några miljoner i skatt. Så att också ni kan få vård om ni behöver det. Så det så.

Jag bad om
bröd och fick
en sten att bära
genom livet.

Så kan det gå,
man kliver fram
till det sista klivet.

En del går på
en sandad väg
och andra runt i riset.

Och någon svalt och
nån kom sist
och nån vann
högsta priset.

Sånt är livets lotteri,
som säljer hopp
om frihet.

Men till slut
vinner dock ändå,
Partiet lotteriet.

Peter

 

Hej vänner!

Jag är 70 år och har väl avslutat delar av mitt liv. Så kommer jag nog inte jobba så mycket mer. Men det beror inte bara på min ålder, utan också på att jag inte vet om jag vill. Så den viktiga delen, som varit mitt arbetsliv är avslutad. Mina barn är vuxna och klarar sig själva. Så även föräldrarollen är väl avklarad, även om jag fortfarande tycker att dessa vuxna kvinnor, är mina små tjejer. Vilket är lite jobbigt ibland och jag kan bli gråtmild och löjlig, när jag tänker på dem. Som jag skrivit förut är det ofta numera jag tänker: ”Så det var så här mitt liv blev”. Nu vet jag att många av er som läser detta tycker att det är ett rätt dumt sätt att tänka. Men det är liksom inte något jag enbart bestämmer själv. För även om våra tankar kan påverka våra känslor, så gäller även det omvända. Vilket man till exempel märker när man är kär i någon. Som ni vet, blir man då jävligt korkad och rätt fånig i hjärnkontoret. Men blir liksom känslostyrd och tankarna blir därefter.

Det finns tydligen de som funderar mycket på vad som är livets mening. Själv är jag inte så säker att det har någon mening, utöver den rent biologiska att se till att arten överlever och att några tar över när jag lämnar in. Vad livet i övrigt har för mening förstår jag inte. Vilket låter rätt torftigt och tråkigt, när jag skriver det. Men även om livet inte har så mycket mening, så kan man ju ändå använda tiden på bästa sätt. Jag tycker det bästa är att vara snäll och göra tillvaron lite lättare för de man träffar på och inte jävlas med dem.

När man tänker på hur livet blev kan man ju inte låta bli att tänka på vem man själv är. Själv har jag nu äntligen börjat försonas med mina svagheter och tillkortakommanden. Det obehagliga överjag som plågade en när man var ung, har mest blivit en liten tjatig syrsa. En syrsa som man nästan inte hör längre. Den har nog lämnat in. Vilket är skönt även om det tog tid att ta livet av den. När man var ung kunde man ibland uppfatta de som hade synpunkter på ens sätt att vara, tänka och klä sig, var värda att lyssna på. Men det har ju visat sig att de inte alls var. Synd att man brydde sig om deras dumma synpunkter när man var ung. För det gjorde en ofta osäker och ledsen.

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna börjar: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.” Det tycker jag låter jättebra. Men däremot har jag tvivel på att alla har utrustas med ”förnuft och samvete”. Det finns mycket som talar emot att så är fallet. Men allt annat som står där håller jag med om. En konstig sak är att om man säger att man vill att världen skall vara hyfsat rättvis och att alla människor borde ha rätt till att äta sig mätta och ha en bostad, så verkar en del tycka att man är till vänster. Speciellt om man säger att världens rikedomar borde fördelas rättvist och efter behov. Så att ingen behöver frysa och svälta. Men för mig handlar det på något sätt inte om politik, utan om moral. Rättvisa är moraliskt riktigt och orättvisa är orätt.

Jag är ledsen över hur vårt samhälle har utvecklats. Hur fan blev det så här. Något är i grunden fel och jag är ofta rejält ledsen över hur det har blivit. Skjutningar, mord, sprängningar, fattigpensionärer, barn som mördar, bedrägerier och miljöbrott. Något är i grunden fel i mitt land. Jag börjar faktiskt tappa hoppet om att det skall bli bättre. Hoppets motsats är ju besvikelse och jag är rejält besviken. Det är ju fan att man skall känna sorg och nedstämdhet, när man tänker på sitt hemland. Men, som sagt, hoppet har dött och ligger som självdöd fisk i sumpen. Om jag var rik skulle jag bjuda med alla jag älskar och tycker om, till ett tryggare och mindre hopplös land. Då skulle jag visserligen vara främling i det landet. Men det är jag ju numera också i det land jag bor. Så främling skulle jag vara på bägge ställena. Men jag skulle slippa sorgen över det jag förlorat.

En annan sak som gör mig förtvivlad är de förbannade krigen som bara fortsätter i sin onda meningslöshet. De startas av de tyranner, som utgör mänsklighetens sämsta och vidrigaste del och leder till ett oändligt lidande för människor som inget ont gjort. Jag läste att Putins kompis Dmitrij Medvedev tycker det vore bra att med en atombomb förvandla Kiev till en ”grå fläck”. Man undrar hur den hjärna ser ut som tänker sådana tankar, av ren ondska. Vem har gett sådana människor makt och inflytande. Men i USA kan tydligen miljoner människor tänka sig rösta på en uppenbarligen tokig lögnaktig narcissistisk psykopat. Det är helt klart att ondska och dumhet kan vara en framgångsrik kombination och få många att känna igen sig. Någon som säger de lögner man vill tro på och straffar de som kommer med den otäcka sanningen. Idag skulle väl den unge som säger: ”Kejsaren är naken” genast slås ihjäl av någon extrem jävel.

Vad händer i världen kanske ni undrar? Då kan jag berätta det för er. I USA var det en knäppgök som planerade skjuta en annan knäppgök. Som tur var misslyckades han. För tyrannmord leder aldrig till något bra. Så har det varit sedan Brutus och hans kompisar försökte rädda republiken genom att mörda Caesar. Vilket gjorde att killar som Nero och Caligula kunde bli Caesarer. För även den värsta jävla tyrann har alltid kompisar som är beredda att ta över. Oftast en som är ännu jävligare än den som mördats. Fast det är klart man kan fundera på om det hade varit helt fel att skjuta Hitler 1934. Men även han hade galna kompisar, beredda att hoppa in. Vad som blivit det kontrafaktiska resultatet av detta går ju inte att svara på. Nu får man istället hoppas och be till gud, att Trump förlorar presidentvalet.

Jag läste förresten att Trump med versaler skrivit ett inlägg där han skrev att han ”HATAR TAYLOR SWIFT”. Hon har ju sagt att hon avser rösta på Kamela Harris och därför är han tydligen jättearg på henne. Vilken idiot! Nu har han ju lyckats bli osams inte bara med henne utan också hennes beundrare. Vilka oftast visst är flickor och unga kvinnor, som nu aldrig kommer förlåta honom eller de som stödjer honom. Han bryr sig kanske inte så mycket. För han verkar inte gilla kvinnor.

Jag läste också att den ryska krigsbrottslingen varit i Mongoliet för att träffa en schaman och fråga denne vad han trodde, om huruvida det vore bra att använda kärnvapen. Det låter precis så galet som det är. Fast han kunde ju åkte till Norge. För där har ju en närig prinsessa gift sig med närig kille med just det jobbet. Rätt pinsamt och många norrmän funderar på om det inte börjar bli dags för republik. Men det riktigt pinsamma är, att vårt kungahus deltog i fjanterierna och därmed skämde ut hela nationen.

Ni som läser min blogg regelbundet kanske minns att jag för länge sedan skrev om att jag tyckte alla jävla lotterier och kasinospel borde förbjudas. Det enda som skulle få finnas kvar var Penninglotteriet och det av historiska skäl. För där jobbade en gång Carl Michael Bellman. Så till minne av honom, kunde just detta lotteri få finnas kvar. Det var väl mera en anställning på pappret, som Bellman skötte på ett föredömligt dåligt sätt. Han var visst sällan på jobbet. Men istället skrev han geniala visor om urmakaren Jean Fredman och dennes kompisar. Som tapetmålaren fader Berg, undersappör Fredrik Movitz, korpral Mollberg och Ulla Vinblad med flera.

Även om Bellman inte skötte sitt jobb på penninglotteriet något vidare, så ägnade han sig inte att lura äldre damer att prenumerera på lotter. Han använde sig inte av grova brottslingar i sitt arbete heller. Som ni säkert läst har socialdemokraterna haft ett lotteri, där man genom att ringa upp folk äldre än mig och förhoppningsvis lite mer förvirrade, för att genom övertalning och lögner lura dem att prenumerera på rätt dyra lotter. Man hade också ytterligare hjälpt bedragarna, genom att ge dem tillgång till partimedlemmars namn och telefonnummer. Till de ytterst ansvarigas försvar får man säga, att när detta avslöjades gav man styrelsen för verksamheten sparken och avslutade samarbetet med de kriminella typer, man lagt ut ringandet på. Så nu är det väl bara att försöka lämna tillbaks de pengar, som man lurat till sig. För man tänker väl inte använda dessa smutsiga pengar i sin verksamhet. En sak som jag lade märke till var att det i alla tidningar, utom Aftonbladet fanns artiklar om denna skandal. Men i Aftonbladet stod det inte ett ord. I varje fall inte i nätupplagan. Det är dåligt och gör mig besviken. Den typen av lojalitet är hyckleri och sådant är det värsta jag vet.

Klockan är 05:04 och det är fortfarande mörkt ute. Jag har ätit frukost och nu skall jag gå och lägga mig en stund. Det är den 17 september år 2024 och jag är 70 år 1 månad och 3 dagar gammal. Sålunda har jag levt 25601 dagar. Jag har skrattat, gråtit, käkat och älskat tusentals gånger under denna tid. Som ovanstående Bellman skriver: ”Så lunka vi så småningom. Från Bacchi buller och tumult.” Det är fan vad man hunnit med. Inte underligt att man börjar bli lite trött.

Peter

 

 

Hej vänner!

Jag är inte i någon vidare form. Efter något som jag starkt misstänker var covid, för några veckor sedan, är jag fortfarande trött, sliten och har tappat det mesta av lukt och smak. Har rätt begränsat med ork och känner som något gör det lite tungt att andas. Jag är ju vaccinerad mot eländet tre gånger och ändå blev jag så här dålig. Det börjar bli rätt påfrestande och jag börjar bli orolig att det inte skall gå över. För att ha så här, är minsann inte så jävla kul i längden. Verkligheten har sina sidor. Men att vara så trött att man inte riktigt orka närvara i den, är faktiskt ännu jävligare .

Jag är någorlunda klar i knoppen och misstänksam. Men jag börjar väl närma mig den ålder då man är ett lättfångat byte för de som vill lura på en saker. För jag tycker mig märka att jag får mycket samtal från telefonförsäljare. Då jag inte svarar på okända nummer som jag inte känner igen, utan att först kolla vem det är som ringer, så klarar jag mig oftast undan från att bli lurad. Jag tänker också att om det är något viktigt, så lämnar väl personen ifråga ett meddelande på telefonsvararen. Är det en försäljare så blockerar jag numret och har nu säkert flera hundra blockerade nummer. Men det här oskicket att ringa upp äldre människor och lura på dem saker och prenumerationer, är ett jävla sätt. Nu läste jag i Dagens Nyheter att socialdemokraterna har någon sorts jävla lotteri, som ägnar sig åt att lura på folk att prenumerera på lotter. Man har tydligen specialiserat sig på att lura folk som är äldre än mig och lite trötta i huvudet. Vilket är jävligt skamligt.

I USA var det ju debatt mellan presidentkandidaterna. Eller vad man skall kalla det. På ena sidan stod en förvirrad, svamlande narcissist och ljög och hittade på. På andra sidan en begåvad och ovanligt snygg kvinna och verkade helt normal. Så någon debatt var det väl egentligen inte. Den jävla fåntratten berättade visst, att han vann valet förra gången och hur mycket Putin och andra diktatorer gillar honom. Vidare att flyktingar från Haiti har för vana att käka upp grannarnas hundar och katter. Ett rykte som naturligtvis visat sig vara ett rent jävla påhitt. Som det mesta annat knäppgöken säger.

Svalorna har flyttat och sakta börjar vår del av planeten luta sig bort från solen. Snart skall löven färgas i rött och guld. Sedan faller de av och träden står som siluetter mot himlen. Det är liksom vemodigt och får en att tänka på livets villkor. Som när man går över en kyrkogård en regnig höstdag och löv faller och det doftar jord. Inte sorg, inte oro, men ett djupt vemod. Numera också med tanken, att det var så här det blev. Så mycket som man oroat sig för och tyckt viktigt som inte alls varit det, när man ser tillbaka. Inte viktigare än ett löv som faller mot marken.

Nu skall jag snart gå ut på stan och sätta mig på ett kafé och dricka kaffe och äta ett onyttigt wienerbröd. Inte för jag kommer känna så mycket smak. Men det är ändå lite trevligt på något sätt och lite vardag efter denna konstiga sommar. 

  Peter

 

Det var det året
sommaren dröjde
in i september.

Verkligheten en bit
ifrån mig.

Som ett fotografi
på gammal färgfilm,
lite för grällt för att
vara verkligt.

Så är jag här,
fast ändå inte riktigt
här.

Ingen större oro,
men lite rädd att aldrig
hitta tillbaka.

Något har hänt
och fyrar släcks
om kvällen.

Jag driver i båten
och på vågorna
tre overkligt vita måsar.

 

Hej vänner!

Egentligen finns ju bara nu. Det som har hänt finns ju inte längre, mer än som minnen. Minnen är ju en egenskap hos vår hjärna och det vi minns, finns ju inte längre. Framtiden likaså. Den har ju liksom inte hänt och finns inte den heller, mer än som en fantasi. Så där går vi runt mellan minnen och fantasi, i en tid som inte finns mer än i vår hjärna. Nu finns däremot för ett sekundsnabbt ögonblick. Eller det vi valt att dela in tiden i.

Jag läste för länge sedan en science-fiction som bland annat handlade om tid. I den hade man i en öken hittat två statyer. En man och en kvinna klädda i någon sorts glänsande overaller. Men efter några veckor såg man att de rört sig lite. Som de mycket långsamt höll på att ta ett steg. Så fortsatte det. Till slut förstod man att dessa statyer inte alls var statyer, utan levande varelser som levde i en annan tidszon på något sätt. Så det som för oss var oerhört långsamt, var för dem var helt normal tid.

En sak som stämmer är att tiden på något sätt går fortare när man blir äldre. Det stämmer i varje fall för mig. Det tog en stund att gå mellan 30 till 40. Men mellan 60 till 70 var det ju knappt en nysning, känns det som. Vilket känns lite jobbigt att tänka på. Fortsätter det på det viset är det ju bäst att ringa upp Fonus och beställa transport snarast. Känns lite trist.

Som jag berättat har jag efter en förkylning för någon vecka sedan tappat mycket av mitt lukt och smaksinne. I övrigt är jag frisk igen, men lite ovanligt trött för närvarande. Men att jag tappat det mesta av lukt och smak, har fått mig att tänka på våra sinnesorgan och deras relation till verkligheten. För mellan oss och denna, finns ju olika typer av sinnesceller. Vars budskap förs vidare till hjärnan och tolkas där. Så omvandlas ljus av en viss våglängd till en viss färg, av våra sinnesorgan. Det som vi uppfattar som ljud är ju egentligen vågor i luften. Beröring är tryck på ett antal celler som skickar vidare detta till hjärnan, där det tolkas som smekning eller smärta beroende vilka celler som utlöses. Så hur verkligheten verkligen ser ut, kan vi aldrig riktigt veta. Det är bara en bild som våra sinnesorgan skapar. I min nuvarande verklighet är det mesta jag äter rätt smaklöst. Hade jag aldrig haft en annan upplevelse, hade ju min verklighet inte innehållit information om att mat smakar och den delen av verkligheten hade inte funnits. Om färgen ”röd” är en objektiv egenskap eller bara min tolkning av just den våglängden, går inte att besvara. För det kanske bara är en subjektiv tolkning av denna våglängd. Sådant kan man börja fundera på när smaksinnet lagt ner verksamheten.

Sålunda är jag för närvarande ovanligt smaklös. Hur jag luktar har inte heller någon aning om. Men jag hoppas det är okej, då jag följer samma rutiner som innan detta luktfria tillstånd. Livet får gå vidare, även om det blivit lite tristare. Men jag hoppas att jag får tillbaka luktsinnet till slut. För på något sätt känner man sig lite avstängd från verkligheten när det saknas. Igår satt jag på min kolonilott och tyckte allt kändes lite konstigt på något sätt. Men så kom jag på, att dofterna från allt som växer där, inte fanns som det brukar. Vilket kändes lite overkligt. Som en dimension saknades. Det var faktiskt rätt obehagligt.

För närvarande skulle jag alltså till och med kunna äta koriander utan att äcklas över tvålsmaken. Visste ni förresten, att hur man uppfattar denna smak är genetiskt betingat. Ni som läst min blogg tidigare, kanske kommer ihåg att jag skrivit om detta förut. Så man bör vara försiktig att bjuda på maträtter med denna ört i, innan man kollat vilka gener den man bjudit har. Har gästen, som jag, genen OR6A2, bör man inte bjuda på en maträtt som innehåller koriander. Så i samband med inbjudan till kalaset är bäst, att be om att få resultatet på gästens gentest. Vi med genen OR6A2 tål dock lammfilé, rysk kaviar och de flesta viner som kostar över 700 spänn på systemet. Så något större problem är det egentligen inte. Fast rysk kaviar är inte så gott. Så byt ut den mot Kalix löjrom. Men för närvarande är det alltså rätt meningslöst att bjuda mig på något alls. För jag känner ingen större skillnad på rå blodpudding och lantpaté.

Det har varit jävligt varmt de sista dagarna. Ni som följer min blogg vet att jag inte är så förtjust i värmeböljor. Ni vet också att det beror på att jag är mest neandertalare och bara till några få procent är modern människa. Något som nobelpristagaren Svante Pääbo visat i sin forskning. Eller skulle visat, om han undersökt mig. Ty jag tillhör den grupp av neandertalare, som när inlandsisen smälte för 10000 år sedan, på grund av värmen fick dra norrut och som därefter fick bo på detta lands tundra. Vi var liksom tidiga klimatflyktingar och har aldrig riktigt helt anpassat oss till det nuvarande klimatet.

Jag brukar ju ge lite information om tillståndet i världen och hur jag ser på detta tillstånd. Men den här gången tänker jag bara göra en kortsammanfattning. Nämligen konstatera att det mesta är åt helvete. Krig, jävelskap, mord, skjutningar och på det Putinjäveln. Nu behövs det bara att Trumphelvetet kommer tillbaka, för att katastrofen skall bli fulländad.

Men man får väl söka tröst i bibeln. I den står, som ni vet, ”Ty du som vandrar i luktlöshetens land och vars måltid saknar smak, skall en dag på nytt uppfyllas av doften från dillkött och stekt salt sill. Så förtvivla inte och förbanna inte ditt öde och din näsas impotenta oförmåga. Ty du har ju både syn, hörsel och beröring kvar, att glädja dig åt. Amen”. (Nosas 3:17)

Peter

 

 

Hej vänner!

Den 5 september 1977 skickades en raket med rymdsonden Voyager 1 upp, för att sända iväg denna sond genom solsystemet. Som ni vet, var detta en mycket lyckad expedition och den sonden och dess tvillingsyster Voyager 2, som sköts upp ungefär samtidigt, skickade fina bilder från de planeter de passerade. År 1990 hade Voyager 1 passerat alla planeter och var på väg ut i den interstellära rymden. Då vände man kameran och tog en bild in mot solsystemet. På den bilden kan man se en ensam mycket liten blå prick. Det är jorden och det är på den lilla blå pricken i universum vi bor. På den pricken lever vi och bara där. Skulle kunna vara en underbar liten prick fylld av liv och skönhet. En vänlig liten prick. Men tyvärr har en av dess organismer bestämt sig att förvandla denna universums ädelsten, till en plats fylld av skräp och hat. Det är för sorgligt.

I den del av universum vi kan se finns visst cirka 2000 miljarder galaxer. Vår galax Vintergatan innehåller flera hundra miljarder stjärnor och det gör även de flesta andra galaxer. Nu verkar det som de flesta av dessa stjärnor har planeter dessutom. I all denna väldighet finns alltså en liten blå prick, som man måste vara rätt nära i galaxtisk skala, för att få syn på. En liten blå prick som inte ens fanns när ljuset från de längre bort liggande galaxerna startade, för att årmiljarder senare komma till oss.

All denna väldighet finns i min hjärnas vindlingar. Är en medveten kunskap hos mig. Universum kommer finnas kvar, när denna min medvetenhet om dess existens dör. Men i just detta individuella jags medvetenhet kommer universum dö och försvinna. Det gör ju inte så mycket i det stora hela. Men för mig är det rätt trist.

En sak som man skulle vilja fråga folk som tror på gud om, är om bara den lilla blå pricken är guds speciella prick. Eller om han har hand om hela alltet. I så fall är det inte så konstigt att inte har så mycket tid för just oss och vårt lidande. I det stora hela är vi ju rätt obetydliga. En liten, av gud övergiven, blå prick i ett solsystem i utkanten i en av biljoner galaxer. Där en sjuttioårig gubbe sitter och tjatar om fred i sina böner, som en gräshoppa i augustinatten. En gräshoppa, som man i min ålder bara vet finns där. Fast man inte längre hör den och inte bryr sig så mycket om om den.

Efter att ha varit rätt risig och förkyld i några dagar börjar jag känna mig bättre. Så jag tror jag skall försöka mig på en promenad idag. Ingen riktigt lång. För det tror jag inte jag orkar. Jag är verkligen jättetrött på ett konstigt sätt. Inte sömnig, utan bara trött och kraftlös på något sätt. Jävligt jobbigt och jag hoppas det snart går över. För jag längtar efter någon sorts vardag, efter denna omtumlande sommar. En annan sak jag längtar efter är att få tillbaks smaksinnet. För det är tråkigt att käka när man inte har någon smak. Känns liksom jävligt bortkastat på något sätt.

Som ni kommer ihåg, låg trots allt Hoppet kvar när all övrig jävelskap flugit ut Pandoras ask. Så man får hoppas att den lilla rackaren fortfarande är kvar i ett hörn. Även om det ibland känns som Pandora, har varit där och lyft på locket igen. När det känns som en liten blå prick styrs av mänsklig dumhet, ondska och grymhet. Över ingången till helvetet i Dantes gudomliga komedi står ”Lasciate ogne speranza, voi ch’intrate”, vilket visst betyder ”Lämna allt hopp, ni som inträder”. Vilket numera oftast är det man känner, när man läser nyheterna. Men i psaltaren står ju ”Ty den fattige är ej för evigt glömd, de förtrycktas hopp inte borta för alltid.” Så med dessa lite hoppfulla gudsord slutar dagens predikan. Amen.

Peter

 

 

Hej vänner!

Nu är jag hemma, färdigstrålad och fin. Men sedan några dagar har jag drabbats av alla förkylningars moder och är en rätt dålig människa. Det kommer väl ordna sig som vanligt efter några dagars vila. Men en tråkig sak är ingenting smakar något. Kunde lika gärna käka masonit och dricka hemkört med Samarin till och låtsas att det är parmaskinka med champagne.

Jag har ju egentligen bestämt mig för att inte skriva om den ryska jävla krigsbrottslingen och hans kompis som nu på nytt försöker bli president i USA. Två psykopater av värsta slag som tävlar i att försöka bli lika berömda som sina företrädare i ondska under förra seklet. Ni vet Josef S och Adolf H, som då lyckades ställa till ett helvete för mänskligheten. Nu har de liksom återuppstått i ny version.

Vad gäller Trumpjäveln har han för någon dag sedan skickat ut ett inlägg där han framför att hans motståndare i presidentkampanjen, nått sina framgångar inte genom att vara kompetent och duktig, utan genom att suga av sina överordnade. Han fortsätter alltså vara det svin han alltid har varit och alltid kommer förbli. Jag minns hur jag för länge sedan, innan han förra gången blev president, hörde det jävla äcklet skryta över, att han som var rik fick ta på kvinnor hur han ville. Även på fittan. Det tyckte jag då var lite bra att han sa. För jag tänkte: ”nu kommer väl ingen rösta på fanskapet när han skitit i det blå skåpet så rejält.” Men där hade jag fel. För det visade sig att halva befolkningen i detta stora land, är helt jävla tomma i kartongen och bara längtar efter att för rösta på en sådan jävla knäpp idiot. Så istället för att få den spark på pungen, av en känga med stålhätta han förtjänade, fick han bli president.

Och de jävla krigen bara fortsätter. Likaså skjutandet och sprängandet. Så jävla meningslöst och hopplöst. Putinjäveln funderar visst på att spränga en atombomb i huvudet, på någon som stödjer Ukraina. Så de slutar med detta stöd och som en varning till alla andra, som gillar frihet och demokrati.

Ute är det den andra september. Ännu känns det mer som sensommar än höst. Mer ett mörkgrönt vemod, än doft av mossa och kyla. Hösten känns ju numera som en del av mig, då jag faktiskt lever lite i livets höst. Vilket jag det senaste åren blivit påmind om, på ett ganska jobbigt sätt. Börjar bli lite avlövad i spegeln. Rätt hårlös med trötta ögon. För närvarande alltså dessutom jävligt snorig och hostig. Känner mig gammal. På Skandium-kliniken i Uppsala, kom det varje dag jättesnygga tjejer och tog med mig till behandlingsrummet. Sedan fick jag lägga mig på en brits och därefter tryckte dessa snygga tjejer en plastmask över ansiktet på mig. Säkert glada över att slippa se den tråkiga gubben, mer än nödvändigt.

Det skall visst bli jättevarmt i veckan. Det tycker jag är dumt och onödigt. För jag gillar ju inte värmeböljor och hoppades att risken, för sådana var över för i år. Inget att göra åt. Men nu vill jag bli frisk och orka göra saker igen. För även om jag hade det rätt bra under tiden i Uppsala, så kändes det lite som livet gjorde ett lite uppehåll på spåret. Ett litet stopp inför den fortsatta färden, ungefär som ett byte vid Avesta Krylbo. Men där har visst verksamheten i stort sätt upphört förresten. Synd om Krylboborna som en gång bodde på en viktig knutpunkt i landet. Där är det visst tyst och väntsalen är stängd.

Nu skall jag försöka gå ut på en liten prommis fast jag är snorig och antagligen lite febrig. Tänkte försöka ta mig till denna stads botaniska trädgård och sätta mig i skugga och käka en knäckemacka utan pålägg och låtsas att det är en kexchoklad. För jag känner ändå ingen skillnad för närvarande.

Peter