Hej vänner!

Idag verkar det bli en fin vårdag här i Visby. Kanske lite varmare än det varit tidigare i maj. För det har varit kall och torr vår, här på Gotland. Det råder, som vanligt, redan bevattningsförbud. Det kommer mig att tänka på dikten ”Klagevisa över denna torra och kalla vår” eller som den skrevs från början: Klage-Wijsa, Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr ”. För på 1600-talet stavade man rätt annorlunda. Tror inte heller det fanns några riktiga skrivregler, utan man stavade som man själv tyckte var bäst. Det gjorde säkert iallafall skojaren, bedragaren och poeten Lars Wivallius som skrev denna dikt, när han satt i fängelse i Finland, om jag minns rätt. Han hade ju ovanan att fara runt i Europa och kalla sig friherre Erik Gyllenstierna och lura sina medmänniskor. Han var också rätt klåfingrig och satt visst i fängelse något år, för att ha snott saker. Men när han var på väg hem efter att har blivit utsläppt, så for han genom Danmark. Där träffade han en dam från den dansk-skånska adelsätten Grip. Henne lyckades han förföra och gifta sig med under sitt ”adliga” namn Gyllenstierna. När det avslöjades att han egentligen hette Wivallius och att hans farsa hette Nilsson, så blev väl nya frugan rätt sur. Så det blev skilsmässa och rättegång för bedrägeri. En jävla skandal helt enkelt och det var därför han blev inlåst i Finland. Detta för att få tid att tänka över sina synder. Då dessa var rätt många, fick han sitta inlåst i sju år. Så kan det gå om man är dum mot högadliga damer. Vad jag förstår var det när han satt inlåst, som han skrev ovanstående klagovisa.

Lars Wivallius var sålunda en rätt opålitlig kille. Som nog inte riktigt passade in i 1600-talets samhälle. Han försökte göra en klassresa genom att adla sig själv och måste varit duktig på att spela något, han inte var. Vilket straffade sig. Men jag kommer att tänka på andra ”entreprenörer” som jag träffat på under mitt nu rätt långa liv. Sådana som till exempel bebodde industriområdet ”Lugnet”,  där nu Hammarby sjöstad nu ligger. Jag var där någon gång med en kompis och handlade plasttunnor och lite andra grejer, som denna kompis behövde. Det var liksom betalning kontant och utan kvitto, som gällde vid de affärerna. Det var nog inte så att killarna som jobbade i Lugnet ägnade sig åt kreativ bokföring precis. Många av dem ägnade sig nog inte åt bokföring alls, gissar jag. Jag undrar vart de tog vägen när de inte fick vara kvar i lugnet på Lugnet. Det gick nog dåligt för många av dessa affärsmän, som levde lite vid sidan av det ordnade samhälle. De passade liksom inte in och hade säkert aldrig gjort så. Men de hade väl inte legat samhället till last precis, utan kämpat på med sina liv, vid sidan av samhällets krav och normer. Jag gissar att de gick till sina jobb varje dag. För att på fredagen tömma kassan, stänga tidigt och ta helg. Jag känner alltid lite sympati med dessa gubbar. För jag har också alltid känt mig lite, som jag inte passar in i det samhälle jag lever i. Även om jag sannolikt varit en betydligt mer regelbunden skattebetalare, än vad en del av dessa kamrater var.

Jag brukade ju cykla långt varje vår. Men det har jag inte gjort den här våren. Jag har istället gått promenader med taxen Stefan. Men jag har en cykelkorg till honom och när det blir varmt skall vi minsann dra iväg. Han tycker det är kul att åka med. Iallafall tyckte han det när vi cyklade förra sommaren.

Jag kan alltså cykla. Det lärde jag mig när jag var sex år och jag har inte glömt hur man gör. Det är väl sådant man lär sig och inte glömmer, om man inte får något rejält fel på huvudknoppen. Men när man är barn, måste man lära sig hur det går till. Först kan man inte och sedan kan man. Det går liksom inte att lära sig det i teorin först och därefter ta itu med det i praktiken. Men när man lärt sig cykelkonsten, kan man heller inte glömma bort hur man gör. Numera kan väl de flesta människor i Sverige cykla om de är över sex år. Men för sådär 150 år sedan var de rätt få som behärskade cyklande.

Det är ju likadant med läsande. Först kan man inte. Sedan kan man lite och får ihop tre bokstäver till SOL eller MOR. Om man tränar lite till så släpper det plötsligt och man kan läsa och bokstäverna blir bilder av ord och inte bara krumelurer. När man kommit så långt glömmer man inte bort det. Även om man i början bruka stava lite ljudenligt. Men läsandet är ju en rätt kort historia i mänsklighetens historia. För i 100 000-tals år kunde ingen läsa. Men för några tusen år sedan kunde några få utvalda lära sig det. Men det är väl egentligen bara de 200 sista åren som det har blivit en konst som många behärskar.

Så är det väl med det mycket i livet. Det finns alltså det man lär sig och sedan aldrig glömmer. Som att cykla och läsa. Bra att kunna och till stor glädje. Men i grunden inte livsnödvändigt. För ställt i relation till mänsklighetens historia, är dessa kunskaper precis nyupptäckta. Lars Wivallius lärde sig aldrig cykla. För när han levde fanns inga cyklar. Men han kunde luras och förföra damer. Det är ju också bra att kunna och kan vara till stor nytta i livet. Nästan lika bra att kunna som att cykla. Det kommer mig att tänka på en visa som jag brukade sjunga vid högtidliga tillfällen förr i världen:

”Man cyklar för lite,
och man fan så liberal
vad gäller maten och spriten.

Men denna sup är så liten.

Vad tjänar att hyckla
tids nog får man cykla!”

För övrigt är det min uppfattning att alla diktatorer och blivande diktatorer, gärna kunde ramla ner från sina piedestaler och bryta nacken. De skulle därmed göra mänskligheten en stor tjänst.

 

Peter