Hej vänner!
Nu är det snart jul. Den här hösten har bara runnit iväg. Nyss gick jag och gnällde över den förbannade värmen och var sur och irriterad över den. Nu kommer julen med sitt perversa kommersiella orgie i slöseri och löjlighet. Så nu har jag det att irritera mig över. Vi surgubbar har liksom alltid något att reta oss på och gnälla över.
När jag var barn var det fortfarande en del som kom ihåg att julen firades till minne av Jesus födelse i Betlehem. Guds son hade kommit till jorden vilket var ett under och något att fira. Visserligen hade det gått rätt länge sedan det från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas. I den nya bibeln står det ”förordning” istället för påbud. Vilket är dumt då påbud är ett mycket finare ord än ”förordning”. Även detta är minsann värt att gnälla över. Hur som helst skickade gud sin enfödde son till jorden och med anledning av detta ställde man in en gran i huset. Oklart varför. Hemma hos mig ställde man också upp en krubba med en platt Jesus och lika platta föräldrar. Ty de var utsågade med lövsåg ur en platt träbit. Trots denna platthet kändes det högtidligt när denna krubba ställdes fram. Hela julen var förresten högtidlig på något sätt. Fast lite konstig för det fanns liksom inslag i firandet som liksom inte gick riktigt ihop med anledningen till det samma. Vad tomten hade med Jesus födelse att göra begrep jag aldrig och det gör jag fortfarande inte. Men att Jesus var guds son var jag helt övertygad om.
Läget är alltså följande. Gud har en son som han via sitt ombud Den helige ande på något sätt stoppat in i livmodern på den unga judiska flickan Maria. Denna unga dam färdas med sin man Josef till Betlehem i Gallien. Där föder hon denne guds son en stjärnklar natt och lägger honom i en krubba. Detta firar vi sedan dess genom att byta grejor som vi oftast inte behöver samt köpa onödigt mycket leksaker till våra barn. Vidare äter vi för mycket, så vi inte mår riktigt bra efteråt. Sedan ser vi på Kalle Anka och hans vänner en stund. Gud har skickat sin enfödde son till jorden för att detta land skall se ljuset. Tomtar skola nedstiga. Skinkor griljeras och mandlar nedstoppas i risgrynsgröt. Och ur alla affärer skall det spelas ”bjällerklang, bjällerklang. Kalle Anka skall fotografera i djungeln och där luras av en konstig hackspett. Helig, helig är herren och hans tomtenissar, amen
Själv tror jag ju inte längre på vare sig gud, tomten eller Kalle Anka. Jag vet inte om jag tror på så mycket annat heller längre. Kanske tror jag som författaren Hjalmar Söderberg på ”köttets lust och själens obotliga ensamhet.” Alla människor bör väl tro på någonting. Själv tror jag att jag skall gå och öppna en pilsner.
Trevlig helg
Peter
fredag 30 november 2018
söndag 25 november 2018
lördag 24 november 2018
Hej igen vänner!
Jag läste att Stefan Löfven skall få en ny chans att bilda regering. För närvarande ha vi ju ingen riktig regering utan bara en övergångsregering. Vad jag förstår få denna regering bara sköta lite löpande ärenden och inte ta initiativ eller vidta några åtgärder. Den sitter liksom bara och vänta på att en ny regering skall komma och ta itu med det som bör åtgärdas. Men någon sådan verkar inte vara på gång om jag förstår det hela rätt. Så vi får fortsätta leva utan styrelse och ledning. Hittills har det inte märkts så mycket att det är på det sättet. För vi som inte tillhör de styrande jobbar på som vanligt och botar sjuka, bygger Volvobilar och serverar hamburgare, trots att vi inte har någon riktig regering.
Den grekiska filosofen Platon gillade ju inte demokratin. Han tyckte att det bästa vore om filosoferna fick bestämma i staten. Antagligen för att han själv var filosof. Han tänkte väl att dessa kloka personer skulle sätta sig ner och tillsammans komma fram till kloka beslut. Men inte har filosofer i historien varit överens om så himla mycket. Det skulle väl bara bli ett jävla diskuterande och kattrakande om de skulle bestämma. De brukar ju aldrig vara överens om någonting.
Den vanligaste styrelseformen i historien har väl varit den att en kung eller kejsare med hjälp av vapen styrt sitt land. De som inte gillat det han bestämt har han avlivat eller fängslat. Har någon stuckit upp och sagt att den som bestämmer är grym, elak och lite rubbad så har denne någon legat jävligt pyrt till. Men han hade samtidigt ganska snabbt fått rätt i det han sagt. Som den där saudiarabiska journalisten som mördats av regimen. Nu blev en del lite upprörda över detta och Danmark, Tyskland och Norge har tydligen bestämt att inte sälja vapen till Saudiarabien på grund av att de tycker det landet är en skurkstat. Men Sverige och USA har tydligen bestämt att fortsätta tjäna pengar på att regimen behöver vapen och utrustning till sitt krig i Jemen. ”Den enes bröd. Den andres död” brukar man ju säga.
Själv har jag aldrig gillat att bestämma över andra. Jag har till exempel aldrig velat bli chef. Nu tror jag inte att jag skulle bli någon bra chef. Fast det vet jag ju inte förstås. Jag kanske skulle blivit en toppenchef som skull lett min organisation till framgång och utveckling på ett helt oöverträffat sätt. Fast sannolikheten för detta är låg. För som chef bör man nog vara organiserad och våga ta beslut som gör andra ledsna ibland. Det skulle jag vara skitdålig på. Faktum är att jag är rätt dålig på att bli bestämd över också. Jag lyssnar, nickar och fortsätter sedan jobba på, som inget hänt. Det funkar så länge man är hyfsat lojal, de flesta är nöjda och ingen klagar. Nu är jag ju snart pensionär och vågar väl erkänna att jag funkat lite på det sättet under mitt yrkesliv. Oftast har jag undvikit konflikter. För jag blir jätteledsen när någon är arg på mig. Fast några gånger har folk bestämt så jävla dumt att jag blivit sur och vägrat delta. Det har varit jobbigt och jag har sovit dåligt någon vecka efteråt. Jag tycker överhuvudtaget att det är jobbigt om någon uppfattar mig som besvärlig. Men ibland är man nog tvungen om man inte vill vara ”en liten lort”, som det står i Bröderna Lejonhjärta.
Peter
Jag läste att Stefan Löfven skall få en ny chans att bilda regering. För närvarande ha vi ju ingen riktig regering utan bara en övergångsregering. Vad jag förstår få denna regering bara sköta lite löpande ärenden och inte ta initiativ eller vidta några åtgärder. Den sitter liksom bara och vänta på att en ny regering skall komma och ta itu med det som bör åtgärdas. Men någon sådan verkar inte vara på gång om jag förstår det hela rätt. Så vi får fortsätta leva utan styrelse och ledning. Hittills har det inte märkts så mycket att det är på det sättet. För vi som inte tillhör de styrande jobbar på som vanligt och botar sjuka, bygger Volvobilar och serverar hamburgare, trots att vi inte har någon riktig regering.
Den grekiska filosofen Platon gillade ju inte demokratin. Han tyckte att det bästa vore om filosoferna fick bestämma i staten. Antagligen för att han själv var filosof. Han tänkte väl att dessa kloka personer skulle sätta sig ner och tillsammans komma fram till kloka beslut. Men inte har filosofer i historien varit överens om så himla mycket. Det skulle väl bara bli ett jävla diskuterande och kattrakande om de skulle bestämma. De brukar ju aldrig vara överens om någonting.
Den vanligaste styrelseformen i historien har väl varit den att en kung eller kejsare med hjälp av vapen styrt sitt land. De som inte gillat det han bestämt har han avlivat eller fängslat. Har någon stuckit upp och sagt att den som bestämmer är grym, elak och lite rubbad så har denne någon legat jävligt pyrt till. Men han hade samtidigt ganska snabbt fått rätt i det han sagt. Som den där saudiarabiska journalisten som mördats av regimen. Nu blev en del lite upprörda över detta och Danmark, Tyskland och Norge har tydligen bestämt att inte sälja vapen till Saudiarabien på grund av att de tycker det landet är en skurkstat. Men Sverige och USA har tydligen bestämt att fortsätta tjäna pengar på att regimen behöver vapen och utrustning till sitt krig i Jemen. ”Den enes bröd. Den andres död” brukar man ju säga.
Själv har jag aldrig gillat att bestämma över andra. Jag har till exempel aldrig velat bli chef. Nu tror jag inte att jag skulle bli någon bra chef. Fast det vet jag ju inte förstås. Jag kanske skulle blivit en toppenchef som skull lett min organisation till framgång och utveckling på ett helt oöverträffat sätt. Fast sannolikheten för detta är låg. För som chef bör man nog vara organiserad och våga ta beslut som gör andra ledsna ibland. Det skulle jag vara skitdålig på. Faktum är att jag är rätt dålig på att bli bestämd över också. Jag lyssnar, nickar och fortsätter sedan jobba på, som inget hänt. Det funkar så länge man är hyfsat lojal, de flesta är nöjda och ingen klagar. Nu är jag ju snart pensionär och vågar väl erkänna att jag funkat lite på det sättet under mitt yrkesliv. Oftast har jag undvikit konflikter. För jag blir jätteledsen när någon är arg på mig. Fast några gånger har folk bestämt så jävla dumt att jag blivit sur och vägrat delta. Det har varit jobbigt och jag har sovit dåligt någon vecka efteråt. Jag tycker överhuvudtaget att det är jobbigt om någon uppfattar mig som besvärlig. Men ibland är man nog tvungen om man inte vill vara ”en liten lort”, som det står i Bröderna Lejonhjärta.
Peter
fredag 23 november 2018
Hej vänner!
Idag är det visst något jävla påhitt i affärerna som heter ”Black Friday”. Det är visst rea på kläder och grejor. Så är det något man behöver kan man, om man har tur, köpa detta man behöver billigare. Men själv har jag allt jag behöver och mer än det. Så jag kommer inte på något sätt utnyttja detta tillfälle att fylla på förråden.
En del människor gillar visst att shoppa. Men det gör inte jag. Jag tycker det är jättetråkigt för det mesta. Allra tråkigast tycker jag det är att handla kläder. Så det gör jag ytterst sällan. Ni som träffar mig lite oftare har nog sett en stor del av min garderob.
Jag har inget emot kläder egentligen. Jag tycker bara att det är tråkigt att inhandla dem. Överhuvudtaget är det för mig obegripligt at de finns de som tycker det är roligt att gå i affärer och handla. Det finns de som åker till Ullared i Halland bara för att handla saker och tycker att det är kul. Själv få jag lite ångest bara jag tänker på det. Likaså när jag tänker på IKEA-varuhus. Jag har ju tidigare tvingats med till sådana varuhus. Över ingången borde stå som det står över ingången till helvetet i Dantes ”Devina Commedia”. ”I som här inträden låten hoppet fara”. Man går där varv efter varv och längtar ut, medan man hela tiden riskerar få den jobbiga frågan: ”tycker du att den är snygg”. Då gäller det se intresserad ut och verka begrunda någon jävla soffa som heter Gripsholm eller ett väggskåp som heter Hängläpp. Annars drabbas man av onda ögat och det är otäckt. Här på Gotland finns inget sådant varuhus. Vilket är en av de bättre sakerna med denna ö.
Själv har jag alltså allt jag behöver och mer än det. Ibland skulle jag önska att jag bodde i en liten stuga i skogen. Där skulle jag bara ha det som jag absolut behöver och inget mer. Jag dagdrömmer mer om det än om något annat. Hur jag skulle sitta på trappen till denna stuga med en kopp kaffe nu i november och lyssna på tystnaden. Det kanske skulle bli jättetrist i längden. Men det är sådant jag fantiserar om. Inte om spännande resor eller stora platta tv-apparater. Utan att få sitta på trappan till ett litet hus i skogen och doppa ett Mariekex i kaffe.
Trevlig helg
Peter
Idag är det visst något jävla påhitt i affärerna som heter ”Black Friday”. Det är visst rea på kläder och grejor. Så är det något man behöver kan man, om man har tur, köpa detta man behöver billigare. Men själv har jag allt jag behöver och mer än det. Så jag kommer inte på något sätt utnyttja detta tillfälle att fylla på förråden.
En del människor gillar visst att shoppa. Men det gör inte jag. Jag tycker det är jättetråkigt för det mesta. Allra tråkigast tycker jag det är att handla kläder. Så det gör jag ytterst sällan. Ni som träffar mig lite oftare har nog sett en stor del av min garderob.
Jag har inget emot kläder egentligen. Jag tycker bara att det är tråkigt att inhandla dem. Överhuvudtaget är det för mig obegripligt at de finns de som tycker det är roligt att gå i affärer och handla. Det finns de som åker till Ullared i Halland bara för att handla saker och tycker att det är kul. Själv få jag lite ångest bara jag tänker på det. Likaså när jag tänker på IKEA-varuhus. Jag har ju tidigare tvingats med till sådana varuhus. Över ingången borde stå som det står över ingången till helvetet i Dantes ”Devina Commedia”. ”I som här inträden låten hoppet fara”. Man går där varv efter varv och längtar ut, medan man hela tiden riskerar få den jobbiga frågan: ”tycker du att den är snygg”. Då gäller det se intresserad ut och verka begrunda någon jävla soffa som heter Gripsholm eller ett väggskåp som heter Hängläpp. Annars drabbas man av onda ögat och det är otäckt. Här på Gotland finns inget sådant varuhus. Vilket är en av de bättre sakerna med denna ö.
Själv har jag alltså allt jag behöver och mer än det. Ibland skulle jag önska att jag bodde i en liten stuga i skogen. Där skulle jag bara ha det som jag absolut behöver och inget mer. Jag dagdrömmer mer om det än om något annat. Hur jag skulle sitta på trappen till denna stuga med en kopp kaffe nu i november och lyssna på tystnaden. Det kanske skulle bli jättetrist i längden. Men det är sådant jag fantiserar om. Inte om spännande resor eller stora platta tv-apparater. Utan att få sitta på trappan till ett litet hus i skogen och doppa ett Mariekex i kaffe.
Trevlig helg
Peter
torsdag 22 november 2018
Hej vänner!
Som ni kanske minns fanns det en gubbe i den antika mytologin som hette Prometheus. Det var ju hand som snodde elden från Zeus och förde ner den till jorden så människorna fick glädje av den. Något som gjorde Zeus skitförbannad. Så han tillverkade en snygg tjej av lera och blåste liv i henne och berättade för henne att hon hette Pandora. Han gav henne också en mycket fin ask och skickade iväg henne till Prometheus. Men han var en klok kille som förstod att det var något lurigt med en snygg tjej som kommer och bjuder ut sig hur som helst. Speciellt om hon har med sig en fin ask som följer med på köpet. Så han skickade iväg Pandora. Men det gjorde inte hans bror Epimetheus. Han föll som en sten för Pandora och gifte sig med henne och tog emot hennes fina ask. Men när han öppnade asken for allt elände i form av sjukdomar, krig, våld och annat elände ut ur asken. Fast Epimetheus skyndade sig att sätta på locket så var det enda han lyckades hålla kvar i Pandors ask en liten gud som hette Elpis, Hoppet på svenska.
Så det får man vara glad för när man känner sig lite nedstämd och ämlig över allt som smet ut ur Pandoras ask. Hoppet lyckades han hålla kvar och det gäller väl för oss alla att göra. Och kommer det en snygg tjej med en lika snygg ask bör man låta bli att öppna den, även om man blir sugen. Likaså bör man akta sig för damen ifråga precis som Prometheus gjorde när Pandora kom och blinkade med ögonen.
Det är torsdag och jag jobbar ju bara halva torsdagar nu för tiden så jag är ledig. Fredagar jobbar jag förresten inte alls längre. Men när jag jobbar så jobbar jag desto flitigare. Kanske lite väl flitigt. Men nu är det alltså redan helg för mig. Jag och katten kommer tillbringa denna helg ensamma i manlig gemenskap. Vi har bestämt oss för att redan denna helg börja förbereda julen lite. Vi tänker köpa några skivor julskinka och inköpa några flaskor julöl. Tyvärr finns inte det goda isländska julölet Jólabjór på bolaget här. Kanske går det att beställa. På detta öl finns en ovanligt ful kärring att titta på. Om man mot förmodan skulle börja få syndiga tankar om kvinnor i sin ensamhet kan man bara öppna en öl och kolla in flaskan så går det över. Så jävla ful är damen på flaskan. Kolla nedan!
Peter
Som ni kanske minns fanns det en gubbe i den antika mytologin som hette Prometheus. Det var ju hand som snodde elden från Zeus och förde ner den till jorden så människorna fick glädje av den. Något som gjorde Zeus skitförbannad. Så han tillverkade en snygg tjej av lera och blåste liv i henne och berättade för henne att hon hette Pandora. Han gav henne också en mycket fin ask och skickade iväg henne till Prometheus. Men han var en klok kille som förstod att det var något lurigt med en snygg tjej som kommer och bjuder ut sig hur som helst. Speciellt om hon har med sig en fin ask som följer med på köpet. Så han skickade iväg Pandora. Men det gjorde inte hans bror Epimetheus. Han föll som en sten för Pandora och gifte sig med henne och tog emot hennes fina ask. Men när han öppnade asken for allt elände i form av sjukdomar, krig, våld och annat elände ut ur asken. Fast Epimetheus skyndade sig att sätta på locket så var det enda han lyckades hålla kvar i Pandors ask en liten gud som hette Elpis, Hoppet på svenska.
Så det får man vara glad för när man känner sig lite nedstämd och ämlig över allt som smet ut ur Pandoras ask. Hoppet lyckades han hålla kvar och det gäller väl för oss alla att göra. Och kommer det en snygg tjej med en lika snygg ask bör man låta bli att öppna den, även om man blir sugen. Likaså bör man akta sig för damen ifråga precis som Prometheus gjorde när Pandora kom och blinkade med ögonen.
Det är torsdag och jag jobbar ju bara halva torsdagar nu för tiden så jag är ledig. Fredagar jobbar jag förresten inte alls längre. Men när jag jobbar så jobbar jag desto flitigare. Kanske lite väl flitigt. Men nu är det alltså redan helg för mig. Jag och katten kommer tillbringa denna helg ensamma i manlig gemenskap. Vi har bestämt oss för att redan denna helg börja förbereda julen lite. Vi tänker köpa några skivor julskinka och inköpa några flaskor julöl. Tyvärr finns inte det goda isländska julölet Jólabjór på bolaget här. Kanske går det att beställa. På detta öl finns en ovanligt ful kärring att titta på. Om man mot förmodan skulle börja få syndiga tankar om kvinnor i sin ensamhet kan man bara öppna en öl och kolla in flaskan så går det över. Så jävla ful är damen på flaskan. Kolla nedan!
Peter
söndag 18 november 2018
Hej
människor!
En
del människor verkar tycka att naturen är till för dem. Om den är
bråkig, risig och besvärlig bör den ändras så den blir som man
önskar. Växer det mangrove där man kan fixa till en strand för
bad och hotell, så hugger man ner mangroven. Ligger en våtmark där
man kan anlägga en golfbana, så dikar man ut och fyller med sand
och jord. Kommer de sälar och äter upp fisken i näten, så bör
de skjutas. Finns det rovdjur som jagar det vilt som vi tänkt jaga,
så bör de utrotas. Då de jagar på andras dyrt betalda jaktmark
och inte ens betalar fällavgift. Lejonen i Afrika kan få finnas så
de som har råd kan få se på dem när de åker på safari. Dessutom
är det ju bara massajerna som besväras av dem. Men det är ju deras
problem. Att noshörningarna snart är utrotade är ju hemskt och
förfärligt. För de besvärar ju inte oss. Men gjorde de det skulle
de minsann skjutas bort. För på våran gata får de inte bo och
ställa till det.
Jag
har ända sedan jag var barn tyckt att det sättet att tänka är
konstigt. Jag har alltid känt som naturen är till för naturen och
inte för oss. Att vi får vara där om vi är rädda om det som
finns där och inte förstör det. Vi får låna bitar till jordbruk
och hämta ett och annat träd så länge vi inte förstör och
förfular. Vi får jaga på fritiden, så länge de medvarelser som
lever på jakt inte drabbas. Så tänkte jag redan som barn och så
tänker jag fortfarande, barnslig och naiv som jag är.
Ibland har jag fått för mig att det
är religionens fel att det blivit så fel. I bibeln står det: ”Gud
sade: Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De
skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla
vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden. Gud skapade
människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som
man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till
dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den
under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över
alla djur som myllrar på jorden.”
Jag
vill absolut inte härska över fiskar, fåglar eller andra djur. Jag
vill vara kompis med dem. Det har jag alltid velat. Dessutom tycker
jag vi skall vara lagom fruktsamma och inte uppfylla jorden mer än
den redan är uppfylld. Det börjar bli jävligt trångt på sina
håll. Gud har väl fått som han vill. Men det blev inte bra alls,
tycker jag. För jag tycker naturen är till för naturen och inte
för oss. Den är som en gammal porslinssamlande tant på Östermalm.
Man får gärna hälsa på, om man är försiktig.
Peter
lördag 17 november 2018
Hej vänner!
Det finns en novell av författaren Torgny Lindgren som jag tycker om. Den heter ”Störstorden”. Det är en mycket fin novell som ni själva får leta upp och läsa. Men nu är Torgny Lindgren död och det är tråkigt för han använde ju ofta fina stora ord i sina texter. Ofta ord som kom från bibeln som man man sällan ser så ofta. Storord som ”Sannerligen” ”Rättfärdighet”, ”Förgänglighet”, ”Härliggörelse” ”Nåden” och ”Saligheten”. Sedan Torgny Lindgren dog är det sällan man får se dessa storord i text. Men en del storord verkar liksom tappat sin kraft och sitt innehåll på något sätt. Som ”Sanningen”. Det var ju ett storord. Men nu har det ofta blivit reducerat till lite allmänt relativt tyckande. Likaså har ”Kärleken” som en gång var ett stort ord blivit ett litet halvmesigt ord. Så antingen slutar stororden användas eller så tappar de i storhet och styrka. Det känns lite tråkigt.
Jag läste förresten om en undersökning i Svenska Dagbladet om vilka de är som delar politiska inlägg och skriver kommentarer i sociala media och vilka som inte gör det. Det visade sig att det är två skilda grupper, vilket jag länge misstänkt. Sådana som jag som tycker illa om konflikter och tycker sådant är obehagligt delar sällan politiska inlägg. Medan de som är mer hårdhudade gärna gör det. Det gör, enligt utredningen, att den politiska debatten och tyckandet i sociala media mera avspeglar vilka som vågar ta risken att utsättas för påhopp och ilska än egentlig debatt. Det är tråkigt för många människor som vet saker och är kunniga inte vågar dela med sig av sina kloka synpunkter. Och för att citera den engelske filosofen Bertrand Russel för hundrade gången:
”The trouble with the world is that the stupid are cocksure and the intelligent are full of doubt.”
Tänk om de som tycker att det vet bäst och gärna vill dela med sig av detta kunnande istället kunde tänka efter och ge fan i att fylla internet med dumhet. Men det är väl att hoppas på för mycket.
Man bör vara rädd om orden och inte sprida dem som gödsel över Facebook och Twitter hur som helst. Oftast bör man hålla käften och begrunda varför vi utrustats med en mun men med två öron. För att citera Torgny Lindgren i ovanstående novell:
”Orden bära icke bojor, sade han. Orden, dem hava stormvindens kraft. Jo, sade hon. Jag har nog tänkt oppå det ibland. Att orden kan vara liksom vilda och oregerliga. Så man får ju vara som noga och aktsam vid dem. Orden.”
Trevlig helg
Peter
Det finns en novell av författaren Torgny Lindgren som jag tycker om. Den heter ”Störstorden”. Det är en mycket fin novell som ni själva får leta upp och läsa. Men nu är Torgny Lindgren död och det är tråkigt för han använde ju ofta fina stora ord i sina texter. Ofta ord som kom från bibeln som man man sällan ser så ofta. Storord som ”Sannerligen” ”Rättfärdighet”, ”Förgänglighet”, ”Härliggörelse” ”Nåden” och ”Saligheten”. Sedan Torgny Lindgren dog är det sällan man får se dessa storord i text. Men en del storord verkar liksom tappat sin kraft och sitt innehåll på något sätt. Som ”Sanningen”. Det var ju ett storord. Men nu har det ofta blivit reducerat till lite allmänt relativt tyckande. Likaså har ”Kärleken” som en gång var ett stort ord blivit ett litet halvmesigt ord. Så antingen slutar stororden användas eller så tappar de i storhet och styrka. Det känns lite tråkigt.
Jag läste förresten om en undersökning i Svenska Dagbladet om vilka de är som delar politiska inlägg och skriver kommentarer i sociala media och vilka som inte gör det. Det visade sig att det är två skilda grupper, vilket jag länge misstänkt. Sådana som jag som tycker illa om konflikter och tycker sådant är obehagligt delar sällan politiska inlägg. Medan de som är mer hårdhudade gärna gör det. Det gör, enligt utredningen, att den politiska debatten och tyckandet i sociala media mera avspeglar vilka som vågar ta risken att utsättas för påhopp och ilska än egentlig debatt. Det är tråkigt för många människor som vet saker och är kunniga inte vågar dela med sig av sina kloka synpunkter. Och för att citera den engelske filosofen Bertrand Russel för hundrade gången:
”The trouble with the world is that the stupid are cocksure and the intelligent are full of doubt.”
Tänk om de som tycker att det vet bäst och gärna vill dela med sig av detta kunnande istället kunde tänka efter och ge fan i att fylla internet med dumhet. Men det är väl att hoppas på för mycket.
Man bör vara rädd om orden och inte sprida dem som gödsel över Facebook och Twitter hur som helst. Oftast bör man hålla käften och begrunda varför vi utrustats med en mun men med två öron. För att citera Torgny Lindgren i ovanstående novell:
”Orden bära icke bojor, sade han. Orden, dem hava stormvindens kraft. Jo, sade hon. Jag har nog tänkt oppå det ibland. Att orden kan vara liksom vilda och oregerliga. Så man får ju vara som noga och aktsam vid dem. Orden.”
Trevlig helg
Peter
lördag 10 november 2018
Hej
vänner!
Det
var sorgligt läsa att den där lilla killen i Falkenberg hade
förolyckats. Men det var samtidigt fint att läsa om att så många
hade hjälpt till att leta. En del arbetsgivare hade visst gett sin
personal ledigt så de skulle kunna hjälpa till att leta efter
pojken. Så fast det är en så sorglig historia, så blir jag
samtidigt lite glad över att det finns så många goda och snälla
människor i Falkenberg och världen.
Världen
är alltså full med goda människor som gärna hjälper andra när
det behövs. Men i nyheterna läser man mest om dumhet och ondska.
Det är jobbigt. Medan tusentals människor ägnar sin fritid åt att
leta efter en liten kille med Downs syndrom, ägnar sig några att
skjuta ihjäl sina medmänniskor. Andra lägger ner timmar på att
skriva taskiga saker på internet och hata och hota.
Som
ni märkt brukar jag ofta tänka på vad det är som ger ondskan
sådan makt. På hur sådana skräckgubbar som Hitler, Stalin och Mao
kunde nå sådana positioner att de kunde ställa till det så
överjävligt. Men hela historien är ju full med ondskefulla
galningar som blivit kejsare och ledare. Det är som den lilla bäck
av ondska som finns i varje människa, rinner ihop till en flod av grymhet hos
de som söker makten. När jag tänker så blir jag mer anarkistisk
än jag redan är.
De
gamla grekerna hade ju ett system som hette ostracism. När någon
demagog eller karismatisk snackpåse började sticka upp, kunde
medborgarna som blev oroliga att folkfriheten hotades skriva hans
namn på en skärva av bränd lera (ostrakon). Om dennes namn sedan
dök upp på många skärvor, så blev denne någon landsförvisad på
10 år. Ett utmärkt system som skyddade demokratin. Den hade väl i
övrigt en hel del brister i det antika Aten. Men just ostracism var
bra. Tänk om den där lögnaktiga, ouppfostrade och självupptagne
gubben i Vita Huset blev landsförvisad till Grönland på 10 år.
Lära sig käka rå sällever, torskhuvuden och bo i igloo vintertid
skulle ju hindra honom att ställa till det. Fast det vore ju synd om
grönländarna förstås att få en sån på halsen.
Men
en sak att vara glad åt är att den nya politiska majoriteten
stoppat den idiotiska idén att bygga ett jävla åbäke till
Nobelcenter på Blasieholmen i Stockholm. Jag har aldrig förstått
varför Socialdemokraterna alltid vill hitta på dumheter, som
förfular denna vackra stad. De verkar inte ha lärt sig något sedan
Almstriden 1971, då folket äntligen fick slut på förstörelsen av
staden. Det var bra gjort!
Peter
söndag 4 november 2018
Hej vänner!
Begriper ni er på gravitation. Alltså den dragningskraft som gör att om man tappar exempelvis en macka så faller den i golvet. Oftast med smörsida nedåt. Men det senare har inte med gravitationen att göra, utan med lagen om alltings jävlighet. Men det är tack vare gravitationen vi håller oss kvar på jorden och inte far iväg hur som helst. Det är ju jordens gravitation som gör att månen snurrar runt oss och inte far iväg i världsrymden. Men månens gravitation är det som ger upphov till ebb och flod.
Alla massor attraherar varandra . Men för att det skall märkas måste de vara rätt stora. Som ett jordklot eller måne. Det krävs liksom riktigt tunga grejer för att gravitationen skall bli något att räkna med. Men vad är det egentligen som gör att planeter, stjärnor och månar och allt annat drar till sig saker som en dammsugare. Riktigt tunga saker som svarta hål drar ju till och med sig ljuset, så det inte kommer loss från gravitationen. Men vad det är som drar vet jag inte.
Kanske är det någon sorts kärlek som genomströmmar rymden. Som människor attraheras av varandra. Det är ju också någon sorts dragningskraft. Så kanske allt i rymden längtar efter någon annan. Ibland har massorna tur. Som jorden hade när den träffade månen. Sedan dess snurrar de runt varandra i solens ljus. Fast Mars har ju två månar och lever i bigami. Saturnus har nio månar vilket kräver en jävla dragningskraft gissar jag. Men alla dras de till varandra.
Svarta hål är rätt tråkiga för de lämnar varken från sig ljus eller värme. De bara ligger där mörka och tunga utan att glädja någon. De drar till sig, men lämnar inget ifrån sig. Svarta hål är tråkiga i sin mörka kärlekslöshet. Men resten av himlakropparna attraheras av varandra och jag tror att gravitationen beror på det. Den är en del av den kärlek som genomströmmar världen.
Peter
Begriper ni er på gravitation. Alltså den dragningskraft som gör att om man tappar exempelvis en macka så faller den i golvet. Oftast med smörsida nedåt. Men det senare har inte med gravitationen att göra, utan med lagen om alltings jävlighet. Men det är tack vare gravitationen vi håller oss kvar på jorden och inte far iväg hur som helst. Det är ju jordens gravitation som gör att månen snurrar runt oss och inte far iväg i världsrymden. Men månens gravitation är det som ger upphov till ebb och flod.
Alla massor attraherar varandra . Men för att det skall märkas måste de vara rätt stora. Som ett jordklot eller måne. Det krävs liksom riktigt tunga grejer för att gravitationen skall bli något att räkna med. Men vad är det egentligen som gör att planeter, stjärnor och månar och allt annat drar till sig saker som en dammsugare. Riktigt tunga saker som svarta hål drar ju till och med sig ljuset, så det inte kommer loss från gravitationen. Men vad det är som drar vet jag inte.
Kanske är det någon sorts kärlek som genomströmmar rymden. Som människor attraheras av varandra. Det är ju också någon sorts dragningskraft. Så kanske allt i rymden längtar efter någon annan. Ibland har massorna tur. Som jorden hade när den träffade månen. Sedan dess snurrar de runt varandra i solens ljus. Fast Mars har ju två månar och lever i bigami. Saturnus har nio månar vilket kräver en jävla dragningskraft gissar jag. Men alla dras de till varandra.
Svarta hål är rätt tråkiga för de lämnar varken från sig ljus eller värme. De bara ligger där mörka och tunga utan att glädja någon. De drar till sig, men lämnar inget ifrån sig. Svarta hål är tråkiga i sin mörka kärlekslöshet. Men resten av himlakropparna attraheras av varandra och jag tror att gravitationen beror på det. Den är en del av den kärlek som genomströmmar världen.
Peter
fredag 2 november 2018
Hej vänner!
Det är fredag och jag är ledig. När jag satt här och var ledig kom jag och tänka på min släkting Valand Uddenberg. Denne hade ju som ung på fyrtiotalet blivit inspirerad av den då aktuella Oxfordrörelsen och dess rop på moralisk upprustning. Efter en religiös kris så bestämde han sig för att bli katolsk präst. Ett på alla sätt olyckligt beslut. Han var inte mer än 24 år när han utsågs till präst i den lilla franska byn Sommeville i Provence. Då han var musikalisk och socialt intresserad startade han där en damkör. Redan efter ett par veckor fick den läggas ner då slagsmål utbröt mellan damerna i kören. Det visade sig att Valand inlett relationer med två av damerna och nu hade det kommit fram och svartsjuka låg bakom våldet. Men sedan visade det sig att Valand även under de två veckorna haft ihop det med i stort sätt alla körmedlemmar. Vilket var rätt bra jobbat då det var 25 damer i åldern mellan 27 och 72.
Valand hade alltså å det grövsta brutit sitt kyskhetslöfte. Damerna hade också också i de flesta fall brutit sitt trohetslöfte och hela Sommeville var i kris. Så Valand fick hastigt lämna detta uppdrag. Om inte annat för att han genom sitt agerande fått en hel del av byns befolkning emot sig. Det kokades tjära och samlades fjädrar bara för hans skull. Men han förstod att det nog var säkrast att sticka medan tid var. När detta kom fram till biskopen och via honom till Vatikanen, så blev Valand avsatt från sitt ämbete.
Valand insåg efter detta att ett arbete av den typ han just avslutat nog inte var något för honom. Han kände sig sviken av gud som både gjort honom attraktiv och pilsk som en marskatt. Men han tänkte att han kanske skulle kunna ha nytta av de erfarenheter han just inhämtat. Så han flyttade till Paris och startade en mottagning för sexualrådgivning till par med sådana bekymmer i äktenskapet. Det skulle vara någon typ av parterapi där man öppet och utan hämningar skulle få hjälp med sina sexuella problem. Det visade sig att Valand visserligen hade erfarenhet av ett stort antal damer, men att det nog berodde på att de bara blev en gång per dam. För Valand var nämligen en ovanligt klumpig och fumlig älskare. Dessutom led han, utan att veta om det, av att det gick fortare än bra. Men han trodde att det var normalt med samlag på 30 sekunder. De råd han gav på sin mottagning var därefter. Snabbt in och snabbt ut om man säger så. Förspel kunde han inte rekommendera. Då det i så fall inte brukade bli mer än så, enligt hans erfarenhet. Det var också så att han när han hörde de par som kom på rådgivning berätta om sina aktiviteter, blev så upphetsad att det vid ett flertal tillfällen slutade på ett olyckligt sätt. En både pinsam och kladdig historia. Han fick lägga ner sin mottagning på grund av detta.
Nu hade det blivit 50-tal och Valand hade misslyckats med det mesta vad gäller att hitta en försörjning. Han lämnade Frankrike och for hem till Sverige. Först fick han bo hos sina åldriga föräldrar. Han fick arbete genom en farbror på Vårby bryggeri på kontoret. Valand hade i uppgift att hantera reklamationer. Dessa var många. För Vårby bryggeri tillverkade vid den här tiden ett erkänt dåligt öl, som såldes av kooperativa förbundet. Men när öl sändes tillbaka på grund av att det smakade konstigt, fick Valand smaka på det innan han skickade ut nytt dåligt öl till kunden. Han lade då märke till att han efter någon dags arbete och ett antal flaskor, inte längre tänkte på damer. Det kunde komma förbi riktiga snyggingar i åtsittande jumper och fin kjol utan att den minsta reaktion i tanke och annorstädes. Han upptäckte att det felaktiga ölet, till skillnad från gott öl, helt tog bort lusten. Han kunde plötsligt tänka på annat. Det kändes som en lättnad att äntligen slippa den klådan som ställt till så mycket för honom.
Han tog kontakt med Stockholms katolska stift och bad att få återgå i tjänst då han nu fått kontroll över sina lustar och begär. Men han fick inte återgå i prästyrket. Däremot kunde han få bli diakon och hjälpa till i församlingens sociala arbete. När han lämnade Vårby bryggeri tog han med tjugo backar öl. Någon påpekade att öl är en färskvara och blir dåligt av att stå länge. Men Valand sa att det i hans fall inte var någon nackdel. Tvärtom var det dåligt öl som hade den mest lugnande effekten.
Valand började därefter varje morgon med tre flaskor taskigt öl och så fortsatte det under dagen. Han blev mycket uppskattad av alla katoliker i Stockholm med sociala svårigheter. Valand ställde alltid upp och hjälpte till med ett gudsord på läpparna när någon hade det besvärligt. Inte minst nunnorna i Sankta Katarina kloster uppskattade hans besök. Visserligen luktade han alltid öl. Men helt klart var han en god och gudfruktig man som verkade fri från synd. Han satt stilla och tyst när han delade deras måltid i förtröstan på gud. Hjälpsam och snäll tog han hand om både det själsliga och praktiska i församlingen. Tyvärr såldes ju Vårby till Spendrups bryggeri och då förbättrades produkten. Något som drabbade Valand och ställde till skandal i klostret på Östermalm. ”Inte nu igen”, som kardinalen som fått reda upp efter Valands äventyr i Sommeville 15 år tidigare sa. Men om det får jag berätta någon annan gång.
Men om du inte vill leva i celibat bör du undvika dåligt öl. Så det så.
Peter
Det är fredag och jag är ledig. När jag satt här och var ledig kom jag och tänka på min släkting Valand Uddenberg. Denne hade ju som ung på fyrtiotalet blivit inspirerad av den då aktuella Oxfordrörelsen och dess rop på moralisk upprustning. Efter en religiös kris så bestämde han sig för att bli katolsk präst. Ett på alla sätt olyckligt beslut. Han var inte mer än 24 år när han utsågs till präst i den lilla franska byn Sommeville i Provence. Då han var musikalisk och socialt intresserad startade han där en damkör. Redan efter ett par veckor fick den läggas ner då slagsmål utbröt mellan damerna i kören. Det visade sig att Valand inlett relationer med två av damerna och nu hade det kommit fram och svartsjuka låg bakom våldet. Men sedan visade det sig att Valand även under de två veckorna haft ihop det med i stort sätt alla körmedlemmar. Vilket var rätt bra jobbat då det var 25 damer i åldern mellan 27 och 72.
Valand hade alltså å det grövsta brutit sitt kyskhetslöfte. Damerna hade också också i de flesta fall brutit sitt trohetslöfte och hela Sommeville var i kris. Så Valand fick hastigt lämna detta uppdrag. Om inte annat för att han genom sitt agerande fått en hel del av byns befolkning emot sig. Det kokades tjära och samlades fjädrar bara för hans skull. Men han förstod att det nog var säkrast att sticka medan tid var. När detta kom fram till biskopen och via honom till Vatikanen, så blev Valand avsatt från sitt ämbete.
Valand insåg efter detta att ett arbete av den typ han just avslutat nog inte var något för honom. Han kände sig sviken av gud som både gjort honom attraktiv och pilsk som en marskatt. Men han tänkte att han kanske skulle kunna ha nytta av de erfarenheter han just inhämtat. Så han flyttade till Paris och startade en mottagning för sexualrådgivning till par med sådana bekymmer i äktenskapet. Det skulle vara någon typ av parterapi där man öppet och utan hämningar skulle få hjälp med sina sexuella problem. Det visade sig att Valand visserligen hade erfarenhet av ett stort antal damer, men att det nog berodde på att de bara blev en gång per dam. För Valand var nämligen en ovanligt klumpig och fumlig älskare. Dessutom led han, utan att veta om det, av att det gick fortare än bra. Men han trodde att det var normalt med samlag på 30 sekunder. De råd han gav på sin mottagning var därefter. Snabbt in och snabbt ut om man säger så. Förspel kunde han inte rekommendera. Då det i så fall inte brukade bli mer än så, enligt hans erfarenhet. Det var också så att han när han hörde de par som kom på rådgivning berätta om sina aktiviteter, blev så upphetsad att det vid ett flertal tillfällen slutade på ett olyckligt sätt. En både pinsam och kladdig historia. Han fick lägga ner sin mottagning på grund av detta.
Nu hade det blivit 50-tal och Valand hade misslyckats med det mesta vad gäller att hitta en försörjning. Han lämnade Frankrike och for hem till Sverige. Först fick han bo hos sina åldriga föräldrar. Han fick arbete genom en farbror på Vårby bryggeri på kontoret. Valand hade i uppgift att hantera reklamationer. Dessa var många. För Vårby bryggeri tillverkade vid den här tiden ett erkänt dåligt öl, som såldes av kooperativa förbundet. Men när öl sändes tillbaka på grund av att det smakade konstigt, fick Valand smaka på det innan han skickade ut nytt dåligt öl till kunden. Han lade då märke till att han efter någon dags arbete och ett antal flaskor, inte längre tänkte på damer. Det kunde komma förbi riktiga snyggingar i åtsittande jumper och fin kjol utan att den minsta reaktion i tanke och annorstädes. Han upptäckte att det felaktiga ölet, till skillnad från gott öl, helt tog bort lusten. Han kunde plötsligt tänka på annat. Det kändes som en lättnad att äntligen slippa den klådan som ställt till så mycket för honom.
Han tog kontakt med Stockholms katolska stift och bad att få återgå i tjänst då han nu fått kontroll över sina lustar och begär. Men han fick inte återgå i prästyrket. Däremot kunde han få bli diakon och hjälpa till i församlingens sociala arbete. När han lämnade Vårby bryggeri tog han med tjugo backar öl. Någon påpekade att öl är en färskvara och blir dåligt av att stå länge. Men Valand sa att det i hans fall inte var någon nackdel. Tvärtom var det dåligt öl som hade den mest lugnande effekten.
Valand började därefter varje morgon med tre flaskor taskigt öl och så fortsatte det under dagen. Han blev mycket uppskattad av alla katoliker i Stockholm med sociala svårigheter. Valand ställde alltid upp och hjälpte till med ett gudsord på läpparna när någon hade det besvärligt. Inte minst nunnorna i Sankta Katarina kloster uppskattade hans besök. Visserligen luktade han alltid öl. Men helt klart var han en god och gudfruktig man som verkade fri från synd. Han satt stilla och tyst när han delade deras måltid i förtröstan på gud. Hjälpsam och snäll tog han hand om både det själsliga och praktiska i församlingen. Tyvärr såldes ju Vårby till Spendrups bryggeri och då förbättrades produkten. Något som drabbade Valand och ställde till skandal i klostret på Östermalm. ”Inte nu igen”, som kardinalen som fått reda upp efter Valands äventyr i Sommeville 15 år tidigare sa. Men om det får jag berätta någon annan gång.
Men om du inte vill leva i celibat bör du undvika dåligt öl. Så det så.
Peter
torsdag 1 november 2018
Hej vänner!
Klockan är 4:00 på morgonen och jag känner mig sorgsen. Läste ni om rapporten från WWF som visade att världens bestånd av ryggradsdjur minskat med 60 % mellan 1970 till
2014. Om det fortsätter i samma takt kommer den siffran ökat till 70 % till 2020. Det pågår alltså en massutrotning av liv på planeten. Sådant gör mig mycket ledsen.
Jag är, som ni vet, en riktig naturnörd. Inte bara för att naturen alltid varit en tröst och trygghet för mig när jag mått dåligt. Utan också för att jag fascinerats av dess skönhet och alla dess spännande lösningar på liv i hav, på land och i luften. Överallt olika sätt att leva. Men jag har också känt någon sorts förundran och ödmjukhet inför hur allt detta liv samverkar i en ekologisk väv av arter. Men nu river vi sönder den väven som om den vore ett spindelnät. Det gör mig sorgsen.
Jag är väl inte ensam att känna på det sättet. Men det är uppenbart att de flesta med makt bryr sig rätt lite om djur och natur. Ju mera makt desto mindre verkar de bry sig om naturen i sig. Ibland verkar de mest irritera sig på naturnördar som mig som bråkar när det skall brytas nya gruvor eller pumpas upp olja. Som inte förstår att ekonomisk vinst och framgång är viktigare än att bevara massa djur och natur.
Som ni vet har USA en president som är klimatförnekare och tycker att det eldas för lite kol i landet. Hans intresse för naturen verkar begränsat till golfbanor. Och nu har Brasilien fått en president som vill hugga ner stora delar av Amazonas för att odla sojabönor på marken. Dessa används mest som djurfoder. De urbefolkning och de djur som är i vägen tänker han tydligen köra iväg.
Men de finns lite att vara glad åt. Som att örnarna kommit tillbaks i Sverige. När jag var ung höll de på att utrotas. På grund av miljögifter blev skalen på deras ägg så tunna att de krossades när de skulle ruvas. Men tack vare insatser från några som brydde sig och la ut stödfoder som var ogiftigt samt födde upp örnar som kunde sättas ut har vi nu örnar lite överallt och jag ser ofta örnar här på Gotland.
Nu läste jag om att några kriminella typer ägnat sig åt att döda fridlysta rovdjur, däribland örnar. Men de hade också tydligen lagt ut med gift preparerad åtel i skogen. De gillade väl inte dessa djur och tyckte väl de gjorde rätt som försökte döda dem. Varför vet jag inte. Men jag blev inte arg när jag läste om detta. Bara ledsen att det finns människor som gör sådant. En del lägger ner massa timmar och fritid på få tillbaks örnar i naturen och andra på att försöka döda dessa djur. En kamp mellan gott och ont.
På söndag är det alla helgons dag och vi tänker på dem som gick före oss. Själv är jag här en stund och sedan är jag borta. Men då finns ju barn och barnbarn kvar som kan sätt ljus på min grav. Det är sorgligt men det tidens gång och en del av livet. Men det liv som är utrotat kommer aldrig åter och det känns oändligt sorgligt att vi lever i massutrotningens tid.
Peter
Klockan är 4:00 på morgonen och jag känner mig sorgsen. Läste ni om rapporten från WWF som visade att världens bestånd av ryggradsdjur minskat med 60 % mellan 1970 till
2014. Om det fortsätter i samma takt kommer den siffran ökat till 70 % till 2020. Det pågår alltså en massutrotning av liv på planeten. Sådant gör mig mycket ledsen.
Jag är, som ni vet, en riktig naturnörd. Inte bara för att naturen alltid varit en tröst och trygghet för mig när jag mått dåligt. Utan också för att jag fascinerats av dess skönhet och alla dess spännande lösningar på liv i hav, på land och i luften. Överallt olika sätt att leva. Men jag har också känt någon sorts förundran och ödmjukhet inför hur allt detta liv samverkar i en ekologisk väv av arter. Men nu river vi sönder den väven som om den vore ett spindelnät. Det gör mig sorgsen.
Jag är väl inte ensam att känna på det sättet. Men det är uppenbart att de flesta med makt bryr sig rätt lite om djur och natur. Ju mera makt desto mindre verkar de bry sig om naturen i sig. Ibland verkar de mest irritera sig på naturnördar som mig som bråkar när det skall brytas nya gruvor eller pumpas upp olja. Som inte förstår att ekonomisk vinst och framgång är viktigare än att bevara massa djur och natur.
Som ni vet har USA en president som är klimatförnekare och tycker att det eldas för lite kol i landet. Hans intresse för naturen verkar begränsat till golfbanor. Och nu har Brasilien fått en president som vill hugga ner stora delar av Amazonas för att odla sojabönor på marken. Dessa används mest som djurfoder. De urbefolkning och de djur som är i vägen tänker han tydligen köra iväg.
Men de finns lite att vara glad åt. Som att örnarna kommit tillbaks i Sverige. När jag var ung höll de på att utrotas. På grund av miljögifter blev skalen på deras ägg så tunna att de krossades när de skulle ruvas. Men tack vare insatser från några som brydde sig och la ut stödfoder som var ogiftigt samt födde upp örnar som kunde sättas ut har vi nu örnar lite överallt och jag ser ofta örnar här på Gotland.
Nu läste jag om att några kriminella typer ägnat sig åt att döda fridlysta rovdjur, däribland örnar. Men de hade också tydligen lagt ut med gift preparerad åtel i skogen. De gillade väl inte dessa djur och tyckte väl de gjorde rätt som försökte döda dem. Varför vet jag inte. Men jag blev inte arg när jag läste om detta. Bara ledsen att det finns människor som gör sådant. En del lägger ner massa timmar och fritid på få tillbaks örnar i naturen och andra på att försöka döda dessa djur. En kamp mellan gott och ont.
På söndag är det alla helgons dag och vi tänker på dem som gick före oss. Själv är jag här en stund och sedan är jag borta. Men då finns ju barn och barnbarn kvar som kan sätt ljus på min grav. Det är sorgligt men det tidens gång och en del av livet. Men det liv som är utrotat kommer aldrig åter och det känns oändligt sorgligt att vi lever i massutrotningens tid.
Peter
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)