Hej vänner!

Det fortsätter vara varmt. Men idag skall det visst åska och bli regn om några timmar. Men vi får se om det stämmer. Jag har sovit dåligt i natt. Två gånger har jag varit uppe och bytt tröja för att jag varit genomvåt av svett. Dessutom har det varit rätt livligt nedanför fönstret då och då. Vi som bor i Visby innerstad har ju en hel del nöjeslokaler runt oss som är öppna till sent på natten. När folk blir oense och svartsjuka skall det ofta högljutt redas ut utanför mitt fönster. Detta har också hänt i natt. Så jag kommer nog bli trött idag.

Igår och i förrgår hade besök av mitt barnbarn Elis. Det var kul. Elis är i den åldern när man är nyfiken på det mesta och undrar vad allt heter. Vi fikade ihop på mornarna utan att störas av andra. Så då fick vi verkligen tillfälle att prata med varandra. Det huvudsakliga samtalet handlade om vad saker heter. Elis pekar och frågar ”vad e det” och jag berättar att det är olika saker. Elis gillar att fråga så han frågar ibland om sådant han redan vet, bara för att det är kul att få fråga. Men en del ny kunskap kan man ju bidra med. Som att de fåglar som far förbi heter tornsvalor. Dessutom är Elis intresserad av vad man gör. Så en annan vanlig fråga är ”vad gör du”. Han är verkligen nyfiken på världen, den killen. Han gillar när man läser böcker för honom också. Så vi låg på sängen och läste böcker vilket var mysigt. För att vara två år måste jag säga att han har ett stor läsintresse.

Nu har jag ingen kompis att fika med på morgonen. Det känns lite trist. Igår kväll var jag trött och irriterad när jag gick en promenad längs havet. Det var varmare än någonsin och rätt stilla. Då kom det en ung dam på sådär runt 20 år rökande. Just när hon passerade mig slängde hon fimpen på marken och gick vidare. Jag blev skitsur och sa åt henne att plocka upp fimpen ifråga mycket bestämt, med min basröst. Då gjorde den unga damen det och såg skyldig och nästan lite rädd ut. Nu har jag dåligt samvete för att jag kanske lät dum och skrämmande. Jag vill absolut inte att någon skall bli rädd för mig. Men värmen gör mig irriterad och en fimp kan i den här torkan ställa till det. Men jag kunde bara påpekat det lite snällt och själv plockat tjejens fimp och slängt den. Men det är försent och den unga damen tycker säkert att jag är en riktig gubbstrutt. Jag kan trösta henne med att jag  har gikt i en stortå, vilket gör ont. Något som säkert skulle glädja henne, om hon visste om det.

Men det där med att slänga fimpar tycker alltid är ett oskick. Det skräpar ner och skall ofta plockas upp av någon annan. I länder där ingen plockar upp fimpar ser det ofta för jävligt ut. Som på Kreta där en en del stränder ser fina ut på avstånd. Men när man kommer fram är det ta mig fan lika mycket fimpar som sand på stranden. Men just nu är det också av andra skäl mycket olämpligt att slänga fimpar omkring sig. För det kan starta en brand som bränner ner hela Visby och resten av Gotland.

I morgon skall jag jobba. Det känns inte helt bra. Ni som följer denna blogg vet att jag körde rätt in i väggen i juni och blev plattnosad som en boxer. Så nu är jag lite skraj för att hamna där igen. För det var faktiskt obehagligt. Men det kommer säkert gå bra. Man får ta en dag i taget. Som min kattkompis gör. Han stressar inte upp sig i onödan. Men så är han  också i fin form både psykiskt och fysiskt. Han lyssnar minsann till vår Herre när han säger ”Gören eder alltså icke bekymmer för morgondagen, ty morgondagen skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.” Ett gudsord som kamrat Katten följer till punkt och pricka.

Det är förresten Pridevecka i Stockholm. Nästa lördag skall det visst vara Prideparad vilket brukar vara rätt kul tillställningar. Hoppas det blir det i år också. Men den kommer jag att missa i år. En del religiösa stolpskott brukar ju uppröras av att det finns homosexuella människor. Fan vet varför. Antagligen för att de inte har läst sin bibel ordentligt. För efter citatet ovan, om att var dag har nog av sin plåga står det: ”Dömen icke, på det att I icke mån bliva dömda; ty med den dom varmed I dömen skolen I bliva dömda, och med det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder.” Det betyder på nutidssvenska att ni som moraliserar och lägger er i andras kärlek och säger att det är fel på den, kommer få ett helvete till slut. Så akta er.

Peter

Hej vänner!

Den förbannade värmen fortsätter. Jag hörde att de stackars igelkottarna behöver hjälp med mat och dryck. För de käkar ju mycket daggmaskar och sniglar. Daggmaskarna har ju på grund av torkan grävt ner sig flera meter och sniglarna har väl dött. Så nu är det synd om igelkottarna. Så ställ ut vatten till dem. Jag har läst att de gillar kattmat. Men de gillar säkert mjölmask. Tror man kan handla det i djuraffären. Men man skall inte ge igelkottar mjölk för det kan de bli sjuka av.

Igelkottar är fina och här på Gotland finns det rätt många sådana kortbenta kamrater. Men varje år ser jag överkörda igelkottar och det gör mig lite ledsen. Man bör förresten inte ta i igelkottar utan att ha handskar på sig eller tvätta händerna ordentligt efteråt. För de är rätt fulla med ohyra och många bär också på otäcka bakterier som MRSA. Men kottarna verkar tåla det. Men vi bör nog undvika att få sådana bakterier på oss. Kolla här:

http://www.sva.se/antibiotika/anmalningspliktig-resistens/mrsa/mrsa-hos-igelkottar

Igelkottarna har det alltså besvärligt i hettan. Skogarna brinner och det bara fortsätter att vara torrt och eländigt. Själv går jag mest omkring och svettas och ser sur ut. Men det vet ni redan. För jag började ju gnälla över värmen redan i maj och det har jag ju hållit på med sedan dess. Det finns ju människor som lever i länder där det nästan ständigt är så här jävla varmt. Dem är det minsann synd om. Men islänningarna har det bra. Idag är det 12 grader och regn i Reykjavik. Så skall det fortsätta hela kommande veckan. Svalt och skönt. Om det regnar kan man sätta sig vid ett fönsterbord och ta en Egils Gull.

Jag är ibland förvånad över hur fort saker och ting bleknar bort. Nyss var hela Centraleuropa ockuperat av Sovjet och länderna diktaturer. Det fanns inget yttrandefrihet eller tryckfrihet. Man var förbjuden att spela rockmusik eller bilda föreningar. Man fick inte resa vart man ville och var man oppositionell hamnade man i fängelse. Läste man böcker som var censurerade kunde man råka illa ut. Försökte man fly över muren i Berlin blev man skjuten på fläcken, om det upptäcktes. Så var det till jag var 35 år och muren föll och hela förtryckarapparaten föll med den.

Historia är viktigt om man vill förstå nuet. Men nu verkar många tycka att det inte finns något att lära av det som varit. Men det är fel. För även om historien inte upprepar sig så känner den som kan historia igen tecknen och mönstren. Som nu när det går bra för ytterligheterna och dåligt för mitten med dess brist på enkla svar och radikala lösningar. Det är alldeles för få som säger: ”Det ligger nog något det du säger. Jag håller inte med dig, men det ligger något det du säger”. Istället svämmar visst internet över av hatiska och otrevliga kommentarer och personangrepp. Vilket gör att de som tycker sånt är jobbigt blir tysta, rädda och maktlösa. Men de som i sin förenklade egocentriska självbelåtenhet tror sig ha rätt, gafflar på och kränker sina medmänniskor. Den norske filosofen Harald Ofstad har skrivit en bok som heter ”Vårt förakt för svaghet”. Den handlar om nazism men också om de generella idéer som leder fram till auktoritära idéer. Främst idén att de starka skall styra över de svaga. Läs den boken.

Jag har blivit rätt långhårig i sommar. Snart kan jag ha hästsvans om det fortsätter så här. Så jag tänkte gå och klippa mig. Förr var det ju en rätt enkel historia. Man letade reda på en herrfrisör och gick in och väntade på sin tur. Efter en stund fick föregående kund titta i en spegel hur det blev i nacken och betala. Sedan var det min tur att bli klippt. Man fick lite frågor om hur man ville ha det och sedan klippte frisören som han tyckte han ville ha det. En kvart senare var man färdigklipp och lämnade stället nyklippt och fin.

Numera är det inte alls enkelt. Jag var på fem ställen igår och frågade om jag kunde få klippa mig. Men det gick inte alls. För då måste man beställa tid flera dagar i förväg i salongen. För numera heter det salong med ett visst uppnäst uttal. Som om det var något väldigt fint och inte ett ställe där man klipper sitt hår. Numera klipper man ju också killar och tjejer på samma ställe. Det är antagligen det som gör att det är mindre effektivt. För det tar ju oftast längre tid att klippa damer än herrar. När jag klippt mig senaste gångerna tycker jag det är intressant att lyssna på de samtal som frisörerna har med sina kvinnliga kunder. Ofta verkar de känna varandra väl och deras förhållanden. De snackar på som gamla kompisar om ditten och datten. Jag snackar oftast inte med den som klipper mig utan sitter mest och väntar på att det skall bli klart. De tycker nog jag är en jättetråkig kund. En del försöker inleda samtal och då svarar jag artigt, men utan att invitera till ytterligare konversation.

Förr klippte jag mig själv med skäggtrimmern. Jag tyckte det blev rätt bra även om det ibland blev lite ojämnt. Men efter en mindre lyckat resultat vid ett tillfälle är jag förbjuden att klippa mig själv. För då får jag gå ensam utan sällskap på grund av någon sorts skamkänslor hos de som går bredvid mig. Fast som sagt, snart kan jag ha hästsvans. Vilket tydligen inte heller är bra. Ibland har jag tänkt att det vore tufft att ha en guldring i örat. Men tydligen är det så att man skall ha en sådan ring i enat örat om man tänder på killar och i andra örat om man tycker bättre om damer. Men jag har aldrig blivit klok på vilket öra som gäller för oss som tycker damer är bäst. Man vill ju inte väcka förhoppningar hos såna som tycker killar är bäst och sedan göra dem besvikna. Söt som jag är. Men vem vet snart kanske jag har hästsvans och ring i örat. Så det så!

Peter

Hej vänner!

Det brinner och brinner. Folk får lämna sina hem för att även dessa riskerar brinna ner. Och den förbannade värmen tycks bara fortsätta. Nu får man tänka på alla de som är ute i skogen och försöker släcka eländet. Jag önskar att jag hade kunnat hjälpa till på något sätt. Men de har det säkert nog jävligt, utan att ha en dåligt tränad 64-åring snubblande runt bland slangar och pumpar. Men jag läste att det är många frivilliga som hjälper till med transporter, kaffe och vatten till de som jobbar med släckning. Det är bra gjort.

Jag brukar ju försöka vara lite skojig när jag skriver på denna blogg. Men just nu känns det inget kul med någonting. Så det är lätt att låta bli att skriva sådant som drar upp mungiporna på er. Det är väl inte bevisat att den långa torkan och värmen beror på klimatförändringar. Men själv är jag ganska säker på att så är fallet. Man får väl hoppas att det fattas politiska beslut som gör att det inte blir ännu värre. Men det är nog att hoppas för mycket. Som Axel Oxenstierna sa till sin son: ”Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs.” Jag vet inte huruvida Axels son visste detta. Men själv vet jag detta jävligt väl. Man får ju så att säga dagliga bevis på detta faktum.

Jag tror jag skrev om skillnaden mellan begåvning och förstånd för ett tag sedan. Fast jag kommer faktiskt inte ihåg huruvida så var fallet. Börjar väl antagligen bli lite slirig. Men jag kör det igen även om ni kanske skakar på huvudet och tänker: ”Det var en tjatig gubbe”.

Men jag har ju i mitt yrkesliv testat många barn och ungdomar med intellektuella svårigheter. Många av dessa har trots att de har svårt med sin inlärning varit påtagligt förståndiga. De har haft en betydande självinsikt och förstått sina svårigheter. Ibland försökt dölja dem för omgivningen. Men innerst inne vetat att deras intellektuella resurser är begränsade och deras inlärningssvårigheter beror på detta. Oftast tror jag att det varit en lättnad när jag sagt att det är något jag vet och inget som man behöver dölja eller skämmas över för mig. Då brukar dessa unga människor prata om sina svårigheter hur förståndigt som helst.

Hög intelligens har alltså inte så mycket med förstånd att göra. Man kan vara rätt begåvad, men vara dum i hela huvudet. En jobbig kombination är de som tror sig vara jävligt begåvade, men inte är det. Ni vet de där som med påtaglig aggressivitet för fram de mest dumma pseudovetenskapliga idéer, fördomar och konspirationsteorier. Som ”vet” att de har rätt och därför vägrar ta till sig allt som talar emot deras egen uppfattning. Eller är fyllda med fördomar och förenklingar och inte verkar stå ut med att ha två tankar i huvudet samtidigt. Sådant gör mig väldigt trött nuförtiden. Förr var jag så rädd att uppfattas som mallig och överlägsen, att jag ibland låtsades lyssna intresserat. Jag undvek att invända då det bara riskerade förlänga plågan. Dessutom tycker jag det är mycket obehagligt med konflikter. Det fanns nog dumhuvuden som tyckte jag var en bra lyssnare på grund av detta. De kanske tyckte det var konstigt att jag som varit så intresserad och trevlig verkade undvika dem som pesten efteråt. Fast de var såå begåvade och sa så kloka saker. De skulle bara vetat vad jag tänkte och att min plötsliga huvudvärk gick över så fort jag lämnat deras sällskap.

Fast ibland kan jag nog själv uppfattas som lite överlägsen och undervisande. Men det beror på att jag är lite kunnig inom ett antal områden. Och det vill jag ju gärna skryta och imponera lite med. Det är ju lite löjligt. Men man är väl inte mer än människa. Om mycket annat har jag förresten ingen aning.

Som Nalle Puh så klokt påpekar:

”Det är roligare att prata med någon som inte använder långa, svåra ord, utan korta, lätta ord, som: 'Vad sägs om lite lunch?'.”

Peter

Hej vänner!

Den franske filosofen Jean-Paul Sartre menade ju att vi människor är dömda till frihet. Jag vet inte riktigt vad han menade med det. Men vi som lever i ett land som Sverige har iallafall en massa saker vi kan välja på. Sartre menade också att den friheten att fatta beslut som påverkar våra liv är något som ger oss ångest. Jag vet inte om han inte underskattar en massa ärftliga och sociala saker som begränsar våra val. Men något ligger det nog i det. För det är jobbigt att fatta beslut om ditten och datten. För tänk om man fattar fel beslut och förorenar i det blå skåpet, å det grövsta. Det vore ju tråkigt. Själv har jag hittills fattat hyfsat kloka beslut i mitt liv. Inte geniala, men hyfsat kloka tycker jag själv. En del jävla dumheter har jag väl gjort. Men även en dessa har ordnat upp sig i slutändan. Man får hoppas att det fortsätter på det sättet.

Den förbannade värmen och torkan fortsätter som ni märker. Jag cyklade till den stora badstranden i Tofta och badade igår. Då denna badstrand är full med folk, så är det inte lämpligt att bada naken där. Skulle väcka uppmärksamhet om man gav fan i badbrallor och nedsteg i detta hav utan sådana kläder. Det finns ju nudiststränder där alla går runt nakna. Men jag är alldeles för blyg för att visa mig naken framför damer jag inte känner. Detta trots att min kropp skulle vara en prydnad på varje nudiststrand. Rund och välformad som den är. Men tyvärr måste jag göra er besvikna. Offentlig nakenhet är inte min grej.

Idag har jag bara badat här i närområdet två gånger. Det är skönt att man bor på ett ställe där man enkelt kan cykla ner och slänga sig havet och få lite svalka. Annars hade man väl fått värmeslag. Jag längtar längtar efter regn på sätt som jag aldrig gjort förr. Men när jag kollar på väderrapporten blir man besviken. Denna ö håller på att förvandlas till en öken. Björkarna har börjat gulna och tappa sina blad, som om det är höst. Det mesta av örter och växter hänger med huvudet och ser ledsna ut om det inte redan har dött.

Klockan är 22:25 och utanför fönstret börjar det bli mörkt. Det ljusa nätterna är över för i år. Vi går mot mörker och det känns lite vemodigt. I augusti kan man ju hänga upp sådana där lyktor som man har på kräftfester. Lyser ju upp lite. Men är samtidigt en påminnelse om att sommaren går mot sitt slut. När jag var barn och visste att det betydde att sommarlovet snart var över, var det riktigt jobbigt. Därför har jag aldrig gillat sådana där lyktor. Speciellt inte den sort som föreställer en måne som ler ett jobbigt leende. Den hånlog åt mig när jag var barn och det har den fortsatt med.

I Helsingfors träffades två av de presidenter som jag tycker allra bäst om att förtala i någon sorts match. Tydligen vann den ryske deltagaren på knockout. Amerikanaren trodde tydligen mer på honom än sina egna landsmän. Kanske blev han imponerad över att träffa någon som ljuger lika bra, men smartare än vad han gör. Påminner om när den engelske premiärministern Neville Chamberlain 1938 kom hem efter förhandlingar med Hitler och viftade med ett papper som lovade ”peace in our time”. För det hade Hitler minsann lovat mycket bestämt. Fick han bara behålla Sudet och en bit av Tjeckoslovakien så skulle han inte nafsa åt sig så mycket mer. Nu är det Krim och en bit av Ukraina. Annars är det rätt likt. Fast våra Baltiska grannländer ligger nog lite pyrt till igen.

Det brinner i skogen i nästan hela landet och en del stackars människor har fått lämna sina hem på grund av risken att deras hus brinner ner. Massor med människor försöker få stopp på bränderna och jobbar dygnet runt med detta. Jag önskar jag kunnat hjälpa till på något sätt. Men det kan jag nog inte. Nu skall det komma två italienska brandsläckningsplan tydligen. Men det är konstigt att staten inte köpte in sådana farkoster efter branden i Västmanland. Hade uppenbarligen varit väl använda skattepengar. Risken är väl att någon knäppgök ställer ut grillen utanför husvagnen och lyckas tända eld även här. Då kommer säkert hela ön brinna ner.

Karin Boye skriver ju i en fin dikt att den ”bästa dagen är en dag av törst”. Om hon hade rätt i detta hade det här varit en toppendag. För jag har varit törstig nästan hela dagen. Inte så konstigt med tanke på hur jag svettats när jag cyklat. Men trots denna törst tycker jag denna dag varit sådär.

Peter

Hej vänner!

Klockan är 21:45 och det är 21 grader ute. Det är alltså alldeles för varmt. Jag har badat två gånger idag för att stå ut med värmen. Den skall visst fortsätta i flera dagar till. Hela Gotland är torr som Sahara och många björkar står med gula löv som om det var höst. Det finns inget att beta för kor, hästar och får. Man planerar tydligen att importera foder från utlandet till vintern. Men man kommer säkert tvingas slakta en del djur på grund av foderbristen.

Jag tror att det har med klimatförändringen att göra. Det är visst inte säkert, utan kan bero på andra faktorer. Men jag tycker det verkar hända för mycket konstiga väderfenomen för att det skall bero på slumpen. I Japan är det väldiga översvämningar och isen i Arktis smälter som aldrig förr. Jag tycker det känns olustigt och otäckt.

Ni som regelbundet läser det jag skriver kommer kanske ihåg att jag inte är så förtjust i värmeböljor. Jag skulle faktiskt vilja gå så långt att jag skulle säga att jag tar direkt avstånd från dem. Nu kanske en del av er sitter ute i kvällen med ett glas rosé och ser fördelar i att det är varmt. Ni kanske tycker att min entydigt negativa attityd till det mycket varma sommarvädret är felaktig. Men det ändrar inte min uppfattning. Jag blir trött och irriterad när det är så här jävla varmt. Undra om det är något genetiskt som gör att min tolerans mot detta är så liten. Det har ju visat sig de flesta moderna människor har gener från Neandertalare i sin arvsmassa. Dessa bodde ju i Europa när det var istid hos oss och betydligt kallare i resten av Europa. Något som dessa människor var väl anpassade till att klara av. Bergis har jag ovanligt mycket av neandertalar-gener och därför ovanligt svårt att anpassa mig till värme. Faktiskt tycker jag att jag är lite lik Neandertalare på de bilder av dessa jag sett.

Fotbolls-VM är slut och Frankrike vann. Det är väl inget att säga om även om jag helst hade velat att Island skulle vunnit detta mästerskap. För då hade jag åkt till Reykjavik och firat denna seger med det isländska folket. Dessutom är det inte så förbannat varmt där. I morgon skall det vara 12 grader och växlande molnighet i Reykjavik. På natten blir det 6 grader så man kan få svalt och skönt när man skall sova.

Jag har inte putsat skägget på några veckor. Så jag ser lite ut som en tomte. Nu gissar jag att skinnet under denna skäggväxt är rätt blekt jämfört med resten av mitt solbrända ansikte. Jag skulle se konstig ut om jag rakade mig. Det finns de som tycker att mitt skägg ser ovårdat ut och att jag redan ser ut som jag är lite på dekis. Men jag tänker inte göra något åt detta så länge det är så här jävla varmt. För jag orkar inte. Då ser jag hellre ut som jag är kompis med Kolingen.

Kamrat katten verkar inte besväras så mycket av värmen. Han går ut på morgonen och kommer inte hem förrän till kvällen. Men vi bor ju granne med flera av Visbys ruiner och jag har sett att han smiter in i dessa. Han smiter in små hål muren och har tydligen svala ställen där han vilar under dagen. Måste ju vara svalt som i en jordkällare där han gömmer sig. Murarna är ju metertjocka. 

 

Nu skall jag snart gå och svetta ner lakanen. För någon sömn blir det väl inte på grund av värmen. Dessutom måste jag duscha iskallt för att stå ut. Och då blir jag väl pigg som en mört.

Sov gott

Peter

Hej vänner!

Jag kom att tänk på floskler. Eller kanske plattityder. Jag vet inte riktigt skillnaden. Men ni vet när folk säger självklarheter som om det var något av vikt de förmedlar. Som när man tittar på ishockey och någon inbjuden expert ser allvarlig ut och säger: ”Nu måste grabbarna börja åka skridskor”. Som om det var något annat spelarna höll på med.

Nu är det ju snart val och då brukar floskler stå som spön i backen. Det tycker jag är rätt störande. Ofta är det sådant som varje vettig människa håller med om. Som framförs som man säger något smart, när det bara är tomt som nubbeglas på midsommardagen.

Själv mår jag numera alltid lite illa när någon säger ordet ”värdegrund”. Det betyder väl antagligen att man bör uppträda moraliskt riktigt och vara snäll. Som tur är håller de flesta med om detta. De som har ”värdegrunden” att det är okej att slåss, stjäla och vara allmänt taskig är inte så många. Dessutom jobbar de ju sällan inom verksamheter där detta ”implementeras” stup i kvarten.

Eller påståenden som ”Vi vill bygga ut välfärden och förbättra för de gamla som byggt detta land.” Det låter väl i och för sig bra. Men vem fan har något generellt emot det. Det finns ju ingen som säger att målet är att: ”Riva ner välfärden och se till att åldringarna får ett helvete på gamla dar”.

Eller partiledare, språkrör och partisekreterare som säger att vi ”inte har varit tydliga och fått fram vår politik”, när det går dåligt i opinionen. De säger aldrig: ”vi har fått fram vad vi vill med vår politik. Men det är nästan ingen som gillar den. Tråkig historia”.

Eller när någon just utsedd chef påpekar: ”Att personalen är den viktigaste resursen i vår verksamhet.” Som om det fanns de som tyckte kopiatorn och kaffebryggaren som var det som var viktigast. Sen brukar de ju snacka lite om visioner och i värsta fall be de stackare som lyssnar skriva ner sina egna visioner på ett papper. När dessa möten är över suckar alla lättade, glada över att få jobba vidare med det de höll på med.

Eller när någon ser allvarlig ut och säger: ”Jag hör vad du säger”. Då för man lust och säga: ”Å fan, jag trodde du var döv som en mullvad”.

Sedan finns det tjatiga ord som ”evidensbaserat”. Säkert bra, men måste man tjata om det så förbannat. Själv tror jag att det är rätt bra att vara snäll, förstående och fantasifull. Lite humor på det är nog också bra. Finns det förresten evidens för.

Tjejer brukar tydligen ibland råka ut för något som på engelska heter ”mansplaining”. Det är när en man på ett överlägset sätt skall förklara något för en kvinna som hon redan vet. Fast jag tror även män kan bli utsatta för något liknande. Själv har jag fått råd kring hur man rustar träbåtar på våren, svampplockning och sådant som jag i yrket har god kunskap om, av män som vet betydligt mindre än mig om dessa ämnen. Killar som tror sig vara auktoriteter bara för de har overall och keps.

Peter

Hej vänner!

Det är ta mig fan ingen ordning på något. Jag borde sluta läsa nyheterna. För de gör mig för det mesta ledsen. Men det var ju skönt att de där killarna i Thailand kom ut ur grottan. Detta tack vare de modiga killar som dök in och hjälpte dem ut. En av dykarna omkom tråkigt nog. Det finns alltså modiga killar som är beredda att utsätta sig för livsfara för att rädda andra. Det är liksom motsatsen till de där gänget som var här på Almedalsveckan och hotade folk till livet. Men det har jag skrivit om tidigare så jag skall inte tjata mer om denna tråkighet.

Det är ingen ordning på språket heller. Det heter en mus, men flera möss. Och en lus men flera löss. Alltså borde det heta ett hus, men flera höss. Men det gör det inte, av någon anledning.

Jag läste att ett av språkrören i Miljöpartiet kör runt i en bil vars avgaser är värre en de flestas. Och sedan visade det sig att ett helt gäng av företrädare för detta parti kör runt och smutsar ner med stora gamla bilar. Dessutom planerade de tydligen att flyga söderut på semester. Jag vet inte i hur hög grad man bör leva som man lär. Själv är jag ju också en riktig hycklare. För jag tjatar ju också om klimatförändringar och uppvärmning. Men ändå kör jag runt i en 18 år gammal bil och smutsar ner. Och jag har bara det senaste året flugit till Italien två gånger. Nu är jag ju inte medlem i Miljöpartiet. Jag bara smutsar ner och ställer till det ändå.

Förresten var det fattigdom och brist på framtidsutsikter som ställde till det. Över en miljon utvandrade. De såg ingen annan möjlighet än att lämna fattigdom och arbetslöshet än att utvandra.   En del blev rätt illa behandlade när de kom fram. De möttes ibland av fördomar och kallades lata och lite dumma i huvudet. Man kallade dem för ”dumb Swede” för att de inte kunde språket. Dessutom ansågs de av många att vara riktiga suputer. När det gick dåligt i ekonomin blev de också anklagade för att sno jobb, från de som bott längre i landet. De var inte alltid så välkomna.

Det är fredag. Fast nu har jag varit ledig så länge att det inte känns så stort längre. Jag måste säga att det känns rätt skönt att vara ledig. Men jag funderar på att åka till Bremön i Bottenhavet en gång till. Jag kände mig lugnare där än jag gör nu i Visby. Igår cyklade jag en bit. Då kom jag på mig själv att trampa på som jag hade bråttom till någonting, fast jag inte alls hade det. Så jag fick tänka på att inte cykla så jävla fort till ingenting. Så någon sorts stress finns kvar i kroppen och jag oroar mig för en massa saker som jag inte kan göra något åt. Borde antagligen ägna mig år ”medveten närvaro” och acceptans eller något annat fint. Men det är fredag och jag tänker mer öva mig i omedveten frånvaro och ett glas rött till kvällen.

Jag har haft anledning att kolla in om jag får någon pension. Det får jag, även om det är för lite. En rörig inledning på yrkeslivet, väldigt lång utbildning samt ett ointresse för ekonomisk planering får sina konsekvenser. Men jag skall inte klaga. Det finns de som får det ändå sämre. Jag har ju en del bekanta som har haft ett ännu rörigare yrkesliv. Fritt och kvittolöst har dessa yrkesmän levat sitt fria liv, utan allt för mycket kontakt med skattemyndigheten. Men för det straffas de nu. Själv har jag ju oftast varit anställd hos seriösa arbetsgivare som ordentligt betalt in skatt och sociala avgifter. Tack för det, får man väl säga. Men som sagt inte kommer jag bli rik som pensionär. Jag säger som Fritjof Nilsson Piraten:  ”Jag är förnöjsam, och önskar mig icke större rikedom än jag med slöseri kan göra av med.”

Men det finns de som är väldigt rika har jag förstått. För om man cyklar förbi Visby hamn så ligger där många jättestora fritidsbåtar. De måste kosta 10-tals miljoner styck. Själv skulle jag absolut inte vilja ha en sådan skrytbåt. Om jag var riktigt rik skulle jag köpa och låta rusta upp en gammal laxkutter med tändkulemotor och åka runt och låta ”dunk, dunk”. Dessutom skulle jag köpa en Jaguar från 60-talet med skinnklädsel och interiör av valnötsträ. Då skulle jag inte heller förstöra miljön så mycket. För jag har hört att dessa bilar ofta står på verkstaden och där gör de ju ingen större skada. Men när den funkar skall jag minsann köra runt och se mallig ut. Det skall också göra när jag far runt i min båt. Väl omhändertagen av skickliga yrkesmän som tack vare mig får en extra slant att roa sig med en tråkig dag i november, när garantipensionen inte ens räcker till öl.

Ni kanske inte vet att man på internet kan gå in och lyssna på tändkulemotorer. Men det kan man. Brukar jag göra ibland. Men jag är ju lite knäpp.

http://www.llaurin.se/ljudfiler.htm

Trevlig helg




Peter

Hej vänner!

Igår tog äntligen Almedalsveckan slut. Jag har ju tidigare berättat att jag numera tycker det är en rätt jobbig tillställning. Redan förra året var den obehaglig för det var ett gäng obehagliga typer som var här och uppträdde hotfullt. I år var de tillbaka och var fler och ännu obehagligare. Jag såg dem vid flera tillfällen och läste att de bråkat och slagits. Om den här veckan skall göra Visby till en samlingsplats för någon sorts konstig sekt av nazister, så kan man lika gärna lägga ner eländet.

Jag är ju född 1954 alltså nio år efter befrielsen av koncentrationslägren Auschwitz, Bergen-Belsen, Dachau, Buchenvald med flera. Så när jag var barn, höll de få som stött nazismen under kriget käften. De skulle aldrig offentligt berättat detta. Resten av sina liv skulle de få leva i skam och skuld. Iallafall de som hade ett någorlunda normalt känsloliv. Om man då sagt att man tyckte nazismen var en bra idé och Hitler en hyvens kille hade man nog blivit placerad på låst avdelning. För det var det samma som att säga att man gillade massmord och gärna deltagit i dessa.

Men förra veckan gick det runt folk som helt öppet sa att de var nazister. Och de fick de göra. Jag undrar om folk som är islamister och gillar att köra ihjäl sina medmänniskor med lastbilar, hade fått gå runt och göra reklam för detta i yttrandefrihetens namn.

Nu är iallafall Almedalsveckan över och Visby blir lite mer normalt igen. I kväll är det varmt, molnigt och stilla. Det skulle kanske komma ett åskväder hit. Men det verkar inte bli något av det. Hela landet verkar förresten torka bort. Naturen är gulbränd och ropar på vatten. Men när jag tittar på väderrapporten verkar det fortsätta med sol och värme. Jag läste att många håll håller betet på ta slut och att fodret inte kommer att räcka över vintern. Här på Gotland har det ju knappast regnat något sedan i maj.

Man borde alltså dansa en regndans. Indianerna dansade regndanser både för att framkalla nederbörd och för att rensa bort onda andar. Verkar ju något man skulle försöka sig på. Naken endast iklädd fjädrar på huvudet bör jag i lojalitet med landets bönder gå ner på Stora Torget i Visby och dansa fram regnmoln. Ty regndanser bör man framföra utan kläder. Naken bör man vädja till förfädernas andar och andra andar om regn. I samband därmed kan man be dessa andar rensa det onda som besökt denna ö. Dessutom slipper man vara orolig för ficktjuvar om man är så rejält lättklädd.

Denna ö behöver alltså regn för att inte bli en öken. Det enda jag har att bidra med är en regndans och lite tårar. Vad gäller regndans är jag säkert lika värdelös på det som jag är på hambo. Som Hasse Alfredsson sjöng i en monolog:

”Gammal man gör så gott han kan, dansar fan så illa.

Hela kroppen rister han, men ändan den står stilla!”

Peter

Jag är djävulen

som går i Almedalen 

och känner mig stark och stor.

Men titta där,

en djävlig syster 

och en ännu djävligare bror.

Se vad de kan

skrika, hota

och hata.

Här på denna

gotländska

gata.

Jag som trodde jag

var ondast av

alla demoner.

Men de här

slår ju mig med

flera eoner.

De är värre än

djävulen själv

kan vara.

Jämfört med dem

är jag ju en

amatör bara.

Men det finns

ju en del över ännu

att gnälla.

För de flesta

som går här

verkar ju snälla.

De skrattar och

kramas och

ler mot varandra.

Man får hoppas

att de lär sig bli

onda som andra.

För jag brukar

ju alltid förlora

till slut.

För patiensen jag

lägger, den går

aldrig ut.

Peter

Hej vänner!

Ni som följer denna blogg kanske kommer ihåg att jag ibland brukar berätta om sådant som mina släktingar varit med om. Nu var det länge sedan jag skrev om något sådant, så nu tycker jag det är dags.

Det här handlar om min släkting Karl-Emil Uddenberg. Han var som många av mina släktingar präst i Kalmar stift. Men när detta hände på 30-talet var han en bra bit över 80 år. När han dog några år senare upptäckte man i en låda ett stort antal ”franska kort”. Alltså den typ av bilder på lättklädda damer som var populära bland pornografiskt intresserade män, under slutet av 1800-talet. Detta var i sig lite oväntat att finna i en låda hos en präst i svenska kyrkan. Men Karl-Emil hade varje år åkt på semester till Frankrike så länge han orkade och var känd för sitt intresse för detta land. Han var som man säger frankofil. Men riktigt intressant blev det på Karl-Emils begravning för då dök det upp ett antal äldre damer som kommit från Frankrike för att delta. Det visade sig att Karl-Emils omfattande kortsamling inte alls var inköpt utan han hade själv tagit korten av de damer han träffat på sina semestrar. Nu satt det ett antal av dessa före detta älskarinnor i Kungsholmens kyrka och grät.

Nåväl åter till den intressanta historia som Karl-Emil var med om 1938. Han hade då flyttat till Stockholm och var bjuden till en finare julmiddag hos en kollega på Södermalm. Denne var nämligen gift med ett kusinbarn till Karl-Emil som tyckte att det vore snällt att bjuda in honom så han skulle slippa fira jul ensam.

När Karl-Emil kom in i den stora lägenheten på Götgatan så fick han se att på en byrå stod ett porträtt av den tyske führen Adolf Hitler där. Som älskare av och i Frankrike blev Karl-Emil naturligtvis inte glad åt detta. Det blev inte bättre när en mycket överviktig tysk officer kom fram och hälsade. Det visade sig att det var den tyska militärattachén som bjudit in av det tyskvänliga paret. ”Heil Hitler” sa militärattachén. ”Alsace” tillhör Frankrike” svarade Karl-Emil på svenska. Men militärattachén trodde att det betydde ”god jul” och log glatt.

Med sig till kalaset hade tysken två stora Ulmerdoggar. En hundras som var mycket uppskattad av tyska nazistofficerare. De var rent livsfarliga och lydde bara sin husse som brukade uppfostra dessa hundar med hugg och slag av sin officerskäpp. Då dessa hundar inte var lämpliga att vara lösa bland folk bands de fast i huset källare.

Festen började och det serverades all möjlig julmat. Men också fanns där obegränsat med öl och brännvin. Brasan brann och stämningen steg. Men det blev också allt tydligare att den tyska hedersgästen inte var den som spottade i glaset. Tvärtom drack han som elefant och blev alltmer oregerlig. Han vaggade runt och sluddrade fram slippriga visor på tyska och nöp värdinnan i rumpan. Till slut somnade han över bordet i en tallrik risgrynsgröt.
Värdparet var ytterst besvärat och man diskuterade hur man skulle bära sig åt för att ta hem det tyska åbäket till sin bostad på Östermalm. Att få in 160 kilo tysk militärattaché med två stora hundar i en droska var ju inte möjligt. Dessutom vräkte snön ner därute.

Men då Uddenbergare ofta är kreativa och tänker utanför boxen kom Karl-Emil på en lösning. Han föreslog att man skulle placera den apfulle mannen i gungstol. Så man lyckades väcka honom så pass att han flyttade över till denna och där somnade han igen. Men hjälp av sex av de övriga gästerna lyckades man lyfta ut gungstolen på gatan. Det var en mycket välgjord möbel med breda långa medar så man skulle kunna gunga ordentligt. Därefter hämtade man hundarna som blev glada att komma ut och lydiga när de såg sin plågoande till husse sitta och sova. Man band fast hundarna vid stolens armstöd och började skjuta den framåt. Det fungerade mycket bra och var inte speciellt tungt. Dessutom var hundarna starka och hade kunnat dra hela ekipaget själva. Karl-Emil åtog sig att styra hem attachén till Strandvägen där han bodde med sin åldriga mor.

Snön föll och klockan var väl runt 4:00 på morgonen. Karl-Emil gick Götgatan fram och styrde sin improviserade släde. Det gick hur bra som helst. Men när han når krönet på Götgatsbacken snubblar han och faller. Gungstolen börjar glida nerför backen och petar till hundarna i baken. Dessa får panik av det överraskande anfallet bakifrån och försöker springa ifrån det som jagar dem. Så Karl-Emil ser gungstolen i allt högre fart fara iväg ner mot Hornsgatan och Slussen. Som tur var var det inte någon trafik så här tidigt på juldagens morgon. Men passageraren har nu vaknat till av den friska luften och snön som slår mot ansiktet. Han skriker och ropar: ”Halt” men det hjälper inte. Hundarna gör en sväng och rusar vidare mot Stadsgården och Kungsträdgården. Där springer de på varsin sida om ett träd vilket får stopp på gungstol och militärattaché. Den senare blir knockad och avsvimmad av smällen. Han blöder ymnigt från näsan. Polis tillkallas men de vågar först inte närma sig den skadade. För när de försöker angrips de av hundarna. Så en polis drar sin pistol och skjuter hundarna. Man forslar det i tysk uniform avsvimmande fyllot till S:t Görans sjukhus för vård med hjälp av en av de hästdragna vagnar, som på den här tiden sköter renhållningen. Det går bra även om det inte förbättrar lukten på patienten.

Han kläs av och spolas av med ljummet vatten och läggs i en säng. Nästa dag kommer en läkare och tittar till honom. Efter några timmar kommer också en äldre tysk dam och vill träffa sin son. Denne är så tillknycklad i ansiktet av smällen att han nästan inte går att känna igen. Dessutom är han bakfull och förvirrad. En stund senare kommer den tyske ambassadören för att hälsa på den skadade. Patienten har då fått reda på att hans hundar är skjutna och gråter över detta. Han skriker: ”Allt är slut. Död åt den galne Hitler. Jag vill dansa balett”. Det var slutet på en militär karriär.

Militärattachén blir senare en uppskattat lärare i tyska i en norrländsk småstad. Han gifte sig med samma skolas hemkunskapslärare, blev en ledande gestalt i nykterhetsrörelsen och antinazist. Allt detta tack vare en släkting till mig.



Peter

God morgon vänner!

Jag är tillbaks i Visby efter några veckor på Bremön i Bottenhavet. Det känns lite kluvet. För det lugn jag kände där efter en tid har försvunnit. För här i Visby pågår, som ni vet, Almedalsveckan och det är rätt rörigt. Förr tyckte jag att det var rätt kul med alla människor och aktiviteter. Men det tycker jag inte längre, har jag upptäckt. Dessutom har det de senaste året kommit hit några kriminella våldsverkare som kallar sig Nazister. Så det kan bli bråk och tråkigheter. Om inte annat så skrämmer de hederligt folk och är dumma. Jag trodde att Almedalsveckan var till för att fira demokratin. Så jag förstår inte varför de som inte gillar densamma, skall komma hit och hata och hota.

Annars är ju de flesta människor snälla och vill andra väl. Detta oavsett vilken politisk uppfattning de kommit fram till. De tycker bara olika. Det vet ju de flesta att det förhåller sig på det sättet. Just nu borde det kanske sägas av partiledarna till varandra. Tänk om Ulf Kristersson kunde säga till Stefan Löfven: ”Du är iallafall en trevlig prick Steffe. Nu har vi debatterat färdigt för idag. Nu går vi hem till mig och tar en pilsner och en korvbit”. Då skulle de ju visa att man kan vara kompis med dem vars politiska uppfattning man inte delar. Extremister är ju alltid så jävla säkra på att de har rätt, att de inte kan skilja på sak och person. Dessutom tycker ju de att de i tid och otid skall framföra sina uppfattningar och har svårt att hålla käften. Det är minsann en tråkig sort. Men vi bör nog alla fundera på vad vi skriver och tänka igen noga om vi verkligen har något viktigt att upplysa mänskligheten om.

Hjalmar Söderberg har ju skrivit angående mänskligt beteende följande välkända rader: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till varje pris som helst.” Nu har det alltså kommit ett gäng som vill bli mer avskydda och föraktade än de redan är. Det är synd om deras mammor och pappor. Fan vad de måste skämmas över sina barn.

Det finns alltså mycket att oro sig för i denna oroliga tid. Jag oroar mig väldigt mycket för hur det skall gå med allting. Ibland vill jag åka till den ö jag just lämnat och inte återkomma till denna röriga värld. Jag passar ändå inte något vidare in i det pusslet. Fast jag försökt. Redan som barn fick jag höra att jag var känslig. Jag förstod redan då att det inte var någon vidare egenskap. Speciellt om man var kille. Det där om min känslighet har sedan återkommit i kommentarer ända sedan dess. Mest om att det varit för mycket av den varan. ”Du är alldeles för känslig” har folk påpekat. Som om man var något jävla päron som inte tål stötar. Nu är jag en känslig gubbe, gråtmild och orolig. Lite pinsam faktisk.

När jag var liten

hade jag lätt

för att gråta.

Världen var stor

och kinderna

våta.

Men jag har

levt på år

efter år.

Och på vägen

har jag väl fått

en del sår.

Men det mesta

har läkt och är

över och borta.

Nu när åren

går fort och

är väldigt korta.

Men en sak

är säker

sist som först.

Stor är kärleken,

den är faktiskt

störst.

Peter