Hej vänner!

Ni som följer denna blogg kanske kommer ihåg att jag ibland brukar berätta om sådant som mina släktingar varit med om. Nu var det länge sedan jag skrev om något sådant, så nu tycker jag det är dags.

Det här handlar om min släkting Karl-Emil Uddenberg. Han var som många av mina släktingar präst i Kalmar stift. Men när detta hände på 30-talet var han en bra bit över 80 år. När han dog några år senare upptäckte man i en låda ett stort antal ”franska kort”. Alltså den typ av bilder på lättklädda damer som var populära bland pornografiskt intresserade män, under slutet av 1800-talet. Detta var i sig lite oväntat att finna i en låda hos en präst i svenska kyrkan. Men Karl-Emil hade varje år åkt på semester till Frankrike så länge han orkade och var känd för sitt intresse för detta land. Han var som man säger frankofil. Men riktigt intressant blev det på Karl-Emils begravning för då dök det upp ett antal äldre damer som kommit från Frankrike för att delta. Det visade sig att Karl-Emils omfattande kortsamling inte alls var inköpt utan han hade själv tagit korten av de damer han träffat på sina semestrar. Nu satt det ett antal av dessa före detta älskarinnor i Kungsholmens kyrka och grät.

Nåväl åter till den intressanta historia som Karl-Emil var med om 1938. Han hade då flyttat till Stockholm och var bjuden till en finare julmiddag hos en kollega på Södermalm. Denne var nämligen gift med ett kusinbarn till Karl-Emil som tyckte att det vore snällt att bjuda in honom så han skulle slippa fira jul ensam.

När Karl-Emil kom in i den stora lägenheten på Götgatan så fick han se att på en byrå stod ett porträtt av den tyske führen Adolf Hitler där. Som älskare av och i Frankrike blev Karl-Emil naturligtvis inte glad åt detta. Det blev inte bättre när en mycket överviktig tysk officer kom fram och hälsade. Det visade sig att det var den tyska militärattachén som bjudit in av det tyskvänliga paret. ”Heil Hitler” sa militärattachén. ”Alsace” tillhör Frankrike” svarade Karl-Emil på svenska. Men militärattachén trodde att det betydde ”god jul” och log glatt.

Med sig till kalaset hade tysken två stora Ulmerdoggar. En hundras som var mycket uppskattad av tyska nazistofficerare. De var rent livsfarliga och lydde bara sin husse som brukade uppfostra dessa hundar med hugg och slag av sin officerskäpp. Då dessa hundar inte var lämpliga att vara lösa bland folk bands de fast i huset källare.

Festen började och det serverades all möjlig julmat. Men också fanns där obegränsat med öl och brännvin. Brasan brann och stämningen steg. Men det blev också allt tydligare att den tyska hedersgästen inte var den som spottade i glaset. Tvärtom drack han som elefant och blev alltmer oregerlig. Han vaggade runt och sluddrade fram slippriga visor på tyska och nöp värdinnan i rumpan. Till slut somnade han över bordet i en tallrik risgrynsgröt.
Värdparet var ytterst besvärat och man diskuterade hur man skulle bära sig åt för att ta hem det tyska åbäket till sin bostad på Östermalm. Att få in 160 kilo tysk militärattaché med två stora hundar i en droska var ju inte möjligt. Dessutom vräkte snön ner därute.

Men då Uddenbergare ofta är kreativa och tänker utanför boxen kom Karl-Emil på en lösning. Han föreslog att man skulle placera den apfulle mannen i gungstol. Så man lyckades väcka honom så pass att han flyttade över till denna och där somnade han igen. Men hjälp av sex av de övriga gästerna lyckades man lyfta ut gungstolen på gatan. Det var en mycket välgjord möbel med breda långa medar så man skulle kunna gunga ordentligt. Därefter hämtade man hundarna som blev glada att komma ut och lydiga när de såg sin plågoande till husse sitta och sova. Man band fast hundarna vid stolens armstöd och började skjuta den framåt. Det fungerade mycket bra och var inte speciellt tungt. Dessutom var hundarna starka och hade kunnat dra hela ekipaget själva. Karl-Emil åtog sig att styra hem attachén till Strandvägen där han bodde med sin åldriga mor.

Snön föll och klockan var väl runt 4:00 på morgonen. Karl-Emil gick Götgatan fram och styrde sin improviserade släde. Det gick hur bra som helst. Men när han når krönet på Götgatsbacken snubblar han och faller. Gungstolen börjar glida nerför backen och petar till hundarna i baken. Dessa får panik av det överraskande anfallet bakifrån och försöker springa ifrån det som jagar dem. Så Karl-Emil ser gungstolen i allt högre fart fara iväg ner mot Hornsgatan och Slussen. Som tur var var det inte någon trafik så här tidigt på juldagens morgon. Men passageraren har nu vaknat till av den friska luften och snön som slår mot ansiktet. Han skriker och ropar: ”Halt” men det hjälper inte. Hundarna gör en sväng och rusar vidare mot Stadsgården och Kungsträdgården. Där springer de på varsin sida om ett träd vilket får stopp på gungstol och militärattaché. Den senare blir knockad och avsvimmad av smällen. Han blöder ymnigt från näsan. Polis tillkallas men de vågar först inte närma sig den skadade. För när de försöker angrips de av hundarna. Så en polis drar sin pistol och skjuter hundarna. Man forslar det i tysk uniform avsvimmande fyllot till S:t Görans sjukhus för vård med hjälp av en av de hästdragna vagnar, som på den här tiden sköter renhållningen. Det går bra även om det inte förbättrar lukten på patienten.

Han kläs av och spolas av med ljummet vatten och läggs i en säng. Nästa dag kommer en läkare och tittar till honom. Efter några timmar kommer också en äldre tysk dam och vill träffa sin son. Denne är så tillknycklad i ansiktet av smällen att han nästan inte går att känna igen. Dessutom är han bakfull och förvirrad. En stund senare kommer den tyske ambassadören för att hälsa på den skadade. Patienten har då fått reda på att hans hundar är skjutna och gråter över detta. Han skriker: ”Allt är slut. Död åt den galne Hitler. Jag vill dansa balett”. Det var slutet på en militär karriär.

Militärattachén blir senare en uppskattat lärare i tyska i en norrländsk småstad. Han gifte sig med samma skolas hemkunskapslärare, blev en ledande gestalt i nykterhetsrörelsen och antinazist. Allt detta tack vare en släkting till mig.



Peter