God morgon vänner!

Jag är tillbaks i Visby efter några veckor på Bremön i Bottenhavet. Det känns lite kluvet. För det lugn jag kände där efter en tid har försvunnit. För här i Visby pågår, som ni vet, Almedalsveckan och det är rätt rörigt. Förr tyckte jag att det var rätt kul med alla människor och aktiviteter. Men det tycker jag inte längre, har jag upptäckt. Dessutom har det de senaste året kommit hit några kriminella våldsverkare som kallar sig Nazister. Så det kan bli bråk och tråkigheter. Om inte annat så skrämmer de hederligt folk och är dumma. Jag trodde att Almedalsveckan var till för att fira demokratin. Så jag förstår inte varför de som inte gillar densamma, skall komma hit och hata och hota.

Annars är ju de flesta människor snälla och vill andra väl. Detta oavsett vilken politisk uppfattning de kommit fram till. De tycker bara olika. Det vet ju de flesta att det förhåller sig på det sättet. Just nu borde det kanske sägas av partiledarna till varandra. Tänk om Ulf Kristersson kunde säga till Stefan Löfven: ”Du är iallafall en trevlig prick Steffe. Nu har vi debatterat färdigt för idag. Nu går vi hem till mig och tar en pilsner och en korvbit”. Då skulle de ju visa att man kan vara kompis med dem vars politiska uppfattning man inte delar. Extremister är ju alltid så jävla säkra på att de har rätt, att de inte kan skilja på sak och person. Dessutom tycker ju de att de i tid och otid skall framföra sina uppfattningar och har svårt att hålla käften. Det är minsann en tråkig sort. Men vi bör nog alla fundera på vad vi skriver och tänka igen noga om vi verkligen har något viktigt att upplysa mänskligheten om.

Hjalmar Söderberg har ju skrivit angående mänskligt beteende följande välkända rader: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till varje pris som helst.” Nu har det alltså kommit ett gäng som vill bli mer avskydda och föraktade än de redan är. Det är synd om deras mammor och pappor. Fan vad de måste skämmas över sina barn.

Det finns alltså mycket att oro sig för i denna oroliga tid. Jag oroar mig väldigt mycket för hur det skall gå med allting. Ibland vill jag åka till den ö jag just lämnat och inte återkomma till denna röriga värld. Jag passar ändå inte något vidare in i det pusslet. Fast jag försökt. Redan som barn fick jag höra att jag var känslig. Jag förstod redan då att det inte var någon vidare egenskap. Speciellt om man var kille. Det där om min känslighet har sedan återkommit i kommentarer ända sedan dess. Mest om att det varit för mycket av den varan. ”Du är alldeles för känslig” har folk påpekat. Som om man var något jävla päron som inte tål stötar. Nu är jag en känslig gubbe, gråtmild och orolig. Lite pinsam faktisk.

När jag var liten

hade jag lätt

för att gråta.

Världen var stor

och kinderna

våta.

Men jag har

levt på år

efter år.

Och på vägen

har jag väl fått

en del sår.

Men det mesta

har läkt och är

över och borta.

Nu när åren

går fort och

är väldigt korta.

Men en sak

är säker

sist som först.

Stor är kärleken,

den är faktiskt

störst.

Peter